Header

Hoi An, wow vilken stad! Istället för kareokebarer och höga hus erbjuder Hoi An caféer, skräddare och en känsla av romantik. Tågresan på 16 timmar gick som på räls ;)) och de hade "snaskvagnar" med sötsaker och mat precis som på Hogwarts Express i Harry Potter, vad mer kan man begära?

Efter att vi strosat runt i gamla stan där vi ätit otroligt god vietnamesisk mat (Micke du kan vara lugn, vi äter inte endast västerländsk mat) och beställt kläder hos en skräddare kan jag konstatera att det här är en stad i helt vår smak! Nu, fräscha men trötta ligger vi nu i våra hotellsängar (!) på det billigaste boendet i Hoi An för endast 45 kr/natten! Romantiken i staden sprider sig, det pirrar i hela mig, jag är spänd inför imorgon, åh vilken stad!

Likes

Comments

​VARNING FÖR HEMSKA BILDER

Igår besökte vi ett museum om Vietnamkriget. Hjärtskärande, ofattbart och så jävla hemskt är en väldigt kort men ändå heltäckande beskrivning av upplevelsen. Att det man läste om och såg bilder ifrån är saker som faktiskt hänt på riktigt är helt sjukt.

En del av bilderna kan behöva en liten förklaring så here you go:

5: Bilden föreställer två så kallade "tiger cages", något som användes för att tortera krigsfångar i fängelserna. I den mindre buren trycktes det vanligtvis in 2-3 människor och i den något större 5-8, vilket är helt orimliga siffror med tanke på deras storlek. Där fick fångarna sedan ligga och avtjäna sin bestraffning i en ofta stekande hetta utan varken mat eller vatten. Långt ifrån den enda bestraffningsmetoden som användes men mycket möjligt den värsta.

14-18: Till själva krigsföringen användes enorma mängder giftiga kemikalier. Kemikalier som inte bara orsakade förödande skador där och då (bild 14) utan även idag fortsätter skörda offer (bild 15-18). Mer än 150 000 vietnameser av den andra generationen ska vara drabbade av olika mentala sjukdomar och defekter orsakade av "Agent Orange", en under kriget vanligt förekommande kemikalie. När man kommer till den tredje generationen har siffran beräknats nå upp till 35 000 offer, och runt 2000 för generation fyra. Att alla dessa människor ska behöva betala ett så högt pris för något de inte kunnat vara mindre inblandade i är så orättvist.

18: En 21-årig kvinna vid namn Nguyen Thi Men som måste hållas instängd i en liten inhängnad hela sitt liv då hon försöker tugga och svälja allt som kommer i hennes väg. En mental sjukdom hon fått som en följd av att pappan var delaktig i kriget och där kom i kontakt med "Agent Orange".


Likes

Comments

Hej från Ho Chi Minh, staden som erbjuder massa fik, en del shopping och ficktjuvar! Igår besökte vi stadens alla shoppingcenter (som fick oss att längta till Singapore där vi faktiskt får handla) och olika internationella restauranger som donken, Pizzahut och Starbucks. Mot kvällen gick vi på bio och toppade all den feta maten med ostpopcorn! Vilken hälsoresa va?

Idag tog vi en taxi till krigsmuseet för att inse att det skulle ha stängt just den timmen vi kom dit. För att fördriva tiden satte vi oss på ett café och provade det vietnamesiska kaffet, varken en hiss eller diss skulle jag säga. Därefter avnjöt vi en god lunch för att sedan ta oss till krigsmuséet där illamåendet för världens grymhet växte för varje minut..

Likes

Comments

Idag besökte vi Ong Lang Beach, och jag tror att vi alla är rätt överens om att detta definitivt var den finaste av de tre stränder vi besökt under vår tid här på ön. Både Long Beach och Sao Beach som vi åkte till i förrgår respektive igår var alldeles för smutsiga och turistiga för vår smak. På denna strand var det betydligt mindre folk samtidigt som vattnet var mycket klarare.

Nu ikväll har vi lämnat Phu Quoc för Vietnams fastland. Vid cirka 23.00 landade vi i Ho Chi Minh och här har vi tänkt spendera ett par dagar innan vi fortsätter vår resa norrut. Imorgon är planen att besöka ett köpcenter och sedan på kvällen gå och se Fifty shades darker! Är väldigt taggad men försöker samtidigt inte ha så höga förväntningar då en hel del scener tydligen ska vara bortklippta här...

Likes

Comments

​På eftermiddagen tog vi oss upp till hostelets jacuzzi på översta våningen och tittade på solnedgången med varsin öl. Det kunde ha vart bättre om det inte var så att jacuzzin var så kall, men det var mysigt ändå.

Sen var det dags för middag och den trevliga personalen på hostelet tipsade om sitt favoritställe för att äta den vietnamesiska rätten pho. Detta är en nudelsoppa som tydligen fungerar att äta till både frukost, lunch och middag i Vietnam. Och den uttalas tydligen "faa" och inte på nåt av alla de andra sätten vi försökt med...
Pho var en hitt och kommer nog beställas in av oss alla någon fler gång under resan!

Såklart avslutade vi kvällen med ett besök på nattmarknaden för att se vad det fanns för god mat och sötsaker att få tag på där.

Likes

Comments

Vid nio imorse lämnade vi Koh Rong och Kambodja för att vid sjutiden ikväll äntligen nå fram till Vietnam och vårt nästa stopp Phu Quoc. För att ta oss hit var vi först tvungna att överleva en gungig och högst obehaglig resa med speedboat tillbaka till Kambodjas fastland - en resa där vissa fruktade för sitt liv mer än andra - följt av en trång och minst sagt svettig färd med minibuss vidare till landsgränsen. Väl där gick vi igenom en gränskontroll och fixade visum, och under just den delen av resan gick allt väldigt smidigt då det inte var några köer eller andra väntetider alls. Man kan dock inte säga detsamma för paret från Österrike som kommit dit i samma minibuss som oss. De hade inte gjort sin research ordentligt och hade inte koll på att de inte har rätt till "visa on arrival" som till exempel vi från Sverige har, så för dem var det bara att sätta sig i minibussen och åka tillbaka till Kambodja för att sedan flyga in till Vietnam och fixa sina visum på så sätt. Väldigt surt för dem, men samtidigt får de skylla sig själva som inte tittat upp sådan fakta i förhand. Vi övriga lämnade i alla fall Kambodja bakom oss och hoppade strax därefter på färjan som skulle ta oss sista biten ut till ön, och trots att den resan gungmässigt var behagligare än den första båtturen fick man inte mycket mer lugn och ro där inte. De vietnamesiska barnen som satt runtom oss skrek och grät konstant i tre timmar och i en så hög decibel att resan med speedboat hade klassats som harmonisk och avkopplande i jämförelse.

Hittills har vi inte hunnit se så mycket mer utav denna ö än det som ligger precis utanför hotellet vi bor på. Men den lilla uppfattning jag själv hunnit bilda under dessa få timmar är ändå en väldigt bra sådan! Det mesta här verkar vara rätt nybyggt och det känns allmänt fint och fräscht så jag tror definitivt vi kommer trivas. Stället vi bor på är utan tvekan det finaste boendet vi haft under resan, och ändå går det bara på cirka 50 kr natten per person. Det finns till och med en JACUZZI uppe på takterrassen <3 Funderar fortfarande på vad haken med allt detta är då det onekligen känns för bra för att vara sant.

Likes

Comments

Idag är det den 14:e februari vilket betyder att det är alla hjärtans dag. De två senaste åren har tjejerna firat tillsammans då jag gjort annat men i år fick jag den stora turen att vara med jag med! Året till ära firades denna dag på en vit strand i solnedgången med frukt och nutella innan vi gick och åt en god och efterlängtad pizza.

Trotts dåliga magar har vi trivts bra på Koh Rong men imorgon ger vi oss av mot Vietnam och hoppas på att alla magar återgår till det vanliga (så pass vanliga som de kan vara i denna del av världen)

Likes

Comments

Dagens goda gärning: hjälpte en stackars strandad blåsfisk-bebis tillbaka till vattnet

Igår eftermiddag kom vi fram till Koh Rong, en paradisö belägen cirka en timmes båtfärd utanför Kambodjas fastland. Vi har inte bestämt exakt hur länge vi tänker stanna här än men åtminstone ett par dagar till, och det känns så skönt. Skönt att inte behöva känna sig stressad över att man ska vidare till nästa ställe innan man ens hunnit uppleva det nuvarande. Var ju även ett tag sedan vi befann oss på ett ställe där dagarna endast består av att ligga på en strand vid havet och sippa fruktshakes, så man hade verkligen börjat sakna det!!!

Hittills trivs vi i alla fall jättebra här på ön. Vår första dag har vi spenderat på en strand som heter Long Beach - ett namn den verkligen lever upp till då den sträckte sig så långt ögat kunde nå. För att ta sig dit från där vi bor (Koh Toch Village) kan man antingen hyra en longtail boat eller göra som oss och till fots ta sig an djungelvägen. Det var extremt svettigt och bitvis väldigt brant, men när vi kom fram cirka 45 minuter senare insåg vi direkt att det varit värt det. Vattnet var overkligt turkost och stranden helt kritvit och så pass finkornig att det gnisslade när man gick på den, typ som att gå på potatismjöl. Sedan var det knappt några människor där heller så var som att vi hade hela stranden för oss själva. Att klassa detta som ett paradis känns nästan som en underdrift! (Hade dock varit snäppet bättre om man sluppit alla sandloppor).

Imorgon ska vi utforska en annan utav de många stränder som finns här på ön och se om den kan toppa dagens upplevelse. Godnatt!

Likes

Comments

VARNING FÖR STARKA BILDER & FRUKTANSVÄRDA ORD

Idag skavde hjärtat; för världen, för Kambodjas befolkning och för alla de människor som dog under Pol Pot-regimen. Vi besökte S-21 samt Killing Fields, en skola som blev ett tortyrfängelse och platsen där fångarna senare skulle avrättas.

En sammanfattning tagen från Nationalencyklopedin om historien bakom det hela; År 1970 störtades kungen, och Kambodja drogs in i Vietnamkriget. En kommunistisk gerilla som kallades röda khmererna tog makten 1975 under ledning av Pol Pot. 17 april 1975 tömdes städerna på invånare, skolor, sjukhus och affärer stängdes, post, pengar och andra moderna institutioner avskaffades. Människorna tvingades ut på landsbygden. Syftet var att skapa ett slutet, egalitärt samhälle; en idealiserad version av det bondesamhälle som funnits under Angkorperioden, innan ett fördärvligt - som de röda khmererna upplevde det - västerländskt inflytande förstörde landet. Politiska motståndare dödades, och utbildade människor avrättades som klassförrädare. Andra dog av svält, sjukdomar och överarbete, bl.a. i arbetsläger och s.k. arbetsskvadroner. Våld i alla dess former kom att prägla systemet, och ungefär en fjärdedel av befolkningen dog.

(!) På S-21, som tidigare var en skola men blev ett tortyrfängelse, kunde vi se hur fångarna (inte) fick sova, hur de torterades, hur de inte orkade leva så röda khmererna satt upp stängsel vid "balkongen" så de inte kunde hoppa. Vi såg bilder som röda khmererna dokumenterat från dagen då fångarna blev tillfångatagna, bilder från när de var döda, bilder på barn som blivit torterade till döds. Vi var i samma cell som tusentals andra som torterats där med förbud att gråta, vi var i samma rum där tusentals andra förlorade sitt namn som ersattes med en siffra, vi var på samma plats som tusentals andra varit på som aldrig fick se en ljus morgondag.

(!) På Killing Fields, platsen dit de fördes efter de "skrivit på sin egen död" och torterats tills de inte orkat mer såg vi massgravarna, kranierna från alla åldrar och kläderna som de burit innan de togs ifrån dem för att röda khemererna ville att de skulle känna skam under avrättningen. För att spara på ammunition mördades de med jordbruksredskap, gift, knivar, i princip allt som fanns till hands, de mördades en för en. Vid en ek som fanns där slogs barnen till döds och kastades sedan ned bland nakna kroppar för att deras mödrar snart skulle ligga där bredvid. Ett vidrigt citat var "Too kill the grass you must also remove the root" vilket var anledningen till varför hela familjer fängslades och utplånades bara för att en person blivit anklagad för att ha begått ett brott. Aj, det gör så ont i hjärtat. Jag mår illa.

Trots att det är det värsta jag gjort så är jag glad jag besökte den här platsen, åk dit om ni har chansen, inte bara för att minnas utan om något för att påminnas. Påminnas om allt som hände, att det kan hända igen, och att det sker liknande saker just nu i Nordkoreas arbetsläger vilket är helt fruktansvärt. Just nu gör det ont i hela mig, det var jobbigt att se och det är ännu värre att känna. Det skaver i hjärtat men vi måste komma ihåg att varje människa räknas och att det inte är "better to kill an innocent by mistake than spare an enemy by mistake" som var ett känt citat från regimtiden. 



Likes

Comments