Du måste, vi måste, jag måste... måste är de mest ångestladdade ordet jag känner till.
Inte för att jag har problem med att ta ansvar vilket ordets innebörd innefattar. Utan för att det innebär ytterligare en sak JAG har del i att det ska kommas ihåg och se till att bli utfört...
Almanackan har blivit min räddare i nöden... men att komma ihåg moment som borde vara rutin... där faller jag!
Att öppna inkommande räkningar och organisera dom är ett moment som jag inser är viktigt måste! Men sååå svårt... inget jag kan föra in i almanackan direkt... eller?!
Min almanacka är fullklottrad med kunder, möten, träningar (mina och barnens) läkar/tandläkarbesök för familjen, skolaktiviteter, veterinärbesök, matcher, föreningsåtaganden mm... vilket får mitt liv att flyta på en dag i taget.. fråga mig inte på måndag om sonen har bortamatch på lördag, för har jag inte kalendern framför mig har jag inte en susning... Har fått gliringar av den äldre generationen för min "dåliga koll", att jag är beroende av telefonen osv... och kanske de är så att jag har sämre koll, är slarvigare och mer lat och tankspridd... eller kan de va så att samhället vi lever i är skruvat... att alla måsten blivit så många fler... att jag tillsammans med alla mina andra medsystrar/bröder som oxå gått i den berömda väggen haft lite too much på agendan innan kroppen dragit i handbromsen och markerat tydligt att de varit för mycket genom att se till att vi inte kommer ihåg allt som ska göras...Bara dom mest fundamentala behoven som vila, vätska och mat...
Kanske jag borde se de som en lärdom... men när samhället är uppbyggd på att vi vuxna ska ta allt de här, hur hittar vi en balans att visa våra barn rätt väg?
Ansvar och måsten.
Harmoni och balans.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Älskade unge... tröttheten vann till slut över sorgen och förtvivlan. Drar en lättnad suck när jag känner din kropp bli tyngre och andetagen börjar lugna ner sig.... Men bekymmerrynkorna i pannan dröjer sig kvar, och snart börjar börjar tårarna rinna nerför dina kinder igen. Sorgen har följt med dig in i sömnen. Lägger handen på ditt huvud och tänker att jag alltid ska stå vid din sida.
De fanns en tid då jag tänkte att jag skulle göra allt i min makt för att skydda mina barn mot all ondska och orättvisor i världen, tills en dag då jag förstod att de är en del av livet. Men att få möta döden på nära håll för första gången i sitt liv på detta brutala sätt är mer än en prövning.
När en vän ena dagen är sprudlande levande för att nästa dag aldrig mer dyka upp. När vännen förlorar sitt liv på ett sånt fruktansvärt sätt att det klassas som mord.
Alla tankar som dyker upp, "Han hann aldrig uppleva sin 14:e födelsedag mamma"
"Han skulle ju titta på den där filmen som ha premiär nästa vecka.... han hann aldrig de mamma"
"Han fick se så lite av världen mamma"
Alla dessa frågor och reflektioner krossar mitt hjärta... Vet att denna upplevelsen kommer prägla hans liv för alltid!
De går inte att ta bort...
vännen kommer för alltid vara borta...
Känner en klen tröst i att han inte är ensam i sin sorg, en hel klass (skola) delar samma sorg och förlust som han...

Avslutar med att sända all kärlek till pojkens närmaste.... De här är de absolut värsta som kan hända en förälder... hur överlever man!?

Likes

Comments

Vad innebär de att ha en utmattningssyndrom i bagaget?
Även om jag har kommit jättelångt i min återhämtning, ser ljust på framtiden (oftast), blir jag ofta påmind om att jag kanske aldrig kommer tillbaka dit jag en gång var..
Min stresströskel är nu mera superlåg.. kan ibland rulla över kanten utan jag förstår hur de gick till...
Kan ha svårt att acceptera motgångar... blir de fler än en på kort tid har jag svårt att se lösningar och möjligheter utan istället förvandlas jag till en gråtande drama queen (förlåt familjen).
Känslig för ljud... kaos i hjärnan.. trött
Sociala sammankomster är otroligt energitömmande... hur trevliga de än må vara.
Sömnbrist leder oftast till migränanfall...
Nu letar jag efter metoder att få mitt liv att fungera kring mina nya förutsättningar... eftersom jag troligtvis aldrig kommer tillbaka till den jag en gång var, måste jag skapa ett liv som fungerar kring de jag blivit.
Men med detta vill jag inte påstå att jag blivit en sämre fungerande människa... bara att jag måste lära mig leva som den jag är nu och inte den jag varit.
Jag har blivit en lugnare, mer inkännande, fördjupat min empati...
Jag måste ge mig själv tid till återhämtning, planera in "andrum" i almanackan...
Ge mig själv en klapp på axeln istället för en mental käftsmäll när jag säger "stopp, vila".


  • 41 Readers

Likes

Comments

När livet stannar upp... gör en helomvändning och tar en helt annan snårigare stig än den man först planerat....
när resan genom livet tillsammans med livskamraten plötsligt ger vika.
Allt som oftast glömmer man den som står bredvid.. Den som stöttar, täcker upp, vårdar och servar.
Personen som står den drabbade närmast... frågan är vem som blir mest "drabbad".
Alla timmar som den bredvid våndas, vakat och gråtit. Timmar av sömnlöshet som aldrig någonsin kommer tas igen... Att ha kastats mellan hopp och förtvivlan. Alla tankar....
Att som make/maka även få vara sjukvårdare, sjukgymnast och terapeut.
Låt oss aldrig glömma de som står bredvid...
Omtanke. Kärlek. Avlastning.
Ge dom chansen att andas och vila... för utan dom skulle den drabbade aldrig orka!

  • 45 Readers

Likes

Comments

Älskade päron..
Mamma och pappa... ni har alltid funnits i mitt liv, ställt upp när det behövts, backat upp när det kört ihop sig, barnvakt, skjuts..... etc,etc
Nu behöver ni hjälp... och mitt hjärta blöder, brister, går sönder! ..... för jag kan inte hjälpa er på de sätt ni behöver. Min kapacitet, tid och inte minst energi är helt dränerad.
Både bävar och ser fram emot morgondagens möte med biståndsenheten... hoppas på en lösning. Älskade päron!

  • 53 Readers

Likes

Comments

När tålamodet tar slut och tårarna tar vid.
När den starkaste inte längre orkar vara stark.
När den sista energin dräneras ur själen liksom kroppen...
Där blir pennan en förlängning av tanken, och pappret terapeuten.
Då blir trädet, mossan och stenen i skogen min källa till återhämtning.
Den kuperade terrängen blir min tankevila.
Att få vandra med den lilla varelse som ger mig villkorslös kärlek.
Tacksam för livet, trots prövningarna som avlöser varandra.

  • 67 Readers

Likes

Comments

Precis avnjutit en underbar hotellfrukost... fantastiska charkisar, ostar, frukt, rykande nybakt bröd, hemmagjord müsli, färskpressad juice...mm, mm, mm
Miljön är dessutom fantastisk! Känns som att äta i ngn vardagsrum ngn stans i Italien...
Tänkte att jag skulle ta med telefonen ner till frullen för att föreviga detta... men jag tog istl beslutet att låta telefonen ligga kvar på rummet, så att jag skulle kunna vara närvarande i alla sinnen och njuta av vad stunden gav☺️.
Dom som känner mig bäst vet ju att en av de största höjdpunkterna för mig med hotellvistelse är just frukosten....

Likes

Comments

Efter en tumultartad dag, avrundar vi med kaffe,wirre och godis... cuz I'm freaking worth it!

Likes

Comments

Som att stå på kanten av den bråddjupa sjön... blicka ut och se två av sina närmaste, käraste människor... långt därute, kippa efter andan, ropa på hjälp, dra och slita i varandra... ömsom för att rädda varandra och ömsom för att rädda sig själva... men framförallt är det min hjälp dom vill ha...
Men jag har glömt hur man simmar... fryser, orkar inte... förlamad!
Hjälp!!
Jag ber dom ta tag i räddningsbojen som guppar bredvid... eller kanska ta ngr simtag för egen maskin fram till den lilla ön bredvid...
Men dom lyssnar inte, hör inte!
För deras skrik och vädjan överröstar mig...
Bara jag kan hjälpa tror dom!
Magen värker... tårarna bränner... svårt att andas...
Vill bara skrika....men skriket fastnar.

Likes

Comments

Stänger dörren till sovrummet... bara jag.
Jag är ensam hemma så att stänga in mig är mest symboliskt...
Att stänga dörren och att samtidigt öva på att stänga av omvärlden, samla och förvalta mina egna energier.
Tar några långa djupa andetag...
Efter en stunds mental vila börjar salta tårar rinna nerför min kind
... jag låter dom komma
.. välkomnar att få känna känslor
... inte stänga av.
Vet inte varför jag gråter.. glädje, sorg...eller bara för att de behöver ut.
Öppnar ögonen och bestämmer mig för att dagens mentala övning ska vara att fokusera på tacksamhet för de jag är och de jag har och inte känna skuld för de jag inte lyckas åstadkomma just nu, och oro för de jag inte har.
Jag accepterar att kroppen och knoppen går lite på halvfart just nu... väljer att se det som en möjlighet att få återhämta, läka, känna och andas.
Jag ska öva på att möta människor och se dom i ögonen utan att be om ursäkt för att jag är och mår som jag gör..
Jag ska öva på att sätta upp ett pansarfilter mot alla negativa energier som kommer i min väg.
Jag ska vila när kroppen vill vila

Likes

Comments