Efter att nästan ett halvår med knäsmärta har jag äntligen fått ett svar. Tyvärr är detta inte speciellt positivt, men med tanke på hur ont jag har haft under en så lång period, var det ändå ganska väntat. Det visar sig att jag har ett så kallat “hopparknä”, och det som känns extra tungt är att det nu väntar en lång period av rehabilitering. En rehabilitering som dessutom inte bör innehålla några övningar där knät får stötar, så som till exempel hopp och löpning. Alltså kan jag inte träna friidrott överhuvudtaget. Men jag är van vid motgångar, och jag tänker bli fri från den här skadan för att sedan, för första gången på två år, börja förbereda mig för vinterns tävlingssäsong!

Bara två dagar kvar till flytten!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Gårdagens inlägg uteblev, men av ett skäl som jag insett är väldigt viktigt för mig. Att varva ned. Igår spenderade jag nämligen hela dagen på jobbet, sista arbetsdagen dessutom eftersom jag flyttar nu till veckan, och när jag kom hem vid halv åtta han jag inte mer än att förbereda morgondagens frukost, lägga fram kläder och duscha innan jag kunde göra iordning kvällsmålet och sätta mig tillrätta i soffan framför friidrotts VM. När jag väl hade satt mig var klockan ungefär halv nio, som vanligt, och här kunde jag ha skrivit ett inlägg. Men det gjorde jag inte. Anledningen ligger i att jag har insett hur viktigt det är för mig att få varva ner en bra stund innan jag går och lägger mig, det vill säga en stund där jag inte anstränger mig någonting utan bara kan slappna av. Då jag är en person som dessutom går upp tidigt på morgnarna, är jag också en person som somnar tidigt på kvällen. Mer exakt, runt tio tiden. Att varva ner är en rutin som får mig att sova bättre, och då jag prioriterar sömn väldigt högt eftersom jag vill vara pigg och alert till träningen dagen därpå, gör det även rutinen i sig till en viktig del av min vardag. Men den har också sina nackdelar. Som med så många andra rutiner i mitt liv, gör den att jag drar mig ifrån att umgås med mina vänner. Jag vill så gärna ta det lugnt den tiden, och äta ungefär den tiden och så vidare, att jag hellre är själv så att jag vet att allting blir som det brukar. Detta tror jag har sin orsak i mitt extrema kontrollbehov. Jag vill ha full kontroll över minsta sekund av mitt liv. Kanske något överdrivet, men det är den känslan jag får. Problemet med mitt kontrollbehov är dock att jag även tror det gynnar mig i vissa situationer, vilket gör det svårt för att ta itu med det. Men om det faktiskt är så eller om det bara är något jag försöker intala mig själv för att slippa ta klivet från tryggheten, vet jag inte. Men jag vet att jag måste lära mig att faktiskt kunna släppa kontrollen ibland, och därför är mitt mål att hitta en balans mellan ha, och inte ha kontroll över tillvaron. Jag tänker att jag i ett senare inlägg ska gå in lite mer i detalj över mitt kontrollbehov, för jag tror det har sin grund i prestation. Jag tänkte då även ge mig själv en utmaning som jag sedan även kan utvärdera. Flytten ska bli en nystart på många plan. Bara fyra dagar kvar.

Likes

Comments

Idag fick det vara nog.
Som jag tidigare nämnt hade jag planerat en viloperiod i samband med flytten till Linköping den 18:e. Men så igår fick jag ett meddelande från min hyresvärd som berättade att jag antagligen kunde flytta in redan den 16:e, det vill säga om ungefär precis en vecka. Med detta i tankarna cyklade jag under de tidiga morgontimmarna, både trött och sliten efter nästan en hel träningsvecka som skulle komma att innehålla två träningsdagar mer än vanligt på grund av flytten av vilodag föregående vecka. Höger knä smärtade outhärdligt under färden mot gymmet.
“Bara två dagar kvar tills jag får ta en vilodag”
Men i bakhuvudet visste jag också att det efter den vilodagen väntade ytterligare en träningsvecka innan min efterlängtade sommarvila skulle infalla.

Efter uppvärmningen hade jag piggnat till och började känna mig lite mer taggad. Men redan efter första hoppet knäböjshoppet fick det vara nog. Knät gjorde helt enkelt för ont. Så från och med det hoppet påbörjade jag min vila. Och det var faktiskt inte så jobbigt den här gången. Ingen ångest och inga tankar om misslyckande. Jag ska medge att det kom några tårar, men inte på grund av det faktum att jag tog vila en vecka innan förutsatt datum, utan mer i frustration över ett knä som aldrig vill upphöra att göra ont. Trots att min nuvarande vecka skulle bestå av lätt träning, kan jag inte påstå att den varit mindre påfrestande i jämförelse tidigare veckor. Det märks verkligen att min kropp är sliten. Såhär i efterhand tror jag att jag gick på för hårt och för snabbt med träningen när jag i början av sommaren fick fria tyglar. Jag fick tunnelseende och såg bara målet. Målet om att ta mig tillbaka, bättre än någonsin. Men jag tror att jag nu efter vilan måste hålla tillbaka lite, för gör jag inte det, kommer varken kropp eller psyke att hålla hela vägen fram.

Likes

Comments

Efter en hektiskt dag som bland annat innehöll ett längdhoppspass ute i regnet, kan jag äntligen bekvämt slå mig ner vid det ganska så stökiga matbordet i vardagsrummet samtidigt som jag kan höra regnet smattra mot fönsterrutan intill mig. Det är ganska rogivande ändå, ljudet av regnet, men det är inte det jag vill ta upp i detta inlägg. Jag skulle vilja skriva av mig om ett tillstånd som jag upplevt ganska ofta på sistone. Frustration.

Nu är det ungefär ett halvår sedan jag, lite smått, kunde återgå till träningen på friidrottsarenan, och därigenom teknikträning. Efter det uppehåll jag tvingades ta för att kroppen helt skulle kunna återhämta sig efter den brutala nedbrytning jag förorsakade genom dålig kost, alltför intensiv träning och ingen återhämtning, hade jag inte förväntat mig några som helst resultat. Något som också visade sig i samma stund jag tog mitt första löpsteg, och de första passen presterade jag sämre än jag gjorde i de tidiga tonåren. Men trots att jag visste varför, fanns det ändå en del av mig som i förtvivlan undrade vad felet var. Varför gjorde jag inte samma resultat som innan?

Men jag kämpade på. Ett friidrottspass blev två, två blev till tre, och idag har jag nästan helt återgått till en full träningsbelastning. Men resultaten har uteblivit. Okej, visst har jag förbättrats en del, och kroppen känns extremt lätt i jämförelse med när jag började, men jag har svårt att se framstegen när de, i mina ögon, dåliga resultaten fyller hela min skalle.

Under dagens pass mätte mitt längsta hopp inte längre än 4,40, vilket är ungefär en meter kortare än mitt personliga rekord. Och tyvärr ser det likadant ut i höjdhoppet. Frustrationen är olidlig. Varför går det inte?

Min tränare påminner mig ideligen om att det kommer att ta tid innan jag återfår den kraft, styrka, spänst, snabbhet och teknik jag en gång haft. Men det är svårt att ta in, och det är vid dessa tillfällen tankarna om att det kanske inte är någon idé att fortsätta satsa dyker upp. Men frustrationen ska inte få styra och jag har bestämt mig för att dessa tankar aldrig ska få bli verklighet. För jag är ingen som ger upp. Så varför skulle jag då ge upp min högsta dröm?

Likes

Comments

Att vara själv är ingenting jag har problem med. Tvärtom kan jag finna det väldigt skönt. Men jag vet också att jag inte trivs i total tystnad. Jag är en stor förbrukare av allt du kan tänkas ha i lurarna - podcasts, musik, ljudböcker och radiostationer. Så på något vänster uppskattar jag att vara själv, men jag vill inte vara ensam. Varför är det så? Under tiden som ätstörd vet jag att suktade efter att få var själv eftersom jag då var fri att göra som jag ville, eller snarare det som ätstörningen ville. Men trots att så inte är fallet idag, uppskattar jag fortfarande att vistas på egen hand. Det är absolut ingenting jag lider av, men jag tycker det är fascinerande hur människor kan vara så olika eftersom jag har vänner som får panik om de tvingas gå en dag utan att umgås med någon mer än en familjemedlem. Men det kanske inte är meningen att vi ska ha svar på allt.

Likes

Comments

Dagens träningspass bestod av hoppstyrka utomhus på friidrottsarenan. Häckhopp, mångsteg, enbenshopp och lite annat smått och gott är alltså det som gjort att det som förut var mina ben, nu är två spaghettis. Men trots att allt kändes förvånansvärt bra, var det något med dagens pass som fick mig att fundera. Efter en timmes träning började nämligen regnet dra in över arenan, och resterande timme växlade vädret mellan duggregn och hällregn. Men ändå gick jag inte av banan. Jag fullföljde passet trots dyngsura kläder och vatten som stundvis piskade mig i ansiktet, och efteråt började jag fundera över vad det var som fick mig att fortsätta. Många hade säkert avbrutit, men det gjorde jag inte. Varför?

Under min tid som ätstörd, vet jag att orsaken hade varit den ångest som hade uppstått om jag avbrutit. En ångest som dels var kopplad till en känsla av misslyckande, men mestadels var den förknippad med en minskad energiförbrukning. Något som för en ätstörd inte är speciellt positivt. Men idag när jag analyserade anledningen till mitt val att fullfölja träningspasset, kom jag fram till en annorlunda slutsats. Idag kände jag inget “tvång” att fortsätta, utan istället ville jag bevisa för mig själv att jag faktiskt kan hantera en oväntad situation. För när jag som ätstörd mötte dessa, drabbades jag av panik. Hjärnan gick på högvarv över hur jag skulle kompensera upp för den försämrade eller avbrutna träningen. Hur mycket mat skulle jag ta bort från dagens kostupplägg? Hur mycket extra var jag tvungen att göra nästkommande träningspass? Ni kanske kan förstå vilken energi detta krävde, och vilken ångest det framkallade. Men idag klarar jag mer eller mindre av dessa typer av situationer. Jag säger mer eller mindre då det fortfarande finns tillfällen då de får min puls att slå en aning fortare och framkallar antingen ilska, tårar eller båda. Men det är också där det stannar. Idag kompenserar jag inte, och får heller ingen ångest över oväntade situationer. Men jag vill nå den punkt då de inte rör mig över huvud taget, och det var därför jag idag fortsatte. Träningen kanske inte blev helt och hållet som jag tänkt mig, men jag tog mig igenom den. Och jag gjorde det bra!

Likes

Comments

I längtan efter viloperioden kämpade jag mig, med trötta ben efter gårdagens tränings- och arbetspass, igenom morgonens benstyrkepass. Imorgon drar lyckligtvis en lättare träningsvecka igång, och efter dessa två hårda träningsveckor som dessutom innefattat väldigt många timmar på sommarjobbet, ska det bli skönt med ett antal lättare dagar. Jag brukar kortsiktigt träna i perioder av tre veckor med belastning enligt mönstret "hård - hård - lätt". Det vill säga, två hårda träningsveckor efter varandra, följda av en lätt. Tränar man ofta, är en lättare träningsvecka då och då ett sätt att minska risken för överträning/utmattning/skador etc. I alla fall är detta något som fungerar för mig. Men jag behöver också kortare perioder av vila i slutet av långa tränings- och tävlingssäsonger, och det är denna jag nästan kan snudda vid just nu. Jag tänkte nämligen ta en veckas vila i samband med flytten till Linköping där mina studier kommer äga rum till hösten. Inflyttningen sker den 18/8, vilket innebär att det enbart återstår ungefär två veckor. Känslorna inför flytten är en blandning av skräckblandad förtjusning, men mer om detta i ett senare inlägg. För närvarande håller jag nämligen på att skriva min så kallade “ätstörningshistoria”, vilket gör att inläggen en period framöver kommer vara av en llättare karaktär. Lite mer vardag och lite mindre tankar och känslor. Orsaken till detta är helt enkelt att det kräver mer tid och energi att skriva ett analyserande inlägg, än ett där jag endast berättar vad jag ska göra, eller har gjort under dagen. Denna tid och energi vill jag då istället fokusera på min berättelse, men samtidigt vill jag inte lämna bloggen tom då jag inte vet hur lång skrivandeprocessen kommer vara. För som den perfektionist jag är, vet jag att jag antagligen kommer läsa igenom den slutgiltiga texten både två och tre gånger innan jag kan klassa den som publicerbar. Men förhoppningsvis dröjer det inte mer än några få veckor!

Likes

Comments

Varför ska det vara så svårt att tillåta sig själv att vila?

Idag bröt jag ihop innan jag ens börjat mitt träningspass. Kroppen kändes som bly och tröttheten tilltog bara för varje steg jag tog under uppvärmningen. Jag orkade inte. Prestationsångesten välde över mig i samma sekund jag klev av löpbandet och med tårarna brännande bakom ögonlocken ringde jag mamma i desperation för att få bekräftat att jag tagit rätt beslut. För “att inte orka”, är i mina ögon fortfarande förknippat med misslyckande. En elitidrottare ska ju kämpa sig igenom alla träningspass trots en utmattad kropp. Eller?

Så här i efterhand kan jag nästan med säkerhet säga att mina utmattningskänslor har sin orsak i för lite återhämtning, och att jag gjorde rätt beslut som avbröt träningen eftersom den ändå inte hade fått önskad effekt. För all träning är nedbrytande, och det är under återhämtningen som kroppen åter byggs upp, men till en lite högre nivå än den tidigare. Prestationsnivån höjs. Om återhämtningen däremot är otillräcklig, försämras snarare än förbättras dina resultat och prestationsnivån sjunker. Detsamma gäller för all ansträngning, likväl fysisk som psykisk. Vi klarar inte av att ständigt gå på högvarv, utan måste få varva ner och slappna av. Men detta har jag haft vetskap om sedan långt tillbaka, och ändå stod jag ensam i spegelsalen på gymmet under morgontimmarna med tårarna rinnande nerför kinderna medan mammas lugna, tröstande röst fyllda mina hörlurar.

Jag måste börja prioritera återhämtningen lika högt som träningen, något som är lättare sagt än gjort för en rastlös person som helst inte är still mer än en halvtimme åt gången, men jag vet att det är en förutsättning för mitt slutgiltiga mål. Det handlar enbart om att hitta vad som är optimal återhämtning för mig. Det är dags att jag, och många fler med mig, börjar tillåta sig själva att vila. Så därför ska jag nu sätta mig i solsängen och läsa Harry potter och halvblodsprinsen, och det blir det mest ansträngande min dag kommer bestå av.

Likes

Comments

Jag är en person på 19 vårar vars högsta dröm är att nå toppen inom sin idrott. I mitt fall friidrott. Men resan mot målet har inte varit lätt och vägen har fyllts av olika gropar och hinder. För, grov prestationsångest i kombination med extrem målmedvetenhet slutade inte precis i guld och gröna skogar. Istället fick jag i fyra år kämpa mot en ätstörning i form av en blandning av anorexi, träningsberoende och ortorexi, varav de två sistnämnda vägde tyngst. För dig som vill läsa hela min historia under denna period, finner du detta inom kort under fliken “MIN ÄTSTÖRNING”.

Men trots att jag nu är utskriven från min behandling och har återupptagit min elitsatsning, samt till hösten ska påbörja mina studier till fysioterapeut, känner jag mig fortfarande inte helt framme. För även om jag nu är fysiskt frisk och min kropp är återställd, och trots att jag inte längre lider utav en ätstörning, så har jag inte än slutfört min psykiska resa. Det är detta den här bloggen är till för. En plattform där jag dels kommer dela med mig av min vardag och därigenom allt vad det innebär att göra en elitsatsning, samt träning, kost och hälsa i allmänhet eftersom detta ändå är mitt, näst efter friidrotten, största intresse. Men vad som verkligen kommer hjälpa mig är att jag även kommer berätta mer ingående om mina tankar och känslor från likväl nu som då. Då jag hade min ätstörning. Jag gör detta som en form av självterapi då jag tror på det som min behandlare alltid sa till mig under våra tuffaste samtal: “Jobbiga tankar är som troll - De trivs dolda i mörka grottor där ingen kan se, för tar du upp dem i ljuset, utplånas de och försvinner.” Men jag gör inte detta enbart för mig själv, utan även då jag hoppas kunna hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer. Välkommen till prestationsresan!

Likes

Comments