Header

Haha förlåt för det jag skriver nu men många säger att jag ska leva för min barn. Hitta livslust i dom osv. Men det är så jäkla svårt när Djulian är fruktansvärt jobbig. Han om någon tar ju den sista livslusten som finns kvar. Jag önskar vi kunde göra mysiga saker. Kramas och hålla om varandra och liksom finna energi och livsglädje i denna lilla kropp. Fast just är han helt omöjlig. Han gråter, skriker över allt. Vaknar på dåligt humör, bryter ihop hela tiden. Låter som mig själv förvisso. Men fattar ni. Sitter i min soffa just nu och garvar för Djulian ligger på golvet och skriker och jag vet inte ens varför, och inte han heller. Man ba livet är underbart.

Men hallå igår. Jag rensade, kastade, städade. Det är fett jobbigt när man har noll motivation men känslan efteråt. Rekommenderas för den som mår som mig. Att få göra sig av med skit. Få ordning och organisera kaos är som olaplex för psyket. Alltså, det hjälper lite fast det är svårt att se hur? Men man lägger det i håret ändå och hoppas på att det gör skillnad osv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Lyssnade på Country Roads med John Denver och minns mindes tonårstiden då den låten spelades minst fem gånger på hemmafester. Fast då med Hermes band versionen och hela festen stämde in i ALLSÅNG och typ höll om varandra? Vi ba COUNTRY ROADS TAKE ME HOME TO THE PLACE I BELONG WEST VIRGINIA osv osv. Ingen av oss var från West Virginia men alla ville tydligen hem dit. Fast inte hem till våra föräldrar utan antagligen till en plats där hemmafesten aldrig tog slut och vi alla kunde fortsätta vara fulla och lyckliga.

Alkoholen har verkligen bedövande känsla för mig och min hjärna. Innan bakfyllan knackade på dörren drack jag både fredag och lördag i flera år. Ibland även dagtid innan skolan om jag mådde riktigt jävla dåligt. Eller om jag hade ett viktigt prov så kunde alkoholen hjälpa mig att varva ner samt fokusera. Borde ju till 100 prolle medicinerats under denna tid. Hade fått så mycket bättre betyg då för att jag kämpade verkligen med skolan. Att utbilda mig var mitt största mål i livet och även om jag kämpade med min psykiska ohälsa, ätstörningar osv så förlorade jag aldrig fokus från det. Jag visste att jag inte skulle vara värd mycket i samhället utan en utbildning, tvärtom kanske en belastning. Och min utbildning är jag stolt över och över mitt jobb och över att jag tagit mig fram i livet. Trots allt.

Jag har slutat med sömnpillerna nu ett tag för att det blev så jävla läskigt. Ju oftare jag tar desto konstigare blir jag dagen efter och upplever lite antändning på dagen och då ångestpåslag. Ligger och snurrar nu på nätterna och får inte många timmar sömn men känner mig åtminstone att jag har kontroll. Säger så konstiga saker också som jag inte minns innan jag går o lägger mig. Typ, lägg äggen vid dörrkarmen så jordgubbarna går och lägger sig vid cirkus ingången innan vargarna kommer med mellis.

Likes

Comments

Jag kom hem med magen fylld med svarta fåglar. Oro. Det var mörkt och jag la mig ner i soffan i fosterställning. Han stod i köket och jag närmade mig honom bakifrån. La mina armar runt. Han vände sig och vaggade mig en stund fram och tillbaka. Försökte hitta en känsla av trygghet. Ro. Känslan av att allt är som vanligt. Inget har hänt. Inget kommer att hända. Jag släppte taget och återvände till soffan. Försökte lokalisera känslan av oro. Vad är det som är så jävla fel? Jag känner skuld. Skuld över att bli som förlamad. Sjuk. Ville gråta och fick känslan av att det kanske skulle vara skönt. Men det fanns inga tårar kvar och den lilla tår som kröp fram rullade över näsryggen och kittlade retfullt över kinden.

Är allt som det ska mamma?

Damians ord och har ni hört något sötare. Som en 75 åring som undrar vad som står på.

- allt är precis som det ska älskling.

Borrar in min näsa i hans hals och han ber mig om något, önskar sig något, frågar efter något han önskar sig.

Tittar in i hans fina ögon. Han ser så lycklig ut.

- jag är så lycklig över att du kom till mig Damian
- tack för att du födde mig mamma!



Tänker att jag vill ställa er alla som läser på ett led. Och krama ihjäl er. Känns som att ni skulle hjälpa mig. Men jag vet ju. Det spelar ingen roll hur hårt ni håller. Jag faller ändå. Jag är för hal. Det spelar ingen roll vad ni säger. Jag lyssnar inte ändå.

När jag inte finner ro i varken mina barn eller man kan jag få panik. Då känns det som att känslan alltid varit där och alltid kommer att vara. Jag sätter mig bredvid min syster ber henne röra mitt hår. Vill att hon ska sitta nära. Försöker hitta ro. Tänder en cigg, ber att den ska lugna ner mig men den gör ju aldrig det. Håller min pappas hand hårt. Ställer mig vid min mamma så nära det bara går. Andas in henne. Ber till Gud. Men han hör inte. Jag är ju hans skapelse. Vaggar mig fram och tillbaka. Det blir bra snart. Älskar dig Prissi.

Likes

Comments

Mina barn ska inte minnas denna jul annorlunda än någon annan. Jag har nog en liten dipp varje år då jag har så svårt med pyntet osv. Men kommer maxa i år istället för att dra ut på det och skapa en grej av det. Fast det är ångestladdat för att mycket är kopplat till min barndom och mamma snålade inte julpyntet. Hon gick ALL IN! Det var röd/vita små virkade dukar och tomtar överallt. Dock tog jag på mig ett enormt ansvar (?) så konstigt för att ingen bad mig göra det. Ville bara så gärna att alla skulle ha en strålande jul! Tyvärr så var det stormigt hemma och min förhoppning var väl att julen skulle göra att alla blev snällare mot varandra. Och jag vet att de vuxna försökte för min, för vår skull. Men när skriken, tårarna, dörrarna smälldes någon klädde granen i ensamhet blev det bara för jävligt och riktigt jävla sorgligt i kontrast med alla mysiga ljusstakar och tomtjävlar. Inför julafton vred sig magen ordentligt. Ingen fick bråka. Inte fick gråta på fucking julafton. Jag tittade ut från fönstret och alla fönster såg så mysiga ut. Som att alla hade det så bra. Förutom vi.

Har fastnat för en del såna här ordspråk fast jag egentligen hatar sånt. Det är svårt att prata om det som var. Speciellt en barndom. Jag har UNDERBARA föräldrar som gjorde så gott de kan. Precis som jag gör. Fast samtidigt. Det är min historia, från mina ögon. Deras historia är säkerligen annorlunda från deras vinkel. De kanske tycker att julen var ändå ganska bra. Och det var den kanske. Har ju alltid varit överkänslig mot precis allt. Men försöker förstå varför jag vrider mig inåt och motarbetar mig själv. Det finns nog inget sorgligare än en vacker julgran.

Omg vilken deprimerande bild. Men babe skickade den till mig och sa att han tänkte på mig när han såg den. Man ba men Gud vad trevligt.


Tyvärrrrrrr har jag varit ledsen på julen även i vuxen ålder. Fast det är kanske mitt eget fel? Att det bara varit sammanträffande att det blir jobbigt just runt julen. Men tyvärr så blir jag lätt fem år igen. Helt stressad och hetsig med min ibs tarm helt förkrossad när någon höjer rösten på julafton. Aja god jul. Ska verkligen göra mitt absolut bästa denna jul.

Likes

Comments

En helg utan piller men försöker inte ens tänka så. Duktiga tjejen ska ju aldrig ta piller. Men tänker inte tänka så för jag har varit duktig tillräckligt länge och ingen medalj får jag ändå. Kanske är det perfekt tillfälle just nu att sätta in adhd medicin, men har ingen energi kvar till vården. Kanske om vården kom hem till mig. Tänker att det är som stormen och att det lägger sig snart. Tycker jag duktigare än någonsin för det distans jag försöker ha till det. För att jag inte förlorar mig i det även fast det ligger i min natur att vara i det. Fast jag har förlorar mig i det ändå. Det är välbekant, hemtrevligt och mysigt och känslorna känner jag så väl igen. Tabletterna som är en livlina fast jag kanske gör så här mot mig själv? Vad är mina andra alternativ? Vill så gärna hitta fler. Försöker hantera ångesten och finnas svar och svaren har jag nog själv. Men det gör så ont att jag lägger locket om och om igen. Såna som dig hänger för eller senare i ett rep var det en överläkare som sa till mig. Vi är såna som inte ens Gud orkar med. Finner det vackra i mörkret och jag kommer hitta lusten igen. Allt kommer att falla på plats innan det faller samman igen. Jag älskar dig prissi.

Likes

Comments

Damian fyllde sju år och ville slå på stort. Själv hade jag nöjt mig med en liten fika på kvällskvisten men Damian var taggad till tusen och det är bara att inse att ju äldre de blir desto viktigare är kalaset. Jag har sån tur som förutom min lillasyster har två kusiner som hjälpte mig så mycket. Min kusin Any ar dessutom en instagram _made_by_us_ där hon faktiskt hjälper till att anordna babyshowers och kalas osv. Sånt behövs! För att Gudarna vet att sånt tar både tid och energi. Jag vart så bortskämd och sa temat och så fixade hon det mesta. Min älskade moster bakade tårtan. Svärmor och mamma stod för maten. Vad är man utan sin familj ? Ingenting. Visst hade jag klarat det helt ensam men hade förmodligen fåt börja beckna för att ens ha råd. Damian var såå glad och nöjd. Under kalaset sa han ”mamma jag är det lyckligaste pojke i världen”. De orden bär jag med mig i mitt hjärta tills jag dör. Jag är så glad att mina barn verkar leva ert lyckligt liv. Försöker vara så uppmärksam och lyhörd då jag själv var ett deprimerat barn. Men njuter av att se hur deras största bekymmer är att legobit fattas osv. Jag hoppas hoppas hoppas det förblir så. Må de ha ärvt deras pappas starka och envisa psyke. Jag har bra egenskaper men psyket är starkt som ett smörgåsrån. Det ska Gudarna veta!!!

Hur snyggt! Temat var SUPERHERO!

Lättnaden efter såna här upptåg är ju oslagbara. Man ba CHECK på den.

Så fint att alla barn klädde ut sig <3. Vi lekte lekar och öppnade paket och åt massa gott. Tack Gud för att vi kan vårt barn såna här fina minnen för livet.

Likes

Comments

Jag är så ledsen över att jag har hamnat i en sån dipp som jag är i nu. Jag kan inte bara skylla på min sjukdom denna gång utan visst är det en del yttre faktorer som spelar roll. Och det är nästan nästan lite skönare. För då vet jag åtminstone VARFÖR jag mår sämre än vanligt men samtidigt är det fantastiskt att se hur ångesten sätter sig och lever loppan i min kropp. Tycker ändå jag är så sjukt grym på att analysera mig själv och veta nästan exakt vad som händer. Tänker på mig själv under tonåren. Stackars lilla tjej. Det är ett under att du aldrig tog livet av dig. Att du orkade.

Vill visa er mitt fantastiska hår som Sandra på Hårlek Solna fixade. Hur snyggt? Känner mig så fin trots enorm viktnedgång och dagligt intag av sömnpiller.


Läkarna har jämt snålat med all benso. Men träffade en typ rysk läkare som tyckte att jag ska sova på imovane varje natt just nu. Så det gör jag. Och det är fett skönt.

Jag är så glad över mina fina barn. Det hoppas jag att ni vet. Jag andas in dem varje dag. Tackar Gud och ber att de skonas från allt ont. Min fina pojkar. Så fantastiskt att de kommer från mig.

Likes

Comments

Alltså igår lyssnade jag på Kent (nää?) och så kom stoppa mig juni (lilla ego) och Damian ba ...

”Jag älskar denna låten”

Alltså. Jag slog upp texten direkt på Google och så sjöng vi hela tillsammans. Det är liksom ett b-spår och älskar man den låten som 6 åring, ja då är man mammas pojke.

Kommer helt klart tatuera in Kent snart på min kropp hundra prolle har velat göra det sen jag var 15. Aldrig varit glad över att jag inte gjort det. Tvärtom. Saknat den på min kropp. Har så mycket annat strunt. (Som en pistol bland annat aaaah)

Helgen som var en svår helg blev ändå ganska bra. Min kusin hjälpte mig på fredag. Lördag blev det halloweenfest för BARNEN hemma hos Samira. Men en mamma som aldrig kommer ut gick så klart ALL IN. Samira ba ska du vidare sen eller? Jag ba nä gick in och hälsa på alla mammor där inne. Hej hej, Priscilla!

Likes

Comments

Har lyssnat på Kent i två veckor i sträck och i ett helt liv visserligen. Jag har mina aktiva Kent perioder och det finns inte ett ord, inte en ton, inte ett andetag jag inte tagit med dem. De river upp min själ. Tröstar, håller om förstår. Ett ord. En mening. Ni förstår säkert inte. Men tack för att ni orkar läsa ändå. Jag hittar lycka och hopp i deras melodi samtidigt som de kan släcka alla mina lampor och jag faller i hopplöshet och mörkret. Vissa låtar gör för ont men jag bara måste ta mig genom dem och känslan efter Är vacker ändå.


Jag är ledsen över att jag är så ledsen just nu. Jag tänker att snart faller jag tillbaka till mitt vanliga nedstämda jag - men ändå jag. Så vidrigt att falla ner så många trappsteg 

På tal om absolut ingenting. Så är de här kvinnorna de absolut vackraste jag vet. Kim, Ciara och Jessica.

Likes

Comments

Har lyssnat på Kent i två veckor i sträck och i ett helt liv visserligen. Jag har mina aktiva Kent perioder och det finns inte ett ord, inte en ton, inte ett andetag jag inte tagit med dem. De river upp min själ. Tröstar, håller om förstår. Ett ord. En mening. Ni förstår säkert inte. Men tack för att ni orkar läsa ändå. Jag hittar lycka och hopp i deras melodi samtidigt som de kan släcka alla mina lampor och jag faller i hopplöshet och mörkret. Vissa låtar gör för ont men jag bara måste ta mig genom dem och känslan efter Är vacker ändå.


Jag är ledsen över att jag är så ledsen just nu. Jag tänker att snart faller jag tillbaka till mitt vanliga nedstämda jag - men ändå jag. Så vidrigt att falla ner så många trappsteg 

På tal om absolut ingenting. Så är de här kvinnorna de absolut vackraste jag vet. Kim, Ciara och Jessica.

Likes

Comments