Postad i: Caroline , Min skolgång

Skolan rullar på i vanlig ordning. Det är spännande och lärorikt som fan. Och bara genom att läsa böckerna så lär man sig så otroligt mycket nytt, som man hade hyss om men som man verkligen förstår nu varför saker och ting är på det sättet. De är så härligt alltså. Psykiatrin är nog det jag tycker är roligaste än så länge. Det andra är såklart också roligt men psykiatrin är mest intressant.

Nästa vecka och 4 veckor framöver går jag ut på praktik som är inom äldreomsorgen, demensboende. Ska bli spännande, dock är jag väldigt skeptisk mot det. Har alltid varit det mot äldreomsorgen. Antar jag bara fått en konstig syn på det hela. Kanske älskar demensboende och väljer att vilja jobba med det istället, man vet ju aldrig vad som händer. Lss ändra ju hela min syn på vad jag ville utbilda mig till så kanske äldreomsorgen också gör. Som sagt, man vet aldrig vad som händer.

Så idag ska jag dit iaf och hälsa på och kolla stället och snacka med min handledare som jag gå med i 4 veckor. Lite nervös är jag, men än så länge är det ganska lugnt. Jag brukar mjukna efter ett tag så det ska jag nog göra idag också.

Ska förbereda mig lite nu lite innan jag ska gå till bussen. Ser framemot min praktik. Önska mig lycka till 😊

Likes

Comments

Postad i: Diagnos - Utredning, Familjen, Livet, Tankar

Igår var jag och Qasper på bup och snacka med läkaren ang hans medicin. Man börjar tydligen alltid med concerta för att se var det leder sedan. Så idag är Qasper hemma för att få påbörja sin medicin. Han fick en imorse, 18mg klockan 7:30 ungefär. Ingenting har hänt, ingenting alls. Han är samma gamla Qasper som vanligt. Hoppar, springer, brottas och ja han är precis som vanligt. Concerta ska hjälpa direkt, men antagligen så kommer dom få höja dosen till 27 mg istället. Jag trodde och hoppades att bara 18 mg skulle hjälpa men det gör det tydligen inte. Så vi får se vad som händer, fortsätter iaf med 18mg tills vi ska träffa läkaren igen om drygt 2 veckor och gå igenom hur det har gått.

Nu är nog det jobbigaste av allt, med medicinen. Man ska hitta rätt, man sa pröva olika och framförallt vad som är bäst för Qasper. Kan dock vara hur mycket som helst som måste prövas, eller så är denna rätt för honom med bara en högre dos. Jag hoppas innerligt vi hittar någonting snabbt.

Jag kan dock berätta för er att jag har haft riktigt ont i magen igår framförallt, och till vis del nu imorse också innan med medicin till Qasper. Jag har haft sån ångest att jag verkligen ska behöva ge han detta för att han ska "passa in" i samhället. Många anser att folk med adhd inte alls är som andra människor, dom bråkar, skriker, syns och hörs. Ja, så är det tyvärr. Men personer med adhd kan TYVÄRR inte styra det själv. Det är impulser och mycket händer pga att dom inte direkt tänker sig för innan dom agerar. Iallafall så ger jag medicin till han för han ska fungerar bra i skolan, han ska orka sitta ner och arbeta i skolan eller när dom har samlingar att han ska kunna stå still en längre stund utan att börja hoppa och studsa omkring och få igång andra barn exempel.

Jag vet jag gör detta för hans skull, och jag har varit väldigt väldigt öppen mot han om varför vi går på så många möten på samma ställe, varför vi träffar olika folk och varför han ska börja med medicin. Och han säger att han förstår och att han vet det är för hans egna skull också. Ibland kan han bli väldigt trött på sig själv också när han stimmar för mycket.

Förhoppningsvis så kommer allting bli bra och vi kommer hitta något bra för honom snabbt och snart. Allt för han ska få det bra så snabbt som möjligt. Slutar aldrig kämpa för dig min skatt. ❤

Likes

Comments

Postad i: Caroline , Livet, Tankar

Har ni också stått vid ett vägskäl och funderat på om ni ska gå åt höger eller ni kanske ska gå åt vänster.? När ni funderar på vad som egentligen är bäst för er, eller vad som är bäst för folk runt omkring er? Jag står här just nu och därav att jag inte skrivit så mycket här i bloggen. Jag är en väldigt kluven själ just nu. Mitt hjärta säger en sak och min hjärna säger en sak. Jag vet inte i detta läget om jag ska följa hjärtat eller hjärnan. Dock sammarbeta hjärtat och hjärnan väldigt mycket ihop och vill till en vis del samma sak men samtidigt så vill dom inte alls sammarbeta.

Jag blir rädd när jag kollar framåt i tiden och ser att ingenting egentligen blev som jag ville. Även om jag så är lycklig även om jag inte har det i mitt liv som jag behöver. Som får mig att skratta och känna kärlek på riktigt. Jag kanske inte behöver kärlek från en annan person. Jag kanske inte behöver den lyckan som man får i ett förhållande. Just nu mår jag väldigt bra som det är. Men jag vill ändå välja rätt i detta vägskäl, jag vill veta att jag inte ångrar mig längre fram eller att jag vill ha tillbaka någonting som jag kanske tappade på vägen.

Men vilken väg jag än väljer så vet jag att jag har folk runt om mig som kommer stå vid min sida i vått och torrt, genom tårar och skratt, genom svett och blod. Jag behöver inte oroa mig för det alls, jag vill vilka som finns där liksom. Jag krigar för det jag vill ha och behöver i mitt liv, och det kommer jag fortsätta göra tills jag blir helt nöjd med allting som jag behöver och känna. Som sagt, jag står inte helt själv i detta läget. Men man känner sig ändå ganska tom och ensam när man vandrar där själv. Man vill inte be någon om tips och råd i detta läget då man inte vill känna att dom tar ens beslut.

Andreas!! Andreas hade jag behövt som fan i detta läget. Jag vet att han hade kommit med något bra tips till mig dock. Utan att direkt påverka mitt val liksom,. Han gjorde alltid det så jävla bra, Men nu får jag ta detta själv, men hade fan behövt dig nu min vän!

Nä, dags att sätta ner foten och verkligen tänka och stryka och gå vidare liksom. Livet är inte alltid en dans på rosor och det är väl ganska bra också för man måste ju känna att man lever också liksom. Man kan inte bara strövla runt i livet och tro att allting kommer lösa sig av sig själv för det gör ingenting. Man måste göra någonting själv också och det är dags för mig att göra något för mig själv som gör att jag kommer må bra och kunna känna lycka och förhoppningar om min framtid som ligger inför mina fötter.

Jag är redo för mitt vägskäl!

Likes

Comments

Postad i: Caroline , Tankar

Så jävla typiskt mig alltså. Alltid ska jag bry mig mer än vad jag egentligen skulle behövt. Jag ska alltid se det goda i människor och sen blir man ändå rövknullad och får bara en dumförklaring på sig "varför skulle du bryr dig?". Känns så jävla skoj att höra det från en människa som man verkligen bry sig om, som man vill väl, som man vill ska ordna sitt liv och kämpa för saker så det blir något av personen. Nä istället får man bara en käftsmäll och blir otroligt sårad för man trodde man brydde sig om någon som man trodde man själv betyda något för, men nä. Varför skulle man bry sig om lilla mig?

Jag måste fan lära mig att inte bry mig så jävla mycket om folk som inte bryr sig ett skit om mig. Varför ska jag vara den som faktiskt hade funnits där, snackat med och verkligen på riktigt brytt mig om. Att höra "varför ska jag bry mig, det finns ingen mening med det", det gör riktigt ont, speciellt när man trodde man betydde något för personen och personen verkligen fått en att skratta så otroligt mycket på så kort tid. Där man fått en insikt på vad lycka är på riktigt, hur det känns att må bra på riktigt.

Känns lite som denna person vill bli nöjd med någonting, personen vill uppnå något med att såra mig på något sätt genom att säga saker till mig som kan göra mig illa, eller som denna personen vet kan trycka ner mig och få mig att må dåligt, eller få mig att känna att jag har gjort allting fel, ett stor felsteg!

Men det är slut på det, jag ska sluta bry mig. Jag ska sluta försöka hjälpa folk. Jag ska helt enkelt vara iskall!

Hoppas du är nöjd nu!!!

Likes

Comments