Påsken stundar vilket innebär en ökad ångest för mig, att samlas med släkten var tidigare något jag älskade men när jag är i eller på väg ur ett skov så är de verkligen en prövning. Skönt är att jag har familjen i ryggen som stöttar mig utan att begränsa min rehabilitering igenom ex. inte föda ett säkerhetsbeteende (att få bekräftelse på att min katastroftanke inte är mer än en tanke) vilket är skönt även om det ökar min ångest så är den just bara ångest. För jag vet att efter ett tag så går den över, en panikattack håller inte i sig längre än ca 45-60 min vilket är ganska häftigt att det nästan aldrig slår fel.

Jag har ett par väldigt bra strategier att dra nytta av när jag får ångest vilka är att: 1. Acceptera ångesten för det den är, en illusion skapad av mitt psyke att något är farligt därigenom är det inget att oroa sig för eftersom jag har ångest över det. 2. Att se det ur ett fatalistiskt perspektiv eller enklare sagt att vårt öde är redan lagt och om jag får en tanke om att något hemskt ska hända så kan jag inget göra eftersom det är bestämt enligt ödet.

Ju längre jag har funderat så är jag nästan 100% säker på att jag vill göra förtesterna inför en eventuell DBS-behandling, om det kan fördröja eller förminska mina skov och dess tankar är jag med alla dagar i veckan men däremot är jag lite tveksam eftersom man ej gärna får utsätta kroppen för fallskaderiskerande saker... jag som håller på med att åka bräda, står i mål i fotboll men framförallt att jag drömmer om att hoppa bungy-jump i USA eller Nya Zeeland.. det skulle vara tråkigt att inte kunna göra allt men jag antar att det är värt med en behandling kontra att ha ångest. Jag skulle dock tro att det är en väntetid så möjligheten finns ju.


Slutligen vill jag betona hur skönt det faktiskt börjar kännas att ta klivet ur ännu ett skov (förhoppningsvis längre till nästa än tidigare). Jag vill kunna njuta av en sånär ångestfri sommar, jag har inget planerat likt förra sommaren förutom att avsluta den med att ytterligare pryda armen med bläck. (för tredje året i rad, av samma artist)

Sluta aldrig drömma eller hoppas, du vet aldrig vad som väntar i framtiden! Hoppet överger ingen, det kan ingen ta i från er!



(bilden är från senaste sittningen i aug 2016)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Att ha drömmar och ha en tro på hoppet har hjälpt mig en hel del, de behöver inte vara grandiosa drömmar. Min inställning till vad som är en tro på hoppet i mitt fall är att när jag mår som dåligast så ser jag inte längre än till nästa dag, för oavsett hur dåligt jag kan må så vet jag att vad som helst kan hända "imorgon".

Imorgon kan ju t.ex. en ny behandling upptäckas, ångesten vara lägre än igår eller liknande. Denna känsla av mystik kan kännas aningen luddig men tänker man efter är det en strategi för att aldrig sluta drömma. Även om min högsta önskan är att bli fri från denna sjukdom skulle jag aldrig vilja "byta" bort den, min sjukdom är en del av mig hur jag än ser på det. Den har påverkat väldigt många vardagliga beslut, den har format min personlighet men jag är inte intresserad av att "veta" hur det hade blivit "OM".

Tänk om - den klassiska tvångstanken som ofta följs av en katastrof-tanke. Men Patrik, tänk om du inte hade haft denna sjukdom? Hur hade ditt liv sett ut? Hade du valt din väg annorlunda? Jag är inte ens intresserad av att se hur det kunnat bli för jag är stolt över mina bedrifter just för att de är mina. För innerst inne vet jag att jag har tacklat flera skov och försämringar i mitt mående, den bedriften betyder oerhört mycket just för migsjälv. Att resa sig ifrån underläge och stå uppe på toppen är som att kunna flyga, en av människans högsta önskningar. Då har jag flugit ett antal utan hjälp av jetmotorer eller vingar utan på min egen bedrift att förgöra den "inre demonen" som tidsvis försöker förgöra mitt inre.

Men än så länge står jag och jag viker mig aldrig... för jag kan flyga

En underbart fin låt av en av mina favoritartister.

Likes

Comments

Min start på veckan har varit helt okej. Det är med ett visst pirr i magen jag gör mina sysslor, att inte veta när telefonen kommer att ringa. Jag var för någon vecka sedan på en väldigt intressant arbetsintervju som jag tyckte gick utmärkt men jag vågar inte tro något förens jag hör något, det skulle kännas så bra. Under tiden söker jag brett, högt och lågt!

Nästa steg utöver arbetet för mig är nog att komma igång igen med min träning, den har lyst med sin frånvaro sedan jag blev sjuk i november. Det är skönt att det blir varmare väder för snart kommer mina bästa träningsredskap att kunna användas igen, mina brädor och mitt par rollerblades väntar på mig. Jag ska även återuppta min rehab utav mitt knä samtidigt så jag kan göra comeback till fotbollen, då hinner jag även arbeta upp konditionen som lär vara katastrofal i mitt nuvarande skick.

Jag bjuder även på en härlig gammal bild från mitt sommarjobb under studierna som undersköterska på Vrinnevisjukhuset i Norrköping (Det fina emblemet är ifrån min intensivkurs på LSMU i Kaunas, Litauen)

Likes

Comments

Jag avslutar veckan med att tipsa om en fin vän jag fått! Dessutom bloggar hon precis som mig och det är väl värt att läsa och följa, det gör i varje fall jag!

@mittlivsomsofia är en väldigt duktig bloggare som verkligen tar upp ämnet om psykisk ohälsa och hennes skildring av vardagen. Det är bara att gå in och läsa! Vill även passa på att tacka dig för de fina orden, tack så hjärtligt.


Likes

Comments

Att våga prata om sin situation kan vara svårt för många, själv berättar jag gärna om min sjukdom och hur den påverkat mig. Att våga ta första steget till en kontakt, diskussion eller samtal kan ge otroligt mycket tillbaka. Det blir som en ventil att kunna prata med någon om sina erfarenheter och drömmar utan att det blir "fel".

Du behöver inte berätta allt... och tänk på:

- Ett leende, en blick eller gest 

- En trevlig kort konversation

- Att våga sticka ut för den du är

- Att våga dela med sig till någon nära eller en främling

===>  Kan leda till att dagen känns lite ljusare, att du vågar vara stolt för den du faktiskt är.


Du är stark, du klarar av det jag lovar! Vi slutar aldrig kämpa!  *Du vet vem du är <3*



Likes

Comments

​Nu har det inte blivit något bloggande på några dagar då jag är fullt uppe i att söka arbeten, det har inneburit att jag har fokuserat en väldig massa energi på det tillsammans med att aktivt rehabilitera mig. Det känns som om jag har en fot inne i min "vanliga" tillvaro med mindre ångest och tvång vilket känns underbart men lite skrämmande. Jag skulle vilja beskriva det som en liten smygande känsla av oro och undran över hur om det kommer att hålla och i sådant fall hur länge.

Jag har däremot bestämt mig för att om möjligt göra undersökningar ifall DBS (Deep Brain Stimulation) kan vara aktuellt i min situation. Jag har läst på en hel del om ingreppet och dess resultat som är väldigt varierande, även det är väldigt individuellt som allt annat inom psykiatrin. Jag vet att t.ex ECT behandling för depressioner är väldigt effektiva på vissa men inte fungerar alls på andra, om det fungerar kan det absolut vara vändpunkten/återgången ifrån en depression.

När jag ändå är inne på terapier så tycker jag att det är fruktansvärt att en del landsting kommer att begränsa den s.k. subventionerade psykoterapin av depressionsbehandling efter socialstyrelsens rekommendationer. Att enbart rikta in sig på KBT och läkemedelsbehandling tycker jag personligen är fel och att alla remisser om psykoterapi ska gå via psykiatrin för bedömning innebär det att psykiatrin i sig kommer få ökat arbetstryck... som redan går på knäna i de flesta landsting. Att schablon-behandla alla med depression känns väldigt generaliserande. Utöver detta så kan flera privata psykologer, psykoterapeuter och psykiatriker att stå utan majoriteten av sina patienter då depression är i särklass den vanligaste diagnosen och kan kräva djupgående terapi.

En parallel hypotes är om de skulle göra det samma inom ex. ortopedi, att behandla alla höftfrakturer likadant oavsett hur röntgenplåtarna ser ut. Det skulle leda till att fler skulle behöva operera sig igen, dvs en ökad patientgrupp som återkommer eller löper risk för andra skador.

Hur mycket kommer inte antalet depressionspatienter att öka inom slutenvården pga. bristande öppenvård trots att det finns alternativ som kan behandla innan patienten kräver slutenvård. När jag läste till sjuksköterska pratade vi ofta om sjukdomsprevention, ska en deprimerad patient behöva vänta veckor på att få ett beslut om terapi är aktuellt eller inte, ett beslut som skulle kunna tas efter någon session av den aktuella terapin mycket snabbare. Om patienten dessutom har någon form av suicidtankar är risken betydande att primär- och öppenvården kommer att tappa greppet och patienten försöker ta sitt liv eller självskadar innan behandling kan ske ordentligt. Att det ska behöva ta 3 sessioner inom primärvården som inte ger resultat för att husläkaren ska få remittera till psykoterapeut privat är vansinnigt (Detta i Uppsala Läns Landsting där debatten bl.a. sker.)

Att kunna bli sedd och bli förstådd är människor beroende av speciellt om man mår dåligt. Att då få kalla handen och få begränsad tillgång till vården blir som ett slag i magen, du tappar andan, orken och dessutom blir sedd som den generella patienten inom patientgruppen. 


Jag kan se mig själv som exempel; När jag insjuknade första gången sa BUP till mitt 13-åriga jag att min sjukdom skulle försvinna tills jag var vuxen!

Andra gången jag insjuknade som 20-åring frågade läkaren: -Hur kommer det sig att din sjukdom inte behandlats mer? och satte sedan in en behandling som fungerade då (KBT samt SSRI) och skickade dessutom en remiss till vuxenpsyk som gav avslag; - din sjukdomsbild är inte allvarlig nog utan kan behandlas inom primärvården. (ej mitt "hem-landsting" då jag studerade på annan ort.) (( Vilket jag tycker var rätt svar i min dåvarande sjukdom)) 

Tredje gången behandlades jag via primärvården med hyfsat god effekt.

Fjärde gången träffade jag läkare igenom arbetshälsan som remitterade mig till en specialist privat (då jag jobbade inom samma sektion var det inte en höjdare att bli behandlad på "jobbet"). För att kunna ha en fast kontakt för min skull.

Summan av kardemumman: En psykisk sjukdom varierar sig väldigt mycket över tid, den ser olika ut individuellt och behandlas därefter olika. Jag väljer att citera Svenska Fotbollförbundet "Alla är olika - Olika är bra", där kan de berörda landstingen lära sig något. Visst det finns rekommendationer för behandling av alla sjukdomar men det betyder inte att de alltid fungerar. Begränsa inte sjukvården, se möjligheten för individen istället (paradoxalt pratar socialstyrelsen om Individuell vård


Likes

Comments

Många sjukdomar lämnar sina spår på kroppen, ett stort undantag är psykisk ohälsa. Även om självskadebeteende kan leda till en ärrad kropp så syns inte den bakomliggande sjukdomen (och det kan vara så mycket mer än att bara skära sig). Psykisk ohälsa finns mer eller mindre ständigt för oss som är drabbade eller hos våra anhöriga, det syns inte utanpå att man är sjuk. Det svåra med psykisk hälsa är att den är såpass individuell, precis som oss människor. Alla är vi unika men samtidigt har vi det skeva uttrycket normal inom det mentala, allt som skiljer från normen är sjukt. Tacksamt är att i dagens sekulära Sverige går utveckligen framåt och förhoppningsvis blir det mer accepterat att psykisk ohälsa finns. Historian visar att för inte alls så länge sedan klassades andra sexuella läggningar än hetero som sjukliga, vilket idag känns avlägset och konstigt i allafall för mig som anser att vem man älskar inte spelar någon roll, alla är vi lika värda.

Vi måste få etablisimanget som innefattar våra ledare att mer resurser krävs för att kunna förebygga, forska och behandla psykisk ohälsa. I dagens Sverige sker det ständigt nedskärningar och det är brist på sjukvårdspersonal, det måste till förändring både för patienter som vårdgivare, annars kommer troligtvis fler vårdgivare till att bli framtida patienter pga stress såväl emotionell som fysisk.

Jag själv tillhör den delen som innefattar båda kategorier och det smärtar mig att min sjukdom hindrat mig ifrån att verka aktivt på klinik, i vilken utsträckning vet jag ännu inte. Jag har gjort ett aktivt val att avstå arbete på klinik för att skydda min hälsa, för jag vill inte falla ned i samma djupa avgrund som jag gjorde den våren. Ett fåtal dagar resulterade i mer smärta än jag tidigare upplevt, min sjukdom visade sig mer än när min kära morfar gick bort. Aldrig mer ska jag tillåta mig att må så dåligt, om jag kan dvs.. men att kämpa är en konst i sig och belöningen man får av kampen gör den för mig värd alla gånger om, för något lär man sig.

Våra sjukdomar eller hälsotillstånd må skilja sig åt men vi kan alltid göra något för vår näste. Det kan göra enorm skillnad för personen som mottar den gesten vi delar; Det kan räcka med ett leende, en kram eller klapp på axeln men framförallt att bara visa att man kan finnas till där. Sätta sig brevid någon som har ångest, du behöver inte ens säga något utan bara finnas där och visa att personen inte är ensam i smärtan.

Likes

Comments

​Att kämpa sig tillbaka ifrån eller emot en sjukdom är tufft, priset är ofta högt men om det lyckas är det en underbar känsla. För första gången på länge så känns det verkligen bättre, jag tar kliv för varje dag emot en "normal" vardag igen. Jag längtar med försiktighet mot att kunna helt ta tillbaka mitt liv ifrån de inre "demoner" som förgiftat min tillvaro och hindrat mig från att göra saker. Stegen dit känns lättare och lättare men jag vågar inte pusta ut förens jag är där.

Jag längtar efter: (utan ångest/tvång/besvär)

- att kunna sitta tillsammans med vänner på en uteservering eller grilla, äta middag och dricka gott

- att kunna boka den där långa utlandsresan jag längtat efter att åka på

- att kunna spela fotboll igen

- att orka gymma.. och ta bort de kilon som sjukdomen givit (nästan 20 kg på 2 år)


Eller

- att våga berätta om mina känslor för dig.. dig som jag inte vågade delge vad jag egentligen ville...


Att inte våga förens det är försent känns som en hopplös romantikers ord men faktum är att det känns så med dig... Jag vågade inte ta steget med dig när jag hade chansen, det får mig att känna mig feg och ynklig. Känslorna finns kvar men jag vågar inte tro på dem, så jag hittar ursäkter för att dölja det riktiga problemet. Att jag släppte taget... nu har kanske tåget gått.. och jag står då snopet kvar på perrongen lottlös med tomhet i bröstet. För när jag ser tillbaka på det så vet jag att du alltid fanns där för mig, du såg på mig med andra ögon, du fick mig att känna mig speciell utan att tänka på det. Du fick mitt hjärta att slå lite fortare, lite hårdare än tidigare igenom att bara hålla min hand. Du fanns där när jag träffade min första kärlek. Du tröstade mig när jag hade gjort slut och kände mig allmänt kass. Ändå berättade jag aldrig... inte ens när jag fick chansen långt efter, inte ens när jag kysste dig den där kvällen. Att jag inte vågade berätta när du kom och hälsade på mig hos mina vänner och jag kysste dig ännu en gång..

Men om jag någonsin får en tredje chans så kommer jag försöka, om det så kräver att jag skulle behöva vänta länge så är du värd det. Oavsett älskar jag dig för just den du är och hur vår relation än ser ut. För det är det underbara med kärlek, den finns där oavsett när det gäller dig. Antingen så kanske du blir min största kärlek men annars förblir du som en syster, en syster jag aldrig slutar att älska.

Min kära vän.



Likes

Comments

Det är med glädje jag börjar att summera denna veckan, det känns verkligen som att jag skapar en god framtid för mig själv. Nu börjar jag även få alla nya saker på plats i lägenheten samtidigt som jag tagit fullt avsked ifrån min karriär på Arlanda för få en arbetsplats som kan fungera för mig. Det känns som om någon slags lugn och tro på framtiden har slagit till inom mig, jag börjar att åter hamna på banan.

Veckan har bjudit på många spännande moment, jag har dels haft mitt planeringssamtal hos arbetsförmedlingen och fått bolla lite tankar kring min framtidsplan kring eget företagande men jag har även varit på en arbetsintervju för ett arbete i Stockholm. Jag håller verkligen tummarna för att jag får detta jobbet, min magkänsla är positiv för både hur det gick på intervjun som för själva jobbet. Det kan bli någonting meningfullt för mig samtidigt som det har med min utbildning att göra, ett steg i rätt riktning för min karriär och för mig som person.

Idag gick jag även till frisören för att trimma bort delar av min stora kalufs, det kändes som om det var mer än bara hår som föll till backen. Jag tror en hel del ångest- och tvångshistorik föll ned från min hjässa, ett tecken att jag gått vidare ifrån de negativa händelserna de senaste åren.

Nu hoppas jag att resan fortsätter likt veckans form. Upp ovan molnen tillbaka till min normala kapacitet.

Ad Astra


Likes

Comments

​När jag vaknade imorse var det en hel del ångest och lite allmän pessimism, jag kände att det skulle bli en lång dag fylld med jobbiga moment. Tur var väl att jag spontant kände att det bara var att köra och utmana mina tvång, det tog inte mer än att jag hann duscha och klä om innan dagen blev bättre än den börjat. Idag stod det på schemat att flytta en drös möbler ifrån min brors gamla lägenhet, det blev även en hel del exponering då jag klarade av att både fika och att äta middag tillsammans med familjen. 

Nu väntar en ny vecka fylld med inplanerade saker som ytterligare ska kryddas med en stor dos av fortsatt exponering nu när jag äntligen (peppar peppar..) kanske är påväg ut ur mitt nuvarande skov. Det skulle välkomnas att få en ny bra sommar likt förra årets period då det vände för mig. En sommar som bjöd på både konserter, brädåkning och avslutades med att fyllas på med bläck på min underarm. För tredje året i följd så kommer jag även i sensommaren att tatueras vidare på min begynnande sleeve, ska bli kul att återse min tatuerare som annars bor och jobbar i Tyskland men som återkommer för att tatuera på mässa. 

Avslutningsvis vill jag belysa statistiken jag hörde om på radion idag, andelen sjukskrivningar pga. psykiska diagnoser har ökat med 85% de senaste 5 åren. Jag som har min bakgrund som sjuksköterska på psykiatrisk klinik kan tycka att det då är uppåt väggarna tokigt att det inte satsas mer skattepengar på psykiatri i alla delar av vårdförloppet. I dagens läge känns det alldeles för diffust för vad som skall behandlas i primärvård och vad som skall ske inom specialistvården trots riktlinjer och remissvägar. Öppenvårdsmottagningarna går på knäna eftersom de har så mycket patienter med så få resurser att tillgå, "mellanvården" slopas och de "öppna vårdavdelningar" som i den somatiska vården går under beteckningen rehab stängs och ersätts med mobila team. Mobila team skall avlasta och hjälpa alla delar av psykiatrin ungefär som en distriktssköterska avlastar primär/slutenvården somatiskt.

Som alltid:

Ta hand om er och ha det bra!

Likes

Comments