View tracker

Om ni någonsin haft en vän som betytt mer än världen för er, så borde ni nog förstå mig ganska väl.
När en sitter och har det ganska okej, men så slår spinn i huvudet på en och något slår en i bröstet.

Idag är det en sån melankolisk dag, det är första dagen på vintern & jag är helt ensam hemma. På morgonen kändes allt okej, på lunchen också. Ja, för 20 minuter sen kändes allt okej. Men inte just nu. I natt drömde jag att den där vännen som inte hört av sig på flera månader skulle skriva till mig och säga att hen gett upp den där vänskapen, hen hade gått vidare & var trött på mina meddelanden. Fine, då hade jag iallafall vetat att människan levde.

Jag hatar att känna när något är förbi. Det är inte så att förändringar är hemska, bara när det är förändringar en själv helst inte vill se. Jag måste sluta skriva så kryptiska texter, göra något annat för en stund. Gå på promenad.

Vi hörs, puss.




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Om det är något band som inspirerar till glädje & sorg så skulle jag nog säga att det är Mumford & Sons. I somras när jag såg bandet live för första gången grät jag tillsammans med ett gäng lagom macho killar till kärleken för bandet. Jag minns att en av killarna bakom mig brast ut och sa till sina vänner "Ni anar inte hur stort detta är för mig!" för att sedan återgå till sitt sitt tätt regelbundna " åh herregud"
Det var ungefär precis så jag kände jag också. Med flashbacks till när en gammal vän introducerade bandet för mig många år tidigare & alla sömnlösa nätter där bandet varit mitt främsta sällskap.
Nu sådär fyra månader efter konserten så får jag fortfarande rysningar av vissa låtar. Som när självaste sångaren bokstavligen sprang in i mig och hur Louise chockat säger efteråt "Jag rörde hans öra?!"
De spelade aldrig There Will Be Time vad jag kan minnas, men låten är lagom melankolisk och magisk på samma gång att jag helt enkelt tänker ignorera det. Puss.

Likes

Comments

View tracker

Igår blev det äventyr för min del. Jag som legat med migrän hela dagen drog på mig mitt favoritläppstift och gick ut. Vi skulle på musikal!✨

Det blev La Cage Aux Folles på Östgötateatern. Och redan nu säger jag det, om du inte sett den än, så BÖR du göra det. Musikalen handlar nämligen om det homosexuella paret Albin och George, som tillsammans äger dragklubben där maken Albin/Zaza är klubbens stjärna. Paret har tillsammans fostrat sonen Jean-Michael som kommer hem med nyheten om ett giftemål mellan honom och sin älskade Anne. Problematiken slår till då Anne kommer från en högst konservativ familj & Jean-Michael tvivlar på hur hans familj skulle accepteras hos sin blivande svärfar.


Det är något som ryser till i kroppen hos mig, av nostalgi och kärlek till musikalen hade jag väldigt svårt att sova igår. Jag och mina föräldrar drog oss många gånger mot varandra med kommentarer som "Det där är sååå X" Med igenkänningar från vänner till oss och tidigare produktioner. "Lite lite plymer!!" & "Fööör lite glitter!"

" Du, de hade kunnat fått in ett till klädbyte där minsann."

Puss.

Likes

Comments

Okej. jag vet vad ni (jag) tänker. Vad i helskotta ska hon ha en ny blogg till? Bruttan är ju inte ens aktiv på sin gamla blogg.
-Ja, fair enough. MEN, låt mig förklara.
Jag startade min förra blogg med anledning av mitt mående. Då, höstem 2014, levde jag i en konstant kamp med min psykiska ohälsa. Jag hade börjat en utbildning jag inte trivdes med, jag kände mig vilsen och min idé var att få ut allt det där som skav sig hos mig. Det gjorde jag. Jag var precis sådär plågsamt personlig som jag ville vara, jag fick ur mig mycket, och jag började om.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort under min uppväxt och jag vill ha en omstart. Så, här är väl omstarten, en bloggis med ett lagom cheesy namn. Puss på er.

Likes

Comments