Två dagar innan julhelgen sökte jag ett jobb. Intervju 3 dagar efter nyår, och började jobba nu i torsdags. Snabba bud!
Är tjänstledig från mitt ordinarie jobb nu i ett halvår framöver. Konstig känsla. Saknar mina kollegor nåt oerhört redan nu, men samtidigt känns det spännande att testa på något annat, men ändå likvärdigt jobb. Jag är lyckligt lottad som har en stöttande rektor/chef som lät mig vara tjänstledig med så kort varsel ifall jag skulle få jobbet jag sökte, när jag frågade henne dagen efter nyårsdagen.
Har jobbat som köksbiträde på ett vackert slott sedan 2004 där vi har en folkhögskoleelever som äter och bor. Skolbyggnaden ligger några meter lite längre ner på området, bland övriga hus som bl.a konferens-/kursgård.
Var tjänstledig i 1 år under 2010 när jag testade på 2 olika jobb i Gbg och bodde då med en dåvarande kille. Sen tillbaka till slottet igen, tjänstledig under 8 veckor 2017 och jobbade åt en tjej i ett förskolekök. Fick då testa på att jobba själv i ett kök vilket jag upptäckte var en trevlig känsla, även om jag älskar folk och har förmågan att tjöta hål i huvudet på dem.
Jobbet jag provjobbar på nu är en jättemysig skola på landsbygden. Där skall jag utfodra ca 100 personer - från förskola upp till åk.6 + personal. Det är ett mottagningskök så mat levereras dit dagligen, så det som tillagas och förbereds i köket är frukost, sallader till lunchen samt mellis på eftermiddag. Så just nu går jag bredvid en dam för att komma in i de dagliga rutinerna, och så småningom skall vi gå igenom allt pappersarbete man även måste hinna med mellan alla olika sittningar, städning av matsal mellan och under alla måltider, påfyllnad av mat/dryck, städ av kök, älga iväg med en vagn till förskolan några meter bort med mat + deras disk man diskat upp mellan alla måltider flera gånger/dag, beställningar av olika livsmedel, plocka varor som kommer i samband med maten vissa dagar, ha koll på temperaturer, specialkost m.m, m.m - SJÄLV!
Så detta skall bli spännande! Puh :) Personalen verkar jättemysiga och trevliga, så det känns ju såklart väldigt bra det med =)


Så, jag kanske borde få nånting gjort här hemma idag så jag får slå ihop datorn och pyssla med nåt givande.... vilket troligtvis blir att mysa med våra 2 katter, hehe :D

Tjilevipp!



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det allting rört sig om i mitt huvud sedan 2005 är mat, kropp, vikt och träning. Maten skulle vara så hälsosam som möjligt, det sista åt jag knappt några kolhydrater mer än i sallader, och knappt något fett heller. Kalorierna räknades febrilt och jag var tvungen att väga hur många kalorier 9 gram gurka bestod av innan jag stoppade den lilla gurkstumpen i munnen.
Tränade 7 dagar i veckan och aldrig under 2 timmar. Fick hela tiden "kickar" av träningen och från alla kommentarer som började dugga tätt: -"Vad smal du har blivit/Vad fin du har blivit!".
Mitt egenvärde började sättas i hur jag såg ut och hur jag presterade med mat och träning. INGET om min personlighet utan bara det yttre. Det sista gick jag på gym när jag t.o.m hade influensa - och ni vet ju hur skit man mår av att bara ligga när man har influensa...föreställ er att tvinga er att gå till gymmet och försöka köra styrketräning och egenkroppsövningar med influensamåendet. Jag var styrd av rädslan över att gå upp i vikt om jag missade ett träningspass...jag trodde att jag skulle gå upp flera kilon/centimeter runt kroppen om jag missade ett pass - och som kunde riskera att jag fortsatte att minska mina träningspass - och då skulle jag ju bli ännu fetare!
Varför jag inte visste bättre?! Jag var sjuk i ortorexi (klicka gärna på länken och läs om den "överdrivet hälsosamma" sjukdomen)...vilket jag inte fick veta förrän många år senare efter att ätstörningen gått över till bulimi och som jag då sökte hjälp för till slut...

Jag hade med mig banan och naturell yoghurt när jag gick på kalas.. för jag ville inte äta det som bjöds eftersom jag då blev fet.. och det var ju så onyttigt.."varför åt folk sånt?!". Jag hade ett svartvitt tänk. Allt eller inget.
Visade vågen fel siffra, ja då flyttade jag vågen till den punkten där jag ställde den sist som jag fick en bra siffra. Måttbandet användes flera gånger i veckan. På gymmet skulle jag ta ut mig helt, alla dagar i veckan, i den mån att jag knappt orkade stå på benen. Sprang på löpbandet tills jag kände blodsmak i munnen. Överpresterade ALLT när det kom till mat och träning. Sen fick jag tips om att ha en ätardag i veckan. Hörde många historier (killar som tjejer) som brukade ha sin på lördagar. Många av dem ställde klockan dagen innan på kl. 00.00 - natten till lördagen, så att de kunde börja frossa efter midnatt när lördagen började. Och sedan åt dom allt de ville fram till natten till söndag. Ingen pratade om ätstörningar, så jag trodde detta var ett fullt normalt beteende (jag var 25/26 och väldigt naiv). Och dessutom var ju alla smala/vältränade så i mitt huvud så var det ju en fungerande metod eftersom de SÅG BRA UT...men hur de mådde inombords - det var förmodligen en annan 5:a.
Så.. jag hade mina ätardagar på lördagar. Det kändes bra att kunna äta "vad man ville" en dag i veckan och träna halvt ihjäl sig på vardagarna. Till en dag när jag hörde några som spytt för att bli smalare. Det gillade min (omedvetna) ätstörning att höra...och givetvis började jag med det. Först började med efter varje ätardag, sen efter flera hetsätningar under denna ätardag. Sedan flera gånger i veckan... vid det här laget skrek min kropp ännu mer efter kolhydrater/socker/fett - i kombination... började smygäta och hetsäta kakor. På jobbet. Hemma. När ingen såg. Den där kicken i kropp och knopp när man gömmer sig för att "njuta" - Spänningen... och sedan tänka att: - Jag njuter nu och får upp/ut det sen, så det kommer inte sätta sig på min kropp.
Sen kom det till den punkten jag inte längre orkade spy. Och köpte istället laxeringstabletter -Skit(höhö)smart, tänkte jag! Nu slipper jag förstöra mina tänder av att kräkas/spy (ooh, the irony....).
Förstår ni vilken energi och kraft det tar i huvudet att ständigt gå å tänka på allt detta... det ständiga kroppshatet, all nyttig mat man skall äta när alla ser (kanske en smyg-hetsätning på jobbet när ingen ser..som på toan t.ex), räkna varenda liten jävla "nyttig kalori" på jobbet och när man kommer hem efter jobb och gym.. och sedan kanske hetsäta på kvällen. Och vem räknar kalorier på det där man inte "ska äta" och som dessutom skall komma ut ur kroppen på det ena eller andra sättet?

- När man väl är inne i detta helvete, då blir detta en del av ens vardag. Hjärnan tror att detta är fullt normalt. Man blir fullständigt uppäten av alla dessa sjuka tankar och känslor kring mat,kropp, träning, ångest osv.... -

Jag var "perfekt" enligt BMI:t, supertränad/stark/uthållig och smal & slank - men det såg jag givetvis inte då, för i mina ögon (i mitt huvud) såg jag ut som om jag vägde 3-siffrigt, som jag gjorde när jag började denna "viktresa".
Det började komma kommentarer där folk i min omgivning bad mig sluta gå ner i vikt eftersom jag började bli FÖR smal (till mina 179 cm). Sen alla kommentarer om vad jag åt.. att det var så mycket konstiga grejer, proteindrycker och så magert allting som frukt & grönt. Det gjorde mig förbannad och frusterad inombords.. för "de hade ju ingen aning", "de skall inte lägga sig i", tänkte jag.

Är så tacksam än idag att min kropp och knopp tillslut gav upp. Jag orkade inte längre följa ännu ett matschema eller träningschema. Även om hjärnan ständigt letade efter nya, åtråvärda sätt att gå ner i vikt på så orkade jag inte. Orkade inte med en 4:e omgång av viktväktarna, inga fler proteinshakes, inte räkna en kalori till, ingen energi till att gå till gymmet nåt mer. Började även att spy igen, och började tänka om lite. För om någon annan hade spytt upp mat efter att de hade ätit, då hade jag ju reagerat och pratat med personen eftersom det inte är friskt att spy upp sin mat frivilligt. -Så varför gjorde jag det?!
Jag började googla på att spy upp det man äter. I bakhuvudet ville jag nog minnas att jag hört nåt om det i skolan att spy = ätstörning. Men det var även den enda kopplingen jag och många,många andra hade..likaså att ätstörning innebär en anorektisk kropp - att de "bara" inte äter. MEN så fel jag och många kan ha!!
En ätstörning har inte ett speciellt utseende, det kan vara vilken tjej/kille på stan som helst som har denna helvetes sjukdom! Inte fan visste jag att det var en massa kroppshat, ångest, fixering vid vikt/mat osv. inblandat. Jag fick en chock!
-"Det var ju mig det stod om!!"
Alla google-resultat som beskrev ätstörningar handlade ju om mig! Jag började gråta, först av chocken men snart av lättnad! En lättnad över att all denna text var skriven som om någon vart uppe i mitt huvud under alla dessa år och satt ord på mina känslor och tankar kring mig själv, mat och träning.

Resten är historia. Jag sökte hjälp , men hoppade av i sista stund eftersom jag var stensäker på att: "Äh! Jag spyr ju bara.. det kan jag sluta med själv!". Det sket sig givetvis.
1 år senare gjorde jag nytt försök för att få professionell hjälp och började på S:a Helenamottagningen i Skövde. Vid denna tidpunkt hade jag gått upp till 3-siffrigt, var livrädd för att jag inte skulle få hjälp för att jag faktiskt var tjock nu. Oh my.. ni skulle bara veta vilken ångest som fanns i mitt huvud även under denna tid. Hade man sågat och öppnat mitt huvud hade man bara sett ett svart kaos.
MEN! De tog emot mig med öppna armar. Jag fick genomgå en massa tester (på papper) och det visade sig att jag hade en ätstörning. Gick hos KBT-psykolog 1 gång/veckan i 2 år, blev friskförklarad, fick andra arbetsuppgifter på jobbet under 2016, men fick återgå till mitt köksjobb efter nyår pga att jobbets ekonomi inte klarade av att ha en extratjänst. Trodde jag skulle klara av mitt gamla jobb, men det var för mycket som "satt i väggarna" m.m.
Vintern/våren 2017 var jag tvungen att kontakta ätstörningsmottagningen igen. Började på 1-timmes samtal igen, sedan fick jag testa på att vara med i ett pilotprojekt ör dagsjukvård. Vi var där halva dagar, 3 dgr/veckan i 12 veckor.
Helt underbart! Jobbigt givetvis, men det SKA vara jobbigt att ändra sitt beteende. Annars ger det ingen verkan. Blev friskförklarad den 2/6 2017 - på ätstördningens dag, lustigt nog. Och idag känns allt bra, även om gamla tankar och känslor än idag kan återkomma i mindre utsträckning så vet jag hur jag skall hantera dessa.

Så... 10 år av mitt liv fylld med kroppsångest, viktuppgång & viktnedgång-pendling som resulterat TOTALT runt 112 kg (20 kg upp 25 kilo ner, 18 upp, 22 ner osv...)självhat, osv kommer jag aldrig få tillbaka. Däremot har jag vänt på steken och kan nästan säga att jag är tacksam för allt jag varit med om. För jag har fått tillbaka livet (ursäkta klichén!). Och dessutom har jag mer kärlek och respekt till mig själv nu än vad jag någonsin har haft. Min kropp är fantastisk även om den är större än vad som anses normalt. Även om jag accepterat min kroppshydda nu så innebär det inte att jag ligger och flötar mig på soffan och trycker i mig en massa "skit". Jag äter allsidigt och näringsrikt (skillnad på näringsrikt och energirikt!), rör på mig i form av promenader och simning - bara att övervinna rädslan av att visa sig i bikini i denna kroppsstorlek...shit!! Har även hittat tillbaka till att trötta ut mina muskler med hjälp av vikter/skivstänger. Sen finns det ju alltid andra saker i livet som jag gärna hade ändrat på men som jag inte kan (en del grejer går ju givetvis att ändra på). Jobbiga och känslomässiga saker men som jag får lära mig att leva med. Ibland bryter jag ihop och gråter, ibland biter ihop, ibland bitter - och det är ok.
LÅT ALDRIG vågen/måttbandet säga vad du har för egenvärde!! Även om du går ner i vikt så finns övriga personliga problem i livet kvar! - Oavsett undervikt, "normalvikt" eller övervikt. Självklart är det inte fysiskt hälsosamt att vara underviktigt/överviktigt med tanke på alla komplikationer/följdsjukdomar man riskerar att få, men ni förstår nog hur jag menar.
För livet är ingen dans på rosor, och ingen har heller aldrig lyckats ta sig levande därifrån. Alla har vi våra upp- och nedgångar, och ingen är perfekt! Med dessa typiska klyschor avslutar jag min bikt och önskar er alla en härlig måndag! =)


Några bilder jag tycker känns viktiga att ha med i detta inlägg.



​Den sista bilden tycker jag talar väldigt mycket för hur en ätstörning fungerar. Man är ett med ätstörningsjävulen! På mottagningen sa jag i slutet att jag nästan kunde "se" (läs känna/höra) ätstörnings-aset lägga sig som ett täcke över mig ibland när mina negativa tankar/känslor om mig själv kom. Likaså att jag fortf. kan höra aset väsa på min högra (som på bild!) axel när jag triggats/triggas igång av olika saker. Nu har jag honom under kontroll, men hör ändå dess viskningar ibland. Ibland "klappar" jag honom på huvudet och ber han lugna ner sig lite, ibland "pekar" jag (allt detta mentalt givetvis, haha!) fuck you mot honom. Men som sagt, han/sjukdomen visar sig inte så ofta längre :) 

Likes

Comments

Vilken fin vinterdag vi haft idag! Det var kallt, torrt och krispigt ute (med risk för att än en gång låta som 63 istället för 33..). Passade på att suga åt mig så mycket D-vitamin det bara gick under långpromenaden. Risken är väl att min bleka hy reflekterade tillbaka solen, men det är en annan 5:a 😁:)

Likes

Comments

Jisses, idag gav jag mig på att testa utrustningen på vår Crossfitanläggning här i stan! Dvs så var jag inte med på sån där wod eller vad det nu har för fääncy namn för gruppträningspass :) Ville känna av läget lite då promenad och simning är skönt men inte tröttar ut mina muskler på det sättet jag vill. Ni vet.. när endorfinerna sprutar åt alla håll å kanter, såpass att man kan utvinna lyckopiller till halva norra Europas invånare. DEN känslan har jag längtat efter i 3 månader nu när jag börjat komma igång med träningen igen. Inte ens vanlig, sketen styrketräning kändes som min grej längre. Så jag tänkte testa nåt annat som sagt. Riktigt skönt och roligt! Gillar att jobba med kroppsvikten och på det sättet med alla boxar, rep, bollar osv som fanns i Crossfit-lokalen 😍. Att jag förmodligen kommer ligga lamslagen i 2 dygn pga träningsvärk nu, det är en annan 5:a. Haha! :)

Tänkte passa på att tipsa om träningskläder i plus-size. Jag blev så lycklig när jag hittade (bl.a) dessa kläder i vanliga(!) klädbutiker, trodde nästan jag skulle kissa på mig av lycka när dom dessutom satt som ett smäck! TACK Intersport och Zalando för att ni köper in stora storlekar, och ännu större tack till tillverkarna att ni gör det möjligt för oss större att kunna känna oss bekväma i snygga och funktionella träningskläder! :)

Bilderna då...alltså.... jag skäms, haha! Det finns inga speglar i Crossfitlokalen mer än på toaletten. Orkade inte heller ta på mig svettiga träningskläder igen när jag kom hem för att få en behagligare miljö runtom mig, hehe.

Adidaströjan finner ni här , finns i flera färger och upp till XXL. (det är INTE mjäll på tröjan :P )
​Byxorna är från Intersport och har ett svart leopardmönster som skiftar i olika ljus :)

Likes

Comments

Sedärja! Inte trodde jag att jag skulle börja blogga igen efter 5 års-uppehåll. Mycket verkar ha hänt - till det bättre - när det kommer till att enkelt kunna designa sin blogg t.ex. Verktyg jag hade kunnat göra nästan vad som helst för under min flitiga bloggperiod under 2004-2012. Allt var alltså inte bättre förr, som vi gamlingar brukar säga, hehe. :)


Så, vem är jag då undrar ni säkert (som om nån någonsin hittar hit till denna blogg, haha!).
Carina heter jag, 33 år gammal och bor i en liten stad där det inte ens existerar några trafikljus, där alla korsningar löses med rondeller som är ca 5 cm höga..ibland vet man inte om det är en rondell eller en 5-krona man kör över kanten på.
Denna lilla gemytliga stad heter Tidaholm, här skaffar man oftas hus och barn innan man fyller 22..förutom vår stork som verkar flugit vilse. Att ta sig utanför ringledens gräns för att åka till grannstäderna för att kunna handla i shoppingcenter är nästintill en exotiskt upplevelse. Närmsta shopping finns i Skövde (3 mil) eller Jönköping (6mil)... och har ni inte skolkat i geografin under skolgången så vet ni nu med all säkerhet vart jag bor nu :)

På senare år har jag hittat tillbaka till min kreativa ådra som varit djupt gömd i kroppen sedan jag pysslade senast som barn. Jag gjuter mycket i betong (ca 1,5 ton per år...på riktigt.) och har en fb-grupp som ni kan kika i om ni vill: Betonghörnan
Började gjuta när jag var sjukskriven efter 10 år med ätstörningar (ortorexi och bulimi) med en tillhörande depression till detta. Läkaren bad mig att skaffa en hobby så jag inte bara blev liggandes hemma...sagt och gjort... nu så här några år senare och XX.XXX kr fattigare på min hobby så undrar jag om man kan skicka en räkning till läkaren för alla gjutgrejer?! :D
Med risk att låta som 63 istället för 33: Att pyssla eller på något annat sätt få utlopp för sin kreativa sida är balsam för själen och väldigt givande för kropp och knopp. 

Som ni ser så heter min blogg Plussizebloggen. Detta är ett ämne jag kommer skriva om då jag tänk att vända min negativa syn på min stora kropp till något positivt. Hur jäkla glad jag är över att äntligen ha accepterat saker och ting i livet som bl.a att:
* jag alltid har varit större än tjejerna i min skola ända sedan mina knubbiga barnsben.
* alltid haft svårt att hitta kläder för min större underkropp - som nu på äldre dagar visade sig att jag har Lipödem - vilket har förklarat otroligt mycket men som kunde sparat mig mycket lidande (jag är fullt medveten om att det finns dom som har det värre, och är tacksam över att jag har 2 friska ben) efter att ha varit psykiskt frustrerad över min underkropp, tränat och dietat halvt ihjäl mig (som ledde till ortorexi och sist bulimin), stått ut med elaka kommentarer om hur JAG sett/såg ut. Även när jag tränade sönder mig och vägde 40kg lättare än vad jag gör idag, så var underkroppen ändå större än överkroppen och fortf öm/tryckkänslig och hade sån värk i benen - vilket jag trodde var normalt. Och nu äntligen har jag fått en förklaring till varför den ser ut och känns som den gör och gjort. En obeskrivlig känsla! Fram tills den dagen jag kommer fettsuga bort det sjuka/inflammerade fettet i underkroppen (om ca 2 år förhoppningsvis) så kommer jag bara njuta av min stora kropp som tar mig fram i livet, kanske går jag ner några kilon nu när jag snart är igång med träningen igen.. detta kommer inte bli ännu en viktminskningsblogg, det var det enda jag skrev om under min gamla bloggperiod.
* att kunna älska sin kropp "till och med" i denna storlek jag befinner mig i just nu, jämfört med hatet jag hade mot min kropp när jag var sjuk i ätstörningar och som sagt vägde 40 kilo mindre än idag... DET är häftigt!


Vi bär alla på en historia. Små som stora kapitel ur mitt liv kommer jag skriva om här i bloggen. Men med fokus på det positiva, för jäklar vad man lär sig av allt man är med om - oavsett om det är om sig själv eller om andra.

Med det sagt (om du inte redan faceplantat på tangentbordet av tröttheten halvvägs genom min text) :

Välkommen!


Likes

Comments