View tracker

Jag har hört att man rasar av vikt av amning. Jo tjena... Inte jag i alla fall.
Och det här med att acceptera att det tar tid att komma i sina gamla jeans är jag inte så duktig på.
Men att vara konsekvent på att inte äta en massa gott som t.ex choklad och snacks är inte heller min starka sida.

Så vad ska jag då göra att försöka komma i form?

Här hemma har vi bestämt att inte äta skit på vardagar och jag funderar på att försöka undvika godis så gott det går efter påskhelgen.

Jag har beställt en maggördel för att hjälpa till att få en bra hållning och ett bra magstöd. Förut var jag emot en sådan men nu har jag läst på lite mera och kan nog tänka mig att testa en sån.

Jag har även lagt upp ett mål, att på sex veckor (tom 1 maj) ska jag ha gått 8 mil. Det är inte ett jättesvårt mål att nå men det krävs ändå några promenader per vecka för att nå upp till det.

Sen ska jag köra ett spinningpass i veckan. Hatkärlek till den aktiviteten. Jag körde ett 45 min pass förra veckan och jag mådde lite illa, blev yr och svettades som en gris.

Får se om detta ger något resultat på 6 veckor. Om det gör det får ni se ett före och efter resultat 😉

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag stod ju där och trampade sönder min mans fot med båda mina fötter.
När jag var trött på att vara upprätt (läs halv liggandes) frågade jag om jag var tvungen att stå upp, jag ville bara lägga mig ner.

Kl. 00.30 Gick vattnet, det knäppte till och sen blev det helt varmt i sängen.

Då sa jag till Calle att han skulle ringa på klockan då vattnet hade gått. Efter det så var det nog iaf 4 st i personalen inne i vårat rum tills förlossningen var över.

01.27 De satte elektroder på bebisens huvud då de inte hörde hjärtljuden längre med ctg bältet, då fick jag en panikkänsla att barnet inte levde längre. Innan hade jag inte ens hunnit tänka tanken om hur hon mådde där inne.

Jag frågade flera ggr vart min epidural är, jag ville bara ha den för då hade jag hört att smörtan skulle försvunna och då kunde jag sova var min tanke. Jag ville pausa förlossningen.

Efter en undersökning var jag öppen nio cm. Då fick jag panik! Vart är min epidural???!!! De sa att de kämpade för att jag skulle få den men jag kände mig lurad och motarbetad. De stack in en infart i min hand och tillslut var narkosläkaren i rummet.


01.55 Jag kände ingenting när han stack in nålen i mig. Men efter det. Då kände jag ett konstigt tryck.
Jag fick frågan om jag kände mig bajsnödig och nej den känslan hade jag inte.
Jag blev beordrad att vända mig från sidan till rygg så att epiduralen skulle kunna bedöva rätt och inte bara halva kroppen. DÅ... Då kände jag mig bajsnödig, efter vändningen.
Japp jag var öppen 10 cm!

De tog bort min lustgas, iaf skruvade ner den vilket jag tyckte var elakt.
Jag började krysta. Jag kände inte riktigt någon urkraft som man hört talas om. Men krysta gjorde jag, andra gången kände jag att jag kunde ta i ännu mera. Så jag tog i. Mitt underliv spändes, jag förklarade det som att det kändes som flera hundra exit utgångar. Fråga mig inte varför? Aj aj aj. Det var nog här jag började flåsa lite annorlunda. Jag krystade igen och där var huvudet ute. Barnmorskan sa att jag nu kunde vänta lite... Men det ville tydligen inte jag utan i samma värk tröck jag ut hela henne.
Och där försvann smärtan.

02.22 Jag var i chock, ut kom världens minsta lilla människa. Min bebis, min Nathalie. Hon skrek, massor, i hela tre timmar i streck faktiskt.

46 cm lång och 2880g perfekt liten tjej. Mamma och pappas älskade tjej 💕


Här kan ni läsa om förlossningen del 1 och 2

http://nouw.com/Pingvinmammorna/category/nathalie-

Likes

Comments

View tracker

När vi åkte hem från besöket på förlossningen var vi nog båda väldigt nervösa. Shiiiiit ska vi bli föräldrar nu?! Tankarna snurrade i våra huvuden. Vi stannade på Mc Donalds på vägen hem och jag åt min favorit El Maco (vad tänker du på 😄).

Väl hemma så åkte vi med hundarna till hundvakten och när vi kom hem efter det var min tanke att vi skulle ut och gå i minst en timme. Jag ville inte ligga på latsidan utan jag ville att förlossningen skulle starta.
En timme gick vi inte, kanske inte ens en kvart. Värkarna som kom gjorde riktigt ont och vi beslutade oss att gå hem.
Jag tog fram pilatesbollen och satt och gungade på den. Hade hört att det var bra så att bebisen skulle sjunka ner.
Vi klockade värkarna och det var två per tionde minut. De ska ju vara ca 3-4 st på tio minuter.
Minnet sviker lite men jag tror vi ringde in när klockan var runt sju och frågade om vi fick åka in då alvedonerna inte längre hjälpte. Personalen sa att det är långt kvar och att det är skönast för oss själva om vi stannar hemma så länge vi kan. De rekommenderade ett varmt bad och så fick det bli.
Jag tyckte att värkarna gjorde riktigt ont men de sa ju att det här skulle ta lång tid så jag var ju tvungen att bita ihop. Badet var inget för mig så vi la oss i soffan och kollade nya avsnitt av Modern Family.

En timme och en kvart senare ringer min man in till förlossningen igen och de sa att vi var välkomna in.

Bilfärden var jobbig, man satt inge skönt i bilen och varje litet gupp var olidligt.
På Ds parkering tog jag tre värkar innan jag kunde gå in.

Efter en undersökning vid 20.30 var jag öppen tre cm, det skulle precis bli ett skift byte men en sköterska sa till mig att jag hade så ont att jag inte behövde åka hem, jag kände mig lättad.
När nästa team kom in efter 21 sa dom att jag hade två alternativ. Jag var fortfarande i latensfasen så de tyckte att jag skulle åka hem och vila och ta ett till bad. Eller så kunde jag få låna deras badkar i 2 1/2 timme och sedan bli undersökt igen. Jag sa att jag vägrade åka hem så jag fick stanna 😉

Två st citadon och ett bad blev det. Vilket härligt badkar det var. Stort och djupt. Calle fick massera mitt ryggslut när jag fick värkar men mellan dom så kunde jag slumra till. Jätteskönt. Efter det hade gått två timmar så stod jag inte ut i badkaret längre. Vi ringde på klockan och fick ett godkännande att komma upp och tillbaka till rummet för att bli undersökt igen.
Innan vi kom så långt spydde jag upp hela middagen. Det var den El Macon 😏 kommer ihåg att jag ångrade att jag inte hade tuggat bättre 😂

23.45 undersöktes jag igen... 5,5 cm 👍🏻 nu behövde vi inte åka hem och jag grät av lättnad. Jag fick frågan vad jag ville ha för smärtlindring och jag sa lustgas och epidural. Kvinnan frågade då om jag var öppen för att testa akupunktur, bara det går jävligt fort och fungerar sa jag. Nålarna hade hon i fickan och stack mig i händerna, fötterna och en i pannan. Efter en halvtimme bad jag Calle ringa på klockan, nålarna hjälpte ingenting. Jag hade så ont och skrek mig igenom nästan varje värk.
Jag kommer ihåg att jag tänkte: varför gick vi ingen profylaxkurs. Det gick verkligen inte att andas mig igenom värkarna, jag började varje värk med andas och slutade med att jag skrek helt okontrollerat tills den var slut.

Efter den här bilden är tagen (riktigt snygg va 🙈) så krävde jag lustgas. Sköterskan ville gärna att jag skulle vara i en upprätt position så jag testade både pilatesboll och gåstol. Trycket neråt var hemskt och jag halvlåg på sängen istället och blev bästa vän med lustgasen. Den fyllan var riktigt najs.

När jag låg där halvliggandes på sängen stod jag och trampade på min mans fot medan han masserade min ländrygg.

Jag kunde inte riktigt prata då smärtan var för kraftig men vi lyckades ändå kommunicera och jag pekade eller nickade med huvudet åt det jag ville ha hjälp med. Stackarn, det är nog inte alls lätt att stå bredvid sin partner och se den smärtan hon går igenom. Du gjorde ett grymt jobb älskling! 😘


Fortsättning kommer.

Likes

Comments

Vi tar det från start!

Natten till den 31 december vaknade jag Kl 5.35 av att jag behövde kissa. Vilket inte var så himla ovanligt som höggravid 😜 Jag blev klarvaken, på pappret var det nämligen lite blodblandat slem med små blodgeleklumpar i. Jag började le och det pirrade till i hela kroppen. Jag väckte ju så klart min man och berättade den roliga (äckliga) nyheten. 😉

Jag hade lite molvärk och stickningar i underlivet till och från men det hade jag haft tidigare också.
När slemproppen börjar komma ut kan det ta mer än en vecka innan bebis kommer men jag kände på mig att det inte skulle dröja allt för länge tills förlossningen startade ordentligt.

På kvällen firade vi nyår hemma hos ett par goa vänner, då började jag få som svag svag mensvärk. Det var mitt allra första tecken under de sista veckorna av graviditeten att någonting var på gång.

Runt 21 på kvällen kom det lite mera slem, som jag nu förstod att det helt klart är slemproppen. 👏🏻

Kl 22.30 står det i mina anteckningar att jag tog två alvedon. Om jag minns rätt så var det mensvärkssmärtan som blev starkare.

Vi åkte hem kl 01.00 och hoppade i sängen på en gång.

Kl. 5.30 vaknade jag upp och nu startade förvärkarna. Hela underlivet kändes ömt och när det kom en värk gjorde det ont men det var fullt hanterbart. Jag tog två alvedon till och sen sov jag inge mera förens Nathalie hade kommit. 😁

Här tog mina anteckningar slut... Och minnet sviker mig redan lite. Men jag kommer ihåg att jag blev orolig över att jag inte kände Nathalie i magen. Vi ringde in till förlossningen och frågade om man kände mindre när man hade förvärkar och det skulle man inte göra. Dom sa att vi fick komma in om vi ville men de varnade för lång väntetid och lite personalbrist.

Kl 12 var vi på Danderyds sjukhus. Jo rå! Visst var det folk i väntrummet. Tror vi var fyra st blivna mödrar och jag var nog sen enda med förvärkar....annars hade de andra ett riktigt bra pokerfejs.
Ctg kurvan var bra och kl 15 fick vi träffa doktorn.
Jag var rädd för att jag läckte fostervatten och ville att Dr skulle kolla på det. Ångrar rätt hårt att jag propsade på att kolla upp det. Han var tvungen att använda sterila verktyg och den smärtan... Det var värre än alla undersökningar under hela förlossningen.
Jag läckte iaf inte. 😅

Läkaren var lite finurlig och log brett. Varken jag eller Calle förstod riktigt vad han menade att det såg väldigt bra ut. Vadå? Är förlossningen på gång? Jag var öppen 1,5 cm och livmodertappen var på gång...
Calle undrade om vi skulle föda om en vecka eller om det kunde gå fortare. Vi fick svaret att vi antingen kunde gå hem och lägga oss på soffan och ta det lugnt eller om vi ville att det skulle gå fortare så kunde vi ta en lång promenad. Han sa även att vi kanske fick vända i dörren när vi kom hem.....

Nervösa blivna föräldrar på kontroll.

Likes

Comments

När jag tänker tillbaka på min förlossnng gör jag det med blandade känslor. Det jag känner mig rätt säker på är att personalen på Danderyd gjorde allt de kunde. Vad vet jag, men jag tror inte något hade kunnat gjorts annorlunda.

Alla timmar med värkar känns ganska normalt. Det som blev knasigt var att jag levde i lustgasen. Jag mådde bra och inte illa och det hjälpte mig i mina smärtor. MEN jag var helt borta. Jag undrar hur det var för min sambo under de timmarna.

Jag minns att jag kände när de tog hål på vattnet. Det blev blött. Jag minns också att de bad mig andas frisk luft. Då gjorde jag det.

Jag som annars är så envis och gör saker på mitt sätt - följde nu deras ord helt. jag gjorde allt de sa. Så utlämnad kände jag mig kanske.

Krystvärkarna gjorde inte lika ont som värkarna, på något konstigt sätt. Jag tryckte så mycket att jag inte tänkte på att det gjorde ont. Dock är det kämpigt att krysta i en timme. Det här är den jobbiga biten. Jag vet att jag skrek att de kunde snitta mig tillslut. Det var så hemskt. Varje gång jag tryckte trodde jag att han var nära att komma ut. Och så var det aldrig...

Tillslut blev jag så borta och bara tryckte som en besatt. Även här undrar jag hur det var för min sambo. Jag ligger lite lätt på sidan och skriker mig igenom mina krystvärkar. Tydligen kommer då en chefsbarnmorska in och säger att de måste klippa. Nu! Jag minns inte känslan när detta händer. Det gör inte ont att klippas, men jag minns att jag kände det. Som när man klipper i skinn helt enkelt. Det ljudet.

Jag var så förvirrad när bebisen kom upp på bröstet. Det var min dröm när jag tänkte på förlossningen, men då hade allt blivit så långt från vad jag trodde att det var så konstigt. När de sedan tar bort honom...och min sambo sen kommer och gråter. Då blev jag apatisk och tappade förmågan att prata för tillfället. Min sambo har i efterhand liknat det som slakthus...

När min lilla son får vara på neo med pappa lämnas jag. Jag har människor omkring mig nästan hela tiden. Operationen var fantastisk. Jag fick ryggbedövning och låg sen bara där och lyssnade på pratat mellan tanterna där. Sen tog det ett bra tag innan jag fick tillbaka känseln i benen.

Något som jag uppskattade var att personalen hade koll och jag uppdaterades flera gånger om hur min son mådde och att han var trygg med sin pappa.

Sen följde första tiden med vår nya familjemedlem, men det är en helt annan historia...

Likes

Comments

Jag gick över två veckor med min graviditet.  Jag trodde jag skulle smälla av tillslut. Först hoppades vi att komma över till 2016, men inte att det skulle gå över så långt.

Vi var och tittade på hur bebisen mådde och han hade det så bra. Gott om fostervatten.

Den 11 januari vaknade jag av förvärkar. Runt klockan 6 på morgonen. De kändes annorlunda än de brukade och kom regelbundet. De kom länge med 7 minuters mellanrum, men var inte så farliga.

Ringde förlossningen som uppmanade att duscha/bada, äta och dricka och ladda om det skulle vara dags. Värkarna avtog under dagen och kom mer sällan. Jaja, tänkte jag, det är bara att förbereda sig för igångsättning  (som skulle ske den 13:e). Men på kvällen tog de fart igen och började göra sjukt ont.

Vi fick rådet av förlossningen att äta alvedon och citodon. Vi åkte hem till mina svärföräldrar och fick citodon. Kräktes sen som en gris av smärtorna. Då åkte vi in.

När vi kom in var jag öppen 2 cm. Rådet var att åka hem och fortsätta att äta smärtstillande och ta ett bad. Dessa bad! Vi åkte hem och jag tog ett bad. Badet hjälpte inte ett dugg och värkarna gjorde ondare och ondare, och kom väldigt tätt. Vi åkte in igen.

Jag fick ganska snabbt lustgas som jag tog mig genom smärtorna med. Först var det kul. Som en najs fylla. Sen kom värkarna så tätt att jag levde i den. Jag minns inte mycket under dessa timmar. Jag vet att de tog hål på vattnet och att de bad mig andas frisk luft.

När klockan var 2 byttes personalen ut. Jag tyckte om de jag hade och blev ledsen. Jag var nu öppen 10 cm så snart skulle väl bebisen komma. Verkligen inte!

Jag hade värkar i 7 timmar till. När jag började få krystvärkar var det adjöss med lustgasen. De tvingade i mig saft och dextrosol eftersom jag inte hade ätit på ett dygn. Jag tvingades ner på en pall, upp på sängen, ner på pallen och upp på sängen igen.

Jag hade krystvärkar i en timme. Jag tog i för kung och fosterland och var förtvivlad över att bebisen inte kom ut. Vad gjorde jag för fel?

Jag avslutade min förlossning i sängen. En chefsbarnmorska kommer in och tittar på eländet. Hon säger - vi måste klippa och det nu. En barnmorska håller i mitt ena ben, min sambo i det andra. Två barnmorskor hjälps åt att klippa på vardera sida och drar sedan ut vår son. Jag minns känslan när han väl kom ut. Ploff liksom.

Han kommer upp på mitt bröst och jag är rädd att ta på honom. Det är så märkligt. Sen försvinner han. Anledningen till att det blev så bråttom att plocka ut honom var för att hans hjärtljud gick ner. Och när han kom ut andades han inte. Flera stycken var de som försökte få igång min son. Jag försvann som i en dimma och min sambo var den som var medveten om allt.

Vår son levde och fick syrgas. Han och min sambo försvann till neo och jag fick klara mig utan min familj i sex timmar. Under de timmarna tryckte jag ut moderkakan, många tryckte på min mage, jag syddes på operation, sov på uppvaket och sen tillslut...

... fick jag träffa och hålla i min lilla pojke. Min lilla älskade Emil! 

/ Sanna 

Likes

Comments

Jag har hitta bästa lunchen eller mellisen för en stressad småbarns morsa.

En dl pulver + 2,5 dl vatten = 2 nyttiga pannkakor

Skaka/vispa ihop ingredienserna och grädda dom i en stekpanna, servera med lite hallon.


Det tar inte ens fem minuter och du får en supergod måltid 😋

/Sandra

Likes

Comments

Igår smet jag iväg... Hemifrån 🙈

Min man sa till mig i förrgår att jag måste säga till om jag vill ha egentid någon gång och jag viftade bara bort det och sa jaja det gör jag väl.
Åh så började jag fundera på det han faktiskt sa och när han kom hem i från jobbet så frågade jag om det var ok om jag åkte iväg ett tag.

Jag ringde och frågade en kompis om hon ville följa med mig till Mall of Scandinavia. Sen blev det bråttom. Pumpa brösten lite snabbt, sminka mig, hitta någon att ha på sig... Hann till och med laga mat och äta maten. Allt detta inom loppet av en timme. Amazing 🙌🏻

MoS är gigantiskt. Vi hann nog bara gå ett varv på ett utav planen. Jag vet inte ens om det fanns några avstickare någonstans. Vi gick i en cirkel i alla fall.

Calle swishade över en skäggig gubbe som jag fick spendera.

Nathalie och Calle fick matchande kläder 😃😍 Jag äääälskar Newbies kläder. Jag kunde ha köpt så mkt mera men jag ville också ha något till mig själv.

Efter mkt om och men så fick Sophie mig att prova ett par svarta byxor med hög midja. Jag var mkt skeptisk till en början men dom satt riktigt bra. Nu har jag hittat nya favoritbyxor. 👏🏻

Först funderade jag på om jag skulle skriva det här eller inte... Men jag gör det ändå 😂

Alla som känner mig vet att jag är värsta lipsillen och über känslig.

När jag skulle gå hemifrån började jag att gråta. Calle satt med Nathalie i famnen och jag blev så rörd. Dels för att jag inte varit bort i från henne i mer än en timme sen hon föddes, på 8 veckor, sen för att de var så fina där de satt. Min lilla familj ❤️

/Nathalies shopping sugna mamma (Sandra)

Likes

Comments

Hej

Jag är den tredje pingvinmamman =)

Jag heter Charlotte och min familj består av min sambo Viktor och vår son, Milo.

Det var i Mars förra året som jag kände mig konstig i kroppen, min sambos kommentar var direkt att jag var gravid. Min mens var sen ett par dagar men det kan den ju vara av olika anledningar.

Jag lät det gå ett par dagar och ingen mens dök upp. Tillslut kände jag att det var dags att köpa ett graviditetstest.

Det var den 30 Mars och min sambo skulle iväg på en seglingstävling. På vägen hem från jobbet köpte jag två graviditetstest. När jag kom hem stod sambon i hallen och ville ha skjuts till båten, så testet fick vänta.

När jag kom hem gjorde jag slag i saken, det var dags att ta testet. Jag kissade, väntade och till min förvåning stod det gravid + 3. Jag hade alltså varit gravid i flera veckor redan.....

Jag var lite nervös inför samtalet till min sambo. Vi hade inte riktigt pratat om att vi skulle skaffa barn och jag hade därför ingen aning om hur han skulle reagera.

-Jag är bara lycklig blev min sambos svar.

Efter samtalet bröt jag ihop och grät en hel del, för vad kände jag egentligen??

Jag kände mig så ensam den helgen... jag ville inte berätta för någon så därför hade jag inte heller någon att prata med. Min sambo var ju upptagen på seglingstävlingen Under helgen hann jag bli mer bekväm med tanken på att jag var gravid.. När han äntligen kom hem pratade vi igenom allt och bestämde oss för att vi skulle satsa till 100%.


Min graviditet var väldigt bra förutom att jag fick en lätt form av havandeskapsförgiftning i slutet, och att jag blev väldigt svullen.

Den 23 december var datumet då vi var beräknade. Tyvärr så möttes vi av många som tyckte fruktansvärt synd om oss när vi nämnde vårat bf. Kommentarer som

-Kunde ni inte ha planerat lite bättre eller?

-Stackars er och stackars honom... ska han fylla år dagen innan julafton??

Det är kanske inte riktigt den reaktionen man vill ha när man berättar att man väntar barn.


Den 24 december kom och gick. Det var den enda dagen jag kände att han helst inte skulle komma på.

Den 26 december var det dags för den årliga middagen hos min moster med familj. Vi hade precis ätit klart och jag kände mig kissnödig. Jag reste mig och plötsligt känner jag hur det rinner längs benen. Det var då vattnet gick och min förlossning skulle starta.

En förlossning som blev allt annat än vad vi hade tänkt oss.......

Likes

Comments

Pingvinmammorna 😂
Ja även om man inte vill bli en vaggande gravid så är det oundvikligt.

Min familj består förutom mig, Sanna, av min sambo Jonas och min son Emil. Jag och Jonas har ett 10 år långt förhållande bakom oss.

Det var den ... april. Jag hade tänkt komma igång med träningen och springa i spåret. Jag provade några gånger men var så himla flåsig. Så dålig kondition tyckte jag inte att jag hade. Jag började få en stor knöl på ena bröstet och jag trodde det var något fel. Sen kom det på andra...

När mensen var sen köpte jag ett gravtest. Min sambo tyckte att vi skulle vänta. Vänta på vad tyckte jag och gjorde testet.

Plus. Jag stirrade på stickan, blev varm och skakig i hela kroppen. Jag gick ut med ett leende till min sambo som också började le när han såg mig.

Min graviditet gick väldigt bra. Mådde dåligt några dagar och kräktes 1-2 gånger max. Jag var ruskigt trött under en period och sov direkt när jag kom hem från jobbet. Det var skönt att komma förbi det.

Det var först mot slutet som jag fick lite ont hör och var. Men jag blev fortfarande inte så stor och var inte överdrivet svullen. Men det var jobbigt att jobba på slutet. Jag är lärare och hade en trea. Mina elever var väldigt engagerade men jag blev tröttare och tröttare.

Jag slutade jobba och var hemma. Så länge att jag trodde jag skulle bli galen. Först ville vi gärna gå förbi nyår.

Den 12 januari, dagen innan igångsättning, anländer Emil och blir en stor del i vår familj.

Likes

Comments