Vill bara ta upp det igen, igen igen och om igen. Att jag är en tänkare. Oftast så måste jag prata med mig själv när tankarna kommer ut. Nästan som jag argumenterade med någon eller förklarade något. Fast med mig själv.

Jag har aldrig fattat och fattar fortfarande hur jag ska få ut mina tankar på allra bästa sätt, önskar att mycket av mina tankar som sitter i huvudet kunde komma ut på ett sätt så folk skulle lyssna. Så att folk skulle bry sig och verkligen inse att det är så fruktansvärt viktigt att lyssna på en människa som har bra saker att säga.

Många i världen, majoriteten följer andra, gör steg för steg och allt som andra gör. Dom vägrar till och med att tänka själv, att ta egna beslut och göra som dom vill. Jag är så beundrad över människor som verkligen anstränger sig att gå emot fördomar och alla ''ramar'' som säger hur allting ''ska'' vara. 

Livet gör en trött och jag kan inte vara ensam att tycka så. Allt man gör, ser och hör kräver ens energi och det är så tråkigt att det är oftast det som man behöver minst som tar mest av ens uppmärksamhet. Jag är trött, på det mesta. Varit länge, många år men sällan jag tar upp det. 

Man kan bli vem man vill och livet är vad man gör det till, men som sagt krävs det så mycket energi. Man måste alltid kämpa, för exakt allt. Min hjärna har sneat så mycket att jag till och med inte ens orkar fundera på om det är jobbigt att gå upp ur sängen eller inte. Jag gör det bara. 

Det är inte långt kvar tills jag tar studenten, tills alla dessa år i skolan bara tar slut. Skolan har varit så upp och ner för mig, mycket bra men samtidigt så mycket dåligt. Jag vet inte om jag hade velat sätta ett barn på denna jord, för det är inte en lätt plats att leva på, varken med skolan, familj, vänner, samhället, psyket eller något. 

Inom allting är det press och stress som jag faktiskt aldrig tror kommer försvinna, inte så det ser ut nu iaf. Jag funderar att bara dra efter studenten, tills något annat land. Knappt att jag vill ta med en mobiltelefon, vill bara försvinna. Se världen och utvecklas mer som tänkare. Vill bli inspirerad av andra människor som är som mig men lyckats åstakomma något viktigt och betydelsefyllt.

Såg ett citat på en killes instagram som det stod ''Vi går runt i fina sneakers, i en smutsig värld''. VI gör det, fina kläder, fina bilar, fina skor och hus. Men med fula personligheter, det gör ont i mig. Att världen är så här. När jag var yngre så fattade jag så lite och uppfattade verkligen ingenting. Jämfört med nu, när tankar om allt som finns på denna jord går igenom min hjärna 24 timmar om dygnet, det slutar aldrig. 

Vill aldrig sluta tänka, aldrig. Önskade att fler människor tänkte, önskar att fler folk ville tänka. För det är så viktigt, vi kommer inte överleva på denna jord. Vet inte hur länge till, men det kommer inte fungera. 

Jag vill tro att ingen människor är ond, men det är ju inte riktigt så det ser ut. Vill bara förstå, vill bara veta varför vissa gör som dom gör. Varför dom mördar, våldtar, sårar, förstör och gör världen till ännu sämre plats för varje dag som går. 

Livet kommer aldrig vara lätt, inte för någon. För alla lever på samma plats, alla vet att livet är inget som man önskat sig. och verkligen oavsett vad man gör, får och vad som händer är det så svårt att bara stanna upp och uppskatta livet och allt bra som händer ibland.

För den känslan av verklig uppskattning är så svårt att hålla kvar, den finns kort stund för alla människor och så tar livets allmänna problem över igen.

Jag är så trött på all stress som ångar sönder denna jord, den lär heller aldrig försvinna. Varför är det såhär? Vi människor som kan göra världen till bästa platsen, men väljer att inte göra det. Vi förlorar allt på det. 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har inte skrivit någonting på väldigt många månader, anledningar finns det många av men jag har helt enkelt inte brytt mig. 

Nu har jag börjat trean på gymnasiet och jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär. Har en stark magkänsla av att det kommer bli jätte bra och jag tycker det är skit kul att det är så kort tid kvar. Men sedan har jag aldrig känt sådan här stress innan. 

Första veckorna tyckte jag att det var jätte stressigt, på grund av att jag fick veta mycket saker som behövs bli klara och mycket man måste åstadkomma för att kunna klara av allting. Så kände jag verkligen stressen i min kropp och jag kunde nästan varje dag bryta ihop för jag visste inte hur jag skulle hantera det. 

Nu har den känslan lagt sig men den är ju ändå alltid där.

Jag är en människa som sällan stressar och jag gör det mesta i min egna takt. Men pågrund av skolan så tar det mycket på det psykiska. För jag har F i två ämnen, matte och engelska. 

Några väldigt viktiga ämnen, matte har jag alltid, alla år, haft väldigt svårt med. Har alltid pendlat mellan E och F och har ALLTID hängt på gränsen. Det är jobbigt, jävligt jobbigt. För oavsett om jag bara vill få godkänt, så får jag ingen motivation av att känna mig så dålig inom det. 

Om cirka 3 veckor, ska jag göra halvan av ett matteprov som ska bedöma om jag ska få E i matte eller inte. Nästa termin gör man sista halva. Den halvan innefattar att man ska göra 5 kapitel i matteboken. Man ska kunna alla delar också för att kunna få godkänt. 

Jag får panik. 

Jag vet inte vad jag ska göra, för jag vill kunna klara det. Men jag har endast gjort ett kapitel. 

Blir så fruktansvärt stressad och det märker jag av på min kropp och mitt sinne.

Får massor av finnar, sover jätte jätte dåligt och mitt hår blir risigt. Symtom jag aldrig varit med om innan.

Absolut inte på samma sätt i alla fall.

Så nu i trean, handlar det endast om att överleva och få betyg i alla ämnen.

Jag hatar det.

För jag vill inte må dåligt, men jag har inget annat val

För det är de samhället vill, att man ska slita röven av sig för ingenting.


Likes

Comments

Jag har alltid varit en tänkare, en galen stor tänkare. Men tankarna brukar nästan alltid stanna inombords. Det gör att jag ofta pratar med mig själv, för jag får inte samma kontakt ifall jag pratar med någon annan om mina tankar.

Jag tycker att livet är något speciellt, ena sekunden så kan jag inte förstå någonting. Att jag inte förstår varför man lever, varför man känner som man gör och varför allting bara är som det är. Sedan andra sekunden så bara lever jag. Bara lever som vanligt som att det är ''meant to be''. Så här kan det vara varje dag för mig.

Jag vet inte varför jag som människa bryr mig så mycket, det syns inte på mig första gången kanske. Sedan tror jag inte min familj hade hållit med om det. Men inom person och kompis krets så bryr jag mig väldigt mycket. Sedan tänker jag inte säga att jag bryr mig för mycket, för jag tycker inte att det är finns något som heter ''för mycket''.

Någonting jag märkt är att jag är så nyfiken inom och nästan dras till omedvetet, det är komplicerade människor. Människor som inte vill visa sig själva, sådana människor vill jag ha i mitt liv. Som jag måste arbeta för att öppna. Självklart har jag människor i mitt liv som är öppna och är lätta. Men det som gör mig nyfiknast är människor som håller sig själva inombords och inte bara berättar som det är.

Där förstår jag knappt mig själv heller, för det är så fruktansvärt irriterande när människor inte vill. Men jag har alltid varit intresserad av människor som mår dåligt. Det låter så konstigt att det är så. Men jag känner att det hjälper mig som människa, att jag växer och utvecklas som människa av att prata med människor som mår dåligt och får dom att öppna sig mot mig. Oavsett hur lång tid det kan ta, så vill jag inte ge upp för det är så intressant.

För känslor är något av det som styr oss mest, men det är ingen som kan förstå sig på det. Varför vi mår som vi mår, varför vi gråter, varför vi känner oss ledsna inombords, varför vi skrattar tills vi gråter så att det gör ont i magen, varför vi blir stressade och varför vi blir omtänksamma och bryr oss om andra. Det tycker jag är något väldigt intressant.

Att varför man inte bara kan säga till sig själv att må bra och så mår vi bra, att det går upp och ner och man vet aldrig hur sitt humör kommer vara. Att man kan gå från lycklig till ledsen på sekunder.

Och hur andra människors omtänksamhet kan göra så vi mår bra, att bara veta att en människa bryr sig om en så kan man må bra igen. Att bara få säga vad det är som gör en ledsen, så mår man bra igen. Till och med ibland så vet man inte varför man mår dåligt.

Jag har så mycket frågor i mitt liv, som jag vet att jag inte kommer få besvarade. För det är många som mig som delar samma frågor. Men oavsett så tror jag att man hade mått bättre av att inte få svar på frågorna så kan det inte hindra mig att ha suget efter att få veta varför och hur det är som det är.

Hur vi kan säga saker, göra saker och hur vi kan ta åt oss saker så att vi kan må dåligt. Hur vi inte bara kan stänga ute det. Känslor är någonting som förstör oss mest. Det är verkligen det som styr våra liv. Hade vi varit ''känslolösa'' hade vi bara funnits. Ingenting hade hänt på denna planet.

Jag hatar känslor, det gör jag. För man kan inte kontrollera det. Jag märker många människor som verkligen försöker kontrollera sina känslor. Eller rättare sagt försöker bara stänga inne dom. För dom vill inte känna sig hjälplösa som man gör med känslor. Som till exempel när man är kär, man vet inte riktigt vad man håller på med. Men man mår så fruktansvärt bra att man mår dåligt, det blir ingen balans för man kan inte kontrollera det.

Jag tror det är därför många människor håller inne sina känslor, för dom vill inte känna sig okontrollerade. Vilket man gör. Men jag blir samtidigt så ledsen när människor håller inne sina känslor. Inte vill älska, inte vill öppna sig för är man förälskad så kan man inte kontrollera sig, samma om någon sårar en. Man vet inte vad man ska ta sig till.

Men jag tycker att man kommer endast leva en gång, vad jag vet. Därför tycker jag det är värt att bara låta livet styra en som det har bestämt. Att man bara lever, att man öppnar sig och bara finns. Jag tycker inte det är värt att begränsa sig, att vara rädd och inte våga göra saker man vill. Älskar du någon? Berätta det för personen, Vill du byta jobb? Gör det. Vill du utbilda dig inom något men tror det är för sent? Gör det bara.

För det är aldrig för sent för något, låt era känslor flöda bara. Var inte rädd. Låt livet styra er istället för att oroa er så mycket.

Ta en dag i taget för man vet aldrig vad som kommer hända om 5 minuter, 1 timme eller imorgon. Så bara lev

Likes

Comments