När man liksom är superpigg men ändå helt slut...

Magen växer så det skriker.
Jag trodde aldrig en graviditet kunde göra sånt som den gör med min kropp just nu.
Allt det här som man inte har en aning om händer innan man blir gravid.
Jag trodde på riktigt att det skulle vara njutbart rakt igenom.
Jag hade en bild av hur jag skulle vara pigg, orka träna ofta, inte alls vara sugen på massa skit och bara ta in bebis och utvecklingen som händer.

Sure, baby, no!

1: Helt plötsligt har alla rätt att ta sig frihet gällande min kropp.
Oj så stor du blivit. Äter du för 7? Oj vad tjock magen är. Är du säker på att där bara är en? Är det verkligen dags i oktober o inte tidigare? O den värsta av de alla: Nej han kände inte igen dig för du blivit så tjock i ansiktet!

2: Alla dessa vätskor.
Kiss. Jämt och alltid. I värsta fall är jag uppe 6 gånger per natt. O värre lär det bli.
Flytningar. Say no more!
Tuttarna läcker. O värre lär det också bli.

3: Hur arg man är.
Minsta lilla motgång får mig att ibland se svart. Den som oftast får ta skiten är Joakim. O ibland får han be om ursäkt för att jag blivit arg, fast det inte var han som fick mig att bli arg. Logiskt, nej! Stackars man!

4: Foglossning.
På riktigt? Jag är handikappad. Vissa verkar få mindre, andra mer. Jag är MER! Att sitta längre än 15 minuter får min svanskota att domna så jag inte kommer upp. Det drar åt alla håll. Ljumskar, bäcken, svanskota, ner i benen.
Jag oroar mig en del för hur jag ska orka fortsätta jobba. Jag vill verkligen INTE bli sjukskriven. Jag vill jobba och ha rutiner.

5: HÅR!
Jag hinner knappt raka mina ben eller under mina armar, så är jag ett troll igen. Fiffi ser jag inte ens så där krävs det en jävligt vass hyvel, en stadig hand, en spegel och en timme, minst!

Men... ur allt det här kommer det något gott. Vår lilla TJEJ! Vår egna lilla tjej som sparkar för fullt där inne. Hon har en vänsterfot som kan dribbla bort Ronaldo när som helst på fotbollsplanen. Hon är envis som sin mor och de sista gångerna vi varit på ultraljud har hon vänt sig och sagt nej(vid 3Dplåtningen vände hon sig och det vi fick med oss var en bild på hennes fot, dock en väldigt söt sådan).
Hon har en garderob som jag tror överglänser min ända upp tills hon blir två år. USA levererade!

Nästa gång ska jag inte vänta flera månader med att skriva. Det hinner ju hända så mycket under så lång tid.
O ens vänner tycker att man ska skriva och undrar vad som hänt.

Well, i'm back!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Har i veckorna tömt min garderob på det mesta.
Rensat!

Det är så skönt att få rensa och tömma. Jag är bäst på att rensa o tömma. Strukturera.
Japp, jag är drottning när det kommer till struktur och ordning.

Därför gör de här gravidhormonerna mig både frustrerad och ibland arg.
För jag glömmer plötsligt massor av saker.
Bestämmer mig för att åka och göra ett ärende o när jag väl sitter i bilen, har jag glömt vad jag skulle göra.
Det är som att min hjärna går på lågvarv, hela tiden!
Jag har noll koll känns det som. O det är så frustrerande!

Därför försöker jag strukturera mitt liv så mycket det bara går just nu.

Min telefon är full av listor.
Att göra-listor!
Att köpa-listor!
Måste-listor!
Bröllopslistor!
Lägenhetslistor!
Bebislistor!


H​ar man för mycket saker, då blir det rörigt. I huvudet och i själen. 
Därför rensade jag ur min garderob.

8 stora IKEApåsar med kläder släpade jag med mig(med hjälp av Susanne vilket var guld värt) till Hornstull för att sälja av på deras loppis.
Några timmar senare var jag på väg hem med endast en halv IKEA-kasse och 4500kr rikare.
Tack och bock!

Om jag känner mig lättare? Oh ja! Så mycket lättare i både själ och hjärta.
Både miljövänligt och ekonomiskt!
Om jag saknar något av det jag sålt? Inte en enda pryl!

Så veckan som kommer består av fortsatt rensning. Inför flytten.

Tyvärr är jag betydligt bättre på att rensa än vad min kille är.
Jag anser att har man inte använt sina ägodelar på över två år, då kan man göra sig av med dom.
Man ska inte äga saker som man inte skulle sakna om dom försvann.
O har du inte använt prylarna på 2 år, då kommer du definitivt inte sakna dom!

Väck med det bara!

In med det nya, ut med det gamla!

Det nya är Bebis, lägenhet och framtid. Vi!

Hejdå old life!

Likes

Comments

Igår fick jag sparken, på alla sätt man kan få!

Jag satte mig i bilen, på väg hem från jobbet, pratade med min pappa i telefon och puff, rakt i magen. Mellan fiffi och naveln. En gång, två gånger, tre gånger! Sen kom en fjärde. Sen blev det tyst!

Jag blev först helt paff. Tänkte att det va gaser. Men insåg ganska snabbt att så inte var fallet.
Det var bebis. Min bebis, som ville säga hej. Visa att den lever och finns där.

Känslan var obeskrivlig! Svår att förstå. Går inte att förstå förrän man upplever den själv.

Först var jag tvungen att fälla några tårar, så klart(det är ju det jag lever på nu för tiden). Sen log jag lite för mig själv där jag satt. Klappade på magen, pratade lite med bebis och kände mig alldeles varm.

Min bebis!
Vem är du där inne egentligen?

Appropå tårar!
Appropå hormoner!
Jag tänker gång på gång att jag nog inte är så drabbad av de där hormonerna som andra verkar vara.
Jag tänker att jag inte alls reagerar så där starkt som andra beskriver att dom gör på vissa ovesentliga saker.
Jag är nog inte så påverkad. Jag har nog klarat mig. Jag är ju superglad och rar hela tiden.
Verkligen underbar att leva med. Fixar, donar, lagar mat och styr upp!
Jag är ju bara bäst!

Sen tänker jag på när jag i måndags, ringde Indiern för att beställa Palak Ponir. Sätter mig i bilen. Hämtar maten. Kommer hem. Öppnar påsen. Ser att jag INTE fått Palak Ponir, utan Lamm! LAMM!!!????
Jag bryter ihop. Fäller en flod av krokodiltårar där jag sitter på golvet. Blir ett barn på 3 år!
Jag avskyr plötsligt indier, indisk mat, bilar, mat, lamm och världen!

När jag några dagar därpå, känner mig på topp. Är glad och tillfreds och sitter och planerar badrum och annat till vår nya lägenhet, med min kille. För att minuten senare känna mig låg, sur, arg och bara vilja vara själv.
Orkar inte alls flytta, eller handla, eller planera, eller tänka. Bo ensam för resten av livet känns som en bra plan.

Ja, då får nog jag också inse att jag är drabbad.
Drabbad och lite mer därtill!

Behöver jag sen förklara min reaktion, efter att ha skrivit klart den här texten, och ska trycka på publicera, men istället råkar trycka på delete.
Att texten sen visar sig vara HELT BORTA! Försvunnen!
Behövs ingen mer beskrivning av den känslan!
Nej!

/Elin, vecka 19 och trotsig!




Likes

Comments

Det här med känslorna för min kropp har alltid gått upp o ned.
Oftast är jag aldrig nöjd. Avskyr den till och från. Hittar alltid något att ogilla.
Men jag har också dagar när jag älskar den och tycker den är fine!

Men något har hänt med den här graviditeten.
Jag har blivit bra att vara snäll mot mig själv.
Har inte haft orken att orka klaga eller anstränga mig mer än jag behöver. Har lagt min energi på att försöka överleva de första månaderna och ta hand om mig så bra som jag bara kan.

O nu bär min kropp faktistk på ett barn. Det största jag kan komma att få uppleva i livet. Och det har gjort mig gott.
Jag har på något sätt hittat ett lugn och en tillvaro jag trivs med att vara i.
Det viktigaste i livet för mig just nu, är att magen och bebis mår bra. Då mår jag också bra.

Jag börjar vänja mig.
Börjar vänja mig vid min nya kropp och att den ser ut så här, och kommer bli ännu större.

Jag försöker älska min mage lite mer och mer för varje dag.
Vara stolt över den! För där inne växer mitt barn! Min bebis!

Jag smörjer min mage ofta, o med det har jag som en liten ritual. Där jag smörjer, klappar och pratar med bebisen under tiden.
Det är liksom bebisen och jag, just där och då.
En mysig stund för bara oss två tillsammans.
O med det, tror jag kärleken för resten av min kropp, kommer på köpet.

Jag är värd att älskas, o därför tänker jag älska mig själv.

Iaf idag, och imorgon.

Om 4 dagar kanske jag inte alls tänker så.
Men då ska jag läsa det här inlägget, och försöka tänka om!


Likes

Comments

En veckas frånvaro är lika med en veckas semester.
En välbehövlig sådan!

Sol, bad och bästa sällskapet - Min kärlek!

Bara känslan av att få sitta och äta frukost, i solen, i lugn o ro.
Att kliva ned i det svalkande vattnet med hans händer runt mig och bara njuta av att vi inte har några måsten.

Magen gick in i någon slags limbo den med. Den blev större under semestern, vet inte om det var värmen. För nu känns det som den sjunkit tillbaka lite.
Men jag hade knappt någon växtvärk. Inga gravidkänningar eller annat. Jag bara njöt!

Den stora nackdelen var sängarna. Hårda som sten. Jag vaknade på nätterna o grät av rygg och höftont.
Men när dagarna väl kom, försvann sängen ur mina tankar och jag njöt av värmen istället.

Måndag, den 24 april, firade vi två år!
Den dagen kommer alltid finnas med hos mig. Den dagen tog han fram ringen, där, vid havet, bredvid det vackraste lilla kapell jag någonsin sett, och frågade frågan.
Eller, nu överdriver jag. Han gick inte ned på knä och frågade inte om jag ville gifta mig med honom. Men han frågade om jag ville förlova mig.
Så lycklig!!!
Men, vi har typ bestämt datum för giftermål, och igår köpte vi de "riktiga" ringarna.
Nu har jag också förklarat för Mr att han måste gå ned på knä. Alla kvinnor vill ju ha det "riktiga" frieriet.
Alla kvinnors dröm, sen man var liten. Det alla kvinnor vill ha! Iaf 90% av oss!
Det är ju det man växer upp med att se, på film, i tidningar, i drömmar.
Den där känslan av att faktiskt få frågan, och att någon går ned på knä. Åh!!!
Vi får väl se vad som händer.


Just precis här, bredvid detta lilla kapell, förlovade vi oss!

Likes

Comments

Det är något med människor och deras sätt att tycka att dom har rätt att uttrycka åt en hur ens graviditet är, ska vara, kommer bli o borde vara.
Varför?

Köp inte det här, gör inte si, gör så!
Ät inte det här. Ät det här.
Mata inte bebis med ersättning. Du måste amma!
Ta inte den här bedövningen, gör så här under förlossningen, tänk så här istället så går det lättare.
Oj så stor du har blivit. Oj vilken liten mage du har. Äter du för tre?
Köp inte några nya kläder, köp nya kläder!

Alltså... Det här är MIN graviditet! Jag känner min kropp bäst, inte du!
Jag är inte DU. Jag är jag!
Om jag vill ha råd, så ber jag om dom.
Det är aldrig någonsin rätt i livet att berätta för en person om denne är stor eller liten. Vare sig man är gravid, har övervikt eller är undernärd. Aldrig!

Min förlossning kan komma att bli hemsk, den kan också bli helt underbar och enkel. Det vet inte du, det vet inte jag.
Det blir vad det blir!

Jag har dagar då jag känner mig tjock och ful. Jag har dagar när jag känner mig fantastisk. Precis som du!
Låt mig ha dessa dagar.

Var ett stöd. Låt mig klaga. Låt mig vara lycklig.

Klarar du inte av att låta mig vara det jag är och känner för dagen.
Kan du inte ha medkänsla eller förståelse.
Låt då bli att umgås med mig. Enkelt!


Hormoner tar en upp och ned i en flygande fart. Bra dagar, dåliga dagar. Bra timmar, dåliga timmar.
Tröttheten tär.
Ha förståelse, kom inte med pekpinnar eller tyck åt mig. Du är inte i min sits.
Din graviditet, var din, inte min. Jag mår inte alltid, som du mådde alltid.

Har du inte varit gravid, är det också helt ok. Jag har förståelse för dig, att du kanske har en saknad, längtan eller inte alls har det.

Men att vara i allt det här, med allt som händer i kroppen. Tankar, oron, hormoner, tröttheten, känslor, sorg, glädje och allt annat det innebär, det tar mycket kraft.

Var en vän, var ett stöd. Men berätta inte för mig hur jag ska vara, göra, inte göra, äta, inte äta osv osv.

Du är inte jag.
Jag är inte du!

Vi är bara vi, och gör förhoppningsvis det bästa av det. För dagen. För livet.

Likes

Comments

​Kom helt av mig i skrivandet och mig själv förra veckan.

Gick och la mig en kväll, kände något varmt, sprang på toa och insåg att jag blödde. Panik!
Inte bara vara jag så trött att jag knappt visste vad jag hette, blödningen tog ned mig totalt och jag visste varken ut eller in.
Jag satte mig på toagolvet och grät samtidigt som jag torkade mig gång på gång. Min kille uteslöt jag helt. Jag ville vara själv.
Jag satt där på golvet och tänkte alla tankar man kan tänkas tänka i en sån här situation. Klockan var midnatt. Vad skulle jag göra nu?
Jag ringde mamma. Mamma har alltid bra svar, mamma kan alltid lugna.
Hon bad mig att andas, och sen ringa gynakuten.
Sagt o gjort, 5 minuter senare var vi på väg dit. Dom ville att jag skulle komma in med detsamma.

Jag var arg på min kille, för att han somnade om, trots att det var jag som bad honom att gå ifrån. Jag var arg på världen och jag var arg på livet. Hormoner, känslor, sorg!

Väl på sjukhuset behövde vi inte vänta länge alls.
Jag måste ge så många hjärtan till Gynakuten på SÖS som de två gånger vi varit där, varit de bästa på att ta om hand. Dom är otroligt gulliga och ser verkigen till att få en lugn. 10 plus till dom!
Efter UL, som visade en galet livlig bebis, kollade läkaren lite annat. Allt såg fint ut. Så himla skönt!

Jag kunde självklart ändå inte släppa tanken på att något var fel. Bebis kanske var livlig för att den höll på att dö? Bebis kanske inte alls mådde så bra?
Dagarna gick, jag ringde min bm och ska få komma och kolla hjärtljud på torsdag. På fredag ska jag på nytt UL för att se att allt ser ok ut.
På torsdagen jobbade jag hemma. Min mage värkte och jag behövde få vila från allt. Jag var helt slut på alla sätt.

Först på lördagen hemma hos mina föräldrar, kunde jag börja slappna av lite. Växtvärken hade kommit igång och jag kände mig relativt ok igen.
Men jag längtar till på fredag. Det ska bli så himla skönt att få bekräftat, hur det än ligger till.

Vi åker till Cypern på lördag, så jag vill verkligen kunna få koppla av då. Det känns viktigt.

Torsdag och fredag... komsikom!

Likes

Comments

Dessa jävla hormoner! Eller är det bara jag?

Alla berättar för mig vad vi har att se fram emot, vilken härlig känsla det är att få barn, och hur underbart det är att få uppleva en graviditet.

Jag känner dock inte så. Jag känner mig inte särskilt gravid. Visst drar det och sliter i området. Visst kräks jag vissa mornar. Hormonpåslaget är tydligare än tydligast.
Men mest, går jag runt o känner mig otillfreds med min kropp, otillfreds med känslan av att vara gravid och av att må som jag gör just nu.
Jag trivs inte. Gillar inte läget. Tycker inte att det är mysigt.
Jag vill vara ifred och vara själv.
Tanken på att åka till Cypern om 3 veckor och behöva ta på mig bikini är ångest delux!

Min kille sa i helgen att han önskar att jag kunde försöka se positivt på min graviditet och min mage. Vad tror han att jag gör? Jag kämpar med det varje dag, och behöver inte en till person som ska tala om det för mig.
Jag pratar med magen varje dag, med bebis där inne. Jag tar på min mage, klappar på den och försöker verkligen göra allt för att knyta an.
Jag lever med den här magen, dygnet runt! Jag känner den här magen. Jag hör den, jag ser den och den är där, hela tiden! Den är liksom svår att undgå!
Så tro mig... Jag om någon... knyter an!

Jag stör mig på det mesta. Stör mig på att jag får byta handdukar hemma. Jag får ta ut pappersinsamlingen. Jag får bädda nytt. Jag får städa kylskåp och skafferi från gammalt.
Jag stör mig på att vi pratar om saker, som sen glöms att vi pratat om.

Det är sjukt stressande att ha en flytt framför mig. Jag vill bara vara. Äta när jag vill, promenera när jag vill, sova när jag vill, andas när jag vill, umgås när jag vill. Det är vad jag klarar i min vardag.
Mina behov och mitt jag, går före det mesta för mig just nu och jag orkar inte tänka på en massa annat.

Att jag sen är ett kontrollfreak som helst vill packa allt inför flytt redan idag. Jag vill planera den o ha allt klart. Det gör inte saken bättre.
Jag vill rensa ur en massa skit, som vi inte behöver ta med oss i flytten. Jag vill börja packa vinterkläder och annat, som vi inte använder. Jag vill planera och förbereda, för att underlätta längre fram.


Jag tycker inte att det är så roligt att vara gravid just nu, ännu hellre ha en massa måsten på det.

Jag vill bara vara ifred!


/Bitterfittan

Likes

Comments

Det här med att bli van med att släppa väder.
Man har ju aldrig så mycket gaser som när man är gravid. Förstoppning, inte särskilt sunda matvanor(stoppar mest i mig det jag är sugen på för stunden), en hel del mindre motion än vanligt...
Ja, det resulterar i en hel del gaser.

Ibland är jag så gasig att jag tror grannen under oss hör mig. Det är tur att min kille ibland jobbar natt o slipper dela säng med mig.

Men så blir det ju liksom en vana. Jag är ganska bra på att prutta tyst, så ingen märker. Men ibland blir jag en traktor.
O nu är gaserna en så van del av mig att jag släpper mig när jag behöver. Hemskt, jag vet!

O idag hände det! I kön, på ICA. Jag stod där i mina egna tankar och kände att en fis var på väg. Ja, en fis. Så jag släppte ut den.
Det vara bara det att det inte var någon fis. Det var en prutt. En riktig FJÄRT! Högljudd och dan!
Gissa om jag dog?? Det var massor av folk i kassan bakom mig och jag stod där, o försökte låtsas som absolut ingenting. Tror till o med att jag visslade lite, så där som man inte ska göra när man spelar oskyldig!

Som tur var, var det här inte vårt ICA och jag kommer förhoppningsvis aldrig mer behöva se de människorna som stod i samma kö som mig.

Dags att skaffa en flagga... En flagga med texten "Jag är gravid"!

Den ska jag alltid ha med mig...

Likes

Comments

Det här vädret alltså... Igår så ljuvt, idag så grått o kallt. Samtidigt är det ju charmen med svensk vår. Det är så här det ska vara. Man uppskattar de fina dagarna så mycket mer då.

Alla som känner mig vet att jag älskar att shoppa! ÄLSKAR!
Just nu med allt som är, är utgifterna betydligt större än inkomsterna. Det betyder att jag inte kan shoppa lika mycket, vilket är jobbigt. I-landsproblem delux!
Men... när jag då väl får shoppa något, kan jag ju inte köpa alla de här fina vårkläderna som kommer ut i butiker nu. För jag får inte på mig dom.
Jag får gå i tights, strumpbyxor, tunika eller klänning. Så ser mina klädval ut nu för tiden.

Så inte bara ska jag vara oense med min kropp som ser ut som en pinne som fått en spark på mitten och fått en bula, jag ska behöva ha på mig fula kläder också.

Jag läääääängtar tills det blir varmare, när jag iaf kan ta på mig fina klänningar och sandaler.

Jag försöker hålla ihop, bita mig i tungan och blunda för alla utförsäljningar jag blir inbjuden till, alla reor som hägrar och alla VIPförsäljningar som kommer i brevlådan eller på sms.
Men fan alltså, det är så galet jobbigt! Men jag håller ihop, o jag går inte dig. Jag är duktig!

Jag skulle också vilja gå till min frisör, som för övrigt är bäst i hela världen(Evelina på House of Egoista) för att få lite fin färg i håret. Men istället står jag där hemma, och plottrar i slingor för att inte behöva se ut som sju svåra år, och på det få fasligt dålig kvalite på håret.

Ja, det är kul att planera för en graviditet, flytt, usa-resa, nya sommardäck till bilen och en skatt som ska in.

Men... jag lever, jag har kläder på kroppen och hår på knoppen.

Jag känner mig bara en aningens levande död, och det är inte så kul!

Kanske borde köpa en triss idag?

Likes

Comments