Det var den 16e juli 2016.

Jag hade vart med jobbet iväg på en kollo resa, och den 16e juli var dagen vi skulle åka hem därifrån.
Jag minns inte vilken tid det var.. men mitt på dagen var det i alla fall.
Det hade vart en rolig vecka med skratt och mycket glädje, med min bästa lilla tjej och bästa kollegan men även vän.

vi var väldigt trötta, och jag fick gå av först. Så jag fick skjuts och blev avsläppt i stan, sen åkte jag hem till mina föräldrar som jag hade hunnit sakna väldigt mycket! Vi skulle äta middag men jag kände mig febrig och sjuk, väldigt ont i halsen. Så jag fick inte i mig speciellt mycket mat.. och som trött och sjuk kan jag lätt bli känslig och på dåligt humör.
men, jag kände under kvällen, att jag ville åka hem till min lägenhet (som jag hade flyttat in i 4e juli 2016.)
och bara vara, vara ensam med molly, (min nyblivna hamster vän från ca en månad tillbaka). För ensam hade jag inte vart på en vecka.. så de kändes ganska skönt att ta det beslutet. Även fast det är super skönt och lyxigt på alla sätt att vara hos mamma och pappa.

Jag packade in mina grejer, alltså packningen och mollys bur. Fick även med mig lite mat hem som jag skulle äta dagen efter. Jag hade ju inte hunnit fylla kyl och skåp än. Jag hade en uppblåsbar stor madrass som jag sov på och flyttlådor stod överallt.

eftersom jag kände mig sjuk, febrig och hade ont i halsen, sovit dåligt, ätit för mycket socker och för lite mat under veckan så var jag väldigt känslig. På något sätt så hade jag dåligt samvete för mamma och pappa att jag inte stannade kvar, när jag hade saknat dom så mycket. Jag tänker mycket, det är lite så jag är.. så jag satt i bilen medans jag körde och tänkte på allt. jag hade haft en fruktansvärt jobbig tid innan detta också.

jag fällde någon tår, kände mig ganska nere, och var inte tillräckligt uppmärksam och fokuserad när jag körde.
Förlåt molly.
Men, vi kom fram, och eftersom jag hade mycket packning så parkerade jag en snabbis utanför porten och bar in allting. Även molly (i hennes transportbur) och hennes stora bur.

Jag ställde det mesta innanför dörren, så jag skulle ta hand om det när jag kom tillbaka efter parkerat bilen.
mollys stora bur ställde jag på diskbänken, ovanför diskhon. Sen la jag ner molly i sin stora bur, så hon kunde slappna av lite och ta den plats hon ville ha, och behövde.

Jag gick ut till bilen, körde bort den där det fanns en ledig parkering. tog kanske 7 minuter innan jag var tillbaka utanför lägenheten igen, svårt att säga. men typ något sådant.

jag tog upp nyckeln, låste upp dörren och öppnade.

Det brann. min lägenhet brann!! Mollys bur smälter och rinner ner från bänken.

ja, jag får panik. jag förstår ingenting. till en början är jag så ställd, men jag måste agera snabbt.
jag tog några steg bak. ropade hjälp, lite svagt. såg en man gå längre bort i korridoren, jag ropade högre, hjälp! HJÄÄLP! det brinner ... han vände sig inte ens om. jag blev så arg, jag var rädd, ledsen och panikslagen.

det här är något som aldrig händer.

Jag går in ett steg i lägenheten, står där, hyperventilerar, gråter, har panik. min molly.. min lilla molly.

tar upp mobilen, ringer 112.

dom svarar, och jag skriker bara; DET BRINNER, MIN LÄGENHET BRINNER!!!
rabblar snabbt upp min adress, han ber mig prata långsammare.
jag bara gråter, kan knappt andas och hyperventilerar. allt går så snabbt.

Han försöker lugna ner mig, kommer inte ihåg allt vad som sas sen.

Men han frågar mig om det är någon där inne, och jag säger nej.... min hamster...
min hamster brinner upp.

han frågar om jag är kvar i lägenheten, han säger att jag måste gå ut därifrån och stänga dörren.

jag vill inte, jag vill inte stänga dörren till molly och alla mina ägodelar. mitt liv, mitt hem.

jag stänger dörren... sjunker ner på golvet utanför, jag får inte lägga på telefonen.
jag gråter, jag kan inte sluta gråta, skrika och jag bara skakar.
innanför dörren, hör jag hur det smäller, saker går sönder, branden tar mitt hem.
Jag hoppar till och får mer panik varje gång det small till.

han försöker fortfarande hålla mig lugn. Han ber mig gå ur byggnaden. jag vill inte..
men jag går ut. jag skäms för grannar som ser mig, även fast jag inte hade gjort något eller gjort något fel.

Jag går ut på föreningens baksida, jag ser min balkong, det bolmar ut rök, lägenheten är svart av all rök som fyllts.

han frågar om jag hör blåljus, men det gör jag inte.
SKYNDA!!!! skriker jag i telefonen. jag skriker så mycket under hela samtalet.
VAR ÄR DOM?!?! SKYNDAAAAAA!
- Dom är påväg, dom har lämnat brandstationen

jag har sådan panik. Tiden kändes som en evighet.

Tillslut, hör jag blåljus.
JAG HÖR DOM!! JAG HÖR BLÅLJUSEN!!! skriker jag.

Polisen är först på plats, killen på larmcentralen och jag avslutar samtalet.

Polisen frågar vilken lägenhet det är, jag pekar, skriker och förklarar.

jag blev galen på dom. de kändes som dom inte fattade ett skit.
brandbilarna kom, och brandmannen frågar samma sak.

Jag skrek bara däääär!!! du borde väl se det om du är brandman!!
jag var så otrevlig. det var självklart inte meningen, jag ville bara rädda det så snabbt som möjligt.
dom drog slang, rökdykare gick in, det hände så mycket. dom skulle bryta upp dörren, för den hade låsts, men en kom och frågade om nyckel, och dom fick den.

under denna tid, smsade jag till mamma ;
-det brinner ner
- mammaaa

hon ringer, pappa ringer. jag vill inte svara. jag klickar dom. jag kan ju inte prata när jag bara gråter och hyperventilerar..

ambulans personalen tog hand om mig, satte mig ner, tog mätningar.

Samtidigt som räddningspersonalen ber mig svara, för mina föräldrar säkert är oroliga. Ena kvinnan frågade om jag ville att hon skulle svara och de fick hon.
jag lyssnade, och det var vidrigt att höra hennes ord. detta var sant.

mätningarna visar att jag fått i mig för mycket rök, de sätter på mig syrgasmask.
en man står bakom mig, och bara håller en hand på mig axel/rygg.
det lilla gjorde att jag fick en stor trygghetskänsla. någon fanns där.

De försöker lugna ner mig, Jag ber om att få gå in och hämta mina saker.. vilket jag absolut inte får..
Dom säger att det viktigaste är att jag lever.

PÅ RIKTIGT?!?! Jag hade sluppit detta om jag var där inne. Jag hade inte behövts plågas..

jag brydde mig inte. jag ville inte leva. jag ville inte sitta där och uppleva allt, och allt som spelas upp om och om igen. Tankarna som flyger igenom huvudet..

'vad gör jag nu?'

'Jag har ingenting kvar'

'molly..'

'tänk om...'

Jag behövde åka med till akuten. 'vadfan ska jag göra där? jag skiter it. kan jag inte bara få försvinna'
tankarna gick för fullt.

vid ambulansen kom polisen och bad om mitt leg. jag gav han hela plånboken.. han såg chockad ut, samtidigt som jag inte brydde mig ett skit om något.

tårarna forsar, syrgasmasken låter, allt spelas upp som ett band på repeat i huvudet.

När jag kom fram till akuten kommer jag inte ihåg vad som hände till att jag låg på båren på en plats. med syrgas.

Jag låg där, helt själv. Kände mig så lämnad, jag låg där och hade ingenting kvar. Alla mina saker..

Jag skrev till mamma att dom inte behövde komma, det var bara onödigt.

Sjuksköterskor och läkare pratade med mig..
Tog ett prov i handleden för att se hur mycket kolmonoxid de fanns i vävnaden typ.

Mamma, Pappa och mellersta bror kom.

mamma kramade om mig, och tårarna forsade igen. samtidigt som jag sa, jag dödade molly.
För det kändes så, och jag skuldbelade mig själv väldigt hårt.

Läkare kom sen igen och berättade att jag behövde stanna en jävla massa onödiga timmar till för att få bort all kolmonoxid. Efter timmar gjordes nytt prov på andra handleden.
och jag fick ligga några timmar till.

När jag fick åka 'hem', så åkte vi till mamma och pappa.
och jag bara fortsatte gråta. kunde inte sova. Där i sängen låg jag mestadels av tiden, en vecka typ.
Tappade aptiten, och till och med för godis, choklad.

Minsta lilla sms, 'tänker på dig', fick mina tårar att rinna. För det som hade hänt, hade hänt på riktigt.. Och varje meddelande var ett bekräftande på det.

Nu i juni, nästan ett år efter olyckan, ska jag få flytta hem igen.
I början ville jag aldrig mer sätta foten där.. När jag flyttat in igen, får jag se hur det kommer kännas.. om jag klarar det eller inte.


En olycka kommer sällan ensam..

En vecka innan detta.. Smällde min tvillingbror med mcn.
Det var en fredag, på morgonen när alla skulle till jobbet.
Han körde hoj för det var sommar och säsong. Mina föräldrar åkte bil. Han drog iväg.
När mamma och pappa kommer en bit, ser de att det skett en olycka.. Det förstår på en gång..

De kör fram, även fast folk försöker stoppa dom.
mycket riktigt.. där låg min bror. Hans hoj låg på ett ställe, och han på ett helt annat.
Förstå paniken! komma till en olycksplats, där ditt barn är med.. Och ni vet inte om han ens lever?!!

Han levde, han andades. Han fick hjälp av civila på plats, sen ambulans rakt in till akuten. Och mamma åkte med.
Hon smsade till mig, 'ring när du vaknat'
jag ringde, och hon berättade. Han skulle in på röntgen då. Jag ringde taxi och åkte dit direkt.

Ja, han hade änglavakt. Och jag är så jävla glad för att det gick så bra som det gjorde.
Ett fäste vid nyckelbenet släppte, så de sticker upp vid axeln. Och det kommer det göra i resten av hans liv.

'går du, så går jag efter' -det vet du.


Livet har sina prövningar..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Blogkeen
Nouw