Header

Skicka inläggen till projekt.psykbryt@gmail.com

Hej.

Jag är en av många och tänker dela med mig av min historia.


Allt började när jag var 13 år. Det var inget speciellt som hände då, men allt gick bara utför. Jag kom ihåg att jag tyckte att allt var meningslöst och jag förstod inte hur andra kunde orka med sina liv. Jag var likgiltig till allt och tog mer avstånd från mina kompisar. Som 13 åring förstod jag inte vad som gjorde att jag inte kunde vara glad. Som 13 åring hade jag hört talas om psykisk ohälsa men förstod inte vad det innebar. Det skulle dröja mig mer än tre år innan lyckan och orken kom tillbaka.

Jag tror det tog så lång tid pågrund av att ingen pratar öppet om sin psykiska ohälsa men det är viktigt att dela med sig om detta och få bort tabut kring den psykiska ohälsan.


Jag har fortfarande mina svackor och de kommer då och då - men jag klarar mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

​Min psykiska ohälsa är inget som jag pratar om. Men jag vill stödja det här projektet eftersom jag tycker att de är så sjukt viktigt.

De började när jag var runt 5 år. De var då det började synas att jag var överviktig. Barn på dagis började påpeka det redan då, och som liten så förstår man inte riktigt vad det innebär att säga exakt vad man tycker, men som "offer" så förstår man ganska direkt att det är något som är fel.


När jag började skolan så var det många från mitt dagis som började i samma skola. Dom fortsatte påpeka det och tillslut så började äldre elever att påpeka det och kommentera. Mina lärare vid den tidpunkten var inte direkt bra på att hantera mobbning så jag fick ingen hjälp från dom.

Jag kommer ihåg en händelse, som jag alltid kommer ha i bakhuvudet. Det var när jag var 7 år gammal och vi skulle få faddrar, som då var 12 år. Jag var väldigt spänd och upprymd över detta då jag tyckte de skulle bli spännande att få spendera tid me de som var lite äldre.

Den morgonen valde jag att ta på mig en klänning, sätta upp håret och ta på läppglans, för att jag skulle vara så fin som möjligt.

När jag kom till skolan så blev vi uppradade utanför på skolgården och de äldre barnen kom ut (de som sen skulle bli våra faddrar). Min lärare sa sen åt dom att välja vem dom ville ha. Som ni kanske kan gissa blev jag inte vald alls. Min dåvarande bästa kompis hade 5 stycken.

Medans alla blev valda, stog jag kvar. De var förmånga äldre för att de alla skulle få 1 barn var, så de fick dela på ett barn. Jag fick ingen och mina lärare sa inget.

Sen skulle vi in ich läsa böcker med våra faddrar. Min lärare kollade på mig och sa "gå och tirka av kladdet från läpparna och sätt dig och läs."


Helt förkrossad gjorde jag som hon sa. Jag fick sitta ensam. Och sen har vi alltid den som ska vara lite cool och sätta den utsatta på plats så han skrek ut inför alla att han hade kollat stoleken på mina byxor i omklädningsrummet på idrotten och att de aldrig skulle finnas någon som ville ha ett fadderbarn som var så tjock och ful.


Efter de gick det bara utför och hela min klass vände sig emot mig. De gjorde även de äldre eleverna. Jag blev sparkade ner för en klätterställning så att jag hamnade på ryggen. Min pappa fick komma och hämta mig och köra mig till akuten. När jag kom ut ur duschen efter idrotten låg mina kläder i toaletten så mamma fick komma med nya. Elever spottade på mig, la krokben och "råkade" hälla ut sin mjölk på mig.


De skrek att min mamma aldrig kunde vilja ha ett fult barn som mig. En kille i nian sa att jag var så äcklig att de inte ens skulle gå att sälja mig som sexobjekt. Vid dethär laget var jag ungefär 9 år gamal. Mina föräldrar visste inget, jag sa att jagga smutsiga kläder och alla händleser var mitt fel. Jag ville inte att de skulle veta att deras dotter var ett missfoster, eller att dom skulle inse hur äcklig och tjock jag var och inte vilja ha mig mer.


Jag bytte sen skola till 5an och fick en kompis. Vi kom jätte bra överens och vi umgicks varje dag efter skolan. Denna skola gick dock bara till 6an och vi var tvungna att byta skola till 7an. När vi sen började 7an hamnade vi i samma klass. När jag en dag kom försent till tunnelbanan flippade hon. Jag bad om ursäkt och hon sa att om jag kom sent en gång till så kunde vi inte åka tillsammans längre. Dagen efter de var jag vid tunnelbanan 10 minuter innan den gick. När hon kom gick hon rakt förbi mig. Efter den dagen pratade hon inte med mig på 1 år. Hon lyckades (med skitsnack) vända hela den nya klassen emot mig. Om jag satte mig med dom vid lunchen kunde hon resa sig upp o säga att "kan man aldrig få vara ifred, tjejer vi lpste tydligen byta bord." Om de va fullt överallt så stog dom hellre upp o åt än att sitta vid mig. Jag blev total ignorerad av hela klassen i 1 år.


Det finns så mycket mer till min historia, men jag tror att min poäng är ganska tydlig, jag blev mobbad under hela min barndom. Vilket sen ledde till extrem osäkerhet och en grov panikångest. Jag blev sen diagnotiserad med deprission och är de fortfarande. Idag är jag 18 år gammal och jag har min bästa vän att tacka för mitt liv. Han är helt fantastisk och är det bästa jag har.


Det jag vill säga, är att det finns fler som går igenom det jag gick igenom, och värre saker. Det är inte så svårt att le mot någon i korridåren, eller att fråga hur någon mår. Visa att man bryr sig. Säga hej till den nya tjejen/killen. Du som läser har säkert hört det tusen gånger, men ett leende gör mycket för den som är ensam. De tar max 2 sekunder av ditt liv att le emot någon som ser ensam ut.

Ta hand om varandra och tillsammans kan vi bekämpa mobbning. Sluta ge blickar, sluta kommentera, sluta viska, sluta lägga dig i saker du inte har med att göra.


Var försiktig, du har ingen aning om vad personen gått igenom eller går igenom.

Likes

Comments

Min historia är lång och krokig, så jag kommer försöka ta med de viktigaste delarna i detta inlägg.

Varnar för känsliga delar i inlägget.

Lider även av trauma som jag lever in i under natten i form av mardrömmar, vilket leder till att jag inte kan sova utan sömnpiller.


Traumat kommer ifrån ett svårt och smärtsamt kapitel i mitt liv, som även är grunden till min depression.

Det började när jag fick symtomen "extrem acne" vilket gjorde att jag fick bölder och öppna sår på hela överkroppen.

"Du har tur som inte hade så mycket i ansiktet" är något som jag får höra ofta, däremot är det ingen tröst när man knappt kan sova, duscha eller gå ut utan bandage runt hela kroppen.


Spenderade en stor del av den här tiden på SÖS ( Söder sjukhuset ) där jag tog blodprov 2-3 gånger i månaden, fick kortison sprutor i rygg, axlar och nacke, för att få ner bölderna.

Gick även på medicin, i form av tabletter som torkar ur huden. Nackdelen till detta var att jag inte fick vara i solen de närmsta 3-4 åren. Utlands resor var alltså ingen höjdare för mig.

Alla behandlingar var inte i form av sprutor i kroppen, gick även på undersökningar där x antal doktorer petade på mina bölder och sår, för att sedan skriva och diskutera med varandra.


Det finns även ett minne, som drabbar mig mest i mardrömmarna. Det är när jag vaknar upp en morgon, sätter mig upp på sängkanten och märker att det är något ovanligt tungt som drar mig bakåt.

Det är kudden som sitter fast i ryggen. Av ren panik, drar jag bort kudden och sliter med en stor del hud.

Därefter känner jag blodet rinna ner för ryggen och benen som bildar en pöl av blod på sängen och golvet.

Jag var 13 år.


Samtidigt som allt detta hände, förlorade jag över 90% av min vänskapskrets, då jag blev "klassad" som ett freak.

Min styrka och min största svaghet, har alltid varit att jag är snäll och omtänksam. Men när det inte finns något annat i ditt liv än att hjälpa andra, går det lätt för långt.

Jag har aldrig tänkt på mig själv, utan min största prioritet har vart att få andra att må bra. På så sätt, har jag rätten att existera.


Idag går jag på terapi en gång i veckan och jobbar 50%.

Försöker med metoder som hjälper mig hantera panik och ångest attacker, samt skammen jag ständigt känner.

Mardrömmarna vet jag ännu inte hur jag ska hantera, men tar det en dag i taget.


Den här sista raden är något jag inte brukar nämna. Om jag gör det, försöker jag alltid skämta bort det.

Men det har blivit något som är väldigt smärtsamt för mig.

Jag föddes steril.


Visst, jag kan adoptera ett barn, eller liknande metoder.

Men jag kommer aldrig få veta hur det är att att få ett barn som är MITT.


Mvh

Anonym

Likes

Comments

Hej kära läsare.

Jag som driver projektet blev diagnostiserad med svår långvarig depression när jag var 12 och mått dåligt sen jag var 10. 8 år senare lider jag inte längre över hur min hjärna fungerar och skulle inte kalla mig deprimerad idag även om jag troligtvis har djupare dippar än många andra människor. Ångesten ligger kvar men är även den lättare att leva med. Jag gick intensiv terapi på DBT i ungefär ett år men kastades runt på olika enheter i Stockholm i 6 år innan dess.

Jag vill starta det här projektet då jag känner att under de 8 åren jag mått dåligt så var skammen den värsta. Att jag skämdes över att berätta varför jag inte var i skolan. Jag kände alltid att jag ville skriva av mig och har vänt mig till en del dagböcker och sociala medier men jag var ändå alltid rädd för att människor skulle döma mig. Jag tänkte mycket på hur människor skulle döma mig. Jag har fortfarande problem med att dela med mig då det fortfarande finns något i mig som skäms men jag vill börja här och försöka få så många som möjligt att förstå att det inte är något att skämmas över.

Jag ber er därför att dela med er allihopa om ert liv i så långa eller korta inlägg ni vill. Skriv om precis vad du känner för.

Skicka in era inlägg på projekt.psykbryt@gmail.com (Anledningen till varför jag ber er att skriva via mejl är för att minska risken för sabbotage).

Det skulle verkligen betyda allt för mig.

Likes

Comments

Kära läsare,

Psykisk ohälsa präglas av en skam, att man skäms över att vara sjuk. Det hindrar många från att prata om det och söka hjälp. Projektet jag vill starta är en blogg som ska minska tankar om skam hos de med psykisk ohälsa genom att man öppet talar om sina erfarenheter. Jag vill uppmuntra folk att uppmärksamma sin psykiska ohälsa genom att be anonyma eller offentliga personer att göra inlägg på bloggen samt uppmuntra unga att söka vård.

Instroduktioner
Jag vill jättegärna att så många som möjligt ska lägga upp inlägg på bloggen och berätta sina historier.
Viktigt att tänka på då är:

1. Försök att skapa god stämning
2. Peppa
3. Finns inga egentliga regler på innehåll i inlägget
4. Förvarna triggande innehåll
5. Känn ingen prestation
6. Det behöver inte vara personligt. Kan ex vara tips
7. Du som närastående till någon med psykisk ohälsa är välkommen att skriva

Målet är att skapa en gemenskap så att de som lider av psykisk hälsa inte behöver känna sig lika ensamma.
Det kan ibland räcka med att vara med och skapa gemenskap. Uppmärksamma psykisk ohälsa. Hjälp utbilda alla andra hur det kan vara att leva med den här typen av ohälsa.

OBS. Den här informationen kommer finnas till höger.

Hör gärna av er med tips på hur bloggen kan förbättras.

Likes

Comments