Jag känner mig så halv, så söndrig. Jag förstörde en relation som var det bästa jag haft under hela mitt liv. En relation som jag inte vet ifall den någonsin kommer bli densamma, Det finns ju ingenting annat jag hoppas på, men just nu finns det ingenting jag kan göra då det är såpass färskt.

Jag har alltid under ''alla'' mina år som tonåring varit svårt på att hålla en relation till liv, speciellt kärleksrelationer. Jag var ju förstås ung och såg väl inte lika seriöst på kärlek och dess mening vilket är fullt förståeligt då man hade massa annat som susade runt.

Den första riktiga kärleken och förhållande jag hade, som kändes långsiktigt och seriöst, bröt ned mig totalt. Den människan jag delade dess dagar med var inte personen för mig. Trots att jag ville tro det. Han ansåg att älska någon skulle innefatta massor av kontroll, vilket jag inte delade samma åsikt om. Vi var unga dock, 15 år när vi först träffades. Det är inte många år. Jag kan inte påstå att jag var helt oskyldig i detta förhållande men vi var verkligen inte rätt människor för varann. Man kan säga att vi verkligen drog ut det värsta ur varandra, vilket egentligen ska vara motsatsen.

Det sista halvåret med honom, måste vara det värsta i hela mitt liv. Då blev våra ''småbråk'' som jag ansåg dom som, vilket dom inte var men aa. Dom utvecklades till sjukligt kontrollbehov och tårar varje dag.

Jag har nog aldrig tyckt att ett halvår har varit så långt innan, kändes som det fruktansvärda jag fick gå igenom aldrig skulle ta slut. Men jag ville ändå ha hopp att nån dag, nån dag är jag fri.

Min självkänsla blev så sjukt förstörd så när man blir behandlad att man är värdelös under en sån lång tid, så börjar man själv tro det. Att man själv börjar tro att allt man gör är fel, oavsett att det är rätt eller inte. Att man börjar tappa hoppet på att satsa på någonting, för man är ju faktiskt inte bra på någonting, det är i alla fall det man blivit proppad i sig så man börjar tro på det.

Men jag hade hopp ändå att jag skulle ta mig ur detta en dag, så en dag var jag så trött på allting och tänkte långsiktigt för mig själv. Vill jag verkligen må såhär resten av mitt liv? Det frågade jag mig själv, jag hade inte fått uppleva någonting, jag hade mått ännu mer psykiskt dåligt som med störst sannolikhet att jag har tagit mitt liv tillslut.

Ville jag ha det så?

Enda sedan jag tog det beslutet den kvällen att jag skulle göra slut och vilket jag också gjorde. Så har jag verkligen knuffat iväg allt trauma, allt svek, alla sårade känslor, alla panikattacker, all ångest, allt. Jag samma dag som jag gjorde slut, samt dagen efter det, dagen efter det och fortsatt fram så kändes det som allt det aldrig hade hänt. Kunde verkligen känna att allting är över nu, kommer aldrig behöva gråta varje dag igen, kommer aldrig behöva överväga självmord igen, kommer aldrig någonsin behöva må såhär igen.

Så jag var så glad, jag var så lättad så jag prioriterade allt det där jag inte fick när jag var med honom. Alltså ALLT. Jag träffade vänner, killar, jag drack, jag festade, jag gick till skolan, jag sov hemma i flera månader utan att någon kunde bestämma över mig, jag var ute hur länge jag ville och behövde inte säga vem jag var med, jag kunde åka exakt vart jag ville, jag började spela basket, jag träffade massa nya människor och fick större kontaktnät.

Något jag aldrig fick uppleva, utan att få stora hemska konsekvenser av det.

Men pågrund av att jag fick så mycket tid för att få göra det jag ville och få känna på lycka och frihet igen så var jag så inne att faktiskt må bra så jag glömde bort att det är nog viktigt att ta itu alla sårade och förstörda känslor inom mig. Jag har fortfarande, snart tre år tillbaka inte prioriterat dom helt och hållet. För jag har alltid trott att jag är över allt som har hänt, att det är ingenting som påverkar mig idag för jag har det så mycket bättre nu.

Men klart och tydligt märks det nu att jag är inte hel inombords, jag är fortfarande den tjejen som tror att hon är värdelös och inte gör något gott för denna jord.

För jag vet att varje gång jag behöver prata om det som har hänt mig, så gråter jag. Jag gråter så mycket, det är som tårarna är ventilen till det sår som jag valt att inte öppna igen och valt att stänga bara inom mig.

Att ha sån dålig självkänsla och känna sig så värdelös gör så man tror inte på sig själv alls, man har så svårt att kunna ge 100 trots att man kan få bekräftelse av människor som säger att man faktiskt är duktig.

Jag tror faktiskt gymnasiet var livsavgörande för mig, halva 1an prioriterade jag bort pga av mitt förhållande då och andra halva söp jag bort för att få göra annat i mitt liv. Så andra och tredje året gav mig hopp på livet, jag valde inriktningen bageri/konditori. Någonting jag faktiskt var jävligt duktig på och tyckte om att göra, det fick mig alltid koncentrerad och att känna är allting är under kontroll är den bästa känslan för mig. Jag var i stort sätt alltid säker på det jag gjorde.

Samt all bekräftelse av lärare, vänner och familj blev jag mer självsäker i det jag gjorde och det var så skönt att få känna för en gångs skull att man faktiskt är duktig på något. Trots det ligger min dåliga självkänsla kvar och bråkar med mig och gör mig osäker för jag hade velat satsa så mycket mer inom detta yrke, men är så rädd.

Den dåliga självkänslan jag har, den gör att man tvivlar på allt men mest på sig själv. Man frågar sig ofta, är jag verkligen bra nog?

Trots att man vill ge det bästa till någon och folk omkring sig, så tvivlar man på sig själv då börjar man tvivla på andra. Då har man svårt att förstå varför folk faktiskt vill vara med en, för så bra kan man ju inte vara? Jag är ju värdelös, jag är ju inte bra på någonting.

Då är det så lätt att man gör saker, som man tror ska skydda sig själv, såsom sårar och tar fel beslut för man är så rädd att bli sårad igen själv.

Det är just det jag vill prata om nu.

Jag träffade en kille, inte vilken kille som helst och det menar jag verkligen. Har ni någonsin träffat en människa som ni bara känner er bra med direkt? Som att ni har känt varandra hela livet och vet allt om varandra. Han är en sån människa.

För mig så var det inte ens svårt att prata med honom, kunde säga mina djupaste tankar jag har utan att ens tveka om att säga det. Jag hade inte svårt att öppna mig på något sätt för honom. Men samtidigt vid sidan av detta så var jag så sjukt rädd. Jag var livrädd. För jag kände att jag började tycka om honom och när man tycker om en sån människa man har så lätt att klicka med, då kommer man förmodligen bli kär och tillslut förmodligen älska den människan.

Trots att det hade gått två år sedan jag gjorde slut med mitt ex, så hade jag ju inte hanterat alla känslor som fanns inom mig. Två år är lång tid. Men var ändå så rädd om mina känslor, att bli sårad och ville aldrig behöva gå igenom något liknande igen.

Jag ville inte sluta prata med den här killen, det var som en drog för mig att prata med honom, trots att jag egentligen visste i mig hur detta skulle utvecklas. Trots att jag var rädd att offra mig själv igen, så ville jag inte sluta prata med honom.

Men jag var så osäker, så rädd om mig och mina känslor så jag gjorde fel val. Jag valde att ta ett dåligt beslut som jag valde att ignorera efter jag gjorde det, för jag kände så starka känslor för denna killen och den dragningskraften till honom var så svår att stå emot. Jag kunde ju inte förstå att han var intresserad av mig på riktigt, att jag faktiskt var bra nog för honom, jag väntade ju bara på att han skulle lämna mig och såra mig. Vilket gjorde att jag sårade han istället.

Jag ville bara vara med honom, det kände jag tidigt när jag och han började prata men stod ju fortfarande och drogs åt olika håll. Jag visste att mina känslor var besvarade, att han tyckte om mig också. Så jag ville bli tillsammans med honom, vilket vi blev.

För en gångsskull så kände jag mig på något sätt hel, som att jag äntligen fallit på plats.

Men så kom ju alla frågor upp, är jag verkligen bra nog?

Jag började bli mer och mer nojjig att han skulle såra mig, att han skulle lämna, ifall han verkligen ville vara med mig och det ledde ju till ett o annat bråk pga av min osäkerhet om mig själv som gick över på honom.

Men jag kände bara att han är fan allting för mig, allt. Han gör mig hel, den enda människan som gör mig hel. Den enda människan som tror på mig, den enda människan som vill vara med mig och prioritera mig, den enda människan som är stolt över mig, den enda människan som vill umgås med mig vilken tid på dygnet det än är, den enda människan som gillar mig precis som jag är.

Desto mer jag insåg att han är fan den bästa killen på jorden, den bästa killen för mig, desto mer ångest och skuldbelagda känslor trädde fram över det jag hade gjort mot honom innan vi blev tillsammans. För jag gick ju o väntade på att han skulle byta ut mig, såra mig och inte bry sig om mig mer. Men jag insåg ju och det visade sig mer och mer att han inte är sån, han skulle aldrig såra mig med mening och skulle aldrig behandla mig dåligt.

Det gjorde så ont att jag trodde så fel om honom, att jag valde att såra honom utan hans vetskap om det och såra honom trots att han inte ens hade gjort någonting mot mig back then.

Jag kunde inte längre ljuga om det, jag kunde inte längre hålla inne det jag gjort, för han var så bra mot mig, han var så snäll och så underbar pojkvän och ville alltid gottgöra och göra bättre ifrån sig om han gjort något misstag.

Så jag valde att berätta, samma sekund jag berättade såg jag allt passera förbi. Mitt hjärta gick sönder i mig. För jag insåg, att jag hade förlorat den enda människan som någonsin hade varit bäst mot mig, som endast ville mig väl. Jag sårade han, djupt. Samma sekund jag sa det, så ångrade jag mig att jag sa det. Jag visste att jag hade förstört allt. Att allt bra i mitt liv var över.

Han blev jätte sårad, vilket jag inte klandrar han för. Men jag sårade också mig själv igenom att göra så som jag gjorde, jag förstörde för mig själv. När jag bara hade kunnat ha det bra.

Han betyder hela världen för mig, jag klarar mig inte utan han i mitt liv. Jag behöver honom, han är min livslina. Ni som läser detta förstår nog inte, att känna sig så värdelös under så lång tid och så träffar man någon som faktiskt övertalar en att man är inte värdelös. Att man faktiskt betyder något och att man är viktig för den personen.

Jag har sådana fruktansvärda skuldkänslor och ånger för detta, han är det bästa för mig och för jag var så rädd så försökte jag trycka bort det istället innan jag ens visste vad han var för kille. Hade jag bara låtit bli att göra det jag gjorde, satsa på mina känslor så hade jag insett att han är den bästa och han hade aldrig behövt bli sårad.

Jag älskar honom, så som jag aldrig älskat en människa förut. Han kompletterar mig och av just han gör att jag har något att se framemot varje dag trots att vi inte träffas varje dag. Jag har något att leva för, något att kämpa för.

Han förlät mig för det jag gjorde, trots att jag förväntade mig att han inte skulle. Men det gjorde han.

Jag vill verkligen att han ska förstå att utan han så funkar jag inte.

Jag ångrar varje sekund av det jag gjorde, varje sekund av varje lögn om det för han förtjänade inte det.

Tack för att du förlät mig, tack för att du ville fortsätta med mig. För tydligen så var jag bra nog, ändå. Trots att jag inte kunde förstå det själv, jag var bra och jag är bra. Att jag har hjälpt han minst lika mycket som han hjälpt mig.

Jag vet i mitt hjärta att det ska alltid vara jag och han, jag är säker på det. Oavsett om jag varit osäker och rädd på många sätt. Så är jag i alla fall säker på det, att jag älskar honom och han är den bästa för mig. Så jag ska vara den bästa för honom och ge han allt han ger mig. Han stärker mig så jag ska stärka honom. Han gör mig hel, så jag ska göra han hel.

Jag ska aldrig låta mig själv gå emot mig själv igen, jag ska aldrig förstöra för mig själv igen. För då förstör jag för andra också.

Jag ska ge allting jag har för att bevisa för honom att han är allt för mig och det är bara han jag vill vara med, för jag vet det i hjärtat att det är så jag vill. Ingen människa kommer någonsin kunna behandla mig bättre, så varför ska jag kasta bort det?

Tack för att du finns på denna jord, tack för att du är du, tack för att du tror på mig o är stolt över mig, tack för att du kämpar för mig, tack för att du inte tycker att jag är värdelös, tack för att du bryr dig om mig, tack för att du älskar mig och tack för att du förlät mig och vill fortsätta vara med mig.

Kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt, men jag vill att du ska veta att du är allt för mig och ingen annan människa kan ta din plats. Du är det värdefullaste jag har och jag tänker aldrig offra det igen. Så jag ska bevisa för dig, att det är detta jag vill och att vårat förhållande är det enda jag inte är osäker på. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vill bara ta upp det igen, igen igen och om igen. Att jag är en tänkare. Oftast så måste jag prata med mig själv när tankarna kommer ut. Nästan som jag argumenterade med någon eller förklarade något. Fast med mig själv.

Jag har aldrig fattat och fattar fortfarande hur jag ska få ut mina tankar på allra bästa sätt, önskar att mycket av mina tankar som sitter i huvudet kunde komma ut på ett sätt så folk skulle lyssna. Så att folk skulle bry sig och verkligen inse att det är så fruktansvärt viktigt att lyssna på en människa som har bra saker att säga.

Många i världen, majoriteten följer andra, gör steg för steg och allt som andra gör. Dom vägrar till och med att tänka själv, att ta egna beslut och göra som dom vill. Jag är så beundrad över människor som verkligen anstränger sig att gå emot fördomar och alla ''ramar'' som säger hur allting ''ska'' vara. 

Livet gör en trött och jag kan inte vara ensam att tycka så. Allt man gör, ser och hör kräver ens energi och det är så tråkigt att det är oftast det som man behöver minst som tar mest av ens uppmärksamhet. Jag är trött, på det mesta. Varit länge, många år men sällan jag tar upp det. 

Man kan bli vem man vill och livet är vad man gör det till, men som sagt krävs det så mycket energi. Man måste alltid kämpa, för exakt allt. Min hjärna har sneat så mycket att jag till och med inte ens orkar fundera på om det är jobbigt att gå upp ur sängen eller inte. Jag gör det bara. 

Det är inte långt kvar tills jag tar studenten, tills alla dessa år i skolan bara tar slut. Skolan har varit så upp och ner för mig, mycket bra men samtidigt så mycket dåligt. Jag vet inte om jag hade velat sätta ett barn på denna jord, för det är inte en lätt plats att leva på, varken med skolan, familj, vänner, samhället, psyket eller något. 

Inom allting är det press och stress som jag faktiskt aldrig tror kommer försvinna, inte så det ser ut nu iaf. Jag funderar att bara dra efter studenten, tills något annat land. Knappt att jag vill ta med en mobiltelefon, vill bara försvinna. Se världen och utvecklas mer som tänkare. Vill bli inspirerad av andra människor som är som mig men lyckats åstakomma något viktigt och betydelsefyllt.

Såg ett citat på en killes instagram som det stod ''Vi går runt i fina sneakers, i en smutsig värld''. VI gör det, fina kläder, fina bilar, fina skor och hus. Men med fula personligheter, det gör ont i mig. Att världen är så här. När jag var yngre så fattade jag så lite och uppfattade verkligen ingenting. Jämfört med nu, när tankar om allt som finns på denna jord går igenom min hjärna 24 timmar om dygnet, det slutar aldrig. 

Vill aldrig sluta tänka, aldrig. Önskade att fler människor tänkte, önskar att fler folk ville tänka. För det är så viktigt, vi kommer inte överleva på denna jord. Vet inte hur länge till, men det kommer inte fungera. 

Jag vill tro att ingen människor är ond, men det är ju inte riktigt så det ser ut. Vill bara förstå, vill bara veta varför vissa gör som dom gör. Varför dom mördar, våldtar, sårar, förstör och gör världen till ännu sämre plats för varje dag som går. 

Livet kommer aldrig vara lätt, inte för någon. För alla lever på samma plats, alla vet att livet är inget som man önskat sig. och verkligen oavsett vad man gör, får och vad som händer är det så svårt att bara stanna upp och uppskatta livet och allt bra som händer ibland.

För den känslan av verklig uppskattning är så svårt att hålla kvar, den finns kort stund för alla människor och så tar livets allmänna problem över igen.

Jag är så trött på all stress som ångar sönder denna jord, den lär heller aldrig försvinna. Varför är det såhär? Vi människor som kan göra världen till bästa platsen, men väljer att inte göra det. Vi förlorar allt på det. 


Likes

Comments

Jag har inte skrivit någonting på väldigt många månader, anledningar finns det många av men jag har helt enkelt inte brytt mig. 

Nu har jag börjat trean på gymnasiet och jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär. Har en stark magkänsla av att det kommer bli jätte bra och jag tycker det är skit kul att det är så kort tid kvar. Men sedan har jag aldrig känt sådan här stress innan. 

Första veckorna tyckte jag att det var jätte stressigt, på grund av att jag fick veta mycket saker som behövs bli klara och mycket man måste åstadkomma för att kunna klara av allting. Så kände jag verkligen stressen i min kropp och jag kunde nästan varje dag bryta ihop för jag visste inte hur jag skulle hantera det. 

Nu har den känslan lagt sig men den är ju ändå alltid där.

Jag är en människa som sällan stressar och jag gör det mesta i min egna takt. Men pågrund av skolan så tar det mycket på det psykiska. För jag har F i två ämnen, matte och engelska. 

Några väldigt viktiga ämnen, matte har jag alltid, alla år, haft väldigt svårt med. Har alltid pendlat mellan E och F och har ALLTID hängt på gränsen. Det är jobbigt, jävligt jobbigt. För oavsett om jag bara vill få godkänt, så får jag ingen motivation av att känna mig så dålig inom det. 

Om cirka 3 veckor, ska jag göra halvan av ett matteprov som ska bedöma om jag ska få E i matte eller inte. Nästa termin gör man sista halva. Den halvan innefattar att man ska göra 5 kapitel i matteboken. Man ska kunna alla delar också för att kunna få godkänt. 

Jag får panik. 

Jag vet inte vad jag ska göra, för jag vill kunna klara det. Men jag har endast gjort ett kapitel. 

Blir så fruktansvärt stressad och det märker jag av på min kropp och mitt sinne.

Får massor av finnar, sover jätte jätte dåligt och mitt hår blir risigt. Symtom jag aldrig varit med om innan.

Absolut inte på samma sätt i alla fall.

Så nu i trean, handlar det endast om att överleva och få betyg i alla ämnen.

Jag hatar det.

För jag vill inte må dåligt, men jag har inget annat val

För det är de samhället vill, att man ska slita röven av sig för ingenting.


Likes

Comments

Jag har alltid varit en tänkare, en galen stor tänkare. Men tankarna brukar nästan alltid stanna inombords. Det gör att jag ofta pratar med mig själv, för jag får inte samma kontakt ifall jag pratar med någon annan om mina tankar.

Jag tycker att livet är något speciellt, ena sekunden så kan jag inte förstå någonting. Att jag inte förstår varför man lever, varför man känner som man gör och varför allting bara är som det är. Sedan andra sekunden så bara lever jag. Bara lever som vanligt som att det är ''meant to be''. Så här kan det vara varje dag för mig.

Jag vet inte varför jag som människa bryr mig så mycket, det syns inte på mig första gången kanske. Sedan tror jag inte min familj hade hållit med om det. Men inom person och kompis krets så bryr jag mig väldigt mycket. Sedan tänker jag inte säga att jag bryr mig för mycket, för jag tycker inte att det är finns något som heter ''för mycket''.

Någonting jag märkt är att jag är så nyfiken inom och nästan dras till omedvetet, det är komplicerade människor. Människor som inte vill visa sig själva, sådana människor vill jag ha i mitt liv. Som jag måste arbeta för att öppna. Självklart har jag människor i mitt liv som är öppna och är lätta. Men det som gör mig nyfiknast är människor som håller sig själva inombords och inte bara berättar som det är.

Där förstår jag knappt mig själv heller, för det är så fruktansvärt irriterande när människor inte vill. Men jag har alltid varit intresserad av människor som mår dåligt. Det låter så konstigt att det är så. Men jag känner att det hjälper mig som människa, att jag växer och utvecklas som människa av att prata med människor som mår dåligt och får dom att öppna sig mot mig. Oavsett hur lång tid det kan ta, så vill jag inte ge upp för det är så intressant.

För känslor är något av det som styr oss mest, men det är ingen som kan förstå sig på det. Varför vi mår som vi mår, varför vi gråter, varför vi känner oss ledsna inombords, varför vi skrattar tills vi gråter så att det gör ont i magen, varför vi blir stressade och varför vi blir omtänksamma och bryr oss om andra. Det tycker jag är något väldigt intressant.

Att varför man inte bara kan säga till sig själv att må bra och så mår vi bra, att det går upp och ner och man vet aldrig hur sitt humör kommer vara. Att man kan gå från lycklig till ledsen på sekunder.

Och hur andra människors omtänksamhet kan göra så vi mår bra, att bara veta att en människa bryr sig om en så kan man må bra igen. Att bara få säga vad det är som gör en ledsen, så mår man bra igen. Till och med ibland så vet man inte varför man mår dåligt.

Jag har så mycket frågor i mitt liv, som jag vet att jag inte kommer få besvarade. För det är många som mig som delar samma frågor. Men oavsett så tror jag att man hade mått bättre av att inte få svar på frågorna så kan det inte hindra mig att ha suget efter att få veta varför och hur det är som det är.

Hur vi kan säga saker, göra saker och hur vi kan ta åt oss saker så att vi kan må dåligt. Hur vi inte bara kan stänga ute det. Känslor är någonting som förstör oss mest. Det är verkligen det som styr våra liv. Hade vi varit ''känslolösa'' hade vi bara funnits. Ingenting hade hänt på denna planet.

Jag hatar känslor, det gör jag. För man kan inte kontrollera det. Jag märker många människor som verkligen försöker kontrollera sina känslor. Eller rättare sagt försöker bara stänga inne dom. För dom vill inte känna sig hjälplösa som man gör med känslor. Som till exempel när man är kär, man vet inte riktigt vad man håller på med. Men man mår så fruktansvärt bra att man mår dåligt, det blir ingen balans för man kan inte kontrollera det.

Jag tror det är därför många människor håller inne sina känslor, för dom vill inte känna sig okontrollerade. Vilket man gör. Men jag blir samtidigt så ledsen när människor håller inne sina känslor. Inte vill älska, inte vill öppna sig för är man förälskad så kan man inte kontrollera sig, samma om någon sårar en. Man vet inte vad man ska ta sig till.

Men jag tycker att man kommer endast leva en gång, vad jag vet. Därför tycker jag det är värt att bara låta livet styra en som det har bestämt. Att man bara lever, att man öppnar sig och bara finns. Jag tycker inte det är värt att begränsa sig, att vara rädd och inte våga göra saker man vill. Älskar du någon? Berätta det för personen, Vill du byta jobb? Gör det. Vill du utbilda dig inom något men tror det är för sent? Gör det bara.

För det är aldrig för sent för något, låt era känslor flöda bara. Var inte rädd. Låt livet styra er istället för att oroa er så mycket.

Ta en dag i taget för man vet aldrig vad som kommer hända om 5 minuter, 1 timme eller imorgon. Så bara lev

Likes

Comments