+ 1
View tracker

...då kan man inte göra så mycket mer. Förutom att skämmas, ångra sig och känna sig allmänt värdelös. Och det är där jag befinner mig just nu.

Under de senaste veckorna har jag satt dejtingaapparna på snooz. Den mesta av min tankeverksamhet har istället lagts på E. Mina ansträngningar har vart sporadiska och framgångarna varierande. Ibland har det känts som om han kanske också velat någonting. Någonting mer än att skratta åt löjliga 90-talsfenomen eller sjuka Tv-program. Vi har fortsatta att drar samma skämt om och om igen. Det som man vet funkade sist. Hittar gemensamma beröringspunkter och retats med varandra á la högstadiet. Men där tar det stopp.  Så i veckan har jag försökt gå över de där gränserna, testat honom. Och här om dagen var jag extremt tydlig. Hans gensvar är otydligt. Kanske är det artighet eller en ovilja av att saker ska bli aqward?

Så nu sitter jag här med en oroligt mullrande ångest i bröstet. En ångest som kan bryta ut när som helst. Försöker hålla den ifrån mig genom falska löften om att jag nu ska hålla ett stort avstånd till honom. Vara mitt svalaste jag. Försöka återupprätta min självrespekt. 

Att visa sina känslor är att visa sig svag. Och risken att såras blir då väldigt hög. Sådana risker är jag inte i skick att ta. Istället måste jag backa. Vända ryggen till. Så att jag slipper möta hans blick.

Önska mig lycka till. Klarar inte av att falla igen. För att fångas upp av ett betonggolv // Mademoiselle


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mademoiselle

Som i en film. En scen ur en amerikansk romantisk j ä v l a skitfilm. Plötsligt står HAN där.

Vi tar det från början. Jag har börjat tänka alldeles för mycket på någon som finns utanför world wide webb. Jag råkar ha den turen att träffa honom nästan varje dag. Och att få tid att lära känna någon är ju precis vad jag behöver för att kunna känna någonting alls. Och de senaste veckorna har han tagit upp allt mer av min tankeverksamhet. Ja, ni förstår ju att jag pratar om E igen.

Så i onsdags var jag ute med tjejerna, spanade på snygga män - bortlovade sedan länge och diskuterade relationer under alkoholintag. Vi vägde slitningar mot längtan och viskade om tvivel och hopp. Så småningom började jag föra in samtalet på den här personen. En dryg halvtimme senare så står han där. Längst väggen med ett folkhav som ridå. Med den där blicken som jag bara inte kan möta utan att le.

Är ju sådant man fantiserar om. Att man ska”springa på” folk man gillar. Men det händer ju aldrig! ALDRIG! Kändes ytterst overkligt att på berusade ben tränga sig fram mot honom. Hälsa och andas in. Utnyttja ljudvolymen i lokalen för att komma riktigt nära. Prata i hans öra. Känna hans skägg mot min kind. Nu är tankarna hos E. Men ingenting är enkelt. Vill bara inte förstöra någonting. Men vet inte om jag kan låta bli. // Mademoiselle.

Likes

Comments

View tracker

Mademoiselle

Idag är det födelsedag. Minifir i form av lunch med La Signorina. Fick frågan från W om att ses en tredje gång igår. Svarade ”Ja, ska bara kolla när det funkar... ” Vill liksom inte bestämma mig.

Har dessutom ett störande element en halvmeter ifrån mig om dagarna. Har börjat störa mina nätter också. Har ju vart här förut - så mång gånger. På andra platser med andra män. Skolor och jobb. Är ju liksom enklare för någon som är så långsam som mig. Att få tid att iaktta, lära känna på avstånd.

Han får alldeles förmånga sms. Och ser mig inte alls idag. Kanske med flit. Kanske vill han markera någonting. Undvika. Slippa kontakt. Ser inte helt glad ut. Eller så är han fokuserad på jobbet. Det borde jag också vara. Men tittar lite för ofta på hans t-shirtarmar. Hatar att vara såhär kontaktsökande. Personer som han, som är så snälla, är också svåra att veta vart man har. Jag har i och för sig alltid svårt att veta, oavsett hur tydlig någon är. Just nu, idag känner jag mig tveksam. För lite ögonkontakt. Alldeles för lite skratt. Och alldeles för många sms från någon annan. Fan vad splittrad jag är. Vill typ lägga ner. ALLT. Orkar inte försöka. För när jag väl börjar gilla någon så kännas det som om det alltid slutar på samma sätt. Jag trånar, känner mig patetisk och tänker att jag aldrig mer ska hamna här. Ändå är jag här igen.

Hans stol är inskjuten. Han har lämnat för dagen. Och jag sitter kvar. Frustrerad. Lika frustrerad som för en halvtimme sedan. När han fortfarande var kvar. Nu vill jag typ röra vid hans saker. Gör sjuka grejer som att dra fingrarna längst hanns urdruckna kaffekopp. Där hans läppar nyss befann sig. // Mademoiselle.

Likes

Comments

Mademoiselle

Har vart glest med inlägg här på sistone. La signora har ju hittat kärleken så hon behöver nog inte denna plats längre. Men själv är jag på samma plats som när jag började. Eller nästan iallafall. Och  det är väl just det som är anledningen till tystnaden.

Måste säga att de här månaderna vart en resa för mig. Trots att den än så länge inte tagit mig någonstans. Målet är ju desamma som när jag började men jag har insett att vägen dit kommer bli bra mycket krokigare än vad jag trott. Kanske är målet inte heller riktigt vad jag från en början trodde. Eller snarare, det är så mycket mer än vad jag trodde från början. Ser också tydliga mönster i mitt eget agerande. Jag flyr. Innan jag hunnit fäktas illa. Säger till mig själv att det handlar om att jag "inte vill", eller "inte känner det jag borde". Men frågan är varför det är så? Varför känner jag ingenting? Antar att det är rädslor som gör mig blockerad. Blir någon jag inte vill vara. Mot andra och mig själv. Så jävla sorgligt men sant... // Mademoiselle

Likes

Comments

Mademoiselle


Har inte skrivit på ett tag. MEN har vart på dejter, två stycken faktiskt. Så vad kan jag berätta. Inget dramatiskt. Haft det trevligt. Men inget omvälvande. Inget som skakade om mig eller fick mig att sväva på moln. Men vad kan man förvänta sig? Saker kan ju växa fram. Eller?

Såg senaste avsnittetav Tro, hopp och kärlek igår (spännande program för övrigt) och då var det någon som sa ”Det viktigaste är att det finns attraktion. Det andra kan man jobba på.” Tror att det ligger en sanning i det. För finns det attraktion så betyder det att det finns en massa saker som man uppskattar hos den personen redan. Den kanske inte uppfyller allt på ens kravlista eller är som man hade förväntat sig. Men det finns någonting man har svårt att motstå. Och det där leendet som man inte kan hålla tillbaka när man ses.

Längtar efter den känslan!

Vet inte om en främling kan väcka den hos mig. Om jag letar på fel ställen. Men vart ska jag annars leta??

Så vad kan jag berätta om W. Han är trevlig på alla sätt och vis, verkar ambitiös, smart och snäll. Men vet inte riktigt om vi kan mötas på samma plan ändå. Har ganska olika bakgrund.

Kanske är det, det här med humor. Jag har ju vart ganska så skeptiskmot att alla pratar om hur viktigt humor är. Sagt att det ligger långt ner på min lista. Men nu i skrivande stund så slår det mig att humor egentligen handlar om någonting annat. En gemenskap. Att ha samma referenser. Att kunna spegla sig och känna igen sig i den andra. Kanske är det nödvändigt för att skapa ett ”vi”? Så är det troligen, jag har nog haft fel. Igen. 

// Mademoiselle

Likes

Comments

Mademoiselle


Har hittat en ny. Han dök upp från ingenstans. Är ju så det funkar i de här apparna. Man vet inte att han existerar och plötsligt har en bestämt att ses. Så det var vad som hände igår. Vi frågade ut varandra och bestämde oss för att träffas.

Vi kan kalla honom W, han är uppvuxen i en annan stad men har bott här några år nu. Han känns bestämd men fin på något vis. Jag försökte vara mig själv – rätt upp och ner. Läskigt men det enda rätta.

Har ju lovat mig själv att vara ärlig och sårbar. Tänker inte ge mig in i någonting där jag behöver låtsas att jag är någon annan. Funkar det inte - så är det inte rätt. Ska försöka att inte ha så höga förväntningar. Varken på mig själv eller honom. Ska se till att det inte blir som med Q. Inte fly den här gången.

Hoppas på att W är lagom snygg. Attraktiv i mina ögon. Fin röst, fina händer och förhoppningsvis har han kvar lite av sin dialekt.

Så kära läsare, (om duexisterar) så kan du väl ge mig en klapp på axeln. Har ju några kämpiga veckor bakom mig. Men nu har jag lyckats fixa en dejt och får på så sätt någon ny att berätta om. Vilket betyder att du kan se fram emot att följa med i mitt slänggunge-känsloliv ett tag till. // Mademoiselle.

Likes

Comments

Mademoiselle


Visst är det lite ironiskt att jag nu sitter här och har ångest över att jag inte har några spännande framsteg att bjuda på. Allt rullar på, har oskyldiga chattkonversationer med ett gäng oklara förmågor som jag inte vet särskilt mycket om ens.

Det ironiska i det hela handlar om att man som singel inte bara behöver oroa sig för sin egen olycka och sina egna förväntningar. Finns så många andra som vill att man ska ”träffa någon”. Allt ifrån föräldrar som vill bli morföräldrar, (även om mina föräldrar aldrig uttryckt ensådan önskan, ev. för att mina syskon redan ordnat detta.) Till kompisar som diggar parmiddagar eller kollegor som bara blir obekväma av att jag inte har någon att gå hem till. Sånt här påverkar såklart känslan av att vara misslyckad att inte kunna leverera. Och fast jag knappast vill erkänna det så finns där en liten längtan efter revansch. Att få visa alla att jag också kan! Kan bli omtyckt och göra sådana där normala saker som att flytta ihop i en för liten lägenhet och bråka om odiskade kastruller och skeva tider.

Egentligen är det i dagsläget bara en enda avdessa personer som jag kan tänka mig att träffa. Men han är bortrest på jobb på obestämd tid så vi får väl se om det blir någonting med det. Vet egentligen inte ens varför jag vill träffa just honom. Vi har knappast snackat och han känns aningen trulig, kanske är det just det. Är ju sådant som brukar tilltala mig… Den som lever får se, den som dör slipper! // Mademoiselle.


Likes

Comments

Mademoiselle


​Det verkar som om jag får göra det här på egen hand nu. La signorina har nämligen gått och blivit kär. Och hon har gjort det bra. Fallit för någon, någon som är kär tillbaka. Som besvarar sms och kyssar. Mission completed - för hennes del alltså.

Så här står jag på egna skakiga ben. Räknar baklänges, hur många månader har jag på mig innan bröllopsinbjudan landar på hallmattan?

Hade ju kunnat se detta som någonting ångestframkallande. Ett bevis på min egen oförmåga men det vill jag INTE! Istället försöker jag se det som bevis på att det faktist funkar. Och La signorina är inte det enda beviset. Så sent som igår postade en fd kollega bilder på gravidmage iförd bröllopsklänning. För ett år sedan var hon lika mycket singel som jag är. Men så hittade hon Tinder och Fredrik. Och en annan kompis fick världens sötaste dotter förr förra veckan. Pappan var såklart ett Happy pancake haff. *Snyft*Snyft* Så det är inte bara i sagornas värld, utan runt omkring mig som det kryllar av lyckade exempel! 

Jag är fast besluten att bli ett av dem. Tror att trägen vinner. Även om jag inte kommit en millimeter närmare målet sen jag började. Men måste ju ändå hoppas på att någon av alla de här krokarna jag kastat ut ska nappa någon gång. Känns lite som om livet hämnas på mig för att jag fuckade upp med Q. Tror ju varken på gud eller ödet men karma har jag svårt att avfärda. Kanske för att jag gillar tanken på karma. Ser henne som någon slags rättvisekämpe. Som hämnas på de som förtjänar det och belönar de som belönas ska. Tyvärr verkar hon missa mig oförtjänt ofta!? För jag förtjänar någon så fucking mycket!!!!!! . Och har gjort det i enevighet nu.  // Mademoiselle.

Likes

Comments

Mademoiselle


Skulle inte kalla mig romantisk. Men när jag tänker efter så har jag ofta dagdrömt om romantiska situationer och genom åren har jag gjort en hel del märkliga saker i kärlekens namn. De flesta är av sånt slag att jag inte kan prata om det (utan avslöja min eller deras identitet). Men ibland har det vart mer subtila grejer riktat mot främlingar. Som när jag jobbade på Café och serverade den vackra killen med grön ryggsäck ett vaniljhjärta (han inte hade beställt) till kaffet.

En annan gång var jag på en midsommarfest. Det var på någons landställe och vi hade åkt säkert 30 mil för att komma dit. Jag kände bara de två jag kommit dit med, vilket var ett hyfsat nyförälskat par. Jag hade klänning och gummistövlar och åt sill i en pyntad lada. Vi var kanske 30 personer, de flesta barndomsvänner med gulliga dialekter. En utav dem var väldigt tyst och hade den brunaste blygblick jag någonsin sett. Han satt kvar vid bordet med en öl i handen när alla andra halkade omkring i höet till Kings of Leon. Jag kastade nyfikna blickar mot honom och dansade ohämmat med flickor i kransar och pojkar med feta prillor. Många timmar, och många öl senare stod han plötsligt i dansgolvets ena hörn. Och jag lyckades få honom till att dansa någon slags tryckare med mig, som blev till ytterligare en…. Jag hade kunnat stått så i timmar med hans varma andetag i mitt öra och hans händer som sakta vandrade allt längre ner mot mitt ryggslut. Men då kom Cotton eye joe och dödade den romantiska stämningen. I sällskap hade han någon pojke med leriga jeans som ville skutta omkring i armkrok med mig. Men mitt i rednecksyran avbröt min kompis och meddelade att taxin väntade på gårdsplanen. Och då fick jag chansen. Att göra det där som man bara gör i romcoms och collegefilmer. Så jag gick fram till honom, tog hans huvud mellan mina händer och kysste honom. Sen viskade jag hej då och sprang till taxin. // Mademoiselle

Likes

Comments

Mademoiselle


När man inte nöjer sig, och varken ger sig själv eller andra en chans. Lite så känner jag just nu. Förvirringen är påtaglig. Vill mest rymma eller gömma mig under täcket. Utan förfönstret håller det på att bli höst.

I morse tog jag en promenad till jobbet för att få chansen att vakan till ett avsnitt av Singelpodden. Tror det var nr 63, det handlade i alla fall om att värdesätta sig själv. Tro på att man är ett kap. Vissa dagar känner jag mig verkligen som The K A P, oftast efter att jag pratat med Bästisen eller La signorina och vi peppat varandra och dragit fram alla spöken i dagsljuset. Andra dagar känner jag mig mer som ett hopplöst fall. Den obotliga singeln.

Igår kväll var lite av en kaoskväll. Laddade tom ner en ny dejtingapp, vet inte om jag tror på den men kände mig desperat! Det som till en början bara kändes roligt (nåja spännande iaf) och lustfyllt känns nu svårt och tungt. Vissa dagar vill jag bara ge upp för gott, radera dejtingapparna och gå tillbaka till att sitta framför ”Gift vidförsta ögonkastet” (Vi måste föresten prata mer om denna serie någon gång) och vänta på att den rätta ska plinga på dörren. Men empiriska studier har ju visat att det inte kommer att hända så jag försöker att tänka positivt istället. Man måste ju spela för att vinna. Och den chansen vill jag ge mig själv. Och även någon annan, för jag är ju för fan förstapris, en sådan som får människor att vilja ta en lott. Så jag biter ihop. Motar bort bitterheten och försöker. En gång till….  
// Mademoiselle

Likes

Comments