Idag blev inte saker och ting riktigt som jag tänkt mig. Jag hade planerat att börja dagen med första träningspasset bestående av rehabiliteringsstyrka, för att sedan gå på en föreläsning, ett basgruppsarbete, och en palpation. Skoldagen hade då varit över vid fyra tiden då jag hade tänkt att ta mig tillbaka gymmet för att köra dagens andra pass i form av bål- och fotstyrka. Men vid lunchtid, efter föreläsningen och basgruppsarbetet, fick jag en form av ångestattack. Jag vill inte kalla det panikångestattack, men jag har sedan jag flyttat då och då fått små ”attacker” där jag blir väldigt ledsen och får ett tryck över bröstet samt börjar hyperventilera. Jag har fått dessa typer av attacker tidigare också, exempelvis vid extrem prestationsångest och stress gällande skolan och friidrotten, eller de tillfällen när jag tvingades möta mina största rädslor i min ätstörning. När dessa attacker inträffar vill jag bara vara nära min mamma. Jag tror det beror på att hon är så starkt förknippad med trygghet. Det är också på grund av det här som jag tror att jag brutit ihop allt oftare sen jag flyttade, för jag har inte bara flyttat ifrån mitt barndomshem, jag har också flyttat ifrån min källa till trygghet. Och även om jag alltid kan prata med henne via telefon, så är det inte samma sak. Min mamma kommer nu därför över till mig en natt varje helg vilket vi succesivt kommer minska allt eftersom jag vänjer mig vid min nya vardag. Med detta vill jag säga att det måste få vara okej att må dåligt, och okej att inte alltid klara saker och ting på egen hand. För jag kan nästan med nästan hundra procent säkerhet säga att jag aldrig hade tagit mig ur min ätstörning utan stödet från min mamma, och därför är jag nu nästan hundra procent säker på att vi tillsammans ska klara av den här nya resan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Rehabiliteringsperiod 1:
21 oktober (v. 42) – 3 november (v. 44)

Veckoupplägg:

Måndag:
Pass 1: Rehabiliteringsstyrka 1
Pass 2: Bål- och fotstyrka 1

Tisdag
Pass 1: Rehabiliteringsstyrka 2
Pass 2: Bål- och fotstyrka 2

Onsdag
Pass 1: Rehabiliteringsstyrka 1
Pass 2: Bål- och fotstyrka 1

Torsdag
Pass 1: Rehabiliteringsstyrka 2
Pass 2: Bål- och fotstyrka 2

Fredag
Vila

Lördag
Pass 1: Rehabiliteringsstyrka 1
Pass 2: Bål- och fotstyrka 1

Söndag
Pass 1: Rehabiliteringsstyrka 2
Pass 2: Bål- och fotstyrka 2

Rehabiliteringsstyrka 1:
Långsam enbensknäböj med stång 5x10/ben
Excentrisk benspark i maskin 5x10/ben
Enbenshöftlyft med stång 5x10/ben
Bendrag bak i kabelmaskin 5x10/ben
Bendrag fram i kabelmaskin 5x10/ben

Rehabiliteringsstyrka 2:
Knäböj (90°) med boll mellan benen ovanför knäna med stång 5x10
Utfallssteg med stång 5x10/ben
Raka enbensmarklyft med stång 5x10/ben
Magliggande excentrisk bencurl i maskin 5x10/ben
Excentriska tåhävningar med smithstång 5x10

Bål- och fotstyrka 1:
Good-mornings med stång 5x10
Magliggande rygglyft med medicinbollskast 5x10
Hängande raka benlyft 5x10
Plankan med benlyft med fötter och armar på bosuboll 5x10/ben
Sidoplankan med armföring och viktskiva med fötter på bosuboll 5x10/sida
Stående sidokast med medicinboll 5x10/sida
Enbenståhävningar på bosuboll 2x20/ben
Allmän fotstyrka 6x20m

Bål- och fotstyrka 2:
Horistontala rygglyft med viktskiva i belly-back 5x10
Benlyft med medicinboll i belly-back 5x10
Sittups i brutalbänk med viktskiva 5x10
Ryggliggande bålutgångar med viktskiva 5x10
Sidolyft med viktskiva i belly-back 5x10/sida
Ding-dong i upphoppsposition med viktskiva 5x10/sida
Enbenståhävningar på bosuboll 2x20/ben
Allmän fotstyrka 6x20m

Uppvärmning och nedvarvning inför varje pass består av 1 km rodd och 5-10 min rörlighet

Likes

Comments

Idag gick det upp för mig hur mycket som jag behöver kunna inför kommande tentor i anatomikursen, och det var inte lite. Jag började dagen som vanligt med träning kl 06:00, för att sedan komma hem runt 10 tiden. Efter att ha kommit hem satte jag mig tillrätta för att plugga lite anatomi med hjälp av ett antal dokument som lades ut efter gårdagens introduktionsföreläsning, och det stod då klart hur mycket det faktiskt är. Jag förstår dock varför vi måste kunna detta, men jag förstår bara inte hur jag ska lyckas få in allt i huvudet. Speciellt inte med alla andra uppgifter som löper parallellt. Just det här med att inte veta hur jag ska göra skapar en enorm stress hos mig, en stress som i grunden beror på att jag alltid haft en väldigt grov prestationsångest. Jag vet inte varför, men att "misslyckas" är bland det värsta jag kan tänka mig. Detta var något jag dels fick jobba på under den tid när jag behandlades för min ätstörning, och det har blivit mycket bättre, men jag känner ändå att det inte är tillräckligt bra för att jag ska må bra i vardagen. Jag behöver hitta ett sätt att lära mig se ett misslyckande som ett nederlag, utan som en lärdom eller en sporre för att prestera bättre i framtiden. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt.

Likes

Comments

Jag är en sådan person som mår som bäst av att ha rutiner. Jag vill träna specifika pass på specifika dagar på någorlunda likvärdiga tider. Jag vill ha min grötfrukost och min kvällskvarg. Jag vill ha mina 8 timmars sömn. Jag vill helt enkelt ha struktur i vardagen. Får jag inte det så försämrad det här mitt mående väldigt tydligt, men jag tror samtidigt att det är någonting jag behöver öva på att utsätta mig för. För i längden är det svårt att allting ska anpassas efter mig eftersom det inte alltid bara är jag själv som påverkas. Idag känner jag nämligen att jag väljer bort mycket för att det bryter mina rutiner. Nu är inte jag den som tycker att fester "ingår i studentlivet" som vissa andra så dessa är jag inte så speciellt ledsen över att avstå ifrån, men när det kommer till något så basalt som att umgås med vänner och familj så känns det som om jag kastar bort mina relationer. Jag antar att det handlar om att utsätta sig för det som skapar obehag, vilket jag vid ett fåtal tillfällen gjort. Det gäller bara att göra det tillräckligt många gånger. 

Likes

Comments

Nu är första veckan på rehaben gjord, X antal veckor kvar. Trots att jag nu in i nya träningsrutiner känns det många gånger som om jag fortfarande springer med målet vid tävlingssäsong. Men jag måste ändra målbild för just nu bör inte tänka i några andra banor än att bli skadefri. Framtida tävlingar kan vara en drivkraft, men om det fortsätter att vara målet finns det risk att jag stressar rehabiliteringsträningen så att det enbart kommer ta ännu längre tid att komma tillbaka. Det här med att "skynda långsamt" har aldrig riktigt varit min grej, men nu får det minsann ta och bli det. Jag har dock förvånats över hur jag hanterat hela rehabsituationen. Tidigare när detta inträffat har jag brutit ihop totalt för att jag visualiserat hur detta kommer göra att jag "hamnar efter" alla andra. Men så har jag inte känt den här gången, och jag tror det har mycket att göra med den fysioterapeut jag träffar. Han är allvarlig men samtidigt väldigt peppande, och det ger mig verkligen inspiration över hur jag vill uppfattas som fysioterapeut senare i livet.

Nu ska det bli kvällsmål och sedan sängen!  

Likes

Comments

Idag fick jag mitt första rehabiliteringsprogram på resan mot att bli helt skadefri. Jag har för nuvarande problem med en överbelastad hamstringssena, en slemsäck som troligtvis är inflammerad på grund av att jag slog i den ett upprepat antal gånger, samt ett långt gånget hopparknä. Hopparknät är det jag haft problem med längst (nästan ett år), och det är främst denna skada som kommer ligga i fokus. Mitt träningsupplägg de kommande två veckorna kommer bestå av tre pass rehabiliteringsstyrka bestående för ben bestående av fem olika övningar, samt tre pass stenhård bålstyrka. Just nu känner jag mig grymt peppad att få köra igång, men jag vet också att det kommer bli tufft längs vägen mentalt. Att se alla runtomkring mig succesivt anpassa träningen för tävlingssäsongen och långsamt närma sig målet, så står jag fortfarande och stampar vid startlinjen. Men jag har bestämt mig för att ta mig igenom det här och satsa allt medan jag gör det! Nedräkningen har börjat.

Likes

Comments

I fredags var jag tillslut tvungen att bryta. Jag var hos ett återbesök hos fysioterapeuten för alla mina skador, och då förbättringarna som skett var väldigt små, kände han att det var bättre att bryta det nuvarande träningsupplägget helt och BARA ägna mig åt rehabiliteringsträning i några veckor framöver. Till en början kändes allt helt meningslöst då tävlingssäsongen i princip kan strykas på direkten, och detta var något jag hade sett fram emot något enormt då jag på grund av min tidigare ätstörning inte kunnat tävla på ungefär två år. Men nu när allt fått smälta in en aning känns det bättre. Jag försöker verkligen se det här som ett tillfälle att bygga upp mig så att skadorna försvinner, och håller sig borta. Och jag tänker använda mitt driv och min målmedvetenhet för att så snabbt som möjligt vara tillbaka på banan igen. Imorgon ska jag tillbaka till fysioterapeuten för att få mitt nya rehabiliteringsprogram. Nu kör vi!

Likes

Comments

De senaste veckorna har jag börjat tvivla på om jag verkligen kommer klara av universitetstiden. Till en början tyckte jag att livet hemifrån var toppen, men ju längre tiden går, desto mer längtar jag hem. Nu har jag nått det stadiet då det inte går en dag utan att jag någon gång under dagen brister ut i tårar för att jag saknar allt och alla där hemma. Problemet är friidrotten. Att satsa på friidrotten är det jag mest av allt vill göra, och avbryter jag mina studier och åker hem, är detta i princip omöjligt. Så om jag vill fullfölja min dröm måste jag härda ut. Sedan vill jag självklart även slutföra mina studier eftersom jag vill kunna arbeta som fysioterapeut efter min elitsatsning. Men om det inte hade varit för friidrotten tror jag att jag egentligen hade mått bra av ett sabbatsår med tanke på att jag precis blivit av med min ätstörning. Men nu är det bara att kämpa på, och som sällskap har jag införskaffat mig en liten kompis. En hamster närmare bestämt. Och även om han inte gör speciellt mycket, är det ändå skönt att inte behöva vara helt ensam när jag kommer hem.

Likes

Comments