Header
View tracker

​Hon åkte genom tiotals städer

för att träffa pojken som 

gjorde det omöjliga möjligt

Till han som är ett 

mysterium man vill delta i

ett äventyr 

som man vill leva i

Han som gjorde så att de

söndertrampade blommorna 

började växa igen

Jag visste

att han var en stjärna 

Men inte visste jag

att han var en hel galax 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jag skrev en gång 

Om den trasiga flickan som lever

Meningslösa dagar och jag inser nu

Att hon fortfarande är jag. 

Har alla nätter trasat sönder 

Det sista som fanns kvar 

Av hon som var glad? 

Dom har sagt det blir bättre 

Med åren men åren har gått och

Ingen skillnad har uppstått. 

Dom säger att vintermörkret 

Påverkar måendet 

Och att det blir bättre 

Till våren men isåfall 

Är hela mitt liv en bedräglig vinter

För ingenting läker såren.  

Jag är ett mänskligt pussel 

Med bitar överallt och jag

Behöver den där kramen 

Som sätter alla bitar på plats. 

Men en sådan existerar inte och

Jag är fortfarande den trasiga flickan 

Som lever meningslösa dagar. 

Likes

Comments

View tracker

Dumma beslut

Leder till dumma permanenta konsekvenser

Jag hoppade ut på en äng fylld av rosor och

Glömde bort att rosorna hade taggar

Jag hade redan dåligt självförtroende

När jag träffade djävulen och han gjorde

Allt i sin makt för att trycka ner mig

Ännu mer

Och jag kan inte sätta ord

På känslan jag känner och

Jag vill inte se det mer och jag har försökt

Att fly från det alldeles för länge nu

Men dom tystnar aldrig

Dom där rösterna i mitt huvud som

Säger åt mig att det är värdelöst

Att ens försöka 

Och att jag är flickan som inte

Förtjänar att få älska 

Eller få känna sig älskad 


    Likes

    Comments

    ​Jag lägger ner meningslös tid

    På meningslösa saker

    Meningslösa tårar 

    På meningslösa personer.

    Ingen ser

    Det jag ser och ingen känner 

    Det jag känner och så 

    Har det ju varit ett tag nu.

    Men jag kan än inte vänja mig

    Vid tanken av att vara 

    Värdelös och osynlig 

    För omvärlden.

    Jag är rädd för det som väntar 

    För jag orkar inte längre låtsas

    Som att allt är okej och jag vill bara

    Ge upp och gråta tills jag tinar bort.

    För vem skulle egentligen bry sig? 

    Hur skulle det påverka han

    Som påstår sig vara min vän 

    Eller hon som ringer ibland

    Och frågar hur det är?


    Likes

    Comments

    ​Vi har väl alla fått vårat hjärta krossat någon gång, så alla kan väl relatera till någon form utav smärta antar jag. Men den smärtan som hugger tag i dig när du vill att sömnen ska omfamna dig, den smärtan som säger att ingenting någonsin kommer att bli bra igen, jag hoppas ingen känner den. Den smärtan som får dig att önska du var ett litet barn, återigen, Den smärtan som resulterar i långa sömnlösa nätter, långa meningslösa dagar. När man bara är utmattad dag ut och dag in och inte orkar ta tag i vardagen. Skolan är helvetet som du tvingas gå till men där får du inget gjort. Lägenheten är bara de där tomma rummet som påminner dig om allt ont. Antingen gråter man konstant eller inte alls. Antingen låser man in sig själv eller så gör man allt för att inte vara ensam. 

    Likes

    Comments

    Jag tänker inte låtsas som att du aldrig sårade mig. För det gjorde du och på ett så oerhört frustrerande sätt. Du kom in i mitt liv under konstiga omständigheter och tog mycket mer plats än vad jag trodde du skulle. På något konstigt sätt kunde ett enda samtal från dig göra en hel vecka underbar för mig, du gav mig energi att klara saker jag vanligtvis inte skulle orka ta tag i. Dina fina ord som i slutändan betydde allt för mig men ingenting för dig gjorde mig så glad. Men nu när jag ser tillbaka på det så inser jag hur det låg till. Jag var underhållning antar jag, men det du var för mig var något helt annat vilket jag sa till dig upprepande gånger. Du förstod väl antagligen aldrig allvaret i det. Men nu när jag fattat vad jag betyder så svider det så oerhört mycket. Du försvann utan att meddela mig först. Du valde att utesluta mig från ditt liv helt och hållet, trots alla gånger du sa att du aldrig skulle agera på ett sådant sätt. Och jag vet att jag kanske aldrig hann betyda ett skit för dig. Men du hann betyda mycket för mig. Men jag borde väl inte vara förvånad, antar jag. Jag var en i mängden.

     

    Likes

    Comments

    Vad ska man göra när stressen tar över? När man har så mycket att göra så man bara vill drunkna i sina egna tårar? Jag vet inte, jag vet ingenting. Jag orkar inte ta tag i någonting. Motivationen finns inte hos mig. Någon snodde den ifrån mig för längesen. Jag går av på mitten snart, jag hatar att vara jag. Varför ska allt vara så svårt hela tiden? 

    Likes

    Comments

    ​Lämnad i frustration återigen och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. En konstant ångest som sitter högt upp i magen och huvudet snurrar runt i ett hav av tankar och trams. Varför vill folk medvetet såra andra hela tiden? Jag kan inte förstå det. Känns som om jag sakta men säkert ruttnar bort inombords och jag kan inte stoppa det. Och jag vet inte heller vad jag ska skriva längre. Eftersom jag inte riktigt kan beskriva med ord hur jag mår just nu. 

    Likes

    Comments

    För mycket ångest, för mycket smärta. För mycket olycka, för mycket otur. Vad gör man? Vad gör man när hoppet sviker och benen inte orkar bära? Man bara glömmer. Glömmer att det någonsin hänt. Man raderar det ur minnet, så det inte längre kommer åt en. Hur underbart det än må ha känts då, de spelar ej någon roll längre för allt är borta nu. Andas in. Andas ut. Du klarar det. Det är bara extra svårt nu på grund utav allt trams runtomkring och inuti. Människor tar ibland stor plats i ens liv och då gör det alltid extra ont när dem försvinner. Man måste bara leva med det. Gråt om du vill och om det hjälper, även om de bara är för stunden. Skrik ut all smärta. Bara gör det. Det kommer kännas bättre. Du känner dig bara döende just nu. Men ändå så himla levande då du känner alla möjliga tänkbara smärtor du kan komma på. Men glöm inte, ingen har sagt att det är lätt men det blir bra igen snart. Det blir det alltid. 

    Likes

    Comments

    ​Har väl accepterat nu att jag är den tjejen som aldrig får vara lycklig. Kanske i någon dag, eller någon vecka, men inte längre än så. Det är ju så det är och så det alltid kommer att vara. Jag är ju bara korkad om jag ser mig själv i en annan situation än så. Vem lurar jag? Bara mig själv såklart. Varför kunde jag inte bara leva med det och sluta försöka? Jag drog ju bara ner mig själv återigen, dock mer än vanligt denna gång. Men det går väl över. Även fast de nu känns som om min själ har slitits ut ur min kropp. Även fast jag känner mig söndertrasad. Krossad, som en tappad lerkruka. Jag vet inte hur jag kan förklara smärtan ens. Jag skrev en gång om den trasiga flickan som levde meningslösa dagar och har insett att det fortfarande är jag. Otursflickan. 

    Likes

    Comments