Header

Jag älskar kläder. Jag älskar att köpa nya kläder. Jag älskar att beställa nya kläder, hämta ut paket, öppna och prova mina nya kläder. Jag älskar att gå timmar i affärer, titta på kläder och prova kläder och köpa det som som satt SÅ bra.

Detta har jag insett och accepterat under denna köpfria månad. Önskar att man hade en budget varje månad som man fick spendera på kläder. OAVSETT om man har kläder i garderoben, att man ändå köper nytt och det är OKEJ för det är liksom en hobby.

Tänker på folk som röker på. De lär ju lägga några tusen i månaden på detta fritidsintresse. Nu vet jag inte vad kilopriset på kokain ligger på men det är ju ingen billig aktivitet. Varken knarkar eller dricker ju. Kommer shoppa utan dåligt samvete nu. Det är det jag lärde mig under denna månad.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Wow vad häftigt och fantastiskt att damian är så stolt över sitt ursprung, precis som han ska. Hur har du gjort gör att det ska bli så? Känns som att det vore svårt i den här "vita" världen. Vi är fler dom behöver bli bra på det om man säger så. kul att du bloggar mer igen! 😀

Först och främst, tack för att ni kommenterar, det om något får mig att blogga mer. Det är en cirkel liksom. Desto mer respons desto mer blogg. En kommentar eller en fråga inspirerar direkt till nästa inlägg osv osv. Men uppskattar er som läser i det tysta också. Tack för att ni läser.

Jag har sedan dag ett berättat för honom hur vacker han är. Hur fint hår han har. Hur vacker hans hudfärg är. Att vara svart är det absolut vackraste man kan vara. Att han har sån tur som är svart. Att han är lyckligt lottad som är svart. Att jag avundas hans hår och hans hudfärg. Att det så vackert att vara svart. Osv osv. Jag vet inte om det väger tyngre för att det kommer från mig och inte hans pappa, men han har alltid tyckt lite synd om mig för att jag inte är svart, men berättar att jag är fin ändå. Han speglar sig i sin pappa som har ett enormt självförtroende och som inte behöve säga att ord om att han är stolt över den han är, för det ser man jo tack!!! Lägg på en mamma som bara tjatar om hur vacker och utvald du är som fick den här fantastiska hudfärgen och otroliga håret och får tillhöra ett folkslag som är så vackert och grymt och bäst osv osv.

Jag hörde ett feminist snack om att kvinnor borde få högre lön och ha fler och bättre villkor än män i typ 100 år för att det någon gång i framtiden ska bli jämställt, fattar ni. Vågen har tippat över så pass länge på den ena sidan att det är praktiskt taget omöjligt att det nu ska vara i balans och jämställt. Man måste liksom överdriva åt andra hållet och så tänker jag göra i min uppfostran. Den vita världen är så hård och orättvis FORTFARANDE 2017 att jag tänker överdriva åt andra hållet och inte lura men måla upp en verklighet där de tillhör idealet. Och idealet är att vara svart, det är det absolut bästa. Jag uppfostrar en så snäll kille, så ödmjuk och fin att det aldrig ändå kommer slå över fel. Han är så snäll mot alla men han ser sig i spegeln och tänker WAOOO tack Gud för att just jag blev svart. Han är så stolt över att vara svart och det är tack vare mig en "vit" (gul på vintern) kvinna. Det är många som bli provocerade när jag har förklarat hur jag tänker och menar på att jag gör samma sak fast åt andra hållet. Typ omvänd rasism. Fast näää det gör jag inte. Jag lär endast ut kärlek respekt och acceptans. Vi är alla Guds barn och han älskar oss alla. Man ska vara snäll mot alla och alla är lika värda. Och Men att vara svart är 🙌🏿 och man ska vara glad stolt och framför allt tacksam att just du hade turen att bli det.

När jag blev gravid med Martins barn såg jag det som en stor gåva. Ett hedersuppdrag liksom. Okej jag var jävligt kär och tyckte det var fantastiskt att få föda ett barn med hans gener och anlag. Men att min son skulle vada vara halv afrikan och få den här fantastiskt mörka huden, håret och ja allt det fantastiska med att vara så kallad "svart", kändes som att jag var utvald typ. Kan tänka mig Maria kände som jag när hon var Preggo med Jesus haha. När han kom blev jag ärligt talat besviken över att han var vit och hade rakt hår. Vart fan är lockarna. Martins mamma lovade att det kommer! Jag kommer alltid se på min man och mina söner med en enorm stolthet och respekt. Just för att de är svarta. Jag kan inte ens förklara det.  Kanske är det kärleken till min man, hans familj och mina barn som gör att jag resonerar så här. Jag tror på att om världens ska någon gång förändras så måste det börja någonstans och det är hos dig själv. Vår generation är starkare smartare och vet bättre. Vi kommer från föräldrar som har flytt, som kämpat och fått hitta den plats som ges i samhället. Vi har ett bättre självkänsla och vågar ta plats mina barn ska göra det FULLT UT.

Jag har skrivit om detta förr och det är luddigt och flummigt jag vet. Det är värre när jag snackar om det. Så var glada Ni slipper att lyssna på det.

Likes

Comments

Min fina Damian började ettan idag. Han var nervös, pirrig och irriterad. På mig. Sen så hade han ett inbokad tandläkarundersökning efter skolan och det stressade honom. Han har lite kärringnerver min pojk. Undrar så vem har fått det från...

Min fina kille. Med sitt stora rena hjärta. Sitt vackra leende. Hade velat klippa till sidorna på hans hår men han är så glad att det kommit lockar där. Han vill att håret ska växa ut och att lockarna ska få vara kvar. Som Michael Jackson. Han bär sitt afro som en kungakrona. Så stolt över dig Damian.

Likes

Comments

Men alltså läste ni att Blondinbella betalar för att maten ska stå på bordet varje dag. Faaaan vad härligt att slippa handla och laga mat, önska sig den maträtt man vill äta och bara slå sig ner. En del arga kommentarer fick hon men alltså kan man unna sig det varför inte. Det tar bara tid från barnen ju. Tycker det är värre att ha barnflicka faktiskt. Tänker på barn som blir praktiskt taget uppfostrade av en nanny för att mamman gör karriär. Nä då tycker jag verkligen att man ska betala för alla andra tråkiga tidskrävande sysslor och investera i att vara mamma. Så avundsjuk på henne! Livet är orättvist.

Jag gjorde en bildbok till Damian som sammanfattade vår semester till Spanien. Han vart överlycklig. La den på hans säng så när vi kom hem från Skåne så låg den där. Han vart sååå chockad och ba vem har gjort den här? På kvällen så sa han att han trodde pappa gjort den till honom för pappa är ju så påhittig och rolig. Hade inte hjärta att säga att det var jag. Livet är verkligen orättvist.

Likes

Comments

Som liten hade jag fett med drömmar. Jag ville bli sångerska artist läkare och allt möjligt. Mina föräldrar älskade att jag siktade högt och Sa att jag skulle bli som Witney Houston (minus knarket) när jag blev stor. Mimade till henne och sjöng alltid för våra gäster som kom. Hade uppvisning och samordnade shower tillsammans med de andra barnen som vi sen visade upp gör föräldrarna. Vet att showerna var nja men vet även att jag imponerade på föräldrarna och att många tänkte "det kommer bli något stort av denna flicka" och tänk att dom hade helt jävla fel! Det blev ingenting av mig. En kvinna som gnuggar med svampen hårt på stekpannan för att få bort rester Av mat. En kvinna som står på alla fyra och blodfyllt huvud när hon trycker in dammsugaren under sängen för att få bort det värsta. En kvinna som som blir arg 500 gånger om dagen men kämpar hårt med att finna glädjen i det lilla. Nä det blev ingen Witney. Skådis eller läkare.

Jag har alltid tänkt att det är viktigt att drömma och jag har nog drömt i hela mitt liv. Never let go of your dreams osv osv. Jag har varit en riktig dagdrömmare och fantiserat så hårt att lyckorus spridit sig i kroppen och känslan varit så äkta att den blir på riktigt. Men att inte uppnå sina drömmar leder även till djuuuuuuupa depressioner. Jag vet att mina föräldrar menade väl med att tro på mig. De ville uppmuntra mig. Men jag gjorde de besvikna. För jag nådde aldrig fram. Och den känslan är inte så mysig att bära med sig i livet. Alla dessa aktiviter. Sånglektioner, nä sjöng inte tillräckligt bra. Konståkning, nä var inte tillräckligt bra. Gitarr och pianolektioner, var duktig men ändå inte tillräckligt ändå.
Betygen inte tillräckligt höga. Ingen talang. Vacker men kort så kunde inte bli modell. Inte tillräckligt vacker ändå.

Martin har berättat att han inte haft många som trott på honom och det är något han saknat. Så han tänker tro som fan på sina barn. Och jag tänker inte göra det. Alltså tänker ju peppa och finnas där men vill inte uppfylla MINA drömmar genom dem. För mig räcker det att de bli lyckliga. Vill inte att de ska känna att jag hoppas eller har förväntningar. Vill inte att de ska känna att de inte är tillräckliga. De finns, det räcker för mig.

Jag tror jag har slutat drömma och det är faktiskt en befrielse. Det är skönt att slippa drömma sig till en fantasi My little ponny värld för att slås tillbaka till verkligheten. Det är skönt att slippa stå där på nyårsafton och ba näää jag uppfyllde ingen dröm i år heller. Så skönt att slippa drömma utan bara vara i nuet liksom. Bara andas och leva. Inte leva för framtiden för att det bästa kommer sen. Och nä jag har nog inga drömmar kvar. Dom har jag glömt kvar på dagis eller nåt. Kanske är det åldern som kom och tog mig men det är skönt att slippa pressen och hetsen. Kanske var det när jag Fick reda på att jag var sjuk och att jag förmodligen varit det i hela mitt liv. Kanske trodde jag att jag skulle bli lycklig och ångestfri dagen mina drömmar gick i uppfyllelse. Mina drömmar försvann när min stora dröm blev att må bättre psykiskt och vara ångestfri. 

Likes

Comments

Näeee helgen var ganska jobbig alltså. Lördag vaknade Djulian, håll i er, 04.30. Så gissa vem som fick ett psykbryt 09.14 skrek så högt att jag hade ont i halsen resten av dagen sen. Väckte Martin som låg i koma. Började till och med gråta men fick ingen kram nä nä nä det bara brösta.

Söndag gick i vågor men 06.30 kändes ju fantastiskt bra. Vi bakade och bråkade. Hemma hela dagen. Martin åkte. Ledsen och irriterad. Djulians gnäll har skapat ett stort hål i mitt huvud.

Men lördag kväll körde jag till Mos och möte upp min kompis Samira och innan på dagen hängde vi med Evin och ungarna. Att hänga med vänner när det är jobbigt är guld alltså.

Köpte ett par jättefina skor på Jackie MED PRESENTKORT, fortfarande köpstopp. Skorna är lite vågade men Som Samira sa "men vaddå du ska ju va lite så, du är Priscilla liksom. Du ska ju va lite Priscilla" ahaaa trodde nämligen jag skulle va Agneta.

Min fina roliga vackra vän Samira. Vi träffades via bloggen faktiskt. Eller alltså vi har ju bekanta gemensamt men det var i bloggen vi började prata när vi båda var gravida och hade dödsångest inför förlossningen. Tänk att ingen av oss visste då att vi bar på kanske jordens mest krävande barn haha.

Så busigt att smita iväg och hänga i en gallerian ba sådär. Aja idag åkte Martin så nur det prison mode igen. Målade mina läppar blåa inne på h&m och Skrämde livet ur Samira.

Det gick jättebra att baka ihop. Älskar när vi gör normala grejer ihop och barnet sitter ner en stund.

Likes

Comments

En vecka borta och en riktigt bra vecka ändå. Har njutit av att ha Martin hemma och kunde till och med jobba över till 20.00 en kväll och hade gått ut och powerwalkat varje kväll om det inte vart för att Jag är så trött. Ätit god mat och fixat god chia pudding varje morgon. Damian börjar skola nästa vecka och JAG är nervös. Ska köpa nya skolstarts kläder kanske en ny rygga.

Är tacksam för mitt arbete och de fina människor jag jobbar med. Det gör så jävla mycket!

Alltså ni fattar inte hur SVULLEN jag blir innan mens. En kollega fråga om jag var gravid. NO JOKE! Okej jag hade såna stora typ harem byxor som jag dragit över magen så det kanske inte var så konstigt. Men hon ville gräva ner sig själv med en spade så mycket skämdes hon när jag ba NÄÄÄÄÄÄ.

Känns som om jag väntar in min mens i en hel vecka den flyttar sig framåt hela tiden också så jag ba kom igeeeen då!

Ägglossningen känner jag också så tydligt. Jag blir nedstämd känslig irriterad osv osv. Känner hur ägget vandrar liksom.

Och sen under mensen - Sthlms blodbad. Mensvärk osv osv.

Man ba....

Sen en bra vecka och så börjar vi om.

Likes

Comments

La upp denna bild på snap och Insta och då måste den upp på bloggen också såklart. Mest för att detta är världens tråkigaste frisyr men min pappa älskar den så. Han hatar hår i ansiktet utan man ska liksom dra allt bakåt Som fan.

Min pappa var den enda som fick kamma mitt hår när jag var liten. Han drog inte hårt som mamma då man fick hålla i huvet så det inte skulle åka av. Fan vad jag skrek och grät när det var dags. Hade ju alltid ett gammalt tuggummi i håret som jag råkat gå och lägga mig med och sen snurrats sig in i mitt hår. Hade ett fågelbo där bak.

Alltså ÄNTLIGEN har jag fått långt hår. Inte så långt som jag vill ha det men nästa sommar grabbar. Då jävlar är det riktigt långt. Blir så lycklig när jag har det uppsatt och jag har en ganska lång toffs. Jag speglar mig i alla Fönster. Kan inte fatta att det äntligen har växt. Priscilla har långt hår. Livet är definitivt mycket bättre nu.

Likes

Comments

Det är viktigt att skriva detta inlägg. Inte för att skryta eller så utan mest för att för en gång skull konstatera att jag är i mål istället för att flytta fram målsnöret hela tiden. Samt för att "vara i toppform" är en färskvara och det är inte säkert jag är det speciellt länge. Att vara vältränad kräver underhållning och det räcker med att man slarvar en vecka eller två med kost och träning så har korthuset rasat lite. Sorgligt men sant.

Vad är ditt mål? Den frågan har jag fått flera gånger och jag har ju alltid varit vältränad mer eller mindre (förutom när jag varit på tjocken då) men ändå aldrig i toppform. Du kommer aldrig komma i mål har många sagt. Jag har varit så här smal tidigare men då varit väldigt sjuk i en ätstörning. Jag har bilder på mig själv i bikini under dessa tider och det är fruktansvärt att titta på. Kroppen smal men i min blick döljer sig så mycket smärta, sorg och jag tycker synd om mig själv. Så många timmar under solen med endast vatten i magen och i mina tankar rörde sig bara om mat mat mat. Dessa bilder kan jag aldrig kolla tillbaka på med avund eller stolthet. Tänka wau vilken jävla kropp jag hade! Nej så tänker jag inte. Jag ser bara hur sjuk jag var. Hur mycket jag än ler på bilden så står det SJUK på min panna.

När jag var utomlands avundades jag den där kvinnan i barnpoolen vars mage inte var så platt men hon stod där med en unge på höften och åkte rutschkana och hade sig. Själv låg jag på en solstol, helt utmärglad och arg, irriterad och ledsen. Sommaren 2017 så var jag den kvinnan. Mitt fokus var på att titta på när Damian åkte rutchkana och absolut inte missa när han flög upp ur vattnet och direkt kollade på mig om jag fortfarande tittade annars blev han skitarg SAMTIDIGT som jag skulle se till att Djulian inte drunknade. Jag satt vid poolkanten och nej magen va kanske inte så platt Och ja Djulian tog kanske tag i en valk och drog ut den en halvmeter, men det gjorde inget. Och det mina vänner var en ren befrielse!

Men jag har alltid älskat en vältränad kropp. Jag tränar inte för att må bra (endast) utan mest för att SE bra ut och det sticker jag inte under stolen med. Jag skulle må så dåligt om jag inte tränade och åt hälsosamt. Det är en del av mig. Det är en befrielse att träna på min utlandssemester, vilket vi gjorde både Martin och jag. Herregud vilket pusslande men vi fick till det. Och jag älskar när Martin ba "shit du har magrutor när du skrattar" och jag ba Omg ta en bild på det och jag skrattade och skrattade men vi fick aldrig till det på bild. Jag älskar att tycka om det jag ser på spegeln och så är det bara. Och ja det kan ha att göra med min psykiska ohälsa och att jag inte gillar min insida och gör allt för att kontrollera min utsida.

Men nu är jag i toppform och det beror på att jag gillar det jag ser, jag ser resultat från min träning. Mina ben är starka osv osv. Och jag äter som fan. Jag äter minst fem gånger om dagen. Ibland mer ibland mindre såklart. Jag går inte runt hungrig för det får jag inte. Men jag planerar vad jag äter och är medveten om vad jag stoppar i mig. Jag undviker socker och DET är så sjukt provocerande tydligen. Folk har så svårt att acceptera det. Folk blir förbannade. De kan acceptera att man e veggo till och med vegan men du Ska väl smaka kladdkakan för helvete. Socker är ett gift (som jag älskar :() men ändå är det något folk förväntar sig jag ska äta massa utav, speciellt jag dom tränar "du som tränar kan väl äta en hel tårta"

Jag kämpar med att hålla balans och att inte falla tillbaka i ätstörningsträsket vilket är jävulskt lätt men jag är äldre klokare och jag har hittat stöd i en ny vän som hjälp mig som fan att hitta glädjen i mat <3

Jag vet inte hur länge jag kommer vara i toppform men nu kom jag i mål och det är viktigt att kunna ge sig själv detta och kunna titta tillbaka på dessa bilder med stolthet och glädje över att den ihåliga blicken är borta. Istället finns det påsar under ögonen som spår av mammalivet men hellre det alla dagar i veckan.

Tänk att det skulle ta två barn för att komma i mål. Jag är bättre idag 32 än vad jag var när jag var 22. HELT KLART! Livet blir bara bättre med åren och det är då aldrig försent för att komma i toppform.

Likes

Comments

Från ett beroende till ett annat. Att bli sockerfri var ett rent helvete då jag använt smågodis som Ett sätt att medicinera ångest, glädje, sorg, stress osv. Livet utan socker gjorde mig deprimerad och olycklig. Sen vände det och jag blev liksom fri från det. Numera är det okej att äta men jag behöööver inte det. Har dock blivit uppmärksam på mitt beroende av att köpa saker. Jag lider helt klart av konsumeringshets, finns det ordet? Jag vill gå i affärer heeeela tiden och letar jämt efter någonting. Får panik men ändå lättnad när jag inte hittar något, men det känns bra att liksom ha letat. Hemma i soffan klickar jag hem både det ena och det tredje. Alltid ett paket att hämta och ett att lämna in. Alltid något att byta eller lämna tillbaka i affären. Och eftersom jag tappar bort kvitton så måste jag hela tiden hitta något nytt. Jag köper något till mig själv varje dag och det är bara en massa skit. Så nu måste jag sluta med det! Ibland är det mest fokus på att köpa till barnen och ibland till mig. Men det är säkert också ett att fylla ett tomrum, en känsla osv osv.

Skärpet på bilden har inget att göra med ovanstående text. Det, till skillnad från allt annat jag köper, var ett genomtänkt och ansvarsfullt köp. Typ.

Likes

Comments