Header

​Haha bild med snapfilter man ser ju helt dum i huvet ut men tog ärligt talat ingen annan bild på mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej Lidya! Gud vilket vackert namn. Tack snälla för din fina fina kommentar. Tar åt mig av dina ord och tack för ditt genuina stöd. Jag är själv "frälst" och är uppvuxen i en Pingstförsamling så förstår precis vad Du pratar om. Du blev frälst för ett halvår sedan och den känslan är som en nyförälskelse. Hela världen vänds upp och ner och det är som att man famlat i mörker och ser ljuset. Livet får en mening och det är en befrielse att finna Gud.

Jag var inte verksam i församlingen efter tonåren då jag även där kände att jag inte passade in. Ungdomarna där var samma likadana och jag var inte så. Men min starka tro har jag alltid burit med mig. Jag har sår på mina knän för att jag har bett Gud om så mycket hjälp. Jag har även i perioder trott att Gud lämnat min sida för att jag inte är en "god kristen" inte går till kyrkan, inte har tillräckligt stark tro. Jag har trott jag har demoner inom mig (vilket jag typ har). Då vissa tror att en kristen som inte går i rätt spår kan drabbas av onda demoner osv. Jag har hatat mig själv och trott att Gud kommer straffa mig för att jag är en otacksam jävel som inte är tacksam nog utan sitter och gråter över inget när folk dör i krig. Jag har haft ENORMT religiöst samvete som präglat hela mitt liv, alla mina val och begränsat mig väldigt Mycket. Vilket är väl bra till viss del men mycket sitter i psyket och ren hjärntvättning. Att jämt jagas av att man är född som en syndare och att det ligger i min natur att synda (tack vare Eva? Eller vare Adam?) sätter ganska djupa spår i ett litet trasigt barn. När jag blev tonåring så var allt roligt en synd. Det är inte så jävla kul.

När jag var i Chile precis efter sista gången jag hamnade på sjukhus pågrund av min psykiska ohälsa så tog de mig till en kyrka och det blev handpåläggning och alla bad för mig och jag var så arg för hela jag kände mig som en demon. Så äcklig. Fylld av skam och skuld. Jesus var med mig och min tro var starkare än någonsin. Jag var bara så sjuk.


Nu vet jag bättre och har mognat i min tro. Jag har också, tack vare Gud, fått frid i mitt hjärta i att jag har svårt med min psykiska hälsa. Precis som vissa är födda med diabetes så är jag född med detta. Det är ingen demon, eller jag som inte försöker eller tror tillräckligt mycket. Det beror inte på att jag har syndat för mycket eller att Gud inte ser mig längre. Gud är med mig. Och det är han som bär mig när jag inte orkar gå.
Jag har Gud inom mig så jag är ingen syndare. Jag försöker alltid hjälpa min medmänniska. Jag gör aldrig någon illa medvetet. Jag är en bra människa och Gud älskar mig precis som jag är.
Jag förstår precis tanken med din kommentar och jag vet att jag ibland skriver om den här "tomheten" som finns i mitt liv. Att mitt liv är så meningslöst osv osv. Och jag förstår att du tänker att Gud skulle fylla detta. Det gör han. Han fyller det med med mina fina familj, underbara barn, fina vänner osv. Men jag är fortfarande sjuk, och det är okej för det är bara så det är.

Likes

Comments

Precis kommit hem från ett par underbar dag hos Martin i Göteborg. Alltså Göteborg!!!
Hur Fin är inte den staden? Jag är helt kär. Kan verkligen tänka mig att bo där. Som ett annat land med jättetrevliga glada svenskar. Jag får ju ångest av i princip allt men inte i Göteborg av någon konstig anledning. Trivdes direkt i området, affärerna och gymmet! Testade på Nordic Wellness och det brukar ju vara lite jobbigt i början när man är på ett nytt gym men kände mig så hemma. Det fanns till och med en trampmaskin sån som Khloe K kör på. Klarade 10 min höll på att få framfall.

Martin fyllde år så jag överraskade honom med ett barnfria dagar, bara vi två. Det var sååååå mysigt. Vi höll handen under täcket. Jag fick puss på pannan bara så där. Vi åt en stor frukost och skulle dra och träna, men istället så gick vi och la oss i sängen och tittade på serier. MITT PÅ LJUSA DAGEN! Så jävla konstigt! Jag är ju så van att stressa och hetsa så det var Martin som övertalade mig. Två helt underbara timmar som var så sjukt välbehövliga. Vi pratade Skojade skrattade. Ingen stress, ingen som var på dåligt humör, ingen som var bitter irriterad gnällig osv osv.

Jag har haft en ENORMT påslag av ångest de senaste veckorna. En nära vän har förlorat sin far och tårarna har sprutat av sorg, ångest och framför den fruktansvärda känsla av hopplöshet och orättvisa. Jag känner mig som en dålig vän ibland för att jag liksom sjunker ner tillsammans med den som mår dåligt istället för att hålla distans och dra upp min vän. Men hoppas någon annan drar upp och då åker passar jag på att åka snålskjuts upp. Min första instinkt som vän när någon mår dåligt är att FIXA FIXA FIXA vad kan jag göra för din skull för att fixa det osv. Men när det kommer till döden kan man inte fixa ett skit 😞

Likes

Comments

I helgen träffade jag min vän Julia och hennes lilla tösabit Vera på ett spontant häng. Till skillnad från förra gången vi träffades och mundiarreade så sa vi typ bara hej och hejdå denna gång. Vi försökte prata om något men varje mening avbröts av en 10 min lång paus då man var tvungen att fånga barnet som var på väg ner från en gunga osv. Vi hängde i hennes mysiga park med pool på bakgården. Vilken lyx.

Min Dami. Min bästa vän asså. Denna helg har vi älskat varandra så mycket och stört oss som fan på Djulian. Fast ändå skrattat åt att han är så gullig med sina korta ben och när han ramlar så kollar vi på varandra och garvar inombords.

Djulian ÄLSKAR djur. Han blir helt lycklig när han ser en katt eller hund. Julias katt (inte den på bilden) höll på att få en stroke för Djulian jaga in honom under sängen och typ skulle in efter honom. Stackars katt vart så stressad.

Fick en alldeles underbar födelsedagsprelle av Julia. Vi pratade ju om kläder och stilkris osv när vi sågs. Och hon började prata om en bra bok, så sa hon att det var Ebba V.S som skrivit den och jag blev SÅ GLAD vilket Julia noterade. Men det var inte för att det var just hon som skrivit den utan för att det var ett namn jag kände igen och jag var typ säkert på att hon skulle säga typ en munk i tibet eller typ en man i en regnskog och jag tänkte i min hjärna redan att Haha kommer aldrig palla läsa den boken, så sa hon EBBA och jag liksom sken upp. Åh vad långdraget. A men ni fattar. Jättesnygg bok och ser fram emot att läsa den.


Jag älskar faktiskt kläder även om jag inte kör en OOTD eller länkar mina kläder osv. Jag ser andra livstilsbloggare som gör det och de har ju typ samma stil som mig och det är lite skämskudde på den. Men känner att just kläder är precis som allt annat i livet. Jag älskar det, har ett starkt intresse och ser människor och vet vad som är snyggt och inte. Men har liksom ingen egen stil och är oförmögen att skapa en. Jag följer trender och klär mig med det som är typ "inne" men känner väl att åldern gör att jag krisar då jag vill liksom ha en bas och jag har inte det! 90% Av min garderob är SKIT. Mycket med prislappar på och ibland riktigt dyra grejer som jag fått lökringar av att betala men ändå bara hänger på galgen och jag vet inte riktigt hur jag ska bära det. Vissa har ju det där. Och det har inte jag. Alltså jag är ju inte ute efter nån RIHANNA MODIG LOOK men mer liksom en BAS. Är bara så trött på att jämt känna att jag måste köpa nya kläder men kan inte stänga garderoben för att jag har så mycket kläder.

Likes

Comments

Fick frågan om jag kommer att fortsätta jobba med mig själv på något sätt. Jag har flera gånger varit inne på att ge upp kbt:n men har hållt fast vid terapiformen och anklagat allt runt mig för att det inte funkar. Men denna gång kände jag mig klar. Men inte på ett uppgivet sätt typ jag ger upp jag är ett psykfall det finns ingen hjälp. Jag har ju visst tagit massa steg på dessa två år. Men jag kan nog inte tacka kbt:n för det. Mest åldern, hjärnan som mognar och så Djulian. Varje barn har gjort mig klokare och lugnare i själen. Jag är dessutom mer klar med vilka som är mina svårigheter i livet. Och min kroniska ångest som jag lever med. Har ni någon gång gjort något ni ångrar, eller en hemsk bakfylla när man sagt/gjort något fel. Den där känslan. Hela tiden. Ibland så stark att jag spyr och får hjärtklappning som övergår till panikångest. Ibland så svag att jag nästan glömmer bort den. När den är svag är det mest rastlöshet jag känner i kroppen. Det kryper i mig. Jag sitter aldrig still. Vaggar ofta eller vickar med foten, gnider med benen mot varandra. Jag biter sönder mina läppar, drar i mitt hår, drar i mina fingrar. Fjärilar i magen, när magen vänder sig flera gånger. Ni vet som när man bara väntar på att något ska hända. Andas korta andetag osv.

Jag vill testa psykodynamisk psykoterapi, är det någon som testat det? Det är, om jag inte är fel ute, en terapiform som är mer anpassad efter individen, istället för olika färdiga teorier och mönster. Man fokuserar på livshistorian och att identifiera dolda tankar och känslor och sätta dessa i ett sammanhang. Typ ahaaaaa är det därför jag får ångest av att blablabla för det här hände mig och då kände jag blablabla och sen hände detta som gjorde att jag blablabla och därför så blir det blablabla. Typ.

Kbt är ju mer, det som har hänt har hänt, nu blickar vi framåt. Nackdelen kan ju vara att man typ gräver ner sig och inte utvecklas framåt. Men då ska man ju ha en grym psykoterapeut. Säkert jättedyrt! Men som en vän sa. Du kan tänka dig köpa en dyr märkesväska för flera tusen men inte investera i ditt psyke. Jag ba exakt! . Men jag pallar inte betala flera tusen för nåt som inte är mitt fel. Det är ju en sjukdom. Inte liksom ett val, eller en hobby. Men får väl ta det på faktura ocksååååå. Klarna i mitt hjärta asså.

Likes

Comments

Ja fyfan inte den bästa dagen idag alltså. Och det började med att vi sprang till skolavslutningen imorse och jag hade så smutsigt hår att det typ stod upp helt stelt. GLÖMDE typ bort att tvätta det igår. Kände mig så flottig. Men sen sket jag i det och var bara så glad att vara på min pojkes skolavslutning. Men han vart så obekväm med att jag va där. Han hade sånt bajsinödigt utseende hela tiden och lös upp som en sol när jag sa att jag skulle åka till jobbet. Han tycker jag är pinsam. Det är jag INTE! Brukar inte ta det så personligt men idag var det liksom så från 8.30-10.30. Gick därifrån ganska låg. Vad är det jag gör som är så pinsamt? Det är inte så att jag dansar lambada eller kommer full eller nåt. Hade förvisso smutsigt hår?

Aja men sen skulle jag möta min syster men jag fastnade både på jobbet och i trafik så vart så stressad i bilen att jag utvecklade magsår. Blir såååå stressad. Är så stresskänslig är så trött på att vara konstant stressad jämt. Hets hit. Hets dit.

Kolla min nya fina klackskor då. Apropå absolut ingenting.

Likes

Comments

Alltså denna månaden har jag gått loss med nätshoppandet. Jag skickar förvisso tillbaka det mesta men ändå. Det e ju en grej att lägga allt i varukorgen och sen stänga ner skiten. Men nu klickar jag på slutför beställning och jag tar allt på faktura också. Ååååh vad Ere med mig.

Den här killen var på utflykt igår. Vi var på Ica efter skolan och handlade allt han ville ha. Det var serietidning och frukost, lunch, mellis allt. Lillasyster gjorde pannkakor till honom. Var så stressad att han skulle fattas något, men han sa att han hade varit supernöjd och allt var uppätet så bra betyg.


Ser hans blick. Han vill bara att jag ska gååååå.

Idag är det skolavslutning. Och till hösten börja han första klass. Minns ni att jag var orolig för att han skulle börja i en invandrartät klass osv. Det har gått över all förväntan. Fett bra pedagoger. Stränga osv. Och han har inte förändrat sin personlighet. Han svär aldrig trots att hans mamma svär som fan. Han är fortfarande snällast i världen. Han älskar sitt hår, sina lockar. Han älskar kläder och att ha sin egen stil. Han är fortfarande min.

Likes

Comments

Nä men det som hände med kbt:n var att efter att
Martin åkte och jag blev ensam med barnen så blev det svårare att gå på terapin. Jag fick ofta avboka och det ligger inne i stan med två tre byten och det tar en halv arbetsdag om jag går på arbetstid och jag hinner ibland inte. Varje gång jag avbokar får jag betala 100kr men psykologen kan avboka mig tre timmar innan men hon ville inte swisha mig en hundring? Sån blir jag lack på. Sen var det mycket hemläxor som jag aldrig fick tid att göra. Och då satt jag och skämdes framför fröken för att läxan inte var gjord. Men Asså jag är en ensamstående morsa till två små vargar. Det ska hämtas lämnas torkas tröstas skällas. Armhålor ska rakas och tvätten ska vikas. Om jag ska hinna dokumentera mitt humör utefter skalor och sen skriva reflektioner osv så måste jag typ va sjukskriven på heltid. Det funkar inte.

Känner ven att själva terapin är på en för låg nivå. Och det är extremt bra när man behandlar social fobi, panikångest ocd och sånt. Men när det häller depression så kanske en annan terapiform är bättre.




Men fick frågan om det var något som var bra? Om jag tar med mig något. Hmmmm?
Ja! När jag fick dokumentera mitt mående och upptäckte att jag oftast mår som sämst under samma tidpunkt under dagen. Och då kan man kanske ändra på vad man GÖÖÖÖR under den tiden osv.

Sen fick jag göra skattningstest som jag gjorde när jag började med terapin och resultatet visade att jag är exakt lika deprimerad som jag var för två är sedan. Jabbadabbadooooo.

Kanske konstigt med bilder på barnen till en sån här text. Men har en selfie hat period. Och barnen är ju ändå det finaste jag har.

Likes

Comments

Sitter på soffan med min lilla djuli och dricker kaffe. Denna sjukdomsperiod har gjort att han 1. Är sjukt lättkränkt 2. Bryter ihop om man frågar nåt som inte passar 3. Han har blivit så mysig och kan ligga i famnen och titta på tv. Sååå underbart. Punkt tre alltså.

Så fin min lilla älskling.


Idag är min sista dag på kbt:n. Fick ju sparken typ. Ska berätta allt sen.

Att gå hem från skolan med dessa två är sånt äventyr. Vi hittade både nyckelpigor och hundbajs. Valde att för en gång skull inte stressa hem utan det tog över en timme och ett tag låg jag ner på en gräsplätt men det är ju det som kallas äventyr.

Eftersom jag är ensam så blir det lätt att jag stressar mig genom vardagen för att få ihop alla moment. Men igår var syrran hemma och fixade middag. Hon ställde dessutom upp och vabbade Djulian också, hon är bäst.

Likes

Comments

Nä men fyfan vad dålig jag är på att blogga hörni. Har ju jämt en vilja att blogga men den senaste tiden har jag inte haft det och det beror på flera anledningar.
1. Jag har slutat med socker.
2 jag har vabbat
3. Det sägs att det är ute med bloggar.

Håller ni med? Läser ni inte som förr?

Ni kommer inte svara på den frågan nej.

Jag blev ju vegan i typ fyra timmar sen vart jag så undernärd att jag var tvungen att avbryta hela grejen. Men så kom en ängel till min undsättning. Skrev till mig bara så. Och jag har fått koll på maten. Känner mig mindre svullen. Gått ner minst ett kilo kanske två (!) och mår allmänt bättre. Äter inget socker men mycket mera mat.
Gud vad folk blir irriterade för att jag vill gå ner ett två kilo. Måste hela tiden förklara mig. Jag får väl förfan göra vad jag vill?

Här är En bild på en underbar kaka som var sockerfri och 85% choklad. Den var så god efter detoxen. Har ju haft huvudvärk i 1,5 vecka och saknar jag sockret då?



VARJE DAG HELATIIIIN.

Likes

Comments