De senaste veckorna har jag börjat tvivla på om jag verkligen kommer klara av universitetstiden. Till en början tyckte jag att livet hemifrån var toppen, men ju längre tiden går, desto mer längtar jag hem. Nu har jag nått det stadiet då det inte går en dag utan att jag någon gång under dagen brister ut i tårar för att jag saknar allt och alla där hemma. Problemet är friidrotten. Att satsa på friidrotten är det jag mest av allt vill göra, och avbryter jag mina studier och åker hem, är detta i princip omöjligt. Så om jag vill fullfölja min dröm måste jag härda ut. Sedan vill jag självklart även slutföra mina studier eftersom jag vill kunna arbeta som fysioterapeut efter min elitsatsning. Men om det inte hade varit för friidrotten tror jag att jag egentligen hade mått bra av ett sabbatsår med tanke på att jag precis blivit av med min ätstörning. Men nu är det bara att kämpa på, och som sällskap har jag införskaffat mig en liten kompis. En hamster närmare bestämt. Och även om han inte gör speciellt mycket, är det ändå skönt att inte behöva vara helt ensam när jag kommer hem.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments