Länge nu, i minst ett år, har jag varit på jakt efter en ny sadel åt min Julia. När jag köpte henne fick jag med en gammal brun 17" hoppsadel, flammig i färgen dessutom. Den har väl aldrig legat optimalt, och är dessutom väldigt sliten och i stort behov av en omstoppning. Dessutom är jag, tack vare en olycka som jag kanske berättar mer om vid ett annat tillfälle, mer av en dressyrryttare än en hoppryttare. Det senaste har jag ridit i min mammas gamla 15" stübben, som visserligen ligger lite bättre men inte bra - och dessutom är över 20 år gammal!

Så, jag behövde en ny sadel. Jag ville ha en svart dressyrsadel av ett trevligt kvalitetsmärke, helst inte med en prislapp över 10 000kr. Men vart hittar man det? Alla som någon gång letat dressyrsadel till en liten c-ponny med kort rygg och därmed liten anläggningsyta, vet att det nästan är omöjligt. Jag letade igenom varenda försäljningsstatistik, tog hem och provade många sadlar (flera dyrare än vad jag egentligen hade råd med) - men alla var antingen för långa, för vida eller för raka i bommen. Jag var nästan redo att ge upp!

När jag köpte och tog hem Wendy och Iris tog jag en paus i sadelletandet - tills jag häromdagen hittade en annons. Jag var ute på hippsonmarket och kikade - mest för skojs skull - när jag hittade den. En 16" Morris & Nolan, svart dressyrsadel. Jag mejlade med annonsören och allt verkade verkligen stämma. Och bäst av allt, när jag frågade visade den sig finnas i Grästorp! Vad är oddsen liksom?!

Så jag fick ta hem den för utprovning, och nu hänger den i mitt vardagsrum då den låg perfekt på min lilla Gurka!

Likes

Comments

Första inlägget på denna, helt nystartade blogg. Bloggen som ska följa det som kanske verkar omöjligt för många, men väldigt verkligt för mig. Min dröm om Ponytail. Och vart ska man då börja? Jo, såklart med de tre största stjärnorna i denna blogg - mina tre fina flickor. Mina tre ponnyer - och paradiset.

Paradiset, mitt paradis, ligger i Flakeberg strax utanför Grästorp. Ingenting särskilt för någon annan än mig, kanske. Allt andra människor skulle se om de åkte dit, skulle säkert bara vara en helt vanlig gräshage. För mig, är det första stora steget mot min dröm. Platsen där vi, om bara en månad, ska påbörja bygget av mitt stall. Platsen där mina tre ston bott i snart två veckor - och jag kan inte vara lyckligare än jag är nu.

Tillbaka till mina underbara flickor. Den första, min första ponny som jag ägt i nästan två år nu, är min underbara Julia ❤

Julia är född 17 april 1995, och är nu 22år gammal. Hon är en liten c-ponny, bara 132,5 cm i mnkh, Welsh/Connemara korsning. E: Tamino II U: Lady Ariana.

Hon kom till mig av en ren slump, verkligen. Jag hade inga som helst planer på att köpa en ponny, i alla fall inte då och i vilket fall verkligen inte en liten ponny som hon. Jag hade just gått ur gymnasiet och flyttat från Uddevalla till Grästorp, ihop med min blivande make. I ett försök att lära känna någon i Grästorp, skaffade jag mig en medryttarhäst. En liten brun, ganska rund ponny - som hette Julia. Jag red henne nästan varje dag hela den sommaren, vi kom bra överens och hon var precis den typen av häst som jag gillade. Men ändå slog mig aldrig tanken att jag en dag skulle köpa henne, hon var ju så liten och gammal. Inte förrän den där dagen i september.
Den där dagen då allt ändrades började med ett SMS från Julias ägare. Hon skrev att hon hade dåligt samvete över hur lite tid hon hade för sin ponny, och att hon måste göra något åt det. Sedan kom det: "Du kan få henne, om du vill. du behöver inte betala någonting. Men vill du inte ha henne tar jag bort henne". Ja, vad skulle jag göra? Jag hade nyss flyttat hemifrån, och det enda jobb jag hade var en ynklig timanställning på Emaus lantgård - inte mer än 20h i månaden. Jag hade verkligen inte råd. Men ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig.

Två veckor senare var jag ägare till min första egna häst, min ponny Julia. Det var tufft i början, men det gick.
Hon är pigg och glad trots sin ålder. Kanske kan hon inte utvecklas mer än hon redan har, kanske är hennes tid på hoppbanorna över, och kanske blir hon hostig av för mycket innevistelse - men för mig är hon perfekt. Den snällaste och goaste ponny som finns, och hon kommer att stanna hos mig till den dag hon dör. Det lovar jag

Ett och ett halvt år senare hände miraklet - det blev bestämt att vi skulle bygga ett eget stall, en lösdrift på gården jag och min man en dag ska ta över. Klart att det skulle krävas en hel del arbete, men det skulle helt klart vara värt det. Jag behövde plötsligt en häst till, sällskap åt min Julia. Jag bestämde mig snabbt för att leta efter en unghäst, en åring som kunde ta över efter Julia. En häst skulle jag köpa, men åter igen gick allt inte riktigt som planerat. Jag kom hem med två.


Detta är Wendy och hennes lilla Iris. Wendy är född 2001 och Iris 2016. De såldes tillsammans, till ett otroligt bra pris, så det är anledningen till att de kom båda två. Och även dessa hästar har en fascinerande historia med sig (verkar som jag samlar på sådana).

Det började förra sommaren, när Wendy som är en welshponny baxad B importerades från England. Haken var ju bara att de som importerade henne hade skickat efter en svart welshhingst - istället fick dem Wendy, ett svart welshsto med hingstens papper. Såklart gick inte exportören att få tag på igen.
Wendy var ganska rund när hon kom, men ingen hade kunnat ana att hon i själva verket var dräktig. Resultatet blev att de började banta stoet, och döm av allas förvåning när det den 21 september stod ett föl vid hennes sida. Lilla Iris.

Ingen vet vad Wendy varit med om i sitt gamla hemland. Bara att hon är en vaksam ponny, som skyggar lätt för plötsliga rörelser och inte gillar män. Någonting har hänt, så mycket är uppenbart. Men vad det är, kanske ingen någonsin får veta. Men jag hoppas i alla fall på att om jag bara ger henne min tid och tar det långsamt och försiktigt, så kommer vi bli vänner och hon att lita på mig en dag.
Många tror nog att hon bara följde med på köpet för min del, när jag köpte min blivande ridhäst. Men så är det inte alls. Jag bryr mig verkligen om Wendy, jag tycker synd om henne för att jag har fått känslan av att ingen någonsin brytt sig något nämnvärt om henne tidigare. Men det ska jag ändra på, för hos mig ska hon vara tills den dag hon dör.

Lilla Iris, ja. Ingen vet vad som ligger bakom henne, bara att hon nu vid åtta månaders ålder redan har växt om sin mor. En riktigt gosig fölunge är hon i alla fall, social och älskar alla. Och jag älskar redan henne, och känner på mig att min tid med henne kommer bli lång och underbar.

Det var mina tre flickor som jag redan älskar alla tre. Och jag hoppas att ni som väljer att följa den här bloggen, lär er att uppskatta dem ni med - och se de fina ponnyer som jag gör!


//Amanda


Likes

Comments