Header



TITTA HÄR på SVT play

eller här nedan via youtube



och talangefulle Herman Caroan var där och plåtade, så här är en bild på gänget som medverkade.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Igår. 7 April. 2017. Var till en början en alldeles underbar dag. En av mina bättre på länge. Jag återsåg vänner och bekanta, liksom kollegor. Jag besökte min gamla arbetsplats och fick livslust så det svämmade över. Fick tillbaka en längtan om jobb och jag skrev ett inlägg på vägen hem i min notebook i telefonen. Det löd såhär:

"Idag har so far varit en sån där typiskt ljuvlig "love life-det är värt allt-du e inte bortglömd och hatad- dag". Man kan väl säga att jag återvände till en värld jag en gång förälskade mig i, men som sen blev mitt fall mot den svinhårda marken och den betonghårda väggen, men som i drömmarna fortfarande alltid funnits kvar och som jag idag fick ny mersmak av. Jag började förmiddagen med att träffa en gammal kollega tillika vän på ett bolag, i samma veva träffade jag ytterligare en fybubblans fin vän i samma byggnad. Utöver dessa vänskapliga återseenden blev jag också med ett nytt jobb på cupen. Sedan svirade jag vidare till nästa produktion för att hälsa på den bäste av dem bästa, steadi-tompa. En gammal arbetsplats som var sig lik kan man väl säga. Trodde inte jag saknade att jobba i den sfären så mycket men efter dagens visit så jo, visst fan saknar jag det. Utöver tompa återsåg jag en hel rad andra bekantskaper och vänskaper..." och där kom den, mitt i den meningen kom notisen upp. Terrordåd i Stockholm,

Och jag släpper allt jag har för händerna och plötsligt är glädjen helt bortblåst och den isande kylan smeker hela min kropp och klumpen bildas i halsen. Jag kollar runt på alla nyhetssajter och slår på tv:n. Och inser att jag precis varit där i närheten. Precis landat i ett tryggt hem. Precis sluppit något utav de mest fruktansvärda man kan vara med om.


Jag blir rädd. Rädd i min ensamhet. För jag är ensam. Ingen i min familj fanns hemma eller i närheten. Jag kramade min hund. Kände en viss avund. Tänk att få vara som han. Så fri. Så ovetande. Men samtidigt så är det här ju tragiskt nog vår verklighet. Eller åtminstone många andras verklighet. Somliga lever med detta dagligen. Här har vi varit förskonade i åratal. Men så sker det. Och man inser att inte ens den plats på jorden man tror är trygg, den plats folk flyr med risken för sina liv till, den plats som anses vara så säker, inte alls är det. Varken säker eller trygg.


Jag tänker även copypastea det inlägget jag skrev idag på instagram.

"Jag är rädd. Det är jag. Jag vet att somliga anser att man inte ska vara det. Att det är just det som gärningspersonerna vill skapa. Rädsla. Men jag är rädd oavsett. För jag är sån. För att livet är sådant. Utan rädsla, inget mod. Utan mod, ingen förändring. Förra veckan satt jag på tunnelbanan. Plötsligt får jag för mig att det sitter en självmordsbombare i samma vagn. Bisarrt? Naivt? Dumt? Kanske. Men för mig var känslan och inbillningen stark och jag klev av tunnelbanan och tog nästa. Igår. Efter det fruktansvärda. Sa jag att jag aldrig mer skulle åka tunnelbana. Aldrig mer gå på stan. Givetvis sagt och tänkt i en stund av chock. Men med rädslan som orsak. Jag tänkte att jag ville fly till skogs och bosätta mig ensam långt ut på landet. Jag var rädd. Jag vaknade imorse med samma rädsla. Möts av sociala medier som säger: va inte rädd. Jag kämpar för att stålsätta mig. Men rädslan kan inte försvinna. Jag är rädd. Men jag vet så väl om hur jag funkar. Låter jag rädslan vinna en gång, så blir den regerande. Då tar den över och styr mitt liv. Så jag gjorde det enda tänkbara. Osminkad. Oduschad. I sovbyxor. Rafsafe jag snabbt ihop ett ljus och en blomma och sprang iväg till tunnelbanan. Vägrade tänka efter en gång extra. Eftertanken skulle bara stoppat mig. Jag åkte in till centralen. Och gick upp mot drottninggatan. Jag var tvungen. För att inte låta min rädsla ta över greppet. Inte styra mitt liv. Och givetvis. För att hedra offren. Och livet. Möter jag inte rädslan direkt, tar den ett för starkt grepp om mig. Av erfarenhet vet jag att jag funkar så. Rädslan finns kvar. Men den styr inte min frihet. Mina val. Mitt liv. Det är okej att vara rädd. Annat är faktiskt omänskligt. Men låt inte rädslan bli din röst. Din väg. Ditt styre. Kärlek. P."


För jo, Jag är fortfarande rädd. Kommer alltid tänka efter när jag går ner i tunnelbanan. Kommer alltid spana runt och tro att var och varannan människa är potentiella mördare. Ledsen, jag vet att det kanske låter sjukt och ibland fördomsfullt, men jag kommer inte ifrån det. Jag kommer alltid ha en klump i magen när jag vistas i folksamlingar. Jag kommer alltid oroa mig inför event. Jag kommer kanske inte ens våga mig på att besöka riskfaktoriska händelser. Men jag kan inte låta rädslan styra mitt liv totalt. Jag kan inte låta den hindra mig i min vardag. Jag måste komma ihåg att leva. Leva. Leva. För som denna händelse också visar, är ju att livet när som helst kan ta slut. Det finns terror. Det finns dårar. Det finns hat. Hur snäll och bra människa man än är, så kan man råka ut för döden ofrivilligt. Då måste man ju ha vågat leva när man väl levt.


Jag är rädd. Men jag tänker leva vidare.

Jag är rädd. Men det kommer inte stoppa mig.


Jag är rädd. Och det är okej.

bilder från dagen:

av mig. mobilbilder.

Likes

Comments

Å du milde matilde. Nu är livet sådär mycket igen. Sådär mycket känslor. Sådär mycket tankar. Så där overexplosion mycket. Vet ni hur jag menar? Kanske inte. Känner ett behov av att skriva av mig. Samtidigt som jag inte riktigt vet var och hur jag ska börja. Eller ens vad det är jag vill få ut. Det är bara tjockt i skallen. Tjockt fast ändå tomt. Ännu ett sånt där fenomen jag inte riktigt kan förklara.

Men det är som att jag både älskar och hatar allt samtidigt. Älskar livet. Hatar livet. eller nja. livet hatar jag kanske inte. Men vissa delar av det hatar jag. Delarna som jag inte riktigt kan hantera. Eller egentligen är väl hatar ett fel ord ändå. Men jag finner somliga parter av dagens existens jävligt knepiga. Medan andra bara flyter på. Rinner fram. Leker. Dansar. Flyger.


Här om dagen fick jag frågan om jag ville jobba med en ny grej. En endagsplåtning. Nya människor. Ny typ av kund. I min glada iver över att ha blivit tillfrågad tackade jag ja. Såklart. Jag vill ju verkligen tacka ja. Men så när det närmar sig så kryper ångesten på. Frågor som "men varför gör jag det här, vem är jag, klarar jag det verkligen, orkar jag hela dagen, är mina skills tillräckliga, duger jag?" tumlar runt i huvudet. Strypsnaran dras åt. Snaran av ångest alltså. I förtid oroar jag mig för allt. För att jag ska kollapsa, inte palla, för att bli utslängd pga dåliga fotografiska kunskaper, bli avskydd, ja till och med för att dö i rädsla oroar jag mig för. En annan del av mig är direkt där med pekpinnen. Säger att jag inte får oroa mig för sådant jag inte vet kommer hända. Inte oroa mig för framtiden. Inte dränera nuet med en rädsla som med största sannolikhet inte kommer slå till. Och så pendlar jag där emellan. Mellan pekpinnen och rädslan. Mellan lugn och oro. Mellan trygghet och osäkerhet. Huvudet i en ständig verksamhet. Ingen vila. Ingen ro. Alltid en sida som tävlar mot en annan.


Nåväl. Jag tog mig till jobbet. Och likväl där, under hela dagen, har jag konstant växlat mellan säker och trygg, och osäker och vilsen och rädd. Men någonstans bör jag väl ändå klappa mig själv lite på axeln. I did it. Jag tog mig dit. Jag var där. Jag hade ångest, visst, det hade jag, men jag gjorde något ändå.. inte felfritt och i total frihet, men jag gjorde det ändå och jag det kanske finns en viss storhet i det. Även om min kritiska sida bara ser allt det där jag inte lyckades med. Så kanske man ibland måste försöka tänka utanför den ramen och bara pränta pränta pränta in det man faktiskt klarar av också..


Inte lätt. Men jag övar. Försöker. Övar. Försöker.

Och tids nog kanske man blir bättre och bättre på det också. På att se sina bra sidor och inte bara sina issues.

Eller?



Likes

Comments

Ja ni. Denna vecka har verkligen satt en på prov. Både fysiskt och psykiskt. Tror knappt jag sovit mer än en handfull timmar sedan i tisdags. Och med tanke på hur dagarna sett ut sedan dess så finns där nog viss logik i att jag i skrivande stund knappt kan hålla mina sinnen i ett medvetet tillstånd. Samtidigt som jag knappast kan sova heller. Det florerar så mycket i mitt huvud att bara jag närmar mig sängen så exploderar mina tankar och en lava av känslor svämmar över.

Och någonstans tror jag att jag vill ta det från början. Gå igenom det från a till ö. Bearbeta. Sortera.

Så well. Here it goes.

Natten mellan tisdag och onsdag vaknade jag av att mitt hjärta, min lille hund Bosse, klängde på dörren och ville ut. Väl utsläppt var det bara gräset som var av intresse. Som en ko på grönbete ville han bara gå runt och snaska på det gröna våta gräset. När hundar äter gräs betyder det ofta att dom försöker spy. Detta har hänt Bosse förr, ty han är en sakätare och sätter lite lätt saker i halsen.
Senare under onsdagen ser jag att han kräkts. Två gånger. Vilket egentligen inte är så oroväckande. Men framemot eftermiddagen tar jag med honom ut. Han stannar var femte meter och försöker bajsa. Jag trodde han var lite hård i magen eftersom han mest bara krystade. Efter många försök får han till slut ut det. Men det är inte avföring som kommer. Det sprutar bara blod. Här stannar mitt hjärta. Jag är extremt känslig för blod när det kommer den vägen. För att vara riktigt mysig så kan jag gå in på mer detaljer. Anledningen till min känslighet för detta är för att jag själv varit drabbad av det och varit totalt säker på att jag hade cancer och skulle dö. Så jag trodde där och då att detsamma skulle hända Bosse.
Så med en iskall kåre i hela kroppen springer jag hem. Frågar morsan vad jag ska göra. Jag ringer djursjukhuset. Telefontiden är slut och de tar bara emot samtal om det är akut. Jag vet ju inte om detta är akut så jag lägger på. Bosse är ju ändå pigg och glad så jag tänker att det kan vänta.

Någon timma senare händer det igen. Blodet sprutar. Denna gång inomhus. Då ringer jag på akuttelefonen. Detta är 20 minuter innan sjukhuset stänger. Dom säger att jag ska komma in direkt. Inom dessa 20 minuter.
Så ja la på luren. Grabbade Bosse under armen och stack. Väl där får vi vänta i flera timmar. Under denna tid blir Bosse tröttare och tröttare och bajsar ut mer och mer blod. Han vägrar äta och dricka, och så är han världens matgladaste hund annars, så här märker man att något är riktigt fel. Till slut blir det vår tur. Då har onsdagen övergått till torsdag och det är min morsas födelsedag. Morsan är med mig på sjukhuset så vi firar in dagen hennes där. Ifjol firade vi den på sjukhuset där jag var inlagd. Ett rätt illavarslande datum med andra ord.
Veterinären tittar på Bosse. Jag börjar torka upp blod på Bosses svans. Då säger han att jag kan låta det vara för Bosse kommer inte komma hem ikväll och att han kan ta hand om det. Jag blir rädd. Vad då inte komma hem? Säg nåt mer då för fan! Han säger att han bara ska skriva klart. Sen ska vi prata. Jag dör av rädsla. Sen säger han att Bosses tarm är alldeles för öppen och slapp och kraftigt inflammerad. Han säger också att han tror att det är en allvarligare form av magsjuka men att man måste göra fler tester för att se vad det är och för att kunna utesluta annat.
Bosse är vid denna tid så utmattad att man inte kan göra någon undersökning förrän han fått dropp och piggnat till.
Vi lämnar honom där.
Den natten sover jag knappt en minut.
På torsdagen dröjer det till 12.30 innan veterinären ringer. Bosse är lite piggare men blöder fortfarande. Provsvar visar för höga halter av vita blodkroppar. Röntgen visar en väldigt irriterad tjocktarm. Han får antibiotika och fortsätts förses med dropp. Jag frågar om han kommer klara det och får svaret: "han e stabil just nu". Ett svar jag exploderar av. Vad fan betyder det liksom?? Dom behåller honom ett dygn till och ska ringa upp under fredagen. Fredagen är redan en extremt krävande dag då Louise ska begravas och jag ska åka ändå till göteborg för att delta under denna. Jag sover ännu mindre denna natt och är knappt medvetande när jag tar mig till tåget på fredag morgon. Men begravningen kändes viktig för mig. Så jag ville dit oavsett hur trött och ledsen jag var.
Väl där känns det ändå bra. Jag återser en vän jag inte sett sedan vi låg inlagda tillsammans för 9 år sedan. Det var ett minst sagt kärt återseende trots omständigheterna. Begravningen var väldigt fin. Men jobbig. Och jag kunde inte låta bli att slås av tanken: "det kunde varit jag". Louise dog till följd av den sjukdomen vi båda drabbats av. Och jag har på så nära håll sett hur den verkligen tagit en människa ifrån jorden och livet. Det gjorde ont.

På tåget hem får jag veta att Bosse mår bättre och att han får komma hem. Han är inte frisk men så länge han inte är i behov av dropp kan han få vara hemma. Han ska fortsätta gå på antibiotika samt äta specialmat. Och kommer blodet tillbaka så måste vi såklart åka in igen. Än så länge har han varit blodfri men magen hans är fortfarande inte bra. Men han är matglad igen och även om han är betydligt tröttare än vanligt så är han piggare än för ett par dagar sedan.

Men allt detta har tärt på krafterna må jag säga. Har knappt hunnit känna samtidigt som jag känt massor. Så oförklarligt. Så tungt. Så jobbigt. Ja. Jag skriver faktiskt ut att jag tycker något är jobbigt. Jag tycker annars det är svårt att medge både att jag är trött eller att jag finner livet tungt. Jag är ju den livsglada. Och det är jag fortfarande. Men denna vecka har varit mäktig för mitt psyke och den har gjort ont på många sätt.


Men här sitter jag ju iallafall. Bosse ligger i sängen bakom mig. Jag lever. Jag är starkare än någonsin. Någon dag blir det bättre. Någon dag lyser solen i mitt liv igen. Fram tills dess håller jag ut. Och njuter då glädjen faller in.



mitt hjärta <3

på tåget

dikt och bild av mig.

Likes

Comments

Igår gick jag igenom min garderob (ehm, läs golvet, fåtöljen och en och annan komplett kaotisk låda). Behövde göra en vår-checkout. Känns inte riktigt adekvat att gå med samma byxor som man gjort det senaste halvåret ty dessa har varit dom enda som långfillingarna gått in under. Well. Till min insikt kom då faktumet att jag inte direkt har så många andra byxor som fortfarande går att knäppa i midjan. Ena sidan av mig jublar över det. Över att jag inte får panik och ångest över sånt längre. En annan del av mig sörjer en smula. Mitt ekonomiska jag fäller en och annan tår. Min budget är kanske inte den skarpaste just nu och jag prioriterar knappast kläder före dom kamera grejorna jag vill införskaffa.


Men sen slog det mig att morsan reser bort om ett par dagar och har bett mig ta hand om hushållet meanwhile. Dvs att vattna blommor (eh, aldrig lyckats hålla dom levande tidigare men hon har fortfarande tillit till mig ändå), ta hand om hennes hund, och fixa allt annat som behövs fixas. Så jag körde på tricket att "om jag gör allt det där så kaaaan väl du snällllllaaa sponsra ett par nya byxor till mig". Hon accepterade min bön.


Så idag svirade jag runt på stan en sväng och köpte ett par byxor. Rätt härliga om ni frågar mig. Blev även en blus/topp till. Allt från Monki. Skor och örhängen är dock gamla, från HM.


Och det här är verkligen en av det mesta ljuva sakerna med att numera ha en kropp - att kunna bära upp kläder utan ångest och utan att behöva smyga runt på barnavdelningarna. Må låta ytligt och sådär typiskt i-ländskt, men fuck det. jag älskare och då gör jag det. Så äre liksom.


moi by moi

Likes

Comments

Yesterday night. ja. vad ska man säga. livet tvåpunktnoll. nära på cloud nine. sjunde himlen. och klyscha på klyscha. metafor på metafor. kan fortsätta i evigheter. men stannar nog här ändå. vissa saker är inte efter-förklarliga. gårdagskvällen är en sådan stund. men låt mig göra ett försök.


för ett år sedan hade jag ingen aning om vem hon var. ens att hon existerade. instagram förde oss samman och förra sommaren träffade jag henne för första gången. vi snackar här om A.

här om dagen frågade denna A ifall jag ville hänga med på konsert. LP på Debaser. Hade jag låtit min comfortabla trygghetszon bestämma, hade jag legat hemma. då hade jag ioförsig aldrig ens lärt känna A. men nuförtiden låter jag sällan den där zonen av falsk trygghet guidea mig. numera följer jag min impuls, min vilja mitt hjärta och min friska hjärna. så jag tackade ja, klart jag (alltså mitt riktiga jag och inte mitt rädda jag) ville gå.


mötte upp A vid sjusnåret, gick till platsen för spelningen. käkade och pratade en stund innan kalaset skulle börja.

tidigare under dagen hade jag sett på instagram (återigen detta fenomenala fenomen) att jag en tjej och hennes morsa, som jag bägge haft kontakt med via just detta sociala medieformat, också skulle dit. Jag hade aldrig träffat dom innan och tänkte att det kunde bli ett ypperligt tillfälle att säga hej.


vilket. vi gjorde. och helt plötsligt hängde vi allihopa. framför scenen i ett publikhav. och lyssna till en extremt talangfull och begåvad brud, LP. och jag kände bara hur universum gav mig en gåva för allt jag kämpat för. jag fick dela kvällen med människor underbarare än underbarast. jag fick vara ute i livet. leva. jag var social och jag var inte rädd en enda sekund. jag bara var. mig själv. helt och fullt ut. och det var ljuvligt.


jag vet. för somliga är detta vardagsmat. somliga gör sånt här lite var och varannan dag. träffar folk, umgås och har kul. men jag gör det inte. och har definitivt inte gjort tidigare. så för mig är dessa stunder mäktiga, emotionella och värdefulla till omåttlighet.


nåväl. fybubblans härligt var det och livsglädjen steg om möjligt än mer.


keffa bilder men ändå. det var inte bilderna som stod i fokus. utan upplevelsen.

Tack Anja för att du är bäst. Tack Heli och Mia för att jag äntligen fick träffa er. tack ni andra som var med. och Tack mig själv för att jag vågar.

Likes

Comments

Idag har jag känt energin flöda och hoppet spira. Kan bero på att solen strålat och vårkänslorna bubblat. Men det kan också ha att göra med hur jag spenderade min förmiddag.

och innan jag berättar om den, så ska jag dra storyn bakom.


det är egentligen ingen big deal, och inte alls storartat, men viktigt, givande och mentalt stärkande.


och låt mig återkomma till en liten metafor jag ofta använder mig av - "om du inte köper lotten har du heller aldrig chans att vinna".

Mer konkret - om du aldrig vågar fråga kan du heller aldrig få svar.

antingen får du en nitlott, eller så får du vinst. antingen får du att positivt svar, eller så får du kalla handen.


förr i tiden vågade jag aldrig fråga. jag gick runt och drömde och önskade och hoppades. men jag gjorde aldrig något åt saken. ville att alla andra skulle ta kontakt med mig. vågade inte bjuda på mig själv. osv osv.

då hände inte så mycket i livet heller. jag var fast i imaginära visioner bortom realismen.


numera har jag förstått logiken i att jag själv måste ta initiativen. jag måste köpa lotten. eller ta frågan ur käften. jag måste våga bjuda in. öppna upp. chansa. hoppa. flyga. och riskera att falla.


jag har ju jobbat en hel del med tv-produktion, och jag säger inte att jag inte vill tillbaka till den världen, men just nu har jag valt att inte aktivt söka så mycket jobb i den världen, utan mer satsa på foto inom sociala medier, bloggar och webb. på något sätt kom jag i kontakt med anitha, och jobbar sedan en tid tillbaka med henne. ett jobb jag verkligen gillar. men det fyller inte upp min tid helt. så gick jag och funderade och tänkte på att jag skulle vilja hjälpa fler i samma bransch med bilder. och för nån vecka sedan bestämde jag mig för att skicka ut ett mail till några personer. ett mail där jag presenterar mig, visar att jag finns och vad jag kan. skitjobbigt egentligen, att liksom bah tro att man är nåt eller nån. men så hade jag tanken på lotten i bakhuvudet. om jag inte skickar ut och just visar att jag finns, så kan ju ingen hitta mig heller. återigen - köper jag inte lotten kan jag inte vinna. så jag drog till slut iväg mailet. och visst. någon tackade nej. någon svarade inte alls. men. någon svarade ju faktiskt också ja. blev glad för att jag tog kontakt. tyckte det var en bra ide. och ja. denna förmiddag spenderade jag med denna person. någon jag inte alls känner, så bara den grejen var ju lite skrämmande, möta en främling liksom. men jag orkade inte vara rädd. kände mer nyfikenhet. och glädje över att få plåta. och det gick superbra. bilderna kändes snygga och jag hoppas få fortsätta plåta med denna person fler gånger.


well. det jag ville förmedla är mest det här med att man måste VÅGA. våga fråga. våga chansa. våga försöka. annars når man aldrig dit man vill. dom där serverande silverfaten finns inte. man måste själv aktivt jobba för det man vill. våga tro på sig själv. eller om man inte gör det - så fejk it til u make it. jag är skitnervös också. men jag gör det ändå. för man har ingenting att förlora. visst, köpa en lott kostar en liten slant, och att våga fråga kanske tar ett par minuter eller så, men vad är det egentligen? när vinsten kan bli stor?


våga. våga. våga.



Likes

Comments

Igår träffade jag en god vän, och ångesten jag haft under måndagen trappades ner brutalt efter att ha pratat med denna ljuva vännina. För genom henne får jag dom perspektiven jag själv i stundens hetta inte kan se. Man kan väl säga att hon fick mig att stanna upp och tänka ett varv extra.


För i måndags hade jag alltså en gruvlig panik över livet. Över dess tomhet. Över att jag inte har jobb tjugofyrasju och att jag inte tjänar miljoner. Men efter att som sagt ha fått snacka av mig och fått ett par kloka ord tilltalade till mig, så är insikten nu en annan.


För ett år sedan befann jag mig på en heldygnsvård för svårt sjuka patienter. Sjuk i en dödlig sjukdom. Jag hade vid denna tidpunkt en vikt du inte bör kunna leva med och ett levervärde lika högt som livslånga alkoholister kan få. Jag hade inte träffat vänner på månader. Jag var rädd för allt. Jag vågade inte ta kontakt med folk. Jag orkade knappt andas. Och jag hade absolut inget jobb.

Det har alltså gått ett år sedan det där var min realism. Och ett år i dessa sammanhang är inte mycket. Ett år är ingenting. Och ändå har jag lyckats förändra så mycket under denna lilla tid. Jag kan inte kräva mer av mig själv. Jag kan inte förvänta mig mer. Jag kan förvisso önska och drömma om annat. Men i verkligheten finns där ingenting som säger att jag bör ha nått längre eller vara någon annanstans. Jag ska egentligen bara vara innerligt tacksam och glad för att jag trots allt är här där jag är.


Jag är inte ens 26 år. Jag har spenderat dom senaste 11 av dessa år med en allvarlig sjukdom. Jag kan inte sätta kraven högre. Jag kan inte placera ribban upp över skyarna. Jag måste förstå att det jag gör är alldeles utmärkt bra och att den resan jag gjort fram tills nu är makalös.


Och någonstans så vet universum. Universum kommer förse mig med massa jobb, den dagen jag är redo för det. Det kanske helt enkelt är meningen att jag ska ha en lugnare period just nu. För att hinna med mig själv. För att utveckla mig själv. Det må låta flummigt för somliga. Men things happens for a reason. Jag vet att världen förbereder något stort för mig och att jag då behöver den här lugnare tiden nu som uppladdning. Typ iallafall.


Men med det sagt så innebär det inte att jag kommer leva ångestfritt dagarna i ända. Nä. Jag kommer förmodligen ha många dagar som den jag hade i måndags. Men då får jag återgå till detta inlägg och påminna mig själv helt enkelt. Eller kanske slänga iväg ett mess till min vän.


Hur som haver. Jag är här. Jag är nu. Jag lever. Och jag är bra. Oavsett jobb och karriär eller inte. För jag har tagit mig hit. Och det har varken varit självklart eller enkelt.





Då. För ett år sedan. En krigarstrong selfie och en jag-tecknar-för-att-det-är-det-enda-jag-har-och-kan-selfie.

Igår. En kooolare friendfie med just en ljuv vän. Och en tacka-livet-selfie för allt jag ändå är och har gjort.

Likes

Comments

Ofrivilligt lediga måndag. Är knappast min främsta kärlek. Jo. du läste rätt. För mig är dessa lediga dagar inte njutningsfulla och ljuvliga. Dom är faktiskt mest bara ångest och rädsla. Ofta när man säger till någon att man varit ledig, så får man alltid repliken "men fan vad skönt" tillbaka. Och när jag inte orkar annat så ler jag bara och säger "ja visst, jättehärligt", men egentligen vill jag bara skrika "det är så jävla vidrigt och jobbigt att jag inte vet var jag ska ta vägen!!"

För det är just så. Vidrigt och jobbigt. Jag känner mig så dålig. så obehövd. så ensam. så liten. så oexsisterande. så utanför. Och jag kan inte låta bli att få deja-vu känslor från alla dom ensamma dagarna jag spenderat hemma med sjukdomen. Dagar då jag inte vågat mig ut. Orkat mig ut. Dagar då hemmet varit mitt allt. Min enda plats. Hemmet där jag spenderat dygn efter dygn tillsammans med enbart mig själv och mina demoner.

Ja. Jag får flashbacks från hur det var under mina sjukare dagar. Jag vet att det är annorlunda nu. Men det sitter fortfarande i väggarna. I huset. I pysslandet som jag då alltid sysselsatte mig med och som jag nu också försöker fördriva tiden med. Det är så...så minnesframkallande. Det kanske är svårbegripligt för någon som inte varit i den här situationen. Men för mig är det såhär det är. Jag finner smärta i att vara arbetslös och ensam. Smärta i ovissa ledigheter.

Jag försöker anamma filosofin om att vara mer nyfiken på det okända än rädd, och jag övar stenhårt, men jag bemästrar inte den konsten till fullo än.

Jag kanske blir mer soft och trygg med detta i framtiden, och vet jag att jag har jobb resten av veckan så kan jag hantera det redan nu, men just nu är min jobbsituation rätt ostabil och då är dessa lediga och ovissa dagar väldigt skrämmande och ångestframkallande.


Någon som känner igen sig?


Och bortsett från att pyssla och fixa och dona så finner jag mig själv allt som oftast dagar som dessa framför datorn. Framför arbetsförmedlingen och kurser.se. Försöker desperat hitta något. Är i stunden beredd att göra vad som helst för ett jobb. En utbildning. En kurs. Men kommer alltid fram till att det ändå inte är lösningen. Jag blir inte lycklig av att ta ett jobb bara för att stilla min rastlöshet. Jag blir inte lycklig av att fly mina tankar. Kanske för stunden. Men inte i längden. Visst måste jag ha jobb för försörjningen. Och visst måste jag ha sysselsättning för att inte återgå till min eremitism osv. Men det bör inte grunda sig på desperation och rädsla. Jag vet vilken jobbvärld jag vill vara i, och visst kan det hända att jag måste komplettera min inkomst med andra kneg innan jag kan leva på mina drömmar fullt ut, men jag kan inte ge upp mina drömmar bara för att det i stunden inte går som på räls.


Så. det har varit en rätt tuff måndag, men jag har ju överlevt so far och har planer på att överleva resterande timmar också. och imorgon är en ny dag och då ska jag iväg på min tisdagshemlighet och sedan luncha med A.


This too shall pass osv.


mebymepic.

Likes

Comments

Ibland får jag ryck och känner för att vara kreativ och skapa. eller okej. ibland är en underdrift. det händer rätt ofta. men för det mesta stannar det vid rycket och i tanken. inte lika vanligt är det att jag tar tag i ideerna rent konkret och faktiskt gör något. men idag hände det. kanske för att det är söndag och jag behövt dämpa min klassiska söndagsångest. och hur svalkar man en brinnande eld av rastlöshet och oro om inte med lite kreativt skapande.


idag föll min gråa hoodie offer för mitt kreativa sinne. jag har ju sedan en tid tillbaka ett varumärke som heter Fukc Normal, och med detta i bakhuvudet pimpade jag simpelt och lätt denna tröja.



fuuukcnormal yao.

Likes

Comments