Ett löjligt beteende som jag har uppmärksammat hos många tjejer och kvinnor runtomkring mig är att de säger att de inte vill kalla sig feminister på grund av att detta kopplas till dåliga saker, i och med hur feminister porträtteras i dagens samhälle. Detta kan bara bero på av en enda anledningen; att tjejen/kvinnan i fråga är ytlig. För varför skulle man annars bry sig om vad folk tyckte och tänkte om en om om man inte var ytlig?

Jag menar inte att det inte är okej att vara ytlig, för det är det i en viss mån. Men så fort det börjar gå över ens medmänniskor så är det absurt. Vi tjejer ska ju stötta varandra, vara varandras systrar. Vi ska eniga stå upp mot det patriarkala samhället men hur ska det gå till om en viss grupp står emot oss bara för att de är rädda för att bli kallade "femi-nazis" etc?.

Ärligt talat tjejer, skärpning nu. Inget kommer förändras om vi sitter hemma, fega, utan att göra något. Vi måste våga ta plats, göra oss hörda, göra de patriarkala följeslagarna obekväma och visa att vi finns.

Kalla mig feministfitta eller vad du vill för ärligt talat så skiter jag fullständigt i det. Jag är stolt över mina åsikter och jag kommer kämpa för dem tills jag dör.

Feminist? Javisst!

Emmy

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag är inte ensam om att inte ha idrott som favoritämne. Det är många som inte gillar det, och det finns en hel del som hatar det. I samband med de sjuka kroppsidealen som finns i dagens samhälle (se föregående inlägg) så blir idrottslektionerna något som för många förknippas med oro och ångest.

Imorgon på vår idrottslektion ska vi ha något som min lärare har valt att kalla Coopertest. Googlar man på detta ordet så dyker det upp ett flertal länkar som alla beskriver samma sak; att man ska springa så långt man kan på 12 minuter för att sedan utefter en tabell räkna ut hur man ligger till konditionsmässigt. Men detta är inte riktigt vad vi gör. Vi springer en sträcka (den ligger på mellan 3-4km, kommer inte ihåg exakt hur lång den är) och resultattiden vi får ska vi, likt Coopertestet, jämföra med en tabell för att se hur vi ligger till konditionsmässigt.

Detta har min lärare sagt att vi ska ha en gång per termin, och vi har haft det en gång detta läsåret men pga knäproblem var jag inte med den gången. Istället satt jag och prickade in mina klasskompisars tider i tabellen. Hen som sprang snabbast i klassen sprang på en otroligt bra tid, men när jag skulle pricka in det i tabellen så blev jag förvånad. Ett resultat som jag trodde skulle hamna på utmärkt blev endast ett medelmåttigt och detta var väldigt chockerande då min klasskompis sprang jättesnabbt. Därför ställde jag mig frågan; kommer de andra få dåligt som resultat trots att de sprang på en tid som ändå var snabb? Svaret var ja, det var många som fick dåligt, och en och en annan fick resultatet väldigt dåligt.

Detta har gett mig en otrolig ångest inför imorgon. Visst, jag kanske inte har den mest perfekta konditionen själv, även om det är något som jag just nu håller på att träna upp, så vill jag inte få dåliga resultat. Ämnet idrott och hälsa handlar om att man ska lära sig om att må bra och hur man tar hand om sin kropp, inte hur snabbt man kan springa eller hur högt man kan hoppa (etc). Jag förstår att detta kan vara ett sätt att mäta hur eleverna har utvecklats under terminen, men så länge vi bara lär oss om hur våra kroppar fungerar och vi får möjligheten att röra på oss så tror jag att allt färre personer skulle ha prestationsångest inför idrottslektionerna.

Imorgon ska jag göra mitt bästa, även om det förmodligen inte räcker till. Jag kanske får sämre betyg på grund av detta men jag vet iallafall själv att jag presterade så bra som jag kunde.

Emmy

Likes

Comments

Detta är ett öppet brev till alla vuxna

Kära vuxna

Jag vill börja detta brev med att säga att livet för oss ungdomar är inte lätt. Världen idag är så otroligt påfrestande, stressande och rent utav helt sjuk. Kroppar ska vara smala, betyg ska vara höga, humöret ska vara bra och antalet vänner ska vara många.

Ni tror säkert att ni vet hur det känns. Ni kommer ofta med argumentet om att ni också har varit unga en gång i tiden och har genomgått exakt samma som vi gör nu. Men gör ni detta då? Nej, faktiskt inte. Jag nekar inte det helt och hållet, det var säkert jobbigt för er som unga. Dock kommer det inte ens nära till hur vi har det idag.

Vi kan börja med skolan. Majoriteten av alla vuxna idag har gått i skola, iallafall fram tills gymnasiet. Där var det en hel del av er som valde att hoppa av och inte ta studenten. Istället började ni förmodligen jobba på direkten och mycket svårare än så var det inte. Ni hade också betyg i skolan och betygsystemet gick från 1 till 5 där 1 var, som inte så oväntat, lägst och 5 var då högst. Om man kollar upp detta betygsystem, som kallas för det Relativa Betygsystemet, så står det där att den som fick 5 i ett ämne var en av de 7% av landets elever som hade presterat bäst, och om man fick 1 så var man en av de 7% som hade presterat sämst, men ändå klarat kursen. På ett sätt kan detta jämföras med dagens betygsystem som går mellan A-E. Får du ett F är du inte godkänd i kursen. Om du fick 5 i ett ämne så tillhörde du alltså de 7% av ca 8 miljoner invånare som bodde i Sverige under tiden som man använde sig av Relativa Betyg. Likaså när det kom till 1; 7% av ca 8 miljoner. Detta lämnar kvar 86% varav 62% fick 3 eller 4 i betyg. Det var alltså 69% av Sveriges dåvarande skolungdomar som fick motsvarande C eller högre i betyg. Jag kan lova att idag är den siffran inte lika hög längre. Dock finns det inte statistik på dagens betygsystem då det fortfarande är i bruk . (Källa: http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/tidigare-betygssystem-1.46885)

Kraven idag är mycket högre än var de var då. Det finns det bevis på, och många vuxna har även uttalat sig om detta. Jag hittade en jättebra artikel om detta om förtydligar det hela här:
https://ekonomistas.se/2013/06/14/betygssystem-som-baddar-for-misslyckanden/
Detta är ett citat ur texten: "Betygssystemet är utformat efter en skala från A till F där F innebär att eleven inte är godkänd. För olika kunskapskrav är betygskriterier angivna för nivåerna A, C och E. För att få A krävs att elevens kunskaper motsvarar A-nivån enligt samtliga kriterier. För att få C krävs att eleven uppnått minst C-nivån enligt samtliga kriterier. Betygen B och D används för elever som uppnår en högre nivå enligt vissa, men inte alla kriterier. Har eleven F enligt något kriterium måste läraren sätta F (punkt 15).

En elev som har kunskapsprofilen A A A A A C ska alltså få ett B eller ett C, eleven med profilen A A A A A E kan högst få ett D medan en elev med A A A A A F måste underkännas. Regelverket ger alltså stor vikt åt elevens svagheter och förefaller bortse från att det finns stora möjligheter till – och fördelar av – att genom specialisering och arbetsdelning låta individer dra nytta av och utveckla sina relativa styrkor. Betygssystemet ger istället en tydlig nackdel åt elever med en ojämn begåvningsprofil, eller som helt enkelt har tillfällig otur."

Jag hittade också en artikel om hur stressade ungdomar är:
http://stress.se/nyhetsinlagg/aldrig-forr-har-unga-matt-sa-daligt/
Utdrag ur artikeln:
"57 procent av alla tonårsflickor lider av psykosomatiska besvär, vilket är den högsta siffran någonsin."

Det är inte bara skolan som sätter press, utan hela omvärlden gör det. Speciellt när det kommer till kroppsidealen. Överallt blir vi bombade av bilder på modeller som står i bara underkläderna och poserar för att sälja produkter. Även om de flesta bilderna är photoshoppade, vilket de allra flesta personer vet vid det här laget, så är det påfrestande att se dessa bilder då få personer verkligen har sådana kroppar. Antingen är man större byggd, eller mindre. Oavsett vad kan det vara lika skadligt.

Nyligen kom klädesmärket Calvin Klein ut med att de hade anställt sin första plus-size modell:

Och enligt min mening är det inte direkt plus-size. Iallafall inte om man jämför med någon annan plus-size modell som inte är anställd av Calvin Klein:

Förstår ni då varför vi har så mycket press på grund av kroppsideal? För att den första modellen i modeindustrins ögon anses vara plus-size när hon i andras ögon anses vara smal. Förr i tiden så var det inte lika hård press, och bilderna i media var definitivt inte lika många.

Sedan är det humör-delen. Vi ungdomar förväntas vara glada, pigga, positiva och trevliga hela tiden, alla dagar i veckan. Vi får absolut inte ha dåliga dagar eller vara nedstämda, för då kommer det genast någon lite äldre och säger att "på min tid så fick vi stryk när vi var otrevliga" eller annat liknande.

Vänner ska man ha också, många av dem med. Ju fler desto bättre. Har du enbart en vän, som kanske inte många vet om, då blir du nästan på direkten utanför eller sedd som en "loner" (någon som är ensam för de som inte vet). Innan var det mer acceptabelt att inte umgås med så himla många samtidigt och att vara lite mer ensam och avskalad i sin umgängeskrets, även om det kanske förekom rätt sällan.

Det finns otaliga många andra aspekter på detta, men dessa var de som fick vara med i mitt inlägg ikväll. Och i och med det som står i texten så är det bevisat att unga i dag lever under större press än vad unga gjorde förr i tiden. Så därför vuxna, kom inte och säg att ni vet precis hur det känns, för ni vet bara en bråkdel av allt.

Emmy

(Bildkällor:
http://media3.s-nbcnews.com/j/newscms/2015_38/783796/ashley-graham-today-150917-02_433f0598c5c291b579b2730e13c9e876.today-inline-large.jpg

http://www.flare.com/fashion/ashley-graham-plus-size-model-interview/

http://www.dailymail.co.uk/femail/article-2876413/Size-10-Calvin-Klein-model-Myla-Dalbesio-isn-t-fat-fabulous-fit-fashion-industry-s-stereotypes.html

http://www.elle.com/fashion/news/a15178/myla-dalbesio-calvin-klein-plus-size/)

Likes

Comments

Det är med gråt i halsen och hat i blicken som jag skriver detta inlägg.

Nyss kom det upp en video i mitt flöde på facebook som lades upp av Sverigedemokraterna och genast började varningsklockorna ringa i mitt huvud. Jag kollade på videon och blev helt mållös. Vem kan på riktigt vara så otroligt IQ-befriad att den röstar på SD? Jag har hört argumenten "vi behöver bättre äldrevårdsomsorg" och "ökad brottslighet hotar Sverige" och absolut, det är bra argument och jag kan hålla med dem, till en viss del. Det är viktigt att ALLA ska bli behandlade lika, oavsett kön, etnicitet, religion, sexualitet osv, och det ska inte gå ut över en viss grupp i samhället. Tyvärr har de äldre kommit i kläm och det är oacceptabelt, men vi ska inte trycka ner invandrare och flyktingar för att lyfta upp äldrevårdsomsorgen. Ingen ska bli nedtryckt, utan alla ska lyftas upp. Hur kan folk vara så trångsynta så att de sätter sig själva över andra människor? Nyckeln till ett bättre samhälle är utbildning. Om vi placerar flyktingar direkt i skolor där de får lära sig svenska samt det man behöver kunna för att klara sig i det svenska samhället så går det nog bättre än vad det gör idag. Det är ett mål som ligger långt bort, och det är nog dyrt att nå dit, men det är alltid värt att kämpa för sitt mål.

Jag läste ett underbart citat på Darth Yolandas instagramkonto @molotovcocktaildress (så heter det iaf i skrivande stund) som löd "hellre drömmar och ambitioner än trygghet och traditioner" och från och med den dagen jag läste det så har det varit ett motto som jag vill leva efter. Jag vill hellre ha som mål att vi hjälper de som flyr hit än att vi ska stanna i vår safe-zone bara för att det är bekvämt.

Vi behöver göra allt för att hjälpa de som flyr hit. De flyr inte från något västvärldsland, utan de flyr ifrån KRIG. "Stick tillbaka till ditt hemland" jo men tjena idiot det finns inget annat än ruiner till dem att fly hem till.

Bild: Soldat framför ruiner, bild är tagen i Syrien. Bildkälla: http://sputniknews.com/middleeast/20160129/1033909550/syria-turkey-ypg-border.html

​Emmy

Likes

Comments

Hela dagen har jag varit sugen på kanelbullar och när jag hittade en påse i frysen blev jag med ens jätteglad! Jag värmde ett gäng (ja, ett GÄNG, inte bara en) och tog med mig ett glas mjölk upp på rummet och satte mig i sängen. Med en bulle i ena handen o glaset i det andra tänkte jag att där och då var jag riktigt lycklig, eller...? Nej, det var jag inte. Jag åt snabbt upp bullen och ställde ifrån mig glaset och började genast skriva på detta inlägg.

Varför var jag då inte lycklig? Jo, för att innan jag gick ner o började bull-spana så satt jag och försökte plugga samhällskunskap. Misstro inte nu, jag älskar de flesta samhällsfrågor (vilket man kan gissa med denna bloggen) men jag HATAR samhällskunskap. Imorgon ska jag ha ett muntligt seminarium om EU men ingenting fastnar i huvudet. Pressen och stressen stiger i samband med att timmarna går och jag känner verkligen att jag vill. inte. göra. detta. Skolan gör mig så otroligt olycklig och jag mår bara dåligt över den. 

Jag älskar att lära mig nya saker, och jag gör det gärna så mycket som jag bara kan, men när inlärningen medför press och krav så blir det inte roligt längre. Därför har jag gjort en deal med mig själv. Så länge jag gör det bästa som jag kan, i den mån att jag fortfarande är lycklig och inte sätter för mycket press på mig själv, så gör det inget om jag presterar lite sämre än de andra i klassen. Vad jag har fått höra av de vuxna i min omgivning så spelar inte betygen så stor roll senare i livet och då känner jag att varför ska jag satsa så stort när det i slutändan ändå inte spelar roll? Jag är hellre lycklig med lägre betyg än olycklig med höga betyg. 

Nu ska jag äta upp mina bullar, plugga lite till inför imorgon och sen ska jag vara lycklig. För lycka är det som väger tyngst i mitt liv.

Emmy​

Likes

Comments

Idag är det sista dagen på den bästa veckan på hela året; Prideveckan.

Imorgon när alla vaknar så har vi återgått till det heteronormativa samhället igen med de få färgglada dagarna som blott endast ett minne. Vi har återgått till diskriminering, mobbning och ignorans.

Trots min starka önskan om att få komma härifrån och ut i världen, riktad mot ställen där det vi har firat denna veckan ses som en självklarhet, så är jag så otroligt stolt över fina lilla Växjö som har omfamnat och tagit in Pride så mycket. Mitt hjärta slår lite extra för min fina hemstad denna veckan.

Dock har jag även en negativ syn på detta. Pride har varit som ett mode denna veckan. En tävling om vilken affär som har det mest "pride:iga skyltfönstret" blir avslutat idag, men vart ser vi detta de resterande 51 veckorna av året? Företag använder Pride som en grej att hänga med i modet men totalt skiter i det resten av året. Men vi ska väl egentligen inte klaga, det går iallafall framåt. Det kunde ju trots allt varit värre.

Jag önskar att det kunde varit Pride hela året om. Regnbågsflaggorna som har färgat Växjö denna veckan är lycka för mig, såhär vill jag alltid ha det.

Bild: Silvana Imam på avslutningskonserten i Linnéparken, fotot är taget av mig​

​Emmy

Likes

Comments

Jag känner att jag borde ha ett inledande inlägg där jag presenterar min blogg, så här är det.

Jag heter Emmy Dufvenberg och är i skrivande stund 16 år. Jag bor i en stad som heter Växjö, som också kan refereras till som Sveriges golvbrunn då vi nästan inte har något annat väder här än regn.

Jag går första året på det humanistiska programmet på Katedralskolan här i Växjö och kommer nu till hösten läsa språkinriktingen. 

Jag startade denna bloggen för att jag ville ha ett ställe där jag kan skriva av mig och uttrycka mina åsikter. Har haft funderingar på detta i snart ett år men det var först nu som jag faktiskt tog tag i det.

Jag vet inte än hur ofta jag kommer uppdatera, vilka ämnen jag kommer skriva om eller om jag kommer berätta för någon om denna bloggen. Oavsett vad så är det viktigt att komma ihåg att om någon ser detta så måste denna någon ha i minne att detta är mina åsikter och min blogg. Jag har inte skapat denna för någon annans skull än min egen.


Där tror jag att det räcker med information

Emmy

Likes

Comments