View tracker

Nu är jag här igen och kan inte sova. Varför är det så här? Varför känner jag med så nedstämd? Idag har jag spenderat TIMMAR framför mitt skrivbord, stirrat på boken jag egentligen ska ha läst 100 sidor i tills imorgon. Istället för att faktiskt läsa i den, vilket egentligen inte ens är så svårt utan faktiskt är väldigt intressant, så har jag tittat på säkert tio avsnitt av "Vänner" för att jag fasar inför att ens öppna boken och plugga. Hur kommer det sig att jag hellre skjuter upp och förnekar att jag måste läsa den och tror att problemet ska försvinna bara jag tittar på meningslösa serier till jag somnar? Det kommer ju aldrig att lösa någonting.

Jag är så less på att skola och plugg ska behöva bryta ner mig på det här sättet, det får räcka nu. Det var 6 år sedan det här började bli ett problem för mig, kan det inte få vara nog nu? Jag vet att jag är duktig och att jag gillar att lära mig saker, så vad är det som gör det så jobbigt att faktiskt öppna en bok? Sekunden jag öppnar en bok börjar hjärtat slå snabbare, jag blir ofokuserad och försöker direkt hitta en anledning till att slå igen den så fort som möjligt igen. Visst, alla finner väl att plugg inte är det roligaste som finns, men varför väljer jag att hellre se de där meningslösa serierna som jag har sett tusen gånger? Jag är så trött på dem.

Det går så många timmar som går åt till att må dåligt över att jag inte pluggar, som jag skulle kunna använda till något hälsosamt istället. För någon dag sedan satt jag instängd i huset hela dagen för att jag skulle plugga och hade inte ens öppnat boken. Hela dagen gick åt till att förtränga det, genom att kolla om sociala medierna gång på gång. De är jag också trött på. Sen sitter man där i slutet av dagen och mår dåligt över en själv för att ännu en dag har passerat utan att man har gjort något av den. Jag skulle kunna ha umgåtts med mormor hela dagen, som jag har lovat henne att göra, men inte kan för att jag inte har tid. Varför kunde jag inte ha unnat mig den dagen och hittat på något roligt istället för att slösa bort den på att må dåligt? Jag visste ju att jag ändå inte skulle få någonting gjort... 

Någonting säger mig att detta kan hänga ihop med min rädsla för att misslyckas. När jag väl sätter mig in i någonting så gör jag det till 110%. Vet du vad det värsta med det är? Det är att det sätter så höga krav på att lyckas. För hur många gånger har jag inte råpluggat inför ett prov, ett tal, och när tillfället väl kommer då jag ska visa allt som jag har lärt mig slutar det oftast i tårar? Allt låser sig och jag glömmer bort allt jag har lärt mig, det är så frustrerande. Tårarna kommer inte för att jag tänker på hur detta kommer uppfattas hos de som bedömer, utan de kommer för att jag har svikit mig själv. Alla de timmar av förberedelser, åtskilliga gånger jag har kämpat för att ens öppna den där boken och behövt besegra den där jobbiga ångesten har lett till ingenting. Vad är meningen med att ens försöka när jag vet att jag kommer göra mig själv besviken när det väl gäller?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

View tracker

"Idag satt jag här för sista gången. Inte nog med att bara vistats i lokalerna och få ett tryck för bröstet pga gamla känslor och minnen, gör det så jävla ont att möta alla tjejers rödgråtna och tomma blickar. Tjejer som kanske precis påbörjat sin behandling och kanske är där jag var för ett år sedan, då jag inte hade något hopp. Då jag inte såg någon mening med att leva och funderade på att inte finnas kvar. Då mina dagar kretsade kring att våga smaka på det där jävla glaset med juice som jag suttit o stirrat på i 5 min.

Kanske kommer dessa tjejer fortsätta lyssna på rösterna som dag efter dag talar om för dig hur dålig du är, kanske kommer de fortsätta att skada och hata sig själva. För vet ni vad. Anorexi och bulimi är sjukdomar som tar över dig. Som förändrar hela din personlighet. Som gör dig expert på att ljuga och på att manipulera din omgivning.

Vet ni vad. Jag orkar inte låtsas längre. Jag orkar inte ljuga. Jag vill inte längre upprätthålla en fasad och låtsas att mitt liv är perfekt för att samhället inte tillåter så mycket annat. Jag orkar inte fake skratta när jag egentligen bara behöver gråta och jag orkar inte behöva lyssna på när personer i min omgivning klagar på sina kroppar. Jag orkar inte dölja den del av mig som faktiskt varit störst och tagit mest plats det senaste året. Den jävla sjuka del av mig som försökt förstöra mig och som jag hatar mer än något annat."


Januari 2016

Likes

Comments

I natt kunde jag inte sova. Jag gick rastlöst runt i huset, det liksom kröp i mig, men visste inte riktigt varför, jag ville bara därifrån. Tillslut bestämde jag mig för att ta en promenad till dansbanan. Dansbanan är den enda platsen som gör mig lugn, det är mitt eget ställe, där jag får tid för mig själv. Den ligger på en stilla plats på ett avlägset berg i mitt område, där husen speglar sig i vattnet, det är väldigt vackert däruppe. Det får mina nerver att lägga sig. Det är något med den platsen, som får mig att kunna se in i mitt inre och lyfta fram vad det egentligen är som tynger mig, som jag annars inte kan svara på. Väl vid dansbanan dök tankar om klassen upp. Kanske var det för att senaste gången var jag var däruppe var någon vecka innan studenten, då jag inte heller kunde sova, vilket slutade i att jag skrev ihop mitt avslutningstal till studenten.

Det finns likheter mellan hur jag kände mig då och hur jag känner mig nu inför att gymnasiet är slut. Då var jag rädd över vad studenten kommer göra med oss som klass, att vi inte längre kommer se varandra varje dag och att vi sakta kommer försvinna ur varandras liv vare sig vi vill det inte eller inte. Nu vet jag. Jag ser, tyvärr, hur min vardag kommer se ut framöver, vilka människor som finns i den och vilka som inte gör det. Alla farhågor jag hade inför studenten har förvandlats till min verklighet. Och det är jag verkligen riktigt ledsen för.

Även om de som jag umgås med är människor jag verkligen uppskattar att umgås med så känns det som om något saknas, som en del av mig saknas. Jag har kommit till insikt med att jag fungerar på så sätt att jag behöver många människor omkring mig. Jag älskar att kunna mingla runt. Att vara i ständig rörelse, få ändra personlighet och människor - det gör mig fri. Just nu känner jag mig instängd, som om jag inte får luft, inte får plats utan kvävs i en tillvaro där jag inte får vara jag. Jag vill att vardagen ska vara som ett smörgåsbord, där man har möjligheten att välja vad man är sugen på att ha just då. Jag vill vara Hannah Montana som skiftar mellan olika personligheter. Det är det som gör mig till mig. Jag går ihop med många olika typer av människor, sådan har jag alltid varit. För man kan lära sig väldigt mycket av andra typer av människor, men framförallt lär man sig väldigt mycket om sig själv i de situationerna. Just nu känner jag att jag har fastnat, att min själ har begränsats sitt utrymme.

Min klass rymde så många fina människor att jag inte alls ville gå vidare med livet. Visst, jag kanske är sentimental och håller gärna kvar vid det jag känner är tryggt, men fan heller att det är orsaken att jag känner såhär just nu. Det är snarare insikten i att det som kan ha varit det perfekta sammanhanget aldrig kommer tillbaks igen. Föreställ er att ni befinner er vid ett smörgåsbord, med 60 underbara människor på olika fat. Under tre års tid har du obegränsad tillgång till dessa, men sedan med ett ryck - BANG - så krossas faten. Kvar blir bara bitar.


Min klass gjorde mig riktigt lycklig. 

Likes

Comments