Egentligen hade jag velat döpa detta inlägget till "Är HBTQ integrerat i Sverige" men jag känner att rubriken det har nu är inte bara lika passande, men även mer lockande. Min egentliga idé låter i allmänt öra rätt dammig om man jämför med rubriken det har nu då folk är mer intresserade av hur människor kom ut än massa termer inom politik.

För att helt byta ämne för en snabbis så är det så att denna veckan är det Pride-vecka här i Växjö. Det innebär att på söndag, dagen efter paraden, så har jag haft denna bloggen i ett år! Tiden går fort och jag har inte skrivit så många blogginlägg som jag kanske hade velat, men samtidigt skriver jag nästan enbart när jag har reagerat negativt på något och då kanske det är tur att det finns så få inlägg här...

Men, tillbaka till ämnet!
Jag har nästan alltid varit positivt inställd till HBTQ. Visserligen hade jag en period när jag var mindre då jag inte riktigt visste vad det innebar med att vara något som inte var hetero, och fick tillochmed för mig att Magnus Carlsson som var med i Alcazar skulle dra upp en kille på scen och ha sex med honom enbart för att han är homosexuell, vilket ledde till att jag vägrade se honom när han uppträdde i Växjö trots att jag älskade hans låtar som liten. Visserligen var jag bara barnet och barn kan få för sig rätt udda idéer och tankar, men det var fortfarande något jag hade med mig ett tag. Idag när jag kollar tillbaka på den händelsen så fattar jag inte riktigt vad som flög i mig, men jag kan ändå förstå att en okunnig liten tjej med en rätt vild fantasi kan komma på de mest bisarra händelserna. Om vi spolar fram några år till när jag gick i 5:an så hade jag en kompis som kom ut som bisexuell. Även nu hade jag inte riktigt greppat hela grejen med HBTQ och valde därför att ta avstånd från denna vännen under en så lång period att vi slutade umgås helt. Såhär i efterhand så tror jag att oavsett min väns sexuella läggning så hade vi glidit ifrån varandra då vi så småningom växte upp till två helt olika individer, men jag ångrar starkt att det var på grund av min ignorans och brist på kunskap som gjorde att vi slutade umgås. Jag kan inte direkt påstå att jag var rädd, men jag hade lätt kunnat bli då brist på kunskap är den största faktorn till rädsla. Hursomhelst så är jag ledsen över att det var på det sättet som den vänskapen slutade. Jag är glad över att idag besitta mer information och kunskap kring HBTQ och därför är mer öppensinnad och välkomnande inom ämnet.

Som HBTQ-person är det för många en jobbig känsla att vara "annorlunda". Det är visserligen inte alla som känner så, men många gör det. Man passar inte riktigt in i mängden, man blir inte medräknad i den stora massan och man blir intryckt i normen att alla är heterosexuella. Många upplever att de känslor de känner är fel, och det finns än idag de som lever med människor i sin närhet som inte är accepterande kring HBTQ. Nu när det är Pride-vecka här så har jag hört från många håll att Pride är onödigt i Sverige då alla redan har sina lagliga rättigheter att älska de som dem vill och att allt redan är frid och fröjd på den fronten, men riktigt så är det inte. Jag vet folk som har blivit bortstötta från sina föräldrar när de har kommit ut för att föräldrarna inte har den acceptansen, och att folk då påstår att Pride är onödigt är lite motsägelsefullt. Pride-veckan och kunskap inom HBTQ behövs fortfarande, och ska inte enbart användas som ett reklamjippo för att tjäna pengar (se inlägg från förra året om det HÄR ). Än idag finns det ett krav på att HBTQ-personer ska komma ut, vilket jag anser att de inte borde behöva göra. Ingen förväntar sig att en heterosexuell kille ska gå runt och berätta för folk att han är sexuellt attraherad och intresserad av tjejer, men detta är något som krävs av HBTQ-personer. Självklart ska man komma ut om man känner att det är något man vill göra, men man ska aldrig behöva känna att det är något man bör göra.

Problemet med att komma ut är inte bara att man kan bli bemött av hat för sin sexuella läggning, men också att det räcker inte bara med att göra det en enda gång. Om man eventuellt vill hitta en partner av samma kön måste man gång på gång komma ut för människor tills man hittar någon som man är intresserad av och som är intresserad tillbaka. Jag kom ut för första gången för ca 2,5 år sedan (i slutet av november 2014), och har sen dess kommit ut för en stor mängd människor. Jag har haft turen att inte få en negativ reaktion än så länge, men jag har mött en hel del fördomar.

Jag har inget problem med att komma ut, och hela den processen har aldrig varit en stor grej för mig. Första gången var det rätt pirrigt, men med tiden blev det bara en grej jag slängde ur mig. Jag kom ut i princip så fort jag hade "funnit mig själv" och kommit på hur jag faktiskt känner, och det var rätt skönt. Jag valde att inte gå och fundera på det utan berättade det för en kompis dagen efter jag kände att jag var säker på min läggning. Jag har sedan dess hunnit ångra mig några gånger, velat lite fram och tillbaka för att så småningom komma tillbaka till samma ståndpunkt. En persons sexualitet behöver inte vara samma under hela livet, och för mig spelar det inte någon större roll, men som det ser ut idag så är jag fortfarande fast vid det jag kände när jag kom ut för första gången.

I somras bestämde jag mig för att inte komma ut mer. Jag anser att det inte bara är en onödig grej, utan jag gör det valet även lite i protest mot att folk förväntar sig att man som HBTQ-person ska komma ut. Nu kanske detta inlägget blir lite motsägelsefullt då jag "visar min sanna identitet" genom att skriva om hur jag kom ut, och därmed även berätta att jag inte är heterosexuell, men det är inte lätt att kämpa för en ståndpunkt om man inte har personlig erfarenhet. Så med detta inlägget kommer jag väl ut igen, suck. En nackdel med att inte komma ut dock är att det inte är lätt att hitta "likasinnade". Jag har känt det länge att jag skulle behöva en stämpel i pannan för att hitta någon, så jag kan väl även passa på att berätta att jag är singel, höhö.

För att summera detta så vill jag väl egentligen säga att HBTQ-personer inte ska behöva komma ut om de inte vill. Allmänheten ska inte heller anta att alla är heterosexuella tills motsatsen bevisas, utan vara mer open-minded och ha i åtanke att alla är inte intresserade av folk av motsatt kön. Var den du vill vara, älska den du vill och berätta det du vill berätta för folk.

Puss och kram
Emmy

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har länge funderat på att skriva något om sex här och varit lite i valet och kvalet när det kommer till att ta upp ämnet på denna blogg. På ett sätt så vill jag inte att sex ska vara ett ämne jag behöver lyfta här då jag inte anser att det borde vara något som är ett ett större samhällsämne (läs: samhällsproblem), men tyvärr är det faktiskt så idag, och det är något vi måste försöka göra oss av med. Nu menar jag självklart i den aspekten att folk ser sex som något negativt, vilket det verkligen inte bör vara, utan något härligt som alla ska kunna njuta av utan problem.

Jag har rätt nyligen börjat lyssna på podcasten Alla Våra Ligg, vilket pushed me over the edge till att skriva om ämnet här. Där pratar de mycket om att äga sin egna sexualitet, och att man ska göra det man själv tycker är kul och roligt. Jag kan verkligen rekommendera att alla ska lyssna på den podden!

Enda sedan jag gav mig in i sex-världen (dvs blev sexuellt aktiv, började prata om det och blev intresserad av ämnet helt enkelt) så har jag alltid varit rätt öppen av mig. Det är få gånger som jag har stoppat mig själv från att prata om det för jag tycker att det är ett ämne som är intressant att prata om och jag har väldigt lätt för att göra det. Jag tycker att det är synd att sex och sexualitet är ett ämne som är så himla tabubelagt och att det faktiskt är så många som skäms så fort ämnet kommer på tal. Sex är något som är helt naturligt, och som alla, som vill ha, borde ha! Självklart finns det negativitet och baksidor med även detta ämne (t.ex. våldtäkter) men det är inte något jag väljer att ta upp i detta inlägg.

Att äga sin sexualitet är inte lätt att göra. Med tanke på hur stigmatiserat ämnet faktiskt är idag och vilka sneda blickar som kastas på någon som är promiskuös så är det svårt att känna sig bekväm med sig själv när man pratar om sex. Jag själv, som inte vanligtvis har några problem med sex, kan till och med känna mig illa till mods och faktiskt lite ångerfull när jag känner att det är folk som vet lite mer än vanligt om vad jag har gjort med någon. Rykten sprids som en löpeld och man vet aldrig riktigt vad folk vet eller tror om en, fast de kanske egentligen inte ens vet vem man är, eller kollar lite extra på en bara för att de tycker att man har en snygg tröja på sig. Sex är inte något man ska behöva ångra eller känna sig obekväm med att man har haft, sex ska vara något positivt och något man ska må bra av att ha.

Jag börjar allt mer practice what I preach och blir allt mer bekväm i mig själv angående min egen sexualitet. Jag ska själv försöka bidra till att det ska vara lättare att prata om ämnet. Det gör jag ju tekniskt sett redan med detta inlägg. Huruvida det blir läst av rätt antal människor är dock en annan fråga.

Kolla inte snett på en människa bara för att den har haft sex. Låt personen äga sin egen sexualitet, och framförallt ska du äga din egna! Ha sex om du vill, och ha inte sex om du inte vill. Ha sex med vem du vill och bry dig inte om vad andra personer tycker om det eller om dig. Du är bra precis som du är, och du är jävligt cool om du äger din egna sexualitet.!

Emmy

Likes

Comments

"Vi måste tänka på våra kvinnor"

"Hon är någons dotter/syster/mamma"

Vi människor har en viss förmåga att uppfatta saker, men oftast sträcker den sig inte längre än vad vi själva har upplevt och vad vi kan relatera till. Ser man en video i sitt facebookflöde på hur en hund plågas i ett land långt bort är det lättare att känna smärta om man själv har en hund, för att bara ge ett exempel.

Världen har inte varit så instabil på länge som den är nu. Folk flyr för sina liv, våldsbrott begås i stora utsträckningar, och främlingsfientligheten ökar kraftigt. Att kämpa för allas rättvisa är en ständig kamp då världen aldrig har varit rättvis, och därför kan vi nog aldrig veta säkert hur vi ska gå tillväga för att nå dit. Folk använder sig av människors empati för att bidra till att fler ska engagera sig, för att fler ska bry sig.

Meningar som "hon är någons dotter/syster/mamma/annan kvinnlig person som många har i sitt liv" används flitigt för att folk ska kunna sympatisera med den utsattas familj/henne själv. För att man inte vill att det ska hända kvinnorna i ens egna liv. Det jag undra är varför vi människor egentligen har så svårt för att tänka längre än så? Varför kan vi inte engagera oss enbart för att en annan människa ska slippa bli utsatt för våld? Varför måste hon kategoriseras och kopplas till någon du känner för att du ska bry dig?
Samma sak gäller "Vi måste tänka på våra kvinnor" (eller liknande). Sedan när tillhör kvinnorna er? Sedan när tillhör kvinnan någon annan än henne själv?

Engagera dig. Bry dig. Inte för att hon är din kvinna. Inte för att hon är någons mor, dotter, eller syster. Gör det för att hon är en person.

Emmy

Likes

Comments

Idag mer än någonsin stöter vi på teknologi. Olika tekniska prylar används för att underlätta våra liv, för att underhålla och för att hjälpa oss leva och bo. Men teknik, likt allt annat, har även sina baksidor.

Vart jag än går idag tycks jag stöta på föräldrar och barn som är uppslukade i sina telefoner, surfplattor, och andra diverse teknikprylar. Besöker jag en lekplats så ser jag barn springa runt och leka medans telefonerna är fast i hand på de vuxna. På restaurang är det ombytta roller då föräldrarna konverserar mellan tuggorna och låter barnen underhållas av filmer på surfplattor. Ska det vara så?

Jag tycker att tekniken och människans behov att konstant vara uppkopplad har gått för långt. Jag kan komma på mig själv med att bli trött på att sitta vid datorn och då stänga av den för att göra något annat. Det konstanta plingandet i mobilen är tillräckligt för att driva mig halvt galen, men ändå kan jag inte ta mig till att stänga av den då det i 9 fall av 10 som jag har gjort det har lett till att jag har 14 missade samtal och 40 sms från folk som försöker få tag på mig, främst min mamma som har ett konstant behov av att veta vad jag gör (även om jag förstår hennes anledningar så är det lite irriterande, pluggade jag med en kompis för en timme sen är sannolikheten stor att jag fortfarande gör det, mitt liv är inte mer spännande än så). Och om jag som inom månader kommer att lagligt klassas som vuxen, vet med mig att teknologi blir för mycket efter ett tag, så finns det väl en chans att samma gäller ungdomar och barn runt omkring mig? Många jag har talat med har också uttryckt sig om att det blir för mycket för dem, deras barn, och andra i deras omgivning.

Självklart är teknologi underbart i den utsträckning att den kan hjälpa till i forskning, hjälpa personer med särskilda behov, bidra till bibehållen kontakt till ens vänner som bor långt bort, och allmänt göra livet lite lättare, men när den ersätter något så enkelt som förhållandet mellan ett barn och dess förälder har det mer negativa effekter än positiva. Det är förälderns ansvar att se till att barnet är underhållet under dagen, då föräldern tog på sig detta vid beslutet om att skaffa barn. En förälder kan inte låta sitt barn sitta framför tv-spelet 5 timmar i sträck bara för att den själv vill göra andra saker. Jag förstår att om en förälder har varit på jobbet hela dagen så kanske den inte alltid orkar att hitta på något jättelivligt, och att det då är smidigare att sätta en iPad i händerna på barnet, men detta borde inte bli till en vana. Du som förälder har ett ansvar över ditt barn och måste se till att dess behov gå före ditt egna. Något så enkelt som att gå ut och gå en runda, att dra fram ett sällskapsspel eller kanske läsa en bok ihop kan räcka, så länge plattan, telefonen, datorn etc läggs ner. Jag vet att jag såhär i efterhand vet med mig att jag önskar att mina föräldrar hade aktiverat sig mer med mig och tvingat mig att göra sådant som jag då inte ville göra. Bortskämd var mitt mellannamn när jag var mindre (och kanske fortfarande lever kvar lite), och jag tycker att det är väldigt synd att jag inte fick kämpa mer för vad jag ville ha. (Läs inte detta fel nu, jag är evigt tacksam för mina föräldrars uppfostran då jag idag har egna tankar, idéer och åsikter)

Föräldrar; lägg ner era telefoner och ta iPaden ur händerna på era barn. Gör något som bidrar till en hälsosam relation och ta en paus från skärmens sken. Era barn kommer tacka er när de blir äldre. 

Emmy

Likes

Comments

Då detta är en blogg där jag "skriver av mig" om mina åsikter om olika samhällsämnen finns det en tendens att majoriteten av innehållet blir negativt, så därför tänkte jag skriva ett lite mer positivt inlägg idag.

Som en tjej som lever i ett norm-styrt samhälle så finns det inget som gör mig gladare än när jag ser andra tjejer bryta ifrån normerna och göra det som de själva vill. Jag känner en sorts stolthet när jag t.ex. ser någon som inte klär sig "som vanligt" eller sminkar sig "som vanligt".

Att se tjejer bära plagg som de egentligen inte "borde" ha på sig bara för att de inte har den "rätta" kroppen för det plagget är underbart. Jag har själv komplex över min kropp och försöker att ständigt kämpa mot dem, och ett problem som är väldigt aktuellt för mig just nu är skor. Jag är väldigt lång, 10 cm längre än den genomsnittliga kvinnan i Sverige, och det skapar lite av ett normgrundat i-landsproblem då en tjej i min längd "inte ska ha" klackar på sig, för hon egentligen ska vara kortare än genomsnittsmannen. Detta är dock något jag struntar i när jag går och köper mig ett par klackskor som gör mig 8 cm längre än vad jag redan är. Det är självklart inte bara tjejer som borde stå emot normen, alla som vill bör göra detta. På senare tid har killar som sminkar sig blivit en stor grej, vilket har lett till mer normalisation och acceptans för detta, iallafall i några delar av västvärlden. Häromdagen så läste jag om att Maybelline nyss anlitade sin första killmodell som ansiktet utåt för en av deras mascaror. Detta är ett enormt break-through för att vara sminkvärlden, och är verkligen ett steg på vägen mot en värld som inte styrs av normer. Personligen stöttar jag inte Maybelline då de genomför djurtester med sitt kosmetika men jag tycker fortfarande att deras initiativ är en bra sak.

Att bryta normen är något fler borde göra. Vi borde uppmuntra till att måla utanför linjerna istället för att kolla snett på någon som är annorlunda.

Emmy

Likes

Comments

Det är nog inte många som har missat debatterna kring att ett mörkhyat, androgynt barn var på bild för Åhléns luciareklam.

Kommentarerna som har vält in i på Facebook, Twitter och andra sociala medier har handlat om hur en lucia inte kan vara mörkhyad, eller hur det inte kan vara en kille, vilket vi faktiskt inte vet om det är. De uttrycker sig om hur luciatågen ska "följa traditionerna" och hur "lucia alltid har varit en ljushyad kvinna".

Men om man resonerar på det sättet så kan man väl gå tillbaka till ursprungssägnen, eller hur? Lucia var en tjej som bodde på Sicilien i Italien. Hon träffade en man som hon slutligen blev trolovad med, men på grund av sin hängivelse åt gud valde hon att inte gifta sig med honom. Han sa att han var så förälskad i henne, och speciellt i hennes vackra ögon, så hon kunde inte lämna honom. Lucia stack då ut sina ögon och gav dem till sin trolovade på ett silverfat så hon skulle kunna gå vidare med sin tro. Gud gav sedan henne nya ögon. Eftersom hon var kristen, och kejsaren Diocletianus ville att hans folk skulle tro på de romerska gudarna, så blev hon förföljd. När hon väl hittades så fick hon ett svärd stucket igenom magen så att blodet rann ner på hennes vita klänning, och det är därför Lucia idag har ett rött band runt magen. Hon dog slutligen genom att bli bränd på bål. Det är alltså härifrån traditionen kommer, och om vi nu ska följa den så borde varje Lucia peta ut ögonen samt sticka ett svärd genom magen. Eller är det för oetiskt och emot folks moral? Hmm...

Lucia som firas idag är främst till för barn, så låt dem ha det för sig själva. Ingen mår bra över att få hat regnande över sig, och speciellt inte om man är ett barn. Om människor är så trångsynta att de hatar på ett litet barn pga kön eller hudfärg får de faktiskt tänka om, för de bryter mot yttrandefriheten;

"Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin mening kan begränsas och måste utövas under särskilt ansvar, exempelvis av hänsyn till andras fri- och rättigheter. Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet. Yttrandefriheten har med andra ord vissa gränser." Källa.

Om en kille vill vara Lucia, låt honom! Och om en mörkhyad person vill vara Lucia, låt den! Vi ska inte stå i vägen för barn och deras glädje, vi ska stå bakom dem och bidra till den.

Emmy

Likes

Comments

Vi har alla olika förpliktelser i vardagen. Sådant vi måste göra för att överleva, men också sådant vi måste göra för att må bra.

Och ibland mår jag inte alltid så bra.

Jag måste inte gå i gymnasiet, men för att jag ska få en bra jobb eller ett jobb som jag faktiskt vill jobba med så måste jag gå i gymnasiet.

Jag måste inte plugga och göra läxor, men för att jag iallafall ska få godkänt i vissa ämnen, eller bra betyg i andra, så måste jag plugga så jag senare kan komma in på de universitet eller de ämnen jag vill läsa senare.

Jag måste inte jobba, men för att jag ska få pengar som jag antingen kan spara undan eller för att jag ska kunna unna mig något så måste jag jobba.

Jag måste inte umgås med folk, men för att jag ska på psykiskt bra och möta nya människor, skapa nya kontakter och ha folk som jag kan prata ut med så måste jag umgås med folk.

Jag måste inte ha tid för mig själv, men för att jag ska ha en fungerande kropp och sinne och för att jag ska orka med alla andra punkter så måste jag fixa tid för mig själv.

Det går inte att göra alla samtidigt. Det finns för stor press hos alla dessa punkter och alltså måste man välja vilket man känner är viktigast, fast än alla är lika viktiga. Det är som att livet ger en dessa punkter och säger att du inte kommer klara det om du inte kör med alla parallellt med varandra, men du får bara välja 3 av dessa fem punkter.

Alla dessa måsten sker parallellt med resten av livet. Det är saker som konstant händer runt omkring en. Det kan vara allt från att ens kompisar bråkar till att det är krig någonstans, och ibland orkar man inte med allt. Vad är det då man ska prioritera bort? Inget går egentligen att ta bort för då förstör man att kunna fortsätta ha det så i framtiden. Väljer jag att prioritera bort skolan, då sabbar jag betygen. Väljer jag att prioritera bort arbetet så kommer jag inte kunna komma tillbaka till samma arbetsplats då de vill ha hängivna anställda. Väljer jag att prioritera bort mina vänner så finns det en risk att jag förlorar de vännerna.

Vad jag önskar är att man kunde sätta någon eller några av punkterna på paus. Att kunna ta bort några bollar från luften hade varit jätteskönt, men det går inte. Man får helt enkelt lära sig att leva med all stress, press och stundvis panik. Jag antar att det är när man har lärt sig det som man är vuxen.

Emmy

Likes

Comments

Idag är inte riktigt som alla andra dagar, idag är det World Aids Day.

World Aids Day är en dag med syfte att lyfta frågan om hur det är att leva med HIV, öka kunskapen om sjukdomen för de drabbade och folk i deras omgivning samt att få folk att tillsammans stoppa spridningen av HIV. Utbildning är grunden till allt, och jag anser att det bör vara en självklarhet att folk får möjligheten att utbildas om HIV. Till exempel så tror majoriteten idag fortfarande att Aids är en sjukdom, vilket det inte är. Även om en djupgående utbildning för tillfället ligger på lite högre nivå så finns det en sak som alla kan göra, och det är att använda kondom. Oavsett hur du genomför ditt samlag så är kondom det enda preventivmedlet som skyddar mot HIV och andra könssjukdomar.
Idag visar jag mitt stöd genom att bära ett rött band, men man kan göra mycket mer än så. För mer info gå in på:
www.noaksark.org
www.worldaidsday.org
www.hividag.se
#worldaidsday

Likes

Comments

Idag, lördag den 19:e november, är det den internationella mansdagen. En dag som finns till för att visa mäns bidrag till samhället, fokusera på pojkar och mäns hälsa samt att lyfta fram manliga förebilder. Den är också till för att belysa diskriminering mot män i socialomsorg och sociala attityder. Även för att förbättra förhållandet mellan könen och göra världen mer jämställd. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_mansdagen)

Jag visste faktiskt inte att det var den internationella mansdagen idag förrän jag läste om det, av en kvinna. Hon hade tagit upp något om detta och sagt att det var synd att inte män gjorde det då det är de som drabbas hårdast av dessa problem. Det är alltså kvinnorna som får kämpa även för mäns rättigheter medans de skiter i det totalt. (OBS självklart finns det undantag då det finns några män som faktiskt står upp för sina rättigheter).

Den enda gången vi hör något från män om hur jobbigt de har det är på den internationella kvinnodagen. Då haglar det kommentarer från höger och vänster där de klagar på det ena efter det fjärde om hur missnöjda de är med diverse saker, men idag när de faktiskt har möjligheten så är de tysta. Detta visar tydligt att de bara klagar om sina egna problem när någon annan försöker belysa sina.

Jag tycker att det är rätt skamligt att män inte tar dagen till användning och står upp för de orättvisor som de utsätts för, istället klagar de bara när andra gör det. Så ett tips inför kommande år är att män använder sig av dagen till det som den faktiskt är till för och fortsätter kämpa för ett jämställt samhälle.

Emmy

Likes

Comments

Många gånger när man klagar över något kommer det någon och säger "det finns alltid folk som har det värre", och det är klart att det finns. Men bara för att någon annan har det värre än vad du har så ska du inte trycka undan dina egna känslor.

Läget i världen är hemskt, det är det verkligen. Det är krig överallt och folk dör på flykt. Allt fler människor får rasistiska värderingar och förtryck över huvud taget är ett stort problem. Folk blir påhoppade för att de lägger ut bilder som visar "lite för mycket hud" eller om de sminkar sig när de inte tillhör det kön vars norm är att bära smink. Problemen är många, och stora, men bara för att det finns folk i världen som har större problem än vad du själv har så ska du inte tro att du inte har rätten att må dåligt. Du har rätt att må dåligt över att du presterade på ett prov, för att din partner nyss gjorde slut eller för att du har bråkat med en kompis. Du har rätt att klaga över din mens, över att din mamma inte förstår hur du resonerar eller över att dina nyfixade nagel bröts av.

Man kan inte alltid vara den som finns till för alla, man måste faktiskt få tänka på sig själv med. Det är inte egoistiskt, det är naturligt. Självklart ska man göra vad man kan för att hjälpa andra människor, men ibland måste man sätta sig själv först. Om du väljer att lägga pengar på att köpa dig själv något istället för att donera dem till någon hjälporganisation är du inte en dålig person. Så länge du iallafall gör något för att hjälpa till får du faktiskt ge dig själv en klapp på axeln för att du är duktig. Det är så stor press idag på att man ska vara en helylle-person som hjälper till hela tiden utan att tänka på sig själv, men det får man faktiskt göra ibland.

Emmy

Likes

Comments