View tracker

Det är inte många nätter som jag sover och mamma inte finns med i drömmarna. Någonstans finns hon alltid. I drömmarna är det alltid som vanligt. Hon lever och hon är min mamma. Jag tror det har vart en natt som hon var död och ringde mig för att tacka allt jag har gjort för henne och Oliver och för allt vi fick göra tillsammans. Den natten var så skön för jag fick höra hennes röst så tydligt. Men annars är hon alltid levande och allt är så som jag vill att det ska vara. Det är så skönt att få ha dom drömmarna på nätterna. Att hon är levande i min hjärna och i mitt hjärta på nätterna. Att jag får komma ihåg henne så väl. Men det värsta är på morgonen. När jag vaknar och inser att det bara vart en dröm...igen. Och åter igen blir påmind varje morgonen det första som händer att hon är borta från oss. Samtidigt som det är så skönt är det så jobbigt att hon alltid lever och att allt är som vanligt om nätterna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu har vi gått in snart en vecka i december. Chokladkalendrarna har några luckor öppna, en del barn och vuxna har redan fått öppna en julklapp varje dag, julkalendern har börjat visas, nedräkningen till julafton har börjat. Hemma är julmusiken på samtidigt som julbaken är på fullgång i köket och julpyntet är framme. I affären spelas julmusik för fullt samtidigt som alla människor yr om kring för jakten på alla perfekta julklappar. Barn är nervösa inför vad dom ska få i julklapparna samtidigt som de vuxna har en julstress för att barnen ska bli nöjda över julklapparna, julmaten ska ordnas, en tomte ska fixas och allt ska bli perfekt i år.

För det mesta är julafton den bästa tiden på denna delen av det mörka året. En tid då släkten samlas, pratar, äter god mat och har det super trevligt. Men det finns också dom som inte alls tycker det här är roligt. En del som har julångest. Och där är jag.

Jag har alltid haft en hatkärlek till jul. Jag har alltid älskat själva julen, att alla är samlade. Men mest av allt har jag alltid älskat julgodiset. Det som jag och mamma varje år kämpade med en kväll varje år. Det var alltid stökigt och kladdigt i köket denna kvällen. Julgodis i många lass som vi ändå slängde stora delar av i januari. Men det var inte godiset i sig som hade en betydelse. Det var stunden med min mamma som betydde allt. Även när jag var 14år och inte visste att om 3 månader har min mamma cancer och om 4år står jag utan henne, det har alltid betytt så mycket. Och i år har jag ingen mamma att göra detta med. Första året utan min mamma på julafton och två dagar innan den dagen är det första gången jag fyller år utan hennes gratulationer. Det är några som jag har runt om mig som har frågat om vi ska göra julgodis, men jag svarar nej. För det är inte samma sak som med mamma. Det är henne jag vill ha där. Det är mamma jag vill göra julgodis med, det är mamma jag vill få en paradiskartong av i min julstrumpa under granen, det är med henne jag vill åka till julfirandet med.

Och i år har jag för första gången i mitt liv haft och har sån stor ångest inför jul för att jag vet att nu försvinner mina traditioner och jag kommer ensam sitta här i min soffa i min lägenhet efter jobbet tills jag ska gå och lägga mig varje dag fram till julafton.

Likes

Comments

View tracker

Nu är det 5 månader sedan jag rakade av mig håret. I början tyckte jag att det var ändå ganska coolt att inte ha något hår. Det var är ju liksom udda. Men alla blickar!! Jag har aldrig vart med om att få så många blickar på stan. Bara här i Uddevalla var det som att jag aldrig mer ville gå ut. Jag tycker det är helt sjukt och hur många frågor jag fick om vilken cancer jag har, eller när jag blev sjuk och fråga mig inte allt! Det är faktiskt ganska tragiskt att alla tror att man har cancer bara för att man inte har något hår på huvudet. Jag kan inte säga annat än att jag respekterar alla som tappar sitt hår vilket kan bero på olika anledningar!

Men samtidigt som jag tyckte det var ganska intressant att inte ha hår har saknaden alltid funnits där. Och nu är håret snart 6cm vilket betyder att det bara är 4cm kvar tills jag kan få långt hår igen!

Likes

Comments

För 1år sedan idag skulle Pia hem till oss och mysa. Oliver låg och sov och hans pappa var på väg till jobbet. Men denna kvällen blev inte som det var tänkt. I panik fick jag ringa efter morfar och mormor som fort kom hem till oss och passade Oliver på natten medan mamma for in till NÄL med ambulans och jag och Vicky kom med bilen precis efter.

Mamma fick svårt att andas.

Jag märkte hela kvällen att någonting var fel. Hon var liksom så stressad och gråtfärdig och visste inte riktigt vart hon skulle ta sig till.

Hon låg inne i sin säng med benen i kors som hon alltid gjorde när jag kom och kollade till henne och insåg att jag måste larma sköterskan NU. Mamma fick en ångest attack. Jag skulle efter 1 månad gå tillbaka till skolan igen, Olivers pappa skulle börja jobba igen, Vicky skulle börja jobba igen.
Mamma blev alltså helt plötsligt ensam igen.

Som en yr höna gick jag runt på NÄL. Det var så jäkla jobbigt att se min mamma ligga där i sängen och jag kunde inte göra någonting. Efter en massa timmar kom vi till Avd 14 på Uddevalla sjukhus, vårt andra hem. Där fick vi rum 1 som vi tidigare hade bott i flera veckor. Till och med sköterskorna sa Välkomna hem! Rum nr 1 står redo.

Jag blev sjukskriven igen. En vecka till. Men efter den veckan hade jag sån fruktansvärd ångest. Vi hade kommit hem igen. Men jag skulle lämna min mamma ensam i 5 timmar. Men allt gick bra. Det var alltid folk hemma. Sköterskor som kom med mediciner, sköterskor som kom med mat, sköterskor som la om såret.

Och nu när jag ser tillbaka på det jag skrev för ett år sedan. Massa saker som jag inte publicerade så är det hemskt. Det är hemskt att 17åriga jag knappt vågade lämna mitt hem för jag var rädd att min mamma skulle dö. Att min mamma skulle vara ledsen över att vara ensam. Det är hemskt hur ett barn inte kan koppla av i skolan eller på praktiken. Och det som är mer hemskt är att jag vet att jag inte har vart ensam med det här. Att det är så många andra barn som har förlorat sin barndom tack vore den där jävla sjukdomen!

Likes

Comments

Har ni sett madladys boobie power kollektion där 10% av varje såld grej går till kampen mot bröst cancer? Verkligen en jätte fin och viktig sak. För tillsammans kan vi alla göra skillnad och om några år kommer forskningen att ha gått jätte mycket framåt och förhoppningsvis i framtiden kommer ingen att gå bort i bröstcancer.

I kollektionen finns det posters, muggar och mobilskal. Allting är verkligen jätte fint! 

Hitta produkterna - #boobiepwr

Likes

Comments