Egentligen hade jag velat döpa detta inlägget till "Är HBTQ integrerat i Sverige" men jag känner att rubriken det har nu är inte bara lika passande, men även mer lockande. Min egentliga idé låter i allmänt öra rätt dammig om man jämför med rubriken det har nu då folk är mer intresserade av hur människor kom ut än massa termer inom politik.

För att helt byta ämne för en snabbis så är det så att denna veckan är det Pride-vecka här i Växjö. Det innebär att på söndag, dagen efter paraden, så har jag haft denna bloggen i ett år! Tiden går fort och jag har inte skrivit så många blogginlägg som jag kanske hade velat, men samtidigt skriver jag nästan enbart när jag har reagerat negativt på något och då kanske det är tur att det finns så få inlägg här...

Men, tillbaka till ämnet!
Jag har nästan alltid varit positivt inställd till HBTQ. Visserligen hade jag en period när jag var mindre då jag inte riktigt visste vad det innebar med att vara något som inte var hetero, och fick tillochmed för mig att Magnus Carlsson som var med i Alcazar skulle dra upp en kille på scen och ha sex med honom enbart för att han är homosexuell, vilket ledde till att jag vägrade se honom när han uppträdde i Växjö trots att jag älskade hans låtar som liten. Visserligen var jag bara barnet och barn kan få för sig rätt udda idéer och tankar, men det var fortfarande något jag hade med mig ett tag. Idag när jag kollar tillbaka på den händelsen så fattar jag inte riktigt vad som flög i mig, men jag kan ändå förstå att en okunnig liten tjej med en rätt vild fantasi kan komma på de mest bisarra händelserna. Om vi spolar fram några år till när jag gick i 5:an så hade jag en kompis som kom ut som bisexuell. Även nu hade jag inte riktigt greppat hela grejen med HBTQ och valde därför att ta avstånd från denna vännen under en så lång period att vi slutade umgås helt. Såhär i efterhand så tror jag att oavsett min väns sexuella läggning så hade vi glidit ifrån varandra då vi så småningom växte upp till två helt olika individer, men jag ångrar starkt att det var på grund av min ignorans och brist på kunskap som gjorde att vi slutade umgås. Jag kan inte direkt påstå att jag var rädd, men jag hade lätt kunnat bli då brist på kunskap är den största faktorn till rädsla. Hursomhelst så är jag ledsen över att det var på det sättet som den vänskapen slutade. Jag är glad över att idag besitta mer information och kunskap kring HBTQ och därför är mer öppensinnad och välkomnande inom ämnet.

Som HBTQ-person är det för många en jobbig känsla att vara "annorlunda". Det är visserligen inte alla som känner så, men många gör det. Man passar inte riktigt in i mängden, man blir inte medräknad i den stora massan och man blir intryckt i normen att alla är heterosexuella. Många upplever att de känslor de känner är fel, och det finns än idag de som lever med människor i sin närhet som inte är accepterande kring HBTQ. Nu när det är Pride-vecka här så har jag hört från många håll att Pride är onödigt i Sverige då alla redan har sina lagliga rättigheter att älska de som dem vill och att allt redan är frid och fröjd på den fronten, men riktigt så är det inte. Jag vet folk som har blivit bortstötta från sina föräldrar när de har kommit ut för att föräldrarna inte har den acceptansen, och att folk då påstår att Pride är onödigt är lite motsägelsefullt. Pride-veckan och kunskap inom HBTQ behövs fortfarande, och ska inte enbart användas som ett reklamjippo för att tjäna pengar (se inlägg från förra året om det HÄR ). Än idag finns det ett krav på att HBTQ-personer ska komma ut, vilket jag anser att de inte borde behöva göra. Ingen förväntar sig att en heterosexuell kille ska gå runt och berätta för folk att han är sexuellt attraherad och intresserad av tjejer, men detta är något som krävs av HBTQ-personer. Självklart ska man komma ut om man känner att det är något man vill göra, men man ska aldrig behöva känna att det är något man bör göra.

Problemet med att komma ut är inte bara att man kan bli bemött av hat för sin sexuella läggning, men också att det räcker inte bara med att göra det en enda gång. Om man eventuellt vill hitta en partner av samma kön måste man gång på gång komma ut för människor tills man hittar någon som man är intresserad av och som är intresserad tillbaka. Jag kom ut för första gången för ca 2,5 år sedan (i slutet av november 2014), och har sen dess kommit ut för en stor mängd människor. Jag har haft turen att inte få en negativ reaktion än så länge, men jag har mött en hel del fördomar.

Jag har inget problem med att komma ut, och hela den processen har aldrig varit en stor grej för mig. Första gången var det rätt pirrigt, men med tiden blev det bara en grej jag slängde ur mig. Jag kom ut i princip så fort jag hade "funnit mig själv" och kommit på hur jag faktiskt känner, och det var rätt skönt. Jag valde att inte gå och fundera på det utan berättade det för en kompis dagen efter jag kände att jag var säker på min läggning. Jag har sedan dess hunnit ångra mig några gånger, velat lite fram och tillbaka för att så småningom komma tillbaka till samma ståndpunkt. En persons sexualitet behöver inte vara samma under hela livet, och för mig spelar det inte någon större roll, men som det ser ut idag så är jag fortfarande fast vid det jag kände när jag kom ut för första gången.

I somras bestämde jag mig för att inte komma ut mer. Jag anser att det inte bara är en onödig grej, utan jag gör det valet även lite i protest mot att folk förväntar sig att man som HBTQ-person ska komma ut. Nu kanske detta inlägget blir lite motsägelsefullt då jag "visar min sanna identitet" genom att skriva om hur jag kom ut, och därmed även berätta att jag inte är heterosexuell, men det är inte lätt att kämpa för en ståndpunkt om man inte har personlig erfarenhet. Så med detta inlägget kommer jag väl ut igen, suck. En nackdel med att inte komma ut dock är att det inte är lätt att hitta "likasinnade". Jag har känt det länge att jag skulle behöva en stämpel i pannan för att hitta någon, så jag kan väl även passa på att berätta att jag är singel, höhö.

För att summera detta så vill jag väl egentligen säga att HBTQ-personer inte ska behöva komma ut om de inte vill. Allmänheten ska inte heller anta att alla är heterosexuella tills motsatsen bevisas, utan vara mer open-minded och ha i åtanke att alla är inte intresserade av folk av motsatt kön. Var den du vill vara, älska den du vill och berätta det du vill berätta för folk.

Puss och kram
Emmy

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments