Igår var det folk här hemma hos mig och en av dom tog upp min gamla skoldator, jag hade glömt av att den finns. Jag har inte använt den sen september förra året ungefär. Så inatt när jag inte kunde sova tänkte jag gå igenom alla bilder. Och det finns verkligen tre kategorier av bilder på min dator... Bilder på onödigt skit, bilder på Martin och Oscar och bilder på mamma...

Det var i bilder på mamma som jag fastnade. Av alla hundratals bilder jag har på mamma från lyckliga dagar, till cellgifter, beskedet om att det inte är långt kvar att leva, dagarna innan hon dog finns det inte en enda bild som hon ser förstörd ut på. Det finns ett få tal bilder där man ser att det är någonting som tynger henne men man ser ändå att hoppet finns där. Jag förstår inte hur hon alltid kunde ha hoppet om att leva så länge till som möjligt. Jag var med på alla möten där alla besked kom positiva och negativa. Vi kunde gå ifrån mötet besvikna, ledsna men en dag efter så satt mamma där lika glad som innan mötet och hade fått ny kraft och nytt hopp medan jag var helt förstörd hela tiden mellan dom där mötena.
Och så finns de dom där bilderna jag bad mamma med gråten i halsen att få ta... Bilder på tumörerna och såret som aldrig läkte. Mamma hade ett sår som blev brandskadat från sista strålningsbehandlingen och det läkte aldrig. Dom här bilderna är de värsta jag har. Det kanske inte låter så mycket för världen men att se som massa "kulor" där brösten skulle ha suttit och veta att de där små jävlarna tog död på min mamma är det värsta jag vet! Där ena bröstet satt kommer jag ihåg att när jag och en sköterska räknade tumörer 16 oktober 2015 var det 23st. 23 tumörer på ett område av ett bröst!! Förstår ni hur många tumörer hon hade i hela kroppen in i det sista? Helt sjukt!
Jag tänker inte lägga ut bilder på tumörerna eller såret till er idag. Jag får göra det för mamma. Hon sa det när jag bad om att få ta kort på det. För mamma visste hur mycket det betyder för mig att få komma ut med vår historia om cancer men för mig känns det fortfarande som att jag lägger ut för privata bilder på henne. För det är ändå hennes "bröst".

Men det finns denna bilden.

Den ser kanske inte så mycket ut för er men på halsen bak till nacken finns det ett rött parti. Där inne var det en tumör som jag kände på nästan varje dag. Den här tumören började i augusti-september 2015 som en ärta och när jag tog denna bilden 16 oktober 2015 var den som en golfboll och dagarna innan hon dog 10 januari 2016 var den ungefär som en tennisboll. Förstå vad ont det måste ha gjort att ha som en boll i halsen som trycker på alla nerver, muskler och allt du har där inne i halsen.


Men det värsta är nog ändå att 10 januari 2016 tar bilderna slut. Det finns massa bilder innan dess och sen tar det bara slut. Att hennes liv tog slut men vårt fortsätter med en ny vardag med ett hål i hjärtat. Det spelar ingen roll att det har gått över ett år nu för det är när jag ser sånt här och tänker lite extra på det som allt blir svart på vitt att hon är borta för alltid.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Som ni vet och märkt har mitt självförtroende sen i somras rasat. Jag tappade håret, slutade med naglar, fransar och allt som jag höll på med. Jag tillbringade hela sommaren hemma i min lägenhet.

Jag har mått så psykiskt dåligt efter allt som hände 2015 och åren innan. Sjukdomar hit och dit med både mig och mamma.
Men förra veckan så skulle det bli slut med detta. Jag kom till en punkt där jag saknade mitt gamla glada Emmy. Så jag fixa mitt hår, jag gick till gymmet och idag fixade jag naglarna. Jag kan säga att små saker som att jag fixande mina naglar betydde så mycket för mig. För andra i världen är det inget speciellt. Men efter att ha mått jätte dåligt under en jätte lång period och inte ens orkat bry sig om att ha rena kläder utan att bara komma upp ur sängen har vart en kamp betyder det så mycket. Från att tappat självförtroendet är det nu tillbaka och jag känner att efter alla saker jag har gjort denna veckan är jag på rätt spår igen!

Likes

Comments

30 juni 2016 rakade jag av mig allt mitt hår. Detta var för att jag tappade tuss efter tuss dagligen. Efter ungefär 2-3 veckor börja jag sakna mitt hår. Mitt röda hår med sidecuts på sidorna som höll på att växa ut.
Så jag satte mig och sökte upp hörförlängning, 10cm skulle håret vara MINST. Det var ju hur lång tid dit som helst med 1cm hår på huvet efter 2 månader... Men nu!! Nu var mitt hår 13cm i torsdags och äntligen fick jag göra min efterlängtade hårförlängning och fick tillbaka ett långt hår som jag längtat efter i 8 månader!! Mycket slit och kämpande, men det var de värt.
Så från 13cm när jag vaknade i torsdags gick jag och la mig med ca 73cm på kvällen.

Vissa tycker detta är helt galet har jag fått till mig. Att jag först betalar för att få långt hår och att jag har någon annans hår på mitt huvud. Men vet ni vad. Jag bryr mig så lite om eran åsikt för jag är nöjd!

Likes

Comments

Vi pratade om att festa imorse i personalrummet. Jag kommer ihåg hur du uppmuntrade mig till att festa samtidigt som du likadant som alla föräldrar försökte hålla ditt barn ifrån alkohol. Men du ville ändå att jag skulle ut, utforska världen, leva livet. För livet är för kort. När som helst kan det vändas upp och ner.
Där började min process. Dagens första tanke på att du inte är här och hur mycket jag saknar dig. Hur mycket du verkligen ville gå ut och ta en drink med mig när jag fyllde 18 men istället satt vi på sjukhuset och skålade med vatten.

Vid lunch träffade din kompis i affären. Jag kunde inte stanna och prata mer än någon minut för jag jobbade. Jag önskar att hon sa hälsa Petra istället för Jag tänker ofta på dig och Petra.
jag älskar när dina vänner kommer fram till mig och pratar inte bara kollar på mig eller ger mig konstiga blickar och pratar bakom ryggen men ändå är det jobbigt
Efter detta gick mina tankar åt att tänka på hur många som saknar dig. Allt vi kunde ha gjort under detta året där du inte har funnits med mig. Vilken fantastisk människa du var till dina vänner och att du var världens bästa mamma!

När skolan var slut och jag skulle gå ut med eleverna såg jag hur himmelen var klar blå och kände hur solen lös och gav årets första lilla värme. Där började jag tänka på hur du nu skulle suttit ute på trappan på en köksstol i din blåa jacka, lila mjukisbyxor och rosa foppa tofflor och le upp mot solen. Precis som du alltid gjorde mamma. Det var det bästa du visste. Sitta där på trappan i en stol och le upp mot solen. Du kände dig så fri sa du alltid. Och jag blev alltid så glad av att se dig sitta där när jag kom gåendes från jobbet eller skolan.

Jag började också tänka på när jag satt där i vårsolen och tänka på hur du älskade den att detta är första våren med din grav. Och att jag snart kan åka upp och göra den färgglad. Men jag egentligen vill att du ska göra min vardag färgglad.

Jag och Erik var på torp efter jobbet. Jag hittade färgstarka glas. Du skulle älskat dom. Jag klagade på din inredning eller dina kläder. Du stack alltid ut så. Förlåt. Jag önskar att jag sa att jag älskade det. För nu jag åka och handla med dig igen och köpa massa crazy saker.

Efter torp åkte jag hem och gjorde pannacotta. Jag började tänka på alla dina bakverk du gjorde. Nu är det snart vår och sommar. Det är dags att äta banan och cola paj på Hafsten. Men det blir inte detsamma när någon annan gör den.

Jag går och lägger mig en stund och ser framför mig hur jag går ifrån toaletten fram till ditt rum där du ligger med benen i kors och vinglar och säger godnatt mamma, sov gott. Jag älskar dig och du säger samma sak. Sen går jag vidare genom vardagsrummet till mitt rum och ligger och lyssnar på hur du somnar så att du inte gråter eller behöver hjälp. Jag saknar det. Jag saknar att höra ditt godnatt.


Jag saknar dig mamma, du finns alltid i mina tankar även om jag inte reflekterar över det så mycket. För det är som en vardag. Men jag saknar dig så att jag går sönder mer och mer fast jag trodde att det inte gick. Jag hoppas att du har det bra i himmelen och sitter på ett moln och solar dig i vårvärmen på dagarna.
Jag saknar dig, jag älskar dig.

Likes

Comments

Nu har klockan blivit 21.07 och för ett år sedan tog mamma sitt sista andetag.

Det var söndag 10 januari 2016 klockan var 13.11 då jag gick ut och satte mig på trappen och fick smset "Petra har kommit in i en ny fas. Sista fasen säger dom. Jag har vart här hela natten men behöver åka hem till O en stund. Ta med dig någon när du kommer, kom inte själv". Det var några av meningarna som stod i det långa smset. Jag ringde mammas kompis Annika med en gång. Men hon var på bio med sina barn. Så jag ringde hennes mamma Lisa istället som var precis lika nära. Linus pappa kom och hämta mig och jag mötte Lisa och Karin vid entrén på sjukhuset. Med tunga steg åkte vi upp till våning 14 och gick in på rummet. Där låg hon. Hon kolla på oss, hon log. Men blicken var ändå så långt borta. Bara några dagar innan hade jag och mamma pratat om Karin och att hon skulle vilja träffa henne en sista gång. Det fick hon och det leendet hon fick i sina tomma ögon när Karin satte sig bredvid henne och pratade. Det är obeskrivligt.

Timmarna gick på sjukhuset hela släkten var samlad. Vi pendlade mellan att gå i rummet och i ett litet rum vi fick bredvid. Det kom så många tårar och mycket skratt när vi pratade om alla minnen. Vid 20 tiden bestämde vi oss att gå där ifrån för sköterskorna sa att hon behöver ro och även om hon var okontaktbar så visste hon att vi var där. Vi gick hem till mormor och morfar som bor någon minut ifrån sjukhuset. Åt lite mat. Men ingen hade hunger. Jag fick nog. Åkte hem till Linus pappa med sambo. När klockan slog 21.07 kände jag ett tryck över bröstet och jag sa att vi måste åka NU!! Jag hann inte längre än ut genom dörren innan min morbrors fru ringde och sa att Din mamma finns inte längre med oss. Jag och Linus åkte ner till mormor och morfar där släkten satt ändå. Vid 23 tiden gick vi med tunga steg till sjukhuset. Jag ringde alla jag kände. Smsa alla mamma stod nära. Vi var en hel del som samlades på sjukhuset den natten för att ta farväl.
Det värsta jag någonsin har gjort!!
Vid 01 tiden åkte vi ner till Linus mammas avdelning där hon jobbar. Pratade av oss innan vi åkte hem till Linus pappa.

Men nu har det gått 1år. Helt sjukt!! På 1år har jag lärt mig hur det är att leva utan mamma. Skapat en ny vardag. Så mycket saker har hänt sen denna dagen. Så mycket saker att jag skulle behöva skriva en bok för att få fram allt.

För 1år sedan idag sprack mitt hjärta i 1000 bitar och jag skulle aldrig klarat det här utan alla er som stått mig otroligt nära!! ❤

Jag älskar dig mamma. Jag saknar dig ❤❤

Likes

Comments