View tracker

Hej igen!

Har varken haft ork, lust eller tid till att skriva här på ett långt tag. Men nu så, är jag tillbaka.

För mig är min pojkvän den absolut bästa i hela världen. Det finns ingen som är så perfekt som han. Han må ha små flaws, det har vi alla, men dom ser jag sällan. Dom finns inte för mig, helt enkelt. För han är perfekt, för mig.

Alla som läser har antagligen hört låtar som t.ex. P!NKs "Fucking perfect", s0m säger att oavsett hur du är så är du perfekt. Men det finns också massor av låtar som säger att ingen är perfekt och det är okej att du inte är det. Vad fan vill dom egentligen att vi ska tycka? Är alla perfekta, eller är ingen det?

Jag har listat ut budskapet efter en del tänkande, och det är just att ingen är perfekt, men alla är perfekt för någon. Alla har flaws, men hittar du rätt person, kanske en pojk- eller flickvän, bästa kompis eller familjemedlem, så vet du att du är perfekt för just den! Det spelar ingen roll hur mycket misstag du gör eller hur du ser ut eller hur du kanske har någon viss dålig vana. För det spelar ingen roll för den personen, du är perfekt för hen.

Det är så jag känner för min pojkvän, och det är därför jag har lyckats komma på detta. För oavsett vad han gör eller hur risig han ser ut på morgonen så är han den vackraste, mest omtänksamma och bästa personen som finns.

För er som kanske är lite negativa eller har dåligt självförtroende som även jag har, så ska ni veta att det finns någon som känner exakt såhär för ​just dig, ​eller så kommer den personen i framtiden. Den som väntar på nått gott, väntar aldrig för länge som man brukar säga. 

Även om ni inte vet om det, kan det finnas någon som känner såhär för er. Kompis, förälder, syskon, flick- eller pojkvän, etcetc. Dom kanske bara inte berättat det för dig.

Känner du såhär för någon tycker jag det är jätteviktigt att du berättar det för hen, eftersom det kan lysa upp någons dag, vecka eller liv. Hur säger man att man känner just såhär då?

​"Jag älskar dig."

Så simpelt är det faktiskt. För det jag beskrivit här är äkta kärlek. Inte bara kärlek till en partner, utan till en person man står nära, oavsett relation.

Nästa inlägg så ska jag berätta om, som ni kanske vet, att jag ska byta tilltalsnamn, och varför! 

Tills dess, ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva! <3


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Long time, no see mina vänner!

Som jag skrev i förra inlägget så skulle jag då börja ta medicin. Vilket jag gjort! Jag har fått Fluoxetin Sandoz utskriven till mig, ett SSRI-preparat som är det vanligaste antidepressiva. Jag kan inte säga att det blivit någon skillnad än, jag har tagit det i ungefär två veckor. Men det är väntat, eftersom fluoxetin är långsamt in i kroppen, och långsamt ut. Det tar ungefär 5-6 veckor för det att komma in i kroppen, och samma sak ut.

Någonting jag har märkt är bieffekterna! Detta är en bra sak, trots allt, eftersom man vet att det händer någonting. Men det har varit/är inte direkt en härlig upplevelse.

Det jag märkte först var drömmar. På bipacksedeln står det "konstiga drömmar" som en bieffekt, och tro på fan att dom varit konstiga. Det värsta är att dom har inte bara varit konstiga, utan hemska. Jag var hos min mormor förra helgen och första natten var rent sagt olidlig. Jag drömde flera mardrömmar, upp mot 5-6 stycken, och det var inte någonting härligt. Utifrån det har jag också drömt massa konstiga saker som inte makes sense någonstans.

Sen kom ångesten. Ångest kan verka som en konstig bieffekt, eftersom medicinen ska liksom hjälpa ​emot ​ångest. Men ångesten är en kortvarig bieffekt. Jag mådde riktigt dåligt, tog illa upp för varje minsta grej, och fick sån sjuk ångest att jag inte ens vill skriva om det.

Jag har också haft otroligt svårt att koncentrera mig. Detta är mindre nice eftersom det är tid för examinationsuppgifter nu, och även nationella prov. Jag har 2 uppsatser att skriva, dock har jag fått dispans på den ena pågrund av att jag mår dåligt. Men den andra ska jag läsa en hel bok innan jag kan göra, och det stressar upp mig som fan och gör inte direkt att jag mår bättre.

Oh well, jag får göra så gott jag kan. 

Jag ska på återbesök till BUP den 17e april för utvärdering om medicinen funkat eller inte. Hoppas väl ​att den funkar bättre innan dess.

På måndag kväll tar jag nattåget till Östersund för att träffa min älskling igen. Jag är otroligt glad trots att det bara tagit 3 veckor sen senast, han är verkligen ljuset i mitt liv.

Ursäkta om blogginlägget är lite småflummigt, men som sagt, dålig koncentrationsförmåga och jag fattar inte att jag pallat suttit här och skrivit hela inlägget utan att storkna.

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3

Likes

Comments

View tracker

Hejsan alla ni!

Idag har jag äntligen varit på mitt första läkarbesök. Jag skulle inte säga att jag tyckte om läkaren, ärligt talat tyckte jag ganska illa om honom. Han skojade till allting, fick min situation att verka normal och oseriös och gjorde mig riktigt jävla dretförbannad.

Jag tror dock han förstod att jag inte tyckte det var det minsta roligt när jag inte skrattade åt något av hans osympatiska skämt och istället kollade på honom med en kall blick. Som tur är ska jag byta läkare, eftersom han inte jobbade inom mitt behandlingsteam på BUP, samt även byta psykolog eftersom hon ska byta jobb. Jag tyckte än så länge ganska bra om min nuvarande psykolog så det är väl lite småtråkigt att bryta kontakten med henne, men jag hoppas verkligen att jag får någon jag klickar med det. Jag förtjänar det, eller?

Som TUR är att det äntligen har gått till den punkt i min behandling att jag ÄNTLIGEN fått medicin! Jag fick en diagnos för några veckor sen, måttlig depression (såpass deprimerad att man inte kan hantera vardagssysslor som bland annat skola eller arbete) och nu har jag äntligen fått medicin utskrivet.

Jag och mor var till apoteket i lilla Molkom, men Fluoxetin som jag fått utskrivet fanns inte där. Därför får jag den på måndag, och börjar även äta den då. Jag har fått det utskrivet så jag ska äta det i ett år, men det kan komma ändringar eftersom det inte är säkert att dom passar mig. Jag ska på ett nytt läkarbesök om 5 veckor för att kontrollera hur medicinen fungerar.

Jag ska även ta blodprov nästa vecka (antagligen) och kolla bland annat mitt blodvärde och sköldkörteln (som styr ämnesomsättningen). Detta är faktorer som kan påverka ens mående.

Jag är sjukt lättad att det, efter så lång tid, äntligen går framåt. Jag hoppas verkligen med hela min själ att det kommer bli bättre nu! För jag är så jävla trött på allt skit, och det är fanimej dags att det är över.

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3

Likes

Comments

Goddagens!

Idag höll jag tal i skolan. Jag var riktigt nervös som jag alltid är när jag ska prata framför en klass, men jag ansåg att mitt tal var väl skrivet och jag hade tränat på det en hel del så det gick bra. Jag pratade om psykisk ohälsa bland ungdomar och tänkte nu publicera talet här.

----

​Jag måste bara börja med att fråga en sak..

Hur kommer det sig att någon med diabetes blir snabbare omhändertagen än någon som är deprimerad?

Hur kommer det sig att någon med leukemi blir snabbare behandlad än någon som är bipolär?

Hur kommer det sig att någon med hjärtinfarkt blir snabbare behandlad än någon som är självmordsbenägen?

Det är många sådana frågor jag ställer mig i vardagen, eftersom jag själv varit deprimerad i snart två år. Jag har inte fått någon diagnos, jag har inte fått någon medicin, och jag har endast fått samtala. Olika kuratorer, olika psykologer, men samma hjälplösa situation. Jag har gått med självmordstankar, trots det har det gått två hela månader mellan mina samtal på Barn- och Ungdomspsykiatrin. Jag har hundratals ärr på min kropp, för att jag inte getts seriös behandling under den tid jag inte ens kunde kontrollera mig själv.

Psykisk ohälsa bland ungdomar tas så oseriöst idag att, enligt en artikel på svt.se, cirka 200 ungdomar i Sverige tar livet av sig varje år. Då räknas inte dom som lever i lidande, dom som inte längre har lust att göra det som dom förut älskat, dom som inte längre vet om dom kommer orka gå upp ur sängen nästa dag. Det tar mycket för att någon ska ta beslutet att ta självmord. Ändå händer det i så stor grad, men det blir ingen reaktion.

Hur ofta hör ni någonting om psykisk vård i politiken? Jag kan berätta en del för er. Det är sällan en skola har fler än en kurator, och denne jobbar ofta deltid. Jag vet en enda skola som har mer än så, och det är Älvkullegymnasiet. Där går det ungefär 1000 elever, och det finns 2 kuratorer.

BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin, är så fullt av patienter att det är svårt för mig att få en tid, en 16-årig tjej som haft självmordstankar, upprepat självskadebeteende och inte ens klarar av att gå i skolan normalt. Trots allt detta tog det två månader för mig att få en tid efter att min mamma ringt till BUP, och ytterligare två månader för att få mitt andra möte efter det första. Hade jag mått lite sämre än jag faktiskt gör, hade jag kanske inte levt längre, på grund av BUP. Vilka bestämmer hur mycket pengar BUP får för att anställa personal? Landstinget. Vad bestämmer över landstinget? Politiken.

Var dag går alltså ungdomar och lider för att människor som jobbar inom politik vänder ryggen åt det faktum att självmorden bland ungdomar som nu ligger på cirka 200 personer per år, ökar för varje år. Enligt statistik från svt.se ökade självmorden bland unga från år 2011 till 2013 med 18%, och det fortsätter att öka.

Det måste ske en ändring. Vi måste inse hur många ungdomar det är som lider av psykisk ohälsa. Vi måste inse att det är något som är fel när självmorden ökar i sådan grad. Vi måste förändra någonting i skolsystemet, som fått så mycket kritik och sätter sådan press på ungdomar, men ändå gör ingen någonting åt det. Vi måste anställa mer personal inom psykisk vård, kanske skaffa en skolpsykolog på varje skola. Men mest av allt måste vi ta psykiskt sjuka seriösare, för det är något som kan förändra hela deras liv.​

----


Det var väldigt emotionellt och svårt för mig att både skriva och framföra talet men det jag tar upp anser jag är mycket viktigt att tala om eftersom psykisk ohälsa är någonting som nästan ingen vågar prata om nu för tiden.

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3

Likes

Comments

Hej allihop!

Senaste tiden har varit lite jobbig för mig av olika anledningar, men nu mår jag ganska bra igen!

En grej som rubbar mig ganska rejält när det kommer till ångest och depression är stress. Jag stressar upp mig väldigt lätt och har väldigt svårt att hantera stress. Exempel är när jag åker tåg. När jag åkte tåg upp till Östersund innan sportlovet satt jag redan på morgonen och stressade upp mig, trots att jag skulle åka klockan sju på kvällen. Jag var stressad eftersom jag skulle åka nattåg i sovvagn och eftersom jag skulle byta på en station jag aldrig bytt på tidigare. Sedan stressade jag upp mig för ytterligare saker. Tänk om jag inte skulle komma på tåget när jag bytte? Tänk om jag inte skulle vakna på morgonen när jag skulle kliva av? Och så vidare..

Att behålla sitt lugn i en pressad situation är väldigt svårt. Jag lugnar sällan ner mig när jag är stressad, utan måste hitta en lösning på det så fort som möjligt. Är jag stressad inför ett tal i skolan - då tränar jag överdrivet mycket. Är jag stressad för att jag inte ska få med allt när jag packar - då skriver jag en lista och packar så fort som möjligt, även fast det är mitt i natten. Och är jag stressad för ett tågbyte, ja då är jag stressad tills dess att jag bytt tåg.

Det enda jag vet man kan göra, eller i alla fall jag, när man är stressad är att säga till sig själv, "det kommer bli bra". Det finns alltid en lösning. Skulle jag missa tåget det där bytet, ja då kanske jag får ta nästa tåg. Det kommer antagligen bli mycket väntetid och lite ansträngning för att fixa nytt tåg, men det kommer lösa sig. Det är inte världens undergång, det kommer bli bra med lite tid.

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3​

Likes

Comments

Hej allihop!

Idag är jag för trött för att lägga in en bild. Klockan är 7 på en lördag och jag har varit uppe sen 5 då jag vaknade av kramar och kyssar över hela ansiktet från min älskling (awww)<3 Jag funderar på att lägga mig igen men jag ska skriva detta först!

Jag scrollade igenom mina dokument på Google Drive som vi använder i skolan för att skriva skolarbeten på. Först hade jag målet att hitta min uppsats om Iliaden som jag egentligen ska skriva, men så blev det inte.

Jag hittade nämligen ett gammalt dokument vid namn "-". Jag kom direkt ihåg vad det är, en cirka 10 dagars dagbok som jag skrev under den tid jag mådde som allra sämst denna höst, i oktober. Dokumentet är cirka 14 sidor långt fyllt av deprimerande text som är otroligt svårt för mig att läsa igenom, det gräver upp tusentals förträngda minnen. Detta var innan jag blev sjukskriven och jag mådde då så dåligt att jag satt gömd inne på toaletten varenda morgon. Varför? Jag ska kopiera in en av de dagliga texter jag skrivit, den första. Jag kommer inte lägga ut mer än så eftersom det är väldigt personligt, men jag känner att det kan vara bra att dela.

Jag hade ingen som helst tanke på att dela denna text när jag skrev den, jag skrev den helt enkelt eftersom jag inte hade någon att prata med på den nivån, och för att fördriva tiden innan jag började.

"Jag sitter inne på toaletten just nu. Jag vill inte gå ut dit, till alla människor som bara tittar på mig, tittar på mig och letar efter allt som dom kan döma Dom kväver mig med fördomar. Vissa bryr sig inte om mig men jag är fortfarande där, ytterligare en själ som tar upp en del av rummets tomrum.

Det finns inga rum med tomrum här. Minst en själ fyller tomheten och det irriterar mig. Jag är inte ensam och jag kan inte vara ensam. Det ligger en liten burk med Garnier fructis vax här inne. Det är en själ som har glömt den här, någon som snart kommer stå utanför och vänta på att den där inne ska gå ut så den kan fylla tomrummet med sin själ medan den hämtar det som den glömt. Det här är ett tomt rum som inte är menat att vara ett tomt rum som man kan sitta i och ta det lugnt. Det finns inga sådana rum för ingen tror att någon behöver dom.

Ingen kan sätta sig in i min situation och förstå hur jag känner mig just nu. Ingen kan förstå att jag behöver det där tomrummet, känna att jag är ensam på platsen jag är och inte behöva vara rädd för att någon ska komma och avbryta min ensamhet. Jag har hörlurar i öronen, försöker stänga ute de ljud som hör till verkligheten. De ljud som påminner mig om att jag faktiskt existerar, påminner mig om att jag varje dag är tvungen att vakna och veta att jag har saker jag måste göra. Vakna och göra dessa saker medan jag vet att jag imorgon måste gå upp igen och göra ytterligare saker. Det finns inget stopp, ända tills man dör så finns det uppgifter som samhället och universum tvingar en att göra för att överleva. Att dö är inget alternativ, jag vet inte vad som kommer efter detta, jag vet inte om det kommer finnas ännu mer uppgifter för mig att göra, värre uppgifter som tvingar mig att ständigt vara vaken och arbeta tills hela kroppen skakar och jag blöder genom ögonen. Det finns ingen som kan rädda mig, och det som kan göra att jag lugnar mig och slipper känna mig ensam och fastkedjad är så långt bort att jag inte kan nå det hur jag än försöker. Försöker jag nå det så finns det alltid kedjor som drar i mig, ett samhälle som tvingar mig att göra saker, ett universum som gör att jag inte kan leva som jag vill. Ett universum som tvingar mig att äta, sova, dricka, arbeta. Gör jag inte det straffas jag med döden och det jag inte vet finns. Det som är okänt är läskigt, man vet aldrig vad som kommer att hända här näst. Det som skrämmer en är känslan av att veta att det när som helst kan komma någonting som man inte vill göra. Men att leva och veta vad som kommer komma är också skrämmande. Jag vet att det som kommer nästa onsdag är fysik, sånt jag inte förstår och sånt som gör att jag känner mig misslyckad och som gör andra besvikna eller förvirrade över att något har ändrats, att jag har ändrats. Då måste jag förklara varför och då förstår dom inte, dom säger åt mig att göra saker som dom tror kommer göra det bättre, men i slutändan kommer bara det göra att med massa arbete så kommer jag leva i en illusion om att allting är bra. En illusion som gör att jag fortfarande inte vet vad som händer med mig, vad som hänt och vad som kommer att hända. Hur de än gör kommer de fortfarande inte känna det jag känner, de kommer inte veta allt jag vet och de kommer inte ha de där minnena som är inuti mig och gnager sönder min själ inifrån och ut. Viruset som jag inte vet vad det är kommer fortfarande vara där och jag kommer inte radera det, det kommer alltid gnaga på mig tills den dag jag förstår att det inte är borta. Det kommer bli värre, jag kommer veta att jag levt och trott att allt är bra fast det inte är det. Jag kommer förlora det hopp jag en gång hade och veta att jag inte utnyttjade det när det väl fanns där för jag levde i en illusion."

Som ni kanske märker är det väldigt sluddrigt skrivet och jag kan knappt själv förstå vissa saker jag skrivit. Men som sagt, det var skrivet till mig själv och det var inte menat att bli läst.

Jag har antagligen suttit här i ungefär en halvtimme och velat av och an om jag verkligen ska publicera detta. Jag är ganska skraj, eftersom detta är mina personliga tankar och jag verkligen blottar mitt inre och inte det skalet av glädje jag oftast visar.

Om det är någonting jag skrivit ni tycker verkar uppblåst, dumt, pessimistiskt eller liknande, håll det för er själva. Jag har ingen som helst lust att höra någonting om hur det jag skrivit är från en negativ syn, och ska ni döma mig, döm mig försiktigt. Jag var djupt deprimerad, mycket mer än jag är nu, och det påverkade mitt tänkande en hel del.

Tack för att ni tog er tid och läste i alla fall.

Syften med att skriva dagbok eller någon form av anteckningar är många. Det hjälper en att få ut ens tankar på ett annat sätt, man behöver inte fylla upp till några krav som kuratorer, psykologer, föräldrar, vänner etc har utan får skriva exakt hur man känner och exakt som det är. Jag har aldrig kunnat säga det jag skriver till en psykolog eller kurator, det blir alltid så mycket mildare till dom eftersom jag alltid sätter mig själv i förnekelse. Jag tänker alltid att jag inte mår så dåligt, fast jag egentligen gör det vilket jag märker senare. Därför säger jag alltså inte riktigt hur jag mår, och jag kan inte heller beskriva riktigt hur jag mår eftersom det är så otroligt komplicerat.

Jag råder alla som mår dåligt att testa detta, att skriva. Det hjälpte mig en hel del. Sätt inga krav på er själva i skrivandet. Skriv vad ni vill, när ni vill. Det kommer kännas bättre efteråt.

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3

Fyi, inlägget kanske senare tas bort eftersom jag redan nu är osäker på om jag ska publicera det.

Likes

Comments

Hej allesammans!

Idag tänkte jag skriva lite om ångest och främst ångestattacker.

Ångestattacker är en av de värsta saker jag vet om. Det är väldigt svårt att beskriva en ångestattack för någon som inte haft en, eftersom det är en så speciell (hemsk) känsla, och det är något som känns så olika för olika människor.

Så jag kommer helt enkelt dra upp min erfarenhet av saken och förklara så förståeligt som det går.

Jag har haft ångestattacker otroligt lång tid, allt från bara någon gång i månaden upp till flera gånger per dag. Olika ångestattacker är olika starka och svåra att hantera, och den längsta jag haft kanske varat ungefär en till en och en halv timme. Det är otroligt lång tid med tanke på vad jobbigt det är att ha en.

Ibland vet jag om lite innan att jag kommer få en ångestattack. för det känns liksom i bröstet och jag mår väldigt dåligt just då. och ibland kommer det utan förvarning. Oftast finns det en anledning till attacken, men ibland bara blir det. Utan någon som helst anledning.

Mina symptom när jag har ångestattack är att jag har svårt att andas, det känns som jag har en så stor klump i halsen att den täpper för luftröret, jag darrar frenetiskt och kurar ofta ihop mig till en boll eftersom jag har otroligt ont i magen och bröstet. Jag kan knappt tänka, det enda jag tänker på är negativa tankar som dessutom inte alls är sorterade utan bara som ett enda stort rörigt moln av tankar. Jag kan inte tänka klart överhuvudtaget, jag vet bara att något är väldigt, väldigt fel.

I början när jag får en ångestattack mår jag ännu sämre, eftersom jag vet att jag håller på att få en ångestattack. En hemsk upplevelse som kan vara upp mot en timme, och att veta det är väldigt jobbigt.

Ibland utvecklas ångestattacker till panikattacker. Då kan jag skrika utan anledning, inte kunna hålla balansen, gå runt i panik för jag vet inte vad jag ska göra eller ta vägen. Det är verkligen så - jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte hjälpa mig själv, förutom på ett enda sätt.

Det är här självskadning kommer in i bilden. Det är sällan jag skadar mig själv när jag inte har ångest- eller panikattack. Det är en så otroligt jobbig upplevelse och jag vet alltid att det finns en väg ut. Jag kan leda iväg den psykiska smärtan som fysisk smärta, som är otroligt mycket lättare att hantera. Det kan vara allt från att skära sig till att hålla hårt i en isbit eller slå huvudet i väggen.

Jag kan faktiskt inte ge några tips eller någon hjälp för hur man ska klara av eller hantera en ångestattack, och speciellt inte en panikattack. Jag har helt enkelt inte listat ut det än, och hjälp från BUP är väl att utesluta (suck).

Hoppas i alla fall att ni kan ha det så bra som möjligt och ta hand om er själva!<3​

Likes

Comments

Hej igen!

Imorgon är det fredag, woho!

Jag har hjälpt min älskling med en uppgift inom religionen lite grann nyss, och det fick mig att tänka på en sak.

Det finns mycket debatter mellan troende och icke troende. De som tror vill (ibland) att ateister ska börja tro eller att personer som tror på andra religioner ska konvertera till deras religion. Ateister tycker (ibland) att ​troende borde inse att Gud eller övre makt inte existerar. 

Jag tycker att folk borde hålla käften och låta annat folk tro på vad fan dom vill. Vad spelar det för roll om din granne/vän/etcetc inte har samma tro som dig? Det kommer ju inte direkt bli jordens undergång.

Om någon tror på något, låt dom tro på det, för det påverkar inte dig på något sätt. Jag har släktingar och vänner som är troende, och jag själv är inte troende på samma sätt. Bryr jag mig? Nej. Jag respekterar om dom vill gå till kyrkan, jag respekterar om dom vill be, och jag tycker om dom som personer oavsett om dom är muslimer, kristna eller ateister.

Så lägg ner med att debattera vare sig Gud finns eller inte, för gör han (/hon/det whatever ni fattar) det så gör han, ni kan väl inte ändra på saken heller? Och vice versa om han inte finns.

Så tro på vad ni vill och älska varandra oavsett om ni tror eller inte!

Har ingen quote idag eftersom jag inte vet vad jag ska quota~

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3

Likes

Comments

Hej allihopa!

Har inte skrivit på ett tag nu och så kommer det vara, helt enkelt. Har jag något att skriva om skriver jag, annars inte. Och jag har inte några som helst skuldkänslor över detta och tänker inte börja varje inlägg med ett fjantigt "förlåt för att jag inte skrivit på ett tag". Kommer såklart hålla mig till några inlägg i veckan minst annars dör ju bloggen, haha.

Har mycket att göra nu, är med min kille nästan hela tiden, har följt med honom till skolan bland annat och är jag inte med på skolan hittar jag väl på något annat roligt!

Tänkte skriva lite om karma idag. Jag själv är delvis troende, jag anser mig själv som religiös, ja, men är inte anhängare till någon särskild religion eftersom jag inte anser att jag som människa har rätt att säga vad som finns och inte finns, vad som styr och inte styr och så vidare.

Jag tror på karma till stor grad. Gör du något bra får du bra tillbaka, och gör du något dåligt får du dåligt tillbaka. Jag har blivit utsatt för karma idag och igår, och det är därför jag tänkt på det.

Jag skulle åka buss hem från stan igår, eftersom jag varit med Alex på skolan. Jag hade två tior och fyra enkronor, och att åka buss kostar 15kr. Jag ville inte ha så mycket småpengar, så jag ville åka på de där fyra enkronorna, fastän dom inte räckte. Jag letade lite efter en till enkrona men hittade ingen, så jag frågade helt enkelt busschauffören när jag kom in i bussen om det var okej att jag åkte på 14 kr istället för 15 och det var helt okej för den här gången. Jag betalade och fortsatte in i bussen.

Jag gick då och höll i den andra tian, för jag var beredd på att han skulle svara nej när jag frågade om jag kunde åka för en krona billigare. När jag försökte fumla ner den i fickan tappade jag den - rakt ner i soptunnan mitt i bussen. Jag tänkte såklart inte stoppa ner handen och rota efter den utan fortsätte bara vidare som om inget hänt. Så kan det gå när man åker billigare på bussen!

Men idag hände mig lite positiv karma. Jag bestämde mig för att städa, jag städade hela Alex rum (tro mig, det behövdes!), samt dammsög och skurade nedervåningen. Jag skulle precis gå upp efter jag dammsugit där nere, och såg att jag missat en bit i vardagsrummet. Jag funderade på att bara strunta i det men bestämde mig tillslut att dammsuga där ändå. Jag böjde mig ner för att nå en bit under soffan. Och vad låg där? En tia!

Min historia om karmatian.

Jag tror också att jag belönats med Alex för att jag klarat mig igenom min depression so far!

Så allihop, ta hand om varandra. Gör bra saker för varandra. För, även om det inte händer på en gång, så kommer ni få något bra tillbaka.

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3​

Likes

Comments

Hej allihop och glad alla hjärtans dag!

Jag och min älskling firar dagen genom att chilla, mysa, spela och titta på anime. Typiskt oss!

Vi låg och småpratade igår innan vi somnade, och pratade lite om livslust. Hur livet kan verka ganska meningslöst efterdom du i princip föds, går i skolan, jobbar, blir pensionär och sedan dör.

Då sa Alex någonting som fastnade i min hjärna och jag sa direkt "det där måste jag skriva på bloggen imorgon", och here I am. Han sa ungefär såhär:

"Man kan simplifiera livet så himla mycket, att man föds, jobbar och dör. Likaså kan man göra med fotboll, dom jagar en boll och skjuter i ett nät. Men egentligen är det så mycket mer. Det är spelare, domare, taktiker, och så vidare. Saker som gör spelet så mycket mer intressant, det gör till och med att åskådare sitter och är minst like entusiastiska som spelarna, bara genom att titta på."

Det var såklart en metafor till livet, för er som kanske inte förstod vad han menade.

Man kan göra sitt liv så otroligt tråkigt, genom att kanske jobba med någonting man inte gillar, ställa sig in på att man hatar allting osv, när man kan göra det så otroligt mycket enklare. Skaffa bra vänner på jobbet eller i skolan, och omfamna vetskapen hur roligt du kan ha med dom. Gör saker du gillar på fritiden, sätt upp mål och se fram emot att kanske åka och bowla i helgen, eller liknande.

Anstränger man sig kan man få livslusten tillbaka, och även jag ska tänka mycket på det min älskling sa. Jag har haft väldiga problem med min livslust, men det är dags att "Carpe Diem", för det finns så mycket roligt att göra här i livet som man kan missa bara för att man tänker negativt och inuti boxen.

Hoppas ni alla har en otroligt bra alla hjärtans dag, och passa på att påminna era nära och kära hur mycket ni älskar och uppskattar dom!

Ha det så bra som ni kan och ta hand om er själva!<3​

Likes

Comments