Header
View tracker

Tankar, Att ha Asperger

Jag ser mig själv som en kreativ person som alltid vill få ut det där perfekta resultatet, jag är lite av en perfektionist! Jag har förstått att jag lätt ser detaljer och det är i detaljerna som jag fastnar vilket oftast leder till ett resultat som är närmast perfekt. Egentligen spelar det ingen roll om jag utfört något en gång eller hundra gånger, för mig måste resultatet bli bra oavsett, helst perfekt annars får jag en skamkänsla...sen kan man ju fråga sig vad som är perfekt, det ligger väl i betraktarens ögon och jag själv känner att jag utvecklat mitt detaljseende ganska rejält, men omedvetet och därför höjt kvalitén på allt jag gör, jag lägger Alltid ner 110% på allt jag gör oavsett om det är kul eller inte. Ta t.ex den gången då jag fick för mig att sy en klänning till dottern, jag hade i princip inte sytt sedan grundskolan (vad är det, typ 6-7 år sen?), jag fick för mig att köpa en symaskin då jag tänkte att det kunde vara kul, jag sydde en klänning, var extremt noggrann och satt en kväll och en natt i sträck för att slutföra projektet. Eller den gången då jag fick för mig att börja måla igen.....detta var min tredje målning vid tillfället som jag f.ö. satt med i några timmar i sträck , jag kan dock räkna på min ena hand hur många gånger som jag fullföljt ett färdigt motiv digitalt...m.a.o. Både klänningen och målningen är ett bevis för hur noggrann jag är oavsett erfarenhet...det är just där som detaljerna spelar in, om klänningen är jämn, Sommen är rak, spetsen sitter rakt, mönstret matchar varandra eller färger och ljus stämmer överens i målningen, skuggningarna hamnar på rätt plats, varje tagelstrå ska falla naturligt och självklart ska det se naturtroget ut!

ursäkta kvalitén, fick spara ner bilderna från facebook då jag inte har tillgång till originalen från paddan.

Men det är samma sak när jag sminkar, jag fick väldigt fina lovord av min lärare efter makeupspecialist kursen, trots att jag inte hållit på med smink innan (ja utöver mitt egna intresse) tack vare min noggrannhet och precis likadant inom fotografin, jag kan sitta och efterarbeta en bild i timmar om det vill sig väl för att få till den, dessvärre finns ju inte alltid den tiden...


Blir det mot förmodan inte som jag vill, vilket ibland händer då allt tar sin tid, så hänger jag upp mig på det tills jag hittar en lösning eller får ett nytt projekt. Lite tankar såhär en natt mitt i veckan, behövde rensa lite i huvudet vilket är på tiden...men nu blir det nog sängen, klockan ringer tidigt!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Våran vardag

Nu är det mycket som händer i mitt liv, därav står bloggen i princip stilla, man skulle kunna beskriva det som en känslomässig storm som kommer ta ett tag till på sig innan den lägger sig.
Jag och Novalie är på "minisemester" hos min mamma så att jag får rensa upp lite i huvudet, har haft så mycket igång samtidigt med skola, jobbtankar, vardagen och allt därtill så det är ganska skönt att få avlastning även dagtid, på så sätt kan jag ägna mer tid åt plugget. Men trots allt som pågår i huvudet nu så har jag något roligt att se fram emot, eller egentligen flera roliga saker, men en utav dem är att jag ska på workshop i maj som hålls av en av sveriges absolut bästa fotografer, nämligen Emelie Ohlsson. Workshopen är inriktad på gravidfotografering och det är ju något jag vill lära mig mer om, känns så spännande med en skräckblandad förtjusning!

Tänkte bara att jag skulle göra en snabb uppdate här så det inte blir allt för stort glapp! ;)


Min lilla vattenälskare från förra veckan...hon blir helt till sig när hon hör kranen rinna 😄

Likes

Comments

View tracker

Tankar, Fotorelaterat

Jag älskar ju att fota och har planer på att starta eget som fotograf när jag känner mig redo, jag har börjat snöa in mig mer och mer på framförallt bröllop- och gravidfotograferingar, vilket ju är bra i sig eftersom att jag slutar inte plugga förens jag kan nästintill allt, sådan har jag alltid varit! Jag känner egentligen att jag har kunskaperna för dessa typer av fotograferingar, Men jag vågar inte ta steget att faktiskt skapa mig erfarenheten, det är alltså erfarenhet jag saknar och det får mig att stanna upp, det är nog en dålig kombination och mina sociala svårigheter men också ett dåligt självförtroende, jag är ju väldigt pedantisk och petig av mig vilket skapar prestationsångest.
Jag vet att jag har en bestämd bröllopsfotografering och en bestämd gravidfotografering framöver, men jag behöver ju mer än så egentligen, men min stora och eviga fråga är alltid aHur ska jag våga ta steget?

Två gamla bilder från 2013 som jag då tog på min syster och hennes dotter.


Jag fotar ju barn och älskar det, men känner även där att jag vill ha mer erfarenhet (kan man någonsin få nog av erfarenhet?) eftersom att jag inte gjort det så många gånger, utöver min egen dotter då. Även nyföddfotograferingar är jag sååå sugen på, vilket förhoppningsvis också kommer bli av inom en snar framtid.

Enda gången jag fotat nyfödd, våran Novalie.

Likes

Comments

Att ha Asperger, Tips

Nu i kväll har jag kollat på en film som ingår i min svenska kurs, jag skulle se denna film och sedan göra en analys så nu är hälften av arbetet gjort och filmen var väldigt bra, inte bra på det sättet som en film kan vara med spänning och drama, utan bra ur en lärande och utvecklande synvinkeln.
Filmen heter Ben X och är en Belgisk-Nederländsk film från 2007, den handlar om en kille i tonåren som har Aspergers syndrom och som planerar sitt eget självmord, han blir mobbad och är utstött, och har extremt svårt att passa in förutom i ett onlinespel där han kan vara sig själv och där han ägnar mycket tid av sitt liv.
Jag tyckte om den just för att jag kan relatera till den, filmen visar precis allt det som jag känt och fortfarande ibland känner, men som absolut ingen ser, jag kände dock att han var i extremfall för Aspergers då jag aldrig stött på någon med den diagnosen som är som han är, Men alla är olika och upplever olika, så jag säger absolut inte att det inte finns dem som är så "synliga på utsidan" vad gäller symtomen. Jag har fått höra att det är ovanligare att tjejer får Aspergers syndrom, men att det beror på att det inte syns lika tydligt för oss, vi är "bättre" på att dölja det, för oss är det insidan som talar, kanske också därför som jag tycker att han verkar extrem, men trots det så finns det mycket som beskriver både mig såväl som säkert andra med diagnosen och jag tror att den är viktig för alla att se, att begrunda att det faktiskt ser ut så, förstå varför vi inte alltid känner oss "med i spelet". Det är bra att filmen används som läromedel!

För mig är det en daglig kamp, om man får kalla det så, att försöka passa in. När jag var yngre var jag dominant och ville oftast bestämma själv t.ex. när jag lekte med kompisar, antagligen för att jag hade mitt sätt att leka på, jag ville att det skulle vara på mina villkor annars funkade det inte! Men idag flyter jag hellre med strömmen, för jag har insett att det inte fungerar att vara sig själv, att göra som man själv vill alla gånger, det är bättre att bara följa med, då passar man bättre in. Så är allt uppbyggt, man ska vara som alla andra och inte sticka ut, det har blivit mer uppmärksammat nu för tiden att man ska våga stå för sig själv och bara vara sig själv, men det fungerar inte i praktiken för att förr eller senare så kommer dem där som vill trycka ner en långt under jorden, inte undra på att det föregår så många självmord bland unga! Men jag tror att vi som är lite "annorlunda" sticker ut trots att vi egentligen borde vara osynliga och det är just då mobbningen uppstår, jag vet eftersom att jag vart mobbad under skoltiden, det började redan på dagis...jag minns inte orsaken till att jag vart mobbad där, jag minns bara att ett gäng pojkar brukade dra in mig i ett buskage när vi var ute och skulle leka på gården, jag minns att jag kunde vara livrädd för att gå till dagis och mådde väldigt dåligt...det otroliga är egentligen att jag minns det, jag har t.o.m. minnesbilder från det, jag var ju trots allt bara 4-5 år.

Mobbningen fortsatte upp i skolan där jag började känna av tydligare att jag inte passade in, när jag gick i årskurs 1 så fick jag börja gå med förskoleklassen på eftermiddagarna för att lärarna ansåg att jag inte var mogen nog för skolan p.g.a. att jag lekte och gärna ville sitta under bordet på lektionstid och visst jag kanske inte var redo, men jag tror inte att det fanns lärare som var redo att hantera mina ”problem”. Det fanns dock En lektion där jag presterade riktigt bra och det var i bilden, när jag fick måla eller tillverka, jag var väldigt kreativ och det minns jag att även mina s.k. ”skolkamrater” såg och utnyttjade, jag minns att jag ibland målade teckningar Åt dem när vi hade uppgifter och av någon anledning tyckte läraren att det var okej?! Idag vet jag dock att de bara utnyttjade mig, för aldrig i livet att de var mina vänner, dem fick mig bara att känna så just för stunden för att sen frysa ut mig totalt eftersom att jag var ”konstig” och egentligen skulle gå i förskolan. När jag var med förskoleklassen på eftermiddagarna så tyckte inte min ”riktiga” klass att jag skulle vara med dem på rasterna eftersom att jag inte tillhörde deras klass då…och jag hade inte direkt någon att vara med från början i den ”nya” klassen eftersom det var ett stort uppbrott i min vardag att bara byta sådär, allt kändes ju jättekonstigt. Men så fick jag en kompis i förskoleklassen som sen Alltid fanns där för mig, hon frös aldrig ut mig och hon såg mig alltid under hela skoltiden vi hade ihop, jag kände mig aldrig konstig med henne som jag kunde göra bland andra och vi är kompisar än idag, hon är den vän jag haft längst och även den bästa vännen jag någonsin kommer ha, trots att vi ses alldeles för sällan nu för tiden!

Har så mycket mer att skriva, men jag känner att det drar iväg alldeles för mycket, vilket det lätt gör när jag sätter igång haha, kanske kan bli en fortsättning en annan gång! :)

Likes

Comments

Våran vardag, Att ha Asperger

Novalie Älskar att se sig själv i mobilkameran, men "problemet" är bara att hon smäller av ca hundrasjutioelva selfies varje gång...som jag sen får rensa när mobilen inte längre fungerar då den blivit överfull, haha men hon är ju bra söt! 😉

Vi två har iaf spenderat dagen i Nacka Forum, jag trotsade min bakterieskräck för att hitta en present till min "lilla" kusin som fyllt hela 20 år! Så imorgon blir det kalas, ska bli kul att få träffa släkten, jag hoppas bara att orken är med mig, sådana tillställningar kan göra mig extremt trött...och jag har ju ingen lust att sitta som en zombie! Förra helgen då vi firade Troy kände jag tröttheten redan Innan alla kom, där räckte förberedelserna innan för att min energi skulle börja sina. Men det kommer bli kul ändå! ☺️

Likes

Comments

Våran vardag

Novalie och jag var hos min mamma över helgen som var nu, vi passade på att åka dit då min systerson Troy fyllt 2 år och kalaset skulle vara där på lördagen, så jag sparad en hel del stress för min del med andra ord. Har väl egentligen inte så mycket att säga om det, Novis hade roligt och fick leka av sig med andra barn och det var ganska skönt att få komma till "min sida" av stan, tänkte hur som helst bjuda på lite bilder...av oss fick Troy en dinogose, dinotröja, dinoleksak och en uggleväska, haha ja han gillar dinosaurier, kanske går i generna? ;)

Den Var fin från början, jag lovar! ;)

Novis som inte ville sova tog en lite powernap i "gammel"mosters famn

Likes

Comments

Att ha Asperger, Tankar, Min utveckling

Vacker solnedgång ikväll
f/9 - 1/50s - ISO 100 - 20mm


​Av någon anledning så börjar hjärnan alltid att gå på högvarv på kvällen och in på natten, detta har varit en anledning till mina tidigare sömnsvårigheter och nu när jag pluggar så sitter jag gärna uppe sent då det är den enda tiden på dygnet som jag får totalt lugn och ro!
Hur som helst så har jag funderat en del på en diskussion som jag såg i en föräldragrupp på Facebook, jag kan inte riktigt släppa hur dömande en del faktiskt är, jag har själv varit den som varit duktig på att döma men jag själv har växt ifrån det, eller det mesta utav det...hur som helst så relaterar jag inte mig själv till dessa personer, då jag vet att jag kommit så mycket längre.
Diskussionen handlade ursprungligen om en mamma som tog illa vid sig då en annan förälder uttryckt sig lite klumpigt angående den mammans barn, inget konstigt med det, jag förstår att denna mamma kanske tagit illa vid sig då hon fått frågan "vad det var för fel på hennes barn" och det vill väl ingen mamma höra...Men sen börjar alla kommentarer droppa in "Vuxna ska inte uttrycka sig så" "Vuxna borde veta bättre" "hur kan man säga så, okej om ett barn säger så men en vuxen?" osv osv...jag som sällan hoppar in i diskussioner kände att jag bara behövde försvara mig och andra personer som faktiskt Har svårt att formulera sig och skrev då detta:
"En vuxen Borde kunna läsa av ja, men långt ifrån alla kan och för en del beror det på att de kanske har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, dessa kan ha Extremt svårt att läsa av sociala situationer och veta hur dem ska säga, de kan vara precis som barn och måste också lära sig de "sociala koderna" och innan de har lärt sig dem så är det inte alls säkert att de vet. Jag är en av dem som har svårt med "sociala koder", har Asperger, men har lärt mig en hel del...blir dock väldigt ledsen av att se att så många fortfarande anser att en vuxen Ska kunna saker och att ni inte har i bakhuvudet att denne kanske har en funktionsnedsättning!"
För det är just så! Det Finns faktiskt vuxna som inte Vet hur man formulerar sig, jag har varit där själv och är där fortfarande ibland, men jag tänker efter både en och två gånger nu förtiden innan jag öppnar munnen, jag vet att jag sagt en hel del som sårat men som jag själv inte tänkt på att det kunde göra någon ledsen, nu vet jag inte om denne föräldern faktiskt har svårt med det s.k. sociala koderna eller om det bara var ren klumpighet och jag lägger ingen större vikt vid själva diskussionen, men just detta att "normen" är att Alla vuxna ska vara på ett sett gör mig upprörd! Det känns mer relevant att vi borde kommit längre än så och faktiskt förstått och accepterat att alla är olika, än att gå runt och tycka att alla vuxna Ska vara si och så, eller?
Detta är Tyvärr en anledning av flera som gör att NPF personer inte alltid passar in i samhället, man är konstig om man inte kan bete sig "rätt"...vad är ens rätt? och det är fel om man är onormal...men vad är ens normalt? finns det Någon som är "normal"? Alla är olika och Ingen ska behöva bli dömd utifrån en simpel liten text...dessa personer som kommenterat dömande kände inte personen i fråga, har aldrig träffat eller ens sett personen, hur kan man då avgöra vem personen är?
Egentligen finns det ingen rätt att döma någon, så länge man inte kan hela personens insida utantill, vilket är högst osannolikt, så finns det Ingen rätt att döma och jag hoppas att fler får insikt i att Alla faktiskt är- och fungerar olika!

Likes

Comments

Tips, Våran vardag

​Jag är som vanligt Helt förälskad i dem kommande kläderna från Lindex, som för övrigt är min favoritbutik när det kommer till barnkläder! Dessa tre kommer nu till våren (vecka 7-8) och kommer få flytta in i Novalies garderob, åtminstone bomberjackan och västen, hon har en skaloverall sen i våras som hon fortfarande kan ha (likadan modell  som ovan fast med leopardmönster) och den är jag väldigt nöjd med så den kommer hon få ha kvar sålänge den passar, får se om hon kommer behöva en ny skaloverall ö.h.t och om så blir fallet så kommer denna rosa få ersätta!

Lite tips till er med små tjejer (eller varför inte små killar för den delen?) och som är på jakt efter söta ytterkläder till våren!

Novalie är iaf frisk nu och jag misstänker att hon åkte på tredagarsfeber då hon börjat få små utslag, men igår och idag har hon i övrigt varit feberfri och symtomfri samt varit sitt gamla glada jag, så det är jätteskönt!

Likes

Comments