En fråga som väldigt ofta tas upp nuförtiden är varför dagens ungdomar mår så dåligt. För det är precis vad de tycks göra, i allt större utsträckning. Visserligen brukar jag i min analys kring svaret på denna frågeställning försöka lyfta möjligheten att nutidens ökade öppenhet kring den psykiska ohälsan i sig gör att statistiken ökar - jämfört med när våra föräldrar och deras föräldrar var unga. Vi har trots allt kommit en liten bit på vägen (även om vi givetvis har en hel del kvar) mot att bryta de tabun som tidigare funnits och fortfarande finns gällande psykisk ohälsa. Det var faktiskt inte så längesen mentalsjukhus kunde innehålla "helt vanliga" deprimerade människor, individer med ångest och andra varianter av mental ohälsa som de allra flesta faktiskt drabbas och lider av - någon gång i livet. 1 av 4 i Sverige drabbas i snitt av psykisk ohälsa själva, men 3 av 4 drabbas som anhöriga till någon som lider... Hursomhelst har jag en väldigt stark övertygelse om vad som mest med störst sannolikhet kan sammanfatta de olika problem som gör att den psykiska ohälsan bland unga idag tycks vara större än någonsin. I dagens samhälle handlar nämligen allt om att bli något. Bli någon. I detta begrepp finns rum för så oändligt mycket problematik i diverse underkategorier: press i sociala medier till att lyckas med en viss karriär eller se ut på ett visst sätt, problematik i vår uppfostran, i vår kultur och våra samhällsnormer gällande jämställdhet och genus, att välja rätt, prestera bäst, vara vackrast snyggast starkast sexigast, följa strömmen men ändå vara tillräckligt unik för att bli det där något, bli någon - och samtidigt inte på ett sätt som äventyrar den redan rådande samhällsnormen och dess ideal... Från dagen vi föds formas vi för att bli något. Bli någon. Bara det i sig är för mig oerhört destruktivt. Om vi dessutom lägger på de faktorer som oftare pratas om, som förslag till svar på den här eviga varför-frågan, tex sociala medier, ökade valmöjligheter och press på utbildning och karriär, utseendeideal och mycket annat, är det då konstigt att man aldrig kan känna sig hel? Är det konstigt att tomheten är konstant närvarande när vi från stunden vi föds får berättat för oss att det finns ett hål inom oss som behövs fyllas? Att vi inte är kompletta utan att prestera, inte fullständiga utan att bli något? Att vår identitet formas av omvärlden och endast kan hittas i ytliga koncept? Att vi inte är hela genom att bara… vara vi?

Vad är då skillnaden från hur det var förr, kan man fråga sig, bortsett från skillnaden i öppenhet gällande psykisk ohälsa? Ytterligare en bidragande faktor till dagens förändring i statistiken kan vara att det “förr i tiden” inte var samma sorts krav på att vara otroligt högpresterande och ha ett speciellt yrke med en viss lön eller status. Status fick du istället genom att vara bra på något och syssla med det du var bra på, helst hela livet. Människors mål var att stanna på ett och samma arbete under mer eller mindre hela sitt vuxna liv. Att det idag är mycket mer vanligt att byta karriär och livsplan helt och hållet är visserligen en befrielse - men lämnar också mycket utrymme för krav på prestation, på pengar, på att lyckas - men inte nödvändigtvis genom att vara bra på något och hålla på med det länge. Fokus ligger istället på att tjäna mest pengar, ha den tjusigaste yrkestiteln, den mest polerade ytan, det perfekta livet. Definitionen av den här perfektionen, såväl som status och framgång har förändrats så mycket över tid och lär fortsätta förändras men problemet är att ingen ifrågasätter den rådande definitionen eller skapar sin egen definition, eftersom vi alla - mer eller mindre - är slavar under samhällsidealet, medier, marknadskrafter och vinstintressen - vare sig vi vill erkänna det eller inte.

Om alla människor skulle vakna upp imorgon och bestämma sig för att följa sitt hjärta och helt stänga av all omvärldens påverkan, bestämma sig för att vara nöjda och glada med sitt liv precis som det är, bestämma sig för att aldrig jämföra sig med någon igen, om vi kunde stänga av våra inprogrammerade tankemönster och med 100% genuinitet känna oss hela på riktigt… Bara tänk hur många industrier som skulle krascha. Hur hela vår omvärld skulle förändras. Om människor skulle känna sig hela, fullständiga, nöjda och tillräckliga precis som de var skulle det inte finnas några behov för marknaden att tillgodose. Om ingen vill följa ett ideal, är det inte ett ideal längre. Tänk på hela mode, smink & skönhetsindustrin. Om alla, unga och gamla, kvinnor och män, vaknade upp och bestämde sig för att älska sig själva och sina kroppar, precis som de var, hur ska alla tidningar med smink, tränings & bantningstips då överleva, om det inte finns någon osäkerhet hos människor som gör att tidningarna blir lästa & produkterna inköpta? (Med det sagt menar jag givetvis inte att en hälsosam livsstil i sig är destruktiv utan enbart just hälsosam - om den utövas med rätt “baktankar”. Dvs - om livsstilen finns där för att individen i fråga vill ta hand om sig själv helt enkelt och har en sund inställning till denna!)

Läkemedelsindustrin. “A patient cured is a customer lost” finns det ett talesätt som säger. Behöver jag förklara mer? Det finns oändligt många exempel som vart och ett blottlägger den underliggande samhällsproblematiken med en sådan oundviklig tydlighet, för om inte problematiken hade funnits hade inget av dessa fenomen överlevt heller. Att vi lär oss från stunden vi föds att vi ska bli något, bli någon. Att vi inte är tillräckliga som vi är. Genom att bara vara vi. Att vi är ett projekt som behövs fixas. Att vi är ofullständiga och aldrig kommer bli hela. DET är vad som gör att industrierna kan fortsätta livnära sig på samhällets inlärda hjälplöshet och dåliga självkänsla. Ett hål som aldrig kan fyllas ger en oändlig spiral av efterfrågan och utbudet kan därmed finnas kvar. Vad du än fyller hålet med påverkas du oundvikligen av samhället och hur du än tycks vända ut och in på dig själv för att försöka fylla upp all tomhet inom dig kommer det alltid finnas något nytt ställe i båten som läcker. Den inlärda viljan, eller snarare behovet att leva upp till ideal och normer är en daglig kamp som aldrig slutar och därmed känner vi oss aldrig hela. “As long as you make things objects of desire, you’re defining yourself as lacking them”

Vi kan inte vinna. Inte om vi går med på de skrivna villkoren. Men om vi skapar våra egna. Om vi kan öppna ögonen och titta omkring oss, på något vis ställa oss utanför och därefter vända blicken inåt. Vågar utmana den befintliga strukturen, genom att se den för vad den är. “To understand, is to transform what is.” Vad ska vi göra åt detta då? Hur kan vi någonsin fixa ett så djupt inrotat tankesätt och ändra på ett helt samhälles uppfattning om egenvärde och det “perfekta” livet? Det är inte helt enkelt. Men samtidigt krävs det så små medel.

Först och främst kan vi slopa ordet perfekt helt och hållet. Perfekt existerar inte. Ingen människa är perfekt och ingen kommer någonsin vara. Det finns inte heller någon som har monopol på definitionen av perfektion. Att sträva efter att uppnå något så diffust är orimligt och enbart destruktivt. Vad vi istället ska fokusera på är att finna en slags inre frid. Lycka, skulle man kunna säga, vad som gör oss lyckliga, men även ordet lycka har blivit så uppskruvat att det nästan är i klass med perfektion - eftersom den ultimata lyckan tycks uppnås när man har det perfekta livet. Att helt enkelt vara nöjd, snarare. Att känna 100% lugn och acceptans för den situation du befinner dig i och ägna ditt liv åt att försöka behålla det lugnet, den villkorslösa kärleken, tålamodet och tacksamheten till livet. “Det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det” är ett vanligt talesätt som kan sammanfatta b.l.a den kognitiva psykologins essens men det är också så sant och otroligt viktigt för att komma närmre den här helheten och känslan av tillräcklighet som samhället har tagit ifrån oss. Om du hela tiden önskar dig bort från den platsen du befinner dig just nu, om du hela tiden har tankar som “om jag bara vore… om jag bara kunde…”. Vore smalare, snyggare, rikare, kunde flytta dit, kunde göra det här, listan kan göras lång - då kommer du aldrig någonsin att känna dig hel och den onda spiralen fortsätter i all oändlighet. Att bryta ett inlärt tankemönster är allt annat än lätt men genom att aktivt välja tacksamhet, välja att ge dig själv och dina medmänniskor villkorslös kärlek, välja att varje dag tänka på dig själv som fullständig och genom att våga lita på att ditt värde är både konstant och oändligt, oberoende av prestation, utseende, status, pengar eller något annat (som är så otroligt oviktigt i jämförelse med din hälsa, dina tankar om dig själv, din tillfredsställelse i livet och ditt inre lugn) - då kommer du ett steg närmare en inre befrielse varje dag, en självständighet och styrka som berättar för dig att du inte är trasig. Du behöver inte fixas!! Du är värdefull och fantastisk, hel och fullständig - “bara” genom att vara den du är. Du behöver inte bli något stort. Du behöver ingenting alls, för ingenting betyder något mer än att du är lycklig. Att du hittar ditt inre lugn. Vi ger så många år av vårt liv åt olika sorters utbildning och förberedelse för allt samhället kommer att kasta på oss, men vi missar ändå att lära oss det allra viktigaste - att älska oss själva villkorslöst. Att förstå att vårt värde inte sitter i våra prestationer eller hur väl vi lyckas med att uppnå ett skevt och diffust ideal om det perfekta livet.

Det jag vill komma fram till är helt enkelt att dagens samhälle från födseln till döden matar oss med budskapet att vi måste bli något, att vi inte räcker till genom att bara vara, bara älska, tänka, känna, skapa, leva, vara lyckliga och nöjda. På oändligt många sätt får vi höra att vi är ett hål som behövs fyllas, ett renoveringsprojekt som aldrig tar slut för det kommer alltid finnas nya hål att fylla upp. Vår strävan efter den eftertraktade perfektionen driver oss till vansinne för det är omöjligt att uppnå något som inte existerar. Inte är det konstigt att den psykiska ohälsan fortsätter att breda ut sig när hela vår omvärld berättar för oss varje dag att vi inte är okej som vi är. Att bara vara vi inte är nog. Lösningen är att verkligen lyckas se problemet och kunna förstå dess allvar och spridning, hur mycket det påverkar oss varje dag på åtskilliga vis, MEN också att lyckas ställa sig utanför, skratta åt paradoxen i det hela och istället vända ditt fokus inåt. Vad vill du? Vad ville du som barn, innan samhället förändrade, formade, kanske till och med på vissa sätt förstörde dig? Om status, prestation, perfektion och alla åsikter som inte är dina egna elimineras, vad är viktigast för dig då?

Villkorslös kärlek, till dig själv, din omgivning och till livet, tacksamhet och tålamod. Det är det som kommer att rädda dig. Det är bara kärlek som kan besegra hat. I ljuset kan inte mörker existera. Så var ljuset. Varje dag. Ditt eget ljus, inåt. Ljuset som vägleder alla du älskar. Det är inte så du kommer att BLI hel, för du ÄR redan hel och fullständig och tillräcklig. Oberoende av något annat. Men det är så du till slut kommer börja inse det själv - och våga lita på det mer och mer för varje dag. “When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down ‘happy’. They told me I didn’t understand the assignment, and I told them they didn’t understand life.” - John Lennon

Likes

Comments

Här ovanför ser ni några av mina favoriter på youtube när det gäller visdom om livet, samhällsproblematik, mental hälsa och ohälsa, relationer, att finna mening, öka medvetande, vara i nuet, saker som vi alla kan ta till oss av helt enkelt och försöka applicera på vårt vardagliga liv. Rekommenderar starkt, lyssna lyssna lyssna! & ha en fin dag :)

Likes

Comments


Jag tänker inleda det här blogginlägget med ett lite konstigt påstående. Nämligen att meningen med mitt liv är att vara mamma. Det kan säkert låta väldigt konstigt. Jag vill inte ha barn just nu och även om jag aldrig får några barn vet jag att min mening är och förblir densamma. Hur menar jag då egentligen? Jag syftar inte på den delen av moderskap som uppstår den stund då jag blir gravid eller den dag då jag genomgår en förlossning. Jag syftar inte egentligen eller huvudsakligen på den delen av moderskap som innebär att rent fysiskt och biologiskt skapa och bära ett annat liv i sin kropp för att därefter bära detta livet i sitt hjärta för alltid. Jag menar inte egentligen uppfostran av en bråkig treåring eller utveckling hos en identitetsskapande tonåring och jag menar inte egentligen skjutsande till fotbollsträning eller tacos på fredagar framför Idol. Allt det där är handlingar som mödrar och föräldrar kan göra, den dagen de genomgått en förlossning och rent biologiskt blivit medskapare till ett nytt liv. Det jag menar, är att jag inte ens behöver ett biologiskt bevis på att jag är mamma. För det har jag varit sen stunden jag föddes och det kommer jag vara tills dagen jag dör. Att vara mamma är så oändligt mycket mer än att torka bort matrester eller att hämta kall saft till någon som är sjuk. Hela kärnan av moderlighet handlar om en enda sak. Villkorslös kärlek. Värme, trygghet och förmågan att orka ta fram den där lilla extra strimman av ljus och energi inom sig som man inte trodde fanns, allt för att ge till någon annan, men att också få oändligt tillbaka själv genom att bara ge en bråkdel. Att känna stolthet och tacksamhet och att varje dag önska någon annan det allra bästa, all personlig tillväxt och utveckling, all framgång och lycka, att vilja torka bort alla tårar och att hålla någon i handen genom regn och solsken oavsett vad det gäller. Den konstanta och absoluta kraften av kärlek oberoende av situation, prestation, utseende eller humör. Den fullständiga motsatsen till egoism och den renaste kärleken som inte begränsas av rädslor.

Vad menar jag då med att detta är meningen med mitt liv? Ett väldigt starkt tecken för mig är det faktum att jag alltid, sedan stunden jag kom till jorden, har tagit hand om andra människor och velat ta hand om andra människor. Jag höll min lillasyster i handen och torkade både hennes tårar och spädbarnskräk, jag tog hand om de mindre barnen på dagis och såg till så att alla hade det bra, jag lärde de som kunde mindre än jag (om än på ett besserwisser-vis), jag förklarade och organiserade på förskolan och jag lämnade ingen utanför. Jag har genom hela mitt liv stått upp för de svagare, de små, de mer utsatta och jag har gjort detta utan att ens reflektera över att jag gör det. Jag har velat lyfta upp och bekräfta, höja människorna i min omgivning till skyarna och få alla att inse sitt egna värde. Det finns oändligt många exempel på den moderliga kärleken jag känner och vill ge till min omvärld men det finns också en känsla i allt detta som är för komplex för det svenska språket att sätta ord på. En uppgivenhet blandat med styrka, hopp och framtidstro. Stolthet, värme och trygghet. Uppgivenhet över att jag så gärna skulle vilja ta hand om alla. Vara allas mamma på alla sätt det innebär. Uppgivenhet för att det finns så många som jag vill ge den värmen och tryggheten till, som jag så gärna vill ska känna den stoltheten över och styrkan i sig själva som jag ser. När jag tittar på en människa kan jag inte sitta och räkna upp fel. Det går inte. Jag ser istället potential hos varenda person jag möter. Kanske ser jag förbi mycket och kanske gör mitt oändliga tålamod och min storsinthet att jag ibland blir sårad. Men även föräldrar blir sårade ibland. Det hindrar inte dem från att älska ännu mer och finnas till ännu en gång, hur mycket skit de än får ta ibland.

Det finns ett citat som jag fastnat för. “Do you think it’s possible that some people are born to give more love than they will ever get back in return?” Inte helt oväntat kände jag igen mig väldigt mycket i det citatet den första gången jag såg det. Jag kände först en slags uppgivenhet och bitterhet i det faktum att det stämde ganska bra. För det har faktiskt alltid varit så. Jag har alltid gett mer än jag fått tillbaka, rent konkret, om man ser till tex handlingar, emotionellt stöd, problemlösning och stöttande ord. Men ganska snabbt förändrades mina bittra känslor till en stolthet. Över mig själv, men också över alla de jag gett kärlek till under årens gång, även om jag kanske aldrig konkret fick, eller kommer få, samma sak tillbaka. För jag insåg också snabbt att det spelar ingen roll. Mamman kommer aldrig någonsin få samma konkreta saker tillbaka av sitt barn när hon byter dess blöjor, tröstar det när det gråter, lagar mat varje dag och tar hand om det under hela dess uppväxt. Men hon tänker inte ens på det. En mamma går inte runt och är bitter för att hennes ettåring inte kan städa undan ordentligt efter sig själv ännu eller för att hennes åttaåring inte kan skjutsa henne överallt i gengäld. En mamma ger och ger, föralltid, oändligt och villkorslöst och förväntar sig aldrig något tillbaka. En mamma är trött, hårt arbetande och en mamma är också en människa, även om hon ibland verkar vara en övernaturlig superkvinna. Förhållandet mellan mamma och barn kommer föralltid att vara ojämlikt, till och med inom psykologin konstateras detta genom det faktum att anknytningssystemet aldrig kan likställas med omvårdnadssystemet - ett barn kommer alltid att behöva sin förälder och att knyta an till denna medan en förälder inte knyter an till sitt barn utan endast besvarar de beteenden på anknytning som barnet uppvisar genom respons, tröst, temperamentsmatchning m.m. Till och med John Bowlby förklarade ordagrant att förhållandet mellan förälder och barn per definition är och alltid kommer att vara ojämlikt. Barnet tar och föräldern ger. Ändå väljer folk att skaffa barn. Varför är det så? Den sanna kärleken bryr sig inte om jämlikhet. Den sanna kärleken är och kommer föralltid att vara villkorslös, även om stunder av trötthet och bitterhet kan dyka upp och slå vilken superkvinna till mamma som helst i ansiktet. För det räcker med så otroligt lite för att hon ska fylla upp sin energitank igen. Det räcker med en stund av rofylld sömn hos det lilla barnet med kolik för att lättnaden och stoltheten, över barnet, över sig själv, över att ha gett barnet tillräckligt med trygghet, värme och kärlek för att den ska få sova smärtfritt i några korta minuter, för att omedelbart känna att allt är värt det. Det räcker med ett snabbt leende från tonåringen som tidigare skrikit JAG HATAR DIG MAMMA, DU FATTAR INGENTING DU ÄR SÅ JÄVLA VÄRDELÖS för att få ny styrka, för att kunna få ännu mer skit kastad på sig under ännu en dag, för den moderliga kärleken har inga gränser och den inre tryggheten om att man duger, som denna kärlek för med sig, har inte heller några gränser och därför kan mamman, även om hon blir trött, ledsen, bitter och kanske för en stund till och med börjar tro på tonåringens syrliga kommentarer, bita ihop och finna tillräckligt med styrka för att säga ifrån, såklart, men också för att acceptera, att allt i livet är temporärt och så även denna perioden, så även denna människa bredvid mig som jag varit medskapare till, så denna uppfostran och så detta livet. Målet med föräldraskap är att hjälpa sitt barn flyga med sina egna vingar, skapa sin egen väg och lyckas på sitt eget vis i livet. Målet med föräldraskap är att i 15-20 år, och egentligen hela livet, ha en ojämlik relation, för att sedan bli lämnad. Det låter så absurt och konstigt och inte rättvist överhuvudtaget. Ändå är det detta som rent evolutionärt är meningen med hela vår existens. Ändå finns det inget som gör en förälder mer lycklig och stolt än att bli just “lämnad” av sitt barn när tiden är inne, för detta är det ultimata beviset på att inget har varit förgäves. Att kärleken nådde fram, att uppdraget nu är slutfört. Barnet flyger med sina egna vingar. Visst skapar det känslor av vemod och sorg över separationen, men också oändlig stolthet och trygghet. Och det är precis detta jag menar, när jag hävdar att meningen med mitt liv är att vara mamma.

Det är precis detta jag ägnat och vill fortsätta ägna mitt liv åt och genom årens gång vill jag också bli bättre på att göra det så smärtfritt som möjligt för att också värna om mig själv. För jag skulle kunna ge mig själv helt och fullständigt till alla i min omgivning om det hjälpte dem att må lite lite bättre. Men den villkorslösa kärleken måste också mötas med krav och regler och den villkorslösa kärleken får inte glömma bort omhändertagandet av och kärleken för sig själv. Det går inte att hälla från en tom kopp. Jag vill arbeta med att hjälpa människor. Jag har alltid stått upp för mina åsikter och för de utsatta utan att ens reflektera över att jag gör det. Jag är beredd att få skit kastad på mig till en viss gräns om det får någon att må lite bättre, om det är något som är nödvändigt just då, eftersom jag har den inre tryggheten i att acceptera ojämlikheten för stunden. Jag är inte intresserad av att tävla eller jämföra, är inte intresserad av att sätta mig själv högre än någon annan och min egen vilja av att känna mig överlägsen är något som är kopplat till rädsla snarare än kärlek, och med varje år, varje sekund, bleknar denna rädslan, just eftersom kärleken är så mycket större och mer kraftfull. Ibland känner jag fortfarande rädsla såklart. Ganska ofta faktiskt. Men till vilken nytta egentligen? “I am afraid that if i open myself i will not stop pouring, but why do I fear becoming a river? What mountain gave me such shame?” Visst är rädsla i ett evolutionärt perspektiv kanske också en nödvändig känsla, för att skydda oss själva mot faror i alla dess former. Men genom alla tider, i alla djurarter, kommer modern ändå alltid instinktivt att överge sin rädsla och ställa sig emellan faran och sin avkomma, för att kärleken är så mycket starkare. Jag vill ge alla världens barn en kram och en hand att hålla i, men för mig är begreppet barn så mycket mer än bara den faktiska betydelsen, mer än bara en “liten person”. Vi är alla barn och har alla barn inom oss, eftersom barn för mig något vi till viss del är under hela livet, då kärnan av det som definierar ett barn för mig är någon som är under utveckling.

Jag vill göra skillnad. Jag är inte intresserad av att tävla utan önskar alla människor lycka och framgång, även om jag hamnar i skuggan av den. För det spelar verkligen ingen roll. Andra kan bitas hårdare eller skrika högre. Men jag vinner ändå i längden, eftersom jag inte behöver bita ifrån, inte behöver köra något maktspel för att hävda mig, eftersom jag innerst inne är så trygg och nöjd med mig själv som jag är och eftersom den känslan ger mig en sån frihet. Det jag vill i mitt liv, är att ge villkorslös kärlek, att lyfta mina medmänniskor högre och vägleda andra på vägen mot självständighet, trygghet och frihet. Mitt sinne är öppet och mitt tålamod oändligt. Vad är då meningen med min existens, om inte att på olika vis och genom olika strategier vara mamma och allt som det och den eviga kärleken till mina medmänniskor innebär? Kanske kändes budskapet och tanken bakom detta inlägg en aning diffust. Det jag vill komma fram till är att vi alla bör tänka på oss själva som mammor, i stunder av bitterhet och tillfällig ojämlikhet. Givetvis innebär det inte att vi ska ta skit eller stå ut med relationer där vi aldrig känner att vårt tålamod och kärlek är värt det. Att stå upp för sig själv och kräva sin rätt till lika behandling är livsviktigt. Däremot menar jag att det som gör att vi ofta stirrar oss blinda på ojämlikheter är vårt eget ego. Egot vill upprätthålla status och stolthet, egot vill ha 100% jämlikhet alltid, egot vill aldrig se dum ut eller ge för mycket. Men egot kan inte vinna över den villkorslösa kärleken, för den har ingen motpol. Egot är ett resultat av våra mänskliga rädslor, våra trauman, bekräftelsebehov och egot vill alltid skydda oss från smärta, men ofta på bekostnad av andra saker. Egot kan få dig att känna behovet av att alltid ha rätt och aldrig visa dig svag. Egot kan få dig att beskylla din omgivning för saker du inte känner dig redo att ta ansvar för själv. Egot kan få dig att bli alldeles för stolt för ditt eget bästa och därmed vägra erkänna dina brister, vägra ge för mycket, vägra se dum ut. På grund av detta kan egot också få dig att förlora dina nära och kära, för att de nu känner precis samma ojämlikhet som du gjorde, när ditt ego aktiverades. I den villkorslösa kärleken finns inga mänskliga rädslor, för den är större än allt annat. I den villkorslösa, sanna kärleken finns inget utrymme för egot. Om du är intresserad av att lära dig mer om idén med ego kontra kärlek rekommenderar jag dig att lyssna på Eckhart Tolle på youtube, länkar 2 klipp här nedanför. Ha en fin dag och älska dig själv, din omgivning och livet villkorslöst

Likes

Comments

Min pappa sa en klok sak till mig när jag var liten och om det var han som kom på det från början vet jag inte, men han brukade iallafall alltid hävda att problem är som spöken - om man tar fram dem i ljuset verkar de helt plötsligt inte så farliga längre. När jag mådde som allra sämst blev jag faktiskt lite provocerad av det citatet minns jag. Det kändes som om han försökte förminska mina problem, som om jag skulle få tillbaka lusten att leva bara jag pratade lite om hur mycket jag bara ville försvinna ibland? Som om jag skulle börja tycka om mig själv igen bara genom att ventilera mitt dåvarande självhat (när alla självhjälpsböcker jag någonsin läst dessutom verkade säga precis tvärtom - att man inte ska ge de negativa tankarna utrymme och makt att ens få finnas till då de därmed kan forsätta styra över en)?

Jag visste inte då hur sant det faktiskt var. Visst är det inte så enkelt som det låter - långt ifrån. Men genom att ta det första steget på vägen mot att bryta tystnaden, tar du också det första steget på vägen mot friheten. Det är inte lätt. Det kommer inte att bli lätt. För hur mycket media än vill sälja in någon annan idé till dig så är din hälsa inte en quickfix. Du är ett ständigt work in progress och det bästa projektet du någonsin kommer att investera tid i är dig själv. Men du måste fortsätta lägga den tiden och den kraften och det är här det blir kämpigt. Det är här många lägger sig orkeslösa ner på marken och tänker exempelvis “skitsamma, jag får väl leva mitt liv med dålig självkänsla för det händer ju fan ingenting ändå”. Jag förstår dig som gör det, dig som gjort det och dig som kommer att göra det! Jag har själv gjort det många gånger och kommer fortsätta göra det många gånger till, för jag är inte heller fulländad. Jag är en helt vanlig tjej på 20 år som inte har en jävla aning. En tjej som trillar gång på gång när hon försöker, en tjej som ibland låter sina känslor styra lite för ofta och en tjej som fortfarande arbetar med sig själv och sin personliga utveckling varje dag, kämpar med både det ena och andra. En tjej som desperat försöker vara en slags superwoman och jämför sig själv med olika personer dagligen - men inom helt olika områden och därmed försöker skapa en slags idealmänniska som inte finns. Jag tänker inte inbilla mig att jag förstår allt men jag tänker inte heller säga att jag inte förstår någonting. För jag är en del av den generation som allt oftare mår pissigt. Jag vet precis vad det innebär, för jag har varit där nere i det mörkaste mörkret och vänt igen. Därför vill jag ta steget och föra fram mina spöken i ljuset.

Att segregera, sätta massa etiketter på vad som är normalt respektive onormalt, friskt och sjukt, särskilja individer och särbehandla i alltför hög grad tror jag inte på något sätt är lösningen på den rådande problematiken kring stigmatisering och tabubeläggning. Vi är flockdjur och det enda vi människor vill är att känna att vi inte är ensamma - att verkligen kunna tro på det. Det enda jag ville under min tid som påverkad av mental ohälsa var att känna att jag fortfarande var en del av ett sammanhang, att jag var samma Josefin som jag alltid varit, att folk inte såg på mig annorlunda. Jag ville inte vara den sjuka, konstiga, rentav störda som jag inbillade mig att folk trodde att jag var. Det blev därför väldigt viktigt för mig att redan från början vara väldigt öppen och saklig gällande mitt mående, vad det innebar och hur det påverkade mig. Ärlighet och en öppen kommunikation lämnar inget utrymme för missförstånd. Fördomar, tabubeläggning och behovet av att sätta in människor i fack fortgår på grund av okunskap. Därför är det just genom att prata och sprida den här kunskapen vi kommer kunna göra förändring på allvar. På fullaste allvar kan jag säga att stunden jag började prata om hur jag mådde, när jag mådde som allra sämst, var stunden då mitt mående också började förändras på allvar. Under så lång tid försökte jag gömma och förställa mig på de mest absurda vis. Men den sanna befrielsen och vägen mot hälsan började när jag vågade ta steget, vågade släppa taget. Vågade prata. För att prata äger! Nu vill jag stå upp för alla som inte är redo för att ta det steget än och peppa er till att inse vikten av öppen och ärlig kommunikation gällande allt i livet.

Prata Äger är ett initiativ som uppmanar alla att just prata - för det finns så mycket som vi MÅSTE prata om. Psykisk ohälsa. Jämställdhet & genusfrågor. Spiritualitet, andlighet och meningen med livet. Utseendeideal & ohälsosamma förhållanden till mat och träning. Dålig självkänsla. Mobbning. Oändligt många saker som för mig kan spåras tillbaka till en gemensam nämnare. Samhällsproblematik. För det är just samhället som är bakgrunden till alla dessa problem - men också det som samtidigt säger till oss att vi inte får höja rösten och prata om våra problem, vårt mående och allt som får oss att verka svaga. För mig är det inte alls så. Att vara modig är att göra något fastän man är rädd. Att vara stark är att våga visa sig svag och sårbar ibland. 

Jag hoppas att ni som läser vill vara med och få ökade insikter i varför det äger att prata och hur mycket det faktiskt finns som vi förställer, förnekar, förskönar och inte pratar om - varje dag. Du behöver inte vara offer för psykisk ohälsa, exempelvis, för att läsa och få ut något av den här bloggen. För jag vet att du kommer känna dig träffad ändå, i något av mina kommande inlägg. Vi alla är trots allt påverkade av samma samhällsproblematik - men det betyder inte att vi inte kan förändra. Vi är bara offer om vi väljer att vara det. Mitt mål i livet är att varje dag öka mitt eget medvetande och jag strävar efter en konstant personlig utveckling - just för att jag sedan vill hjälpa andra att göra samma sak. Välkommen till min blogg & mitt initiativ Prata Äger, mitt namn är Josefin och jag hoppas att du stannar här! :)


Om du har några specifika önskemål på ett ämne du vill att jag ska ta upp och belysa eller har någon fråga är du varmt välkommen att lämna en kommentar så hjälper jag dig gärna. Ta hand om dig!

Likes

Comments