View tracker

Jag har inte skrivit någonting på väldigt många månader, anledningar finns det många av men jag har helt enkelt inte brytt mig. 

Nu har jag börjat trean på gymnasiet och jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär. Har en stark magkänsla av att det kommer bli jätte bra och jag tycker det är skit kul att det är så kort tid kvar. Men sedan har jag aldrig känt sådan här stress innan. 

Första veckorna tyckte jag att det var jätte stressigt, på grund av att jag fick veta mycket saker som behövs bli klara och mycket man måste åstadkomma för att kunna klara av allting. Så kände jag verkligen stressen i min kropp och jag kunde nästan varje dag bryta ihop för jag visste inte hur jag skulle hantera det. 

Nu har den känslan lagt sig men den är ju ändå alltid där.

Jag är en människa som sällan stressar och jag gör det mesta i min egna takt. Men pågrund av skolan så tar det mycket på det psykiska. För jag har F i två ämnen, matte och engelska. 

Några väldigt viktiga ämnen, matte har jag alltid, alla år, haft väldigt svårt med. Har alltid pendlat mellan E och F och har ALLTID hängt på gränsen. Det är jobbigt, jävligt jobbigt. För oavsett om jag bara vill få godkänt, så får jag ingen motivation av att känna mig så dålig inom det. 

Om cirka 3 veckor, ska jag göra halvan av ett matteprov som ska bedöma om jag ska få E i matte eller inte. Nästa termin gör man sista halva. Den halvan innefattar att man ska göra 5 kapitel i matteboken. Man ska kunna alla delar också för att kunna få godkänt. 

Jag får panik. 

Jag vet inte vad jag ska göra, för jag vill kunna klara det. Men jag har endast gjort ett kapitel. 

Blir så fruktansvärt stressad och det märker jag av på min kropp och mitt sinne.

Får massor av finnar, sover jätte jätte dåligt och mitt hår blir risigt. Symtom jag aldrig varit med om innan.

Absolut inte på samma sätt i alla fall.

Så nu i trean, handlar det endast om att överleva och få betyg i alla ämnen.

Jag hatar det.

För jag vill inte må dåligt, men jag har inget annat val

För det är de samhället vill, att man ska slita röven av sig för ingenting.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har alltid varit en tänkare, en galen stor tänkare. Men tankarna brukar nästan alltid stanna inombords. Det gör att jag ofta pratar med mig själv, för jag får inte samma kontakt ifall jag pratar med någon annan om mina tankar.

Jag tycker att livet är något speciellt, ena sekunden så kan jag inte förstå någonting. Att jag inte förstår varför man lever, varför man känner som man gör och varför allting bara är som det är. Sedan andra sekunden så bara lever jag. Bara lever som vanligt som att det är ''meant to be''. Så här kan det vara varje dag för mig.

Jag vet inte varför jag som människa bryr mig så mycket, det syns inte på mig första gången kanske. Sedan tror jag inte min familj hade hållit med om det. Men inom person och kompis krets så bryr jag mig väldigt mycket. Sedan tänker jag inte säga att jag bryr mig för mycket, för jag tycker inte att det är finns något som heter ''för mycket''.

Någonting jag märkt är att jag är så nyfiken inom och nästan dras till omedvetet, det är komplicerade människor. Människor som inte vill visa sig själva, sådana människor vill jag ha i mitt liv. Som jag måste arbeta för att öppna. Självklart har jag människor i mitt liv som är öppna och är lätta. Men det som gör mig nyfiknast är människor som håller sig själva inombords och inte bara berättar som det är.

Där förstår jag knappt mig själv heller, för det är så fruktansvärt irriterande när människor inte vill. Men jag har alltid varit intresserad av människor som mår dåligt. Det låter så konstigt att det är så. Men jag känner att det hjälper mig som människa, att jag växer och utvecklas som människa av att prata med människor som mår dåligt och får dom att öppna sig mot mig. Oavsett hur lång tid det kan ta, så vill jag inte ge upp för det är så intressant.

För känslor är något av det som styr oss mest, men det är ingen som kan förstå sig på det. Varför vi mår som vi mår, varför vi gråter, varför vi känner oss ledsna inombords, varför vi skrattar tills vi gråter så att det gör ont i magen, varför vi blir stressade och varför vi blir omtänksamma och bryr oss om andra. Det tycker jag är något väldigt intressant.

Att varför man inte bara kan säga till sig själv att må bra och så mår vi bra, att det går upp och ner och man vet aldrig hur sitt humör kommer vara. Att man kan gå från lycklig till ledsen på sekunder.

Och hur andra människors omtänksamhet kan göra så vi mår bra, att bara veta att en människa bryr sig om en så kan man må bra igen. Att bara få säga vad det är som gör en ledsen, så mår man bra igen. Till och med ibland så vet man inte varför man mår dåligt.

Jag har så mycket frågor i mitt liv, som jag vet att jag inte kommer få besvarade. För det är många som mig som delar samma frågor. Men oavsett så tror jag att man hade mått bättre av att inte få svar på frågorna så kan det inte hindra mig att ha suget efter att få veta varför och hur det är som det är.

Hur vi kan säga saker, göra saker och hur vi kan ta åt oss saker så att vi kan må dåligt. Hur vi inte bara kan stänga ute det. Känslor är någonting som förstör oss mest. Det är verkligen det som styr våra liv. Hade vi varit ''känslolösa'' hade vi bara funnits. Ingenting hade hänt på denna planet.

Jag hatar känslor, det gör jag. För man kan inte kontrollera det. Jag märker många människor som verkligen försöker kontrollera sina känslor. Eller rättare sagt försöker bara stänga inne dom. För dom vill inte känna sig hjälplösa som man gör med känslor. Som till exempel när man är kär, man vet inte riktigt vad man håller på med. Men man mår så fruktansvärt bra att man mår dåligt, det blir ingen balans för man kan inte kontrollera det.

Jag tror det är därför många människor håller inne sina känslor, för dom vill inte känna sig okontrollerade. Vilket man gör. Men jag blir samtidigt så ledsen när människor håller inne sina känslor. Inte vill älska, inte vill öppna sig för är man förälskad så kan man inte kontrollera sig, samma om någon sårar en. Man vet inte vad man ska ta sig till.

Men jag tycker att man kommer endast leva en gång, vad jag vet. Därför tycker jag det är värt att bara låta livet styra en som det har bestämt. Att man bara lever, att man öppnar sig och bara finns. Jag tycker inte det är värt att begränsa sig, att vara rädd och inte våga göra saker man vill. Älskar du någon? Berätta det för personen, Vill du byta jobb? Gör det. Vill du utbilda dig inom något men tror det är för sent? Gör det bara.

För det är aldrig för sent för något, låt era känslor flöda bara. Var inte rädd. Låt livet styra er istället för att oroa er så mycket.

Ta en dag i taget för man vet aldrig vad som kommer hända om 5 minuter, 1 timme eller imorgon. Så bara lev

Likes

Comments

View tracker