View tracker

http://pinkfuzz.devote.se/  


Denna blogg kommer jag inte blogga mer i, helknasig gällande att skriva inlägg och få dem postade. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Imorgon väntar läkarbesöket. ....nervös. Läkaren vi har är vi inte jätteförtjusta i. Upplevde henne så kall på något vis. Jag vill mötas av värme och medkännande i detta läge. Känner mig förvirrade också inför morgondagen, när jag bokade besöket så hade jag precis brutit ihop efter testsvaret. Hela mitt inre var i uppror och jag kände bara "HJÄLP MIG, GÖR NÅGOT MER" ...men nu känner jag mig mer tom och förvirrad. Osäker på vad SU egentligen kan bistå med, om de tycker koll av livmodern är okej men inte vill genomföra den,- vem ska jag vända mig till då? Gyn? Såvitt jag vet så måste jag remitteras för det. Det skulle väl vara ifall SU kunde remittera mig, men det känns långsökt. Egenremiss kan kanske funka...men det handlar också om prioriteringar. Att jag bara vill kolla livmodern för att det kanske, kanske finns något som försvårar för oss kan bli svårt att övertyga vården om. Jag har ju inget fysiskt som skulle tala för att det är så.


Fan vad jag är less på den här bloggen, det går knappt att blogga. Ska skaffa en ny och skriver adressen här sedan. Det fungerar ju inte alls att skriva :-/

Likes

Comments

View tracker

Senaste dagarna har gått åt till att fundera en massor på vilka vägar och möjligheter vi har. Förutom att kolla upp simmare och livmoder bättre så tror jag inte vi kan göra så mkt mer. Är ganska säker på att läkaren på SU kommer vara måttligt intresserad, min man menade att de verkar mer intresserade av att köra på i "gamla hjulspår" fastän det till 99% kommer bli samma grej igen. 

​Jag känner mig så vansinnigt kluven, det finns ju massor av andra alternativ till att lyckas bli föräldrar men samtidigt tar det emot. Närmast tänker jag på privatkliniker men då kommer ekonomin som ett stort "aber" upp i allt. Jag vet att mängder med människor i denna sits tänker att pengar är en skitsak i det stora hela. För mig, eller oss, är det dock inte det. Vi har precis börjat få ordning på ekonomin genom att bli av med en del lån och jag vill verkligen inte dra på oss nya lån. För lån måste det nog bli. Blir så jävla trött, hur jag än vänder och vrider på saker så måste det nog bli så. Jag räknade på att vi borde kunna spara 4 tusen av min lön var månad men det gör bara 48 tusen på ett år :-/ 

Ett så kallat 3-pack på exempelvis Cvl eller Falun kostar 10 tusen mer, dvs runt 58 tusen eller mer. Dessa pengar :-( Blir så jävla ledsen och besviken på allt.  Hur mycket jag än vill bli mamma så är jag inte ett dugg sugen på att låna mig uppöver husnocken, speciellt tar det emot eftersom vi inte kommer kunna erbjudas garantier. Det finns inget som GARANTERAR att de där 60 tusen kr kommer ge oss ett barn. O detta fattar folk ingenting av. Det heter "men det finns så många sätt att bli föräldrar på" JA MEN DET KOSTAR OCKSÅ, BETALAR DU ELLER?? -har jag lust att vråla emellanåt. 

Nej, folk som inte varit i detta kan ju inte veta det, men snälla, är det verkligen så främmande att förstå att behandlingar av denna typ inte är gratis? Att man inte FÅR hur många chanser som helst? Berättade för en vän om vårt senaste misslyckande och hon beklagade men direkt menade att vi "måste försöka vidare, någon gång borde det gå". Jag förklarade då extremt pedagogiskt hur det ligger till, såväl praktiskt men framför allt ekonomiskt. "Oj" var hennes spontana reaktion. Oj, ja, det kan man fan säga...:-(  Men jag tänker och tänker, en plan är kanske att vi gemensamt sätter ett tak för hur mycket detta får kosta? Att vi typ kommer fram till att "jo, minst 70 tusen är detta värt!" 

 Känns lagom stört att budgetera för att skaffa barn men helt ärligt så vet jag inte hur vi annars ska göra. Speciellt arg och bitter blir jag utifrån det perspektiv att så många andra pellejönsar i samhället inte behöver betala en spänn för att bli med barn.  Det är lite "hoppsan-hejsan-rajtan-tajtan" efter fredagsmyset och ungen är ett faktum.  Var hemma igår, psyket i bott och kaos i hjärnan av alla tankar. Sover uselt och kroppen mår inte bra. Det yttrar sig genom otroligt stela och värkande axlar, jag har börjat spänna/bita ihop käkarna på natten.  Om någon ändå kunde säga "Alltså inom 2 år så är ni föräldrar" så hade man kunnat få någon jäkla ro i kroppen. Men ingen vet och allt gör ont. Är trött på tårar, så himla trött på dem. 

Likes

Comments

Har ju försökt blogga i några dagar utan större framgång och när jag väl fick förra inlägget publicerat orkade jag inte dra upp senaste tidens händelser och mående. Imorgon har det redan gått en vecka efter det negativa testsvaret. En längre vecka var det länge sedan jag upplevde. En vecka fylld av ångest, hysterisk gråt och ilska som kokade i kroppen. Sorg och uppgivenhet. Bara för att få det extra jävligt så inträffar ytterligare 2 saker, ena är en bekant som drabbas av missfall och hur illa missfall än är så gjorde det så fruktansvärt ont när hon glatt säger "men detta var 3 försöket så nu får vi väl bara försöka igen!!". Alltså tredje försöket....? 

Det är ju då man knappt begriper att man startat barn"verkstaden" ...det är ju då man fortfarande fnissar runt och tänker "jag? gravid, näeee, tänk va?? hihihihi" Man spånar på namn och smygkikar på barnvagnar. Man funderar på "mäh, barn? nu? Men vi skulle ju åka till Lanzarote här om 2 månader.." Efter det här så låg jag grät den kvällen, min man och jag hade vårt kanske djupaste samtal som vi någonsin haft. Sedan kommer nästa käftsmäll, -mannens syster är gravid. Igen. Såklart är hon också storrökare, lever på bidrag och knappt jobbat något större i sitt vuxna liv. Där någonstans brast det för mig. Jag blev så in i helvete arg. Jag fräste till min man att "det är inte graviditeten i sig som gör mig arg utan det faktum att människan SKITER i allt runt sig. Jag ska vägas, mätas, och granskas trots att jag försöker leva vettigt. Tar ansvar ekonomiskt, röker inte osv...men NEJ då, så fan heller att det hjälper!!" 

Min man kunde bara hålla med, hur jävla skevt det är. Att dem som inte bryr sig om dyft om ansvar varken för hem, ekonomi eller hälsa ska tydligen kunna bli gravida gång på gång. Jag VET rent logiskt att älta sådant här knappast hjälper oss. Vi blir inte mer fertila för att andra blir gravida....men alltså...rättvisan i allt? Meningen i allt? Ju mer vi tröskar på i detta träsk, desto mer avlägset känns en graviditet. Känns som om jag har större chans att vinna stort på triss eller trav, eller kanske ansöka om politisk post i regeringen. 

Likes

Comments

Försökt blogga flera gånger men det strular som fan, trycker jag på "publicera" så dröjer det evigheter och sedan helt plötsligt så hade jag typ 20 utkast. Störande. Funderade på att byta blogg men samtidigt orkar jag inte böka med det. Hänt en del sedan sist jag bloggade, får ta det närmare i annat inlägg. Kan iaf säga att det är jävligt tröttsamt att folk verkar inte göra annat än pippa och skaffa ungar. 

Likes

Comments

är tillbaka där, med jobb, mathandling, hundrastning, städning osv. Det som kunde varit den veckan då jag lyriskt kunde gått omkring och varit alldeles nygravid har istället blivit en vecka som alla andra. Alla andra gravidlösa veckor. Mensen kommer alltmer igång. Istället för att klämma på babysockar så köpte jag bindor på ICA när jag handlade förut.  Jag vet att ett misslyckande tar tid att resa sig ifrån men jag har så svårt att acceptera att även detta försök slutade såhär. Det känns som om jag hamnat i någon film. Det här är inte jag! Det här skulle inte vara vårt liv! Allt känns så vansinnigt overkligt och helt sjukt. Vi får bra äggresultat, vi får befruktade embryon men inget fäster. Inget blir ens blastocyster. Allt är bara ett enda stort "varför" just nu. Framtiden känns plötsligt helt avlägsen, för vad för framtid väntar oss? 


Likes

Comments

Kommer bruna flytningar. Jag har inte ens varit utan Lutinus en hel dag utan att den skiten kommer. Min kropp måste vara helt korkad. Hallåååå!! Du fick ett embryo..? Men det dög visst inte.....

Likes

Comments

Känner mig håglös och trött. Så stel i kroppen. Sov orolig natten till dag så det är antagligen därför. Under dagen har jag läst diverse bloggar om samma, tröttsamma ämne. Vet att jag inte borde, att jag borde "stänga" av allt som har med barnlösheten att göra men det så svårt. Läst om en del kändisar som genomlevt barnlöshetsproblem och visst är det trösterikt att exempelvis Jan Björklund och hans fru tampats med samma problem. Men varenda gång jag läser om någon kändis infinner sig en släng bitterhet, -kostnaderna för behandlingar osv lär ju inte vara samma problematik. Själv badar man inte i pengar precis....:-( Sedan har vi en hel hög av dessa människor gjort några IVF.er och kommit i mål, dvs fått sina barn. Då menar de ideligen hur värt man kommer tycka att allt var när man väl har sitt barn.  Ja, just det....NÄR MAN VÄL HAR FÅTT SITT BARN JA!! Det är väl klart som fan att varenda nålstick, äggplock, etc etc blir värt det.  Barnet väger ju upp allt eländigt men det blir ju också först OM man får det där barnet. Något som fan inte har några garantier.

Psykologen ringde upp , vi bokade 12 maj men redan när jag lade på så började jag tveka. Exakt vad ska det tjäna till att åka till SU och sedan sitta där och stöta och blöta något som man själv ältat ut och in i drygt 2 års tid? Meningen var ju att nu bryta helt med allt vad IVF heter, att bara "koppla" bort den delen av våra liv för ett par månader. Få vara ifred. På tal om ifred och läka ihop själsligt så är det också en sak som gör allt så jobbigt. För när man misslyckas så mår man pest, sedan ska man repa mod på ett par månader och sedan ta "nya tag" . Fram med positiviteten, fram med glädjen, fram med hoppet. Sedan hamnar man i det där jävla mörka hålet igen och så börjar allt om. Ständigt av och på. Hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan. ...jag HAR varit med om så mkt i livet, så mkt som gett mig ärr för livet i själen men detta är nog det mest nedbrytande jag varit med om.  Vilken jävla tortyr detta är. 

Likes

Comments

Testdag. 15 dagar efter ET. Minus. Snövitt. Finns inte en antydan till ett plus.  Saknar ord och känner mig helt slutkörd. Hade visserligen känt det på mig men man har väl alltid den där lilla strimman av hopp kvar.  Fick testa tidigt på morgonen då mannen skulle iväg på jobb sedan.  Som vanligt helt jävla olidligt att vänta på svaret.

 Grät större delen av morgonen och när jag inte grät så låg jag och stirrade i väggen.  Min man "tar" det hela rätt bra, visst han är besviken men inte så hjärtskärande som mig som gråter och upplever ren ångest.  Valde att bli kvar hemma, jobba känns helt övermäktigt.  Ser ingen vits i att berätta för någon på jobbet heller. Oftast blir responsen "men nä, vad tråkigt". Tråkigt? TRÅKIGT?? Det är trist att glömma lunchlådan hemma, att misslyckas med IVF är en jävla katastrof. Ett trauma där man inte vet om man behöver gråta, skrika, svära, eller kanske kräkas.  Tråkigt är inte ens i närheten av att beskriva det här helvetet. 

 Ringde SU direkt på morgonen,  grät i telefonen och barnmorskan tröstade. Det är iaf skönt, att mötas av en vänlig röst och någon som faktiskt har insikt i hur hemskt detta är. Avtalade läkartid om några veckor och så har jag lämnat meddelande till psykologen. Jag måste få prata med någon som VET vad allt detta betyder för människor i vår sits. Någon som inte börjar tramsa om avkoppling, solsemestrar eller adoptionsköer.  Frågade SU om jag verkligen behövde fortsätta ta de där förbannade vagitorierna och nej, barnmorskan ansåg inte att det behövdes. Hon frågade efter mens och jag kände mig absurt nog full i skratt mitt i samtalet. Mensen? Näee varför skulle komma under ruvningsdagarna? När kroppen lika gärna kan lura mig att tro annat? Mensen har såklart inte kommit. Kroppen är tyst som graven och inget skvallrar för något åt något håll, alls. Överhuvudtaget. Tänk att jag vid första IVFn var rädd för att blöda under dagarna man väntade på testdagen? Det har ju inte hänt någon av gångerna. Då känns det extra jävligt när teststickan ger negativt utslag. Som om man blivit lurad. 

 Nu sitter jag här hemma och känner mig som ett utskitet äpplemos.  Huvudet värker, ögonen svullna efter all gråt och helt tom inombords.  Tänker ju ta upp frågan om koll av livmoder + analys av simmare vid läkarbesöket. Är rädd för att mötas av skepsis och ovilja. Kommer dock trycka på att det är dyrt och helt onödigt för dem OCKSÅ att stå och göra samma procedur igen utan att det kanske lyckas. Uppenbarligen behöver problemet angripas från annat håll.  

Tillbaka till nuläget; tomhet, förvirring, sorg, ilska, ...hela känsloregistret.   En vän vet om svaret och beklagade djupt. Hon tyckte det lät så hemskt orättvist och ledsamt. Jag sa att det värsta är nästan allt man genomlevt i 1,5 månad och sedan bara snubbla på målsnöret.  Igen, dessutom.  Ja, fyfan för livet. 

Likes

Comments

Så känns det nu.  Dessutom känner jag mig gråtfärdig mest hela tiden. Önskar att min man kunde komma hem. Han har varit iväg hela dagen.  Mitt i all denna ångestladdade tillvaro så är jag knepigt nog sugen på sex.  Hela den här "gå-och-ruva-som-en-höna"-tiden är så olidligt tråkig. Inte nog med att man naturligtvis kastas mellan hopp och förtvivlan.  Ena stunden är man jättepositiv för att i nästa stund gråta.  Sedan är det ju det där med att man ska leva som gravid trots man inte har det dokumenterat att man faktiskt ÄR gravid. Det känns nästan som att spela teater. I höstas när första IVF genomfördes så var vi iväg med jobbet på konferensdagar. 

På kvällen bjöds det på glögg och jag frågade först efter alkoholfri variant. Då börjar servitören yra om att "vi har denna och den är bara såå svag, knappt alkohol alls!!" Han gick på och på om denna förbannade "nästan alkoholfria" till jag slut klämde ur mig att "jag är gravid!!" till honom.  Han gav sig förstås medan jag kände mig som en lögnare. Nej, jag var ju inte gravid PÅ RIKTIGT men ändå var jag tvungen att säga dem orden. Känslan var helskum och förföljde mig hela kvällen.  Det här med sexets vara eller icke-vara har jag inte begripit mig på....enligt bm på SU så jag inte fått några direkta restriktioner. Direkt efter ÄP och cirka en vecka fram ska man dock inte ha sex pga infektionsrisk, samma gällande bad, vare sig det sker i kar eller hav/sjö. Ingen risk dock att man badar ute i mars , hahaha. Men detta med sex verkar vara jätteolika. Kollade lite runt på familjeliv där en del menade att de inte vågade ha sex, andra hade ingen lust och kände sig ofräscha pga Lutinus.  En del tycker säkert att dryga 2 veckor är väl inget men det är liksom inte sexet i sig som är betydelsefullt för mig. Utan närheten som det medför. Så nära som man är en människa, den man älskar i mitt fall, är man ju bara under sex.  Utan sexuellt inslag i relationen så känns det som om vi vore bara kompisar eller syskon. 

 Jag började behandlingen i februari..känns som om flera månader trots att det inte är så. Och jag är trött. Så in i döden trött på att vänta på ett resultat som gör att det kändes värt att sticka sig i magen varje kväll, att spraya upp något i snoken som man blev yr och fick massor av huvudvärk av. Att det känns värt att trycka upp tabletter i murran och att det kändes värt att gå med och vänta, vänta och vänta i flera veckor för ett positivt resultat. Vi kommer ju inte dit och det gör att allt bara känns så jävla meningslöst. 

Likes

Comments