Tankar & känslor inför beslutet

Vi satt uppe länge och pratade den kvällen. Jag minns inte riktigt hur jag mådde. Tror att jag hade ett nervöst pirr i magen som trängdes med en oro. Min kille var tydlig med att hans första känsla för detta inte var positiv. Han var till och med lite arg för att jag hade slarvat med mina p-piller. Han var rädd för att han inte skulle få vara en del av det här beslutet. Det var orättvist. Han hade inte sett ett liv med mig och gemensamma barn. Han har ett sedan tidigare och var nöjd med det. Separationen från barnets mamma satt som en stor röd varningslampa i hans huvud.

"Vår relation är för ny, vi kanske inte klarar en påfrestning som ett oplanerat barn, vi har inte ens haft något större bråk än, jag vill inte riskera något".

Min fina, älskade livskamrat, alltid rädd för förändring. När vi träffades ville han sluta för att han i förväg hade bestämt sig för att vara den evige singelpappan. Det skulle vara han och barnet, han skulle klara det själv. När jag lämnade bort min katt pga av hans allergi blev det lite oroligt "För min skull..??", när vi tittat på en större lägenhet och började prata om att flytta ihop "Nej det här går för fort fram, vi behöver sakta ner." Jag visste nog redan innan att han inte skulle ta emot den här nyheten med glädje.

Jag visste varken ut eller in. Hade sedan länge haft en bestämd (märklig?) tanke om att efter jag fyllt 28 år kan jag inte ta bort ett barn om jag skulle bli gravid. Nu hade alla argument sopats undan, tillsammans med benen som brukade hålla mig upprätt.

Samtidigt tröstade han mig "Vi löser det här, du och jag. Vad du än bestämmer dig för så löser vi detta."
Men han var livrädd för att behöva leva med en livslögn, tänk om han inte skulle kunna älska barnet? Tänk om han skulle förgås av dåligt samvete gentemot barnet pga av sina första känslor inför det? Skulle han ens kunna se det i ögonen?

Jag tänkte på min eventuella sorg och livslögn, om jag tar bort det - kommer jag kunna älska honom och hans tidigare barn som nu? Och ska jag ha hela ansvaret för skyddet? Om han verkligen, verkligen inte kan tänka sig fler barn varför gör han inget åt att skydda sig själv?

Den natten var jag utom mig av förtvivlan. Grät hysteriskt under täcket. Jag kände så starkt att jag inte kunde ta bort vårt barn, och samtidigt paniken över att han skulle känna att jag förstörde hans liv om jag behöll det lamslog mig. Jag hade varit i Frankrike veckan då jag blev gravid, hade druckit vin, ätit ost och charkuterier, veckan efter hade jag druckit lite vin på min väns födelsedagsmiddag. Tänk om jag behåller barnet och något blir fel på det? Jag måste vara beredd på att kunna ta hand om allt själv, kan inte besvära honom om något skulle gå fel - då är det mitt ansvar. Jag kunde inte berätta vad jag kände och tänkte just då, men han höll om mig och torkade mina tårar. 

Så här skulle de följande dagarna fortgå, de två närmsta veckorna. Ena timmen var jag tvärsäker på att behålla barnet, en stund senare var jag övertygad om att jag ville göra abort. Under tiden var jag trött, så trött och illamåendet kom med besked om jag inte skötte mattiderna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Tankar & känslor inför beslutet

Jag och min kille hade träffats i 1,5 år, varit ett officiellt par i ca 9 månader och höll precis på att flytta ihop. Det var en hektisk period på olika sätt, jag höll på och packa ihop delar av mitt hem för att försöka pussla in dem i hans. Samtidigt hade jag mycket på jobbet, många resor inplanerade. Jag var så trött. Så outhärdligt trött. Såg ett vrak i spegeln varje dag.

Jag åt p-piller men missade ibland ett piller och i ärlighetens namn tänkte jag inte så noga på det. Kanske för att jag ätit de där pillren i över 10år? Jag var dessutom en bit över 30 nu och tänkte helt uppriktigt att det förmodligen skulle vara väldigt svårt att bli gravid, tvivlade på att jag ens kunde. Men så uteblev den där mensen, en natt vaknade jag med en brännande smärta i ländryggen, inte mensvärk - något annat. Just det, kom på att jag inte hade haft några pms-känningar som jag brukade ha dagarna innan mens. Kände någonstans att kroppen var annorlunda. Cyklade till jobbet, hjärtat slog hårt, jag kände mig kräkfärdig.

Jobbade bredvid ett apotek så jag smet in och köpte ett graviditetstest. Jag skulle åka till kärlekens huvudstad med min älskade några dagar senare - ville bara försäkra mig om att jag inte var gravid, så att jag skulle kunna dricka vin och äta ost i godan ro.

-Oj! Ska vi ha barn?! var min första tanke när pluset fullkomligt dundrade fram, starkt och klart på stickan, ingen väntetid.

- Men...vad ska han säga??? var min andra tanke.

Skickade ett MMS på testresultatet till en nära vän, "Houston, we've got a problem".
Hon blev glad, grattis! Men oj.... Jag visste inte om jag var glad eller inte. Hade inte längtat efter barn. Hade inte planerat barn, men jag var ju 30+..kanske var detta en tecken? Kanske min enda chans?

Efter lite överläggning skickade jag bilden till min kille som var ledig från jobbet och gick hemma och skrotade. Jag kunde inte vänta tills efter jobbet. Höll på att spricka. Rektionen lät inte vänta på sig, "Va?! Kan vi prata nu?".

Min killes första reaktion var lite annorlunda än min. Vi var nog lika chockade, men jag kände ett "Oj!" och han kände ett "Neeeej!". Han fick panik, han blev livrädd, han kände enbart negativa känslor. Redan i vårt första samtal om detta, en halvtimme efter jag tagit testet, frågade han hur jag ställde mig till abort. Jag visste varken ut eller in. Men den här reaktionen från honom gjorde inte saken enklare. Nej, vi hade ju inte ens diskuterat om vi ville ha gemensamma barn - men nu fanns ett litet växande liv och jag skulle behöva ta det största och mest livsavgörande beslutet.

Jag tillbringade resten av arbetsdagen till att ladda ner gravidappar, läsa på Familjeliv, räkna på BF-datum.
Om jag räknat rätt var det en tidig graviditet, någonstans i v.4-5.

Likes

Comments

I​nför mitt beslut om abort och även efteråt har jag plöjt sida upp och sida ner på nätet om abort, hur man kan må psykiskt efter en abort osv. Jag ville läsa allt jag kunde komma över - allt från bästa möjliga utfall till värsta skräcksenariot. För att förbereda mig. Jag känner nu i efterhand att det ges väldigt lite information om den psykiska biten från vårdens håll. Barnmorskan pratar om det medicinska förloppet.  
Hur vi mår under hela processen som det är att besluta om och sedan genomgå en abort är något som behöver lyftas fram. Att det är så väldigt individuellt hur en reagerar är kanske en av orsakerna. Men att informera om hur hormonerna ofta spelar en stor roll och påverkar vårt mående kanske framförallt efter en abort sägs det inte mycket om. För mig var det viktigt att ha alla kort på bordet för att jag skulle kunna ta ett grundat beslut. Jag ville inte ha några överraskningar, och förberedde mig på det värsta. Och det värsta presenterades på Familjelivs forum. Där presenteras oftare skräckexempel än sådana som gått bra. Tycker inte vi ska blunda för de som drabbats hårdast, men det är viktigt att lyfta fram så många aspekter och utfall som möjligt. 

I Sverige görs någonstans mellan 36 000-38 000 aborter om året, men jag upplever att väldigt få överhuvudtaget pratar om det. Det är så tabu. Jag ser mig själv som öppen och som en som gärna pratar om obekväma saker just för att bryta tabun, men aborten har jag endast talat om med ett fåtal väl utvalda personer i min närhet. Och kanske behöver vi inte prata om abort som vi pratar om influensa - men att kunna skapa sig en bild av ett tänkbart scenario kan vara viktigt för vissa i sin process kring beslutet.

Därför samlar jag nu information kring abort, samt berättelser om aborter och beslut från tjejer och kvinnor som vill berätta. Jag kommer även att skriva min berättelse, kanske som en del av min egen bearbetning, men även för att jag vill ge dig bilden av hur det varit för mig. ​

Likes

Comments