Ännu en gång så går allt så långsamt fram, ingenting vill riktigt fungera... Så nu tar vi det från början.

Har jobbat 10 tim och 11,5 tim dagar samtidigt som jag börjat bli sjuk. Så i lördags på jobbet när jag är halvvägs igenom dagen så går självklart min mobil sönder, går varken att ladda eller starta. Får tag på sambon via annan telefon som sedan kommer och möter mig efter jobbet.
Jahapp söndag och ny dag som sjuk, går för att hämta nässpray i min två veckor gamla jacka. Precis när jag sträcker ner handen i fickan så ser jag att ena sömmen på jackan spruckit och fodret syns... Detta gör att mitt tålamod tar slut helt och håller och jag blir som ett barn och ligger i princip på golvet och gråter. Det blir inte heller bättre när jag tydligen slängt kvittot och jackan är slutsåld.

Ny dag idag... bultar i bihålorna pga förkylningen. Vilket otrolig tur min sambo har som fått en sådan lätt och harmonisk flickvän...

Likes

Comments


Då var det dags för steg ett... den där tröskeln en måste över. Alltid lika jobbigt att ta tag i saker, speciellt när jag antagligen inte kommer få skrika Bingo! på första försöket. För att förtydliga det tidigare inlägget så är planen att jag och killen ska flytta till hans hemstad Båstad, målet är att självklart flytta tillbaka till Stockholm men det sker inte förrän vi vill tillbaka.

Stressen över att hitta jobb och bostad är extremt stor och jag som är ett nervvrak just nu känner väl mest att det optimistiska i mig sakta men säkert rinner bort. Jag vill helst att jobb ska vara fixat och att en lägenhet står och väntar på oss, icke sa nicke. Något flyt har vi inte haft på extremt länge men håller tummarna just nu.

Så, kvällen kommer gå ut på att söka jobb, skriva personliga brev och leta lägenhet.


Likes

Comments

Vi startar detta på ett enkelt sätt. Jag berättar lite om mig själv, att jag precis som resten av Sverige har bloggat innan (nu snackar vi fjortisåldern), hur jag inte vet vad detta ska handla om och hur detta inlägg antagligen även kommer att vara mitt sista.

Eller så startar vi detta på ett helt annat sätt. Jag berättar att jag är 20 år gammal och bott i Stockholm sen 28 år innan jag ens var påtänkt. Jag är en trygghetsjunkie, även om det inte är något en gärna erkänner. Detta år blir dock annorlunda och Nej jag är ingen sådan där spännande människa som ska flytta in i Operahuset i Sidney, utan för denna junkie får 541 km räcka. Därav det fantasifulla namnet.

Likes

Comments