La Suède, Politique, La problematique

Att gå på gymnasiet i Sverige måste jag ärligt säga är ett privilegium. Att ha möjligheten att ta studenten i Sverige är jag evigt glad och tacksam för. Gymnasielivet + Studenten säger jag hamnar i Sveriges topp 10 (finns mycket lite som toppar när det handlar om Sverige) För efter att ha hört om och upplevt motsvarigheterna här i Frankrike känns det som att inget kan slå Sveriges gymnasier på många punkter.

1. Föreningslivet: Det existerar ca inte alls. I alla fall inte på Lycée Le Castel, Dijon. Det finns en enda förening, skolans egna sportförening. Men man skulle lika gärna kunna utöva sin sport utanför skolan, eftersom kostnaderna ligger mycket jämnt. Sen vet jag inte hur det är på de flesta andra skolor i Sverige, men av det jag vet älskar skolorna att marknadsföra sig själva med deras föreningar och föreningslivet generellt. (shoutout Rosen 🌹)


2. Politiskt engagemang: Ingen. Bryr. Sig.!? Själva politiken är en ickefråga. Inga ungdomspartier(?) finns på skolan, inga affischer om "politik utanför skolan" heller (finns annars mycket affischerat). T.ex. förra månaden under USAs presidentval hade självklart mitt svenska gymnasium valvaka uppordnat av Elevkåren; något som aldrig skulle hända här. (Får hoppas på att det ordnas något inför Frankrikes egna kommande val...)

Sen pratar heller ingen politik rent allmänt. Detta kan ju ändå bero på vilket sorts gymnasium man går på, nivån av satsighet bland eleverna osv - och av vad folk har att säga om andra lycées kan jag avgöra att Le Castel inte tillhör eliten. Men politik ska inte ha och göra med hur ambitiösa eleverna på skolan är, politik är för alla.


3. Det finns ingen Elevkår! Här är det exakt som i högstadiet, där det framröstas elevrådsrepresentanter och hålls elevråd (på första terminen har vi haft exakt 1 råd). Men annars finns det ingen förening som ordar aktivitet utanför skolan. 'Vad gör folk efter skolan då' undrar du. Jo, alla åker hem, förutom dem som är internatelever som drar ner på Starbucks eller sitter i biblioteket till klockan 18. Om du inte har någon egen aktivitet eller sport finns inget för dig att göra efter skolan. Nu låter det som att jag hatar det här haha, vilket jag absolut inte gör. Internatlivet är riktigt nice (fastän jag har lov atm, vilket också är nice). Men det är bara lite trist att det inte finns mer initiativ.


4. Uppkoppling. Tänk dig att du vaknar upp en fredagsmorgon i frostiga Sverige. Din svenskalektion början klockan 8:30 och du är just påväg att gå upp ur sängen (och sätta på din en extra varm filt såklart) - men först går din hand automatisk till mobiltelefonen. 1 nytt mejl som lyder: "Ingen lektion idag, hemma med sjukt barn yada yada. // Din local svenskalärare". Du kan skippa filten och somna om igen.

MEN. Tänk om du inte får det där mejlet? Du tvingar dig upp ur sängen, äter din gröt/filmjölk/knäckebröd och går ut i snöstormen och skymtar isbjörnen påväg till bussen. Väl framme vid skolan står du och dina kamrater och väntar på att svenskaläraren ska komma och låsa upp klassrummet. 5 minuter, ingen kommer. 10 minuter, ingen kommer. 15 minuter, ingen kommer. Någon bestämmer sig för att dra till receptionen för att kolla om läraren har frånvaroanmält sig för dagen. Resten ger upp och drar hem.

Det är exakt så det funkar här. Läraren oplanerat frånvarande? Man kommer till skolan och får reda på det på plats. Oftast väntar man en 10-15 minuter samlad kring ett element i korridoren innan man ger upp och sticker hem. För mig är det snäppet bättre. La surveillante på internatet jobbar bara fram till en viss tid, så alla oavsett när man börjar måste ut ur korridoren 7:30. Så oavsett om jag får ett mejl eller inte (vilket jag inte får) måste jag vakna samma tid. När jag föreslog mejlutskicksmetoden för en kompis i klassen sa hon bara att det inte skulle funka.
- Varför?
- För att de inte har våra mejladresser.
- Det är väl inte svårt att ordna?
- Men de pallar inte. (Uttrycktes inte exakt så, men ca så jag tolkade det)
Vill bara nämna här hur mycket of a mess de (folket i receptionen, La Vie Scolaire) går igenom när det gäller frånvaro. Det är en hel process som inte ens jag riktigt har förstått mig på. Så att säga att de inte pallar vore falskt. Jag skulle säga att de är fast i 90-talet.


Och som för att avsluta:
5. Avslutningar. Ska du ta studenten i vår? Too bad, för det finns ingen student här! Men BACen då? Jo, du skriver dina slutprov i juni, sen sista skoldagen anordnas nån privat fest bland tredjeårseleverna efter skolan. I höst får du ett diplom. Grattis.
Inga plakat, inga flak, champagnefrukost, 2 års planering, mottagning, skiva - På den här punkten befinner sig Sverige och Frankrike i två skilda världar.
Även generellt när det gäller avslutningar finns ingen "officiell" grej heller. Som nu innan lovet åkte bara alla hem efter idrotten: bonne vacances bisous salut à l'année prochaine! Men det kan jag tycka är rätt nice, för vem vill sitta 2000 personer inträngda i en aula och lyssna på ett deprimerade rektors tal i en timme? Inte jag i alla fall!
Men jag tycker inte synd om eleverna i de franska gymnasierna, för man kan knappast sakna någonting som man aldrig har upplevt?
(Hoppas i alla fall inte det 😅)

Nu blev det ett långt inlägg eftersom jag inte har skrivit här på evigheter. Joyaux fêtes!

Jag om 2,5 år ✨💕 (snodd från min systers facebook 😏🎓)

Likes

Comments

L'annonce du plan

Igår var det luciadagen, en dag som jag älskar som ni kan se på bilden. Eftersom att jag har varit ganska dålig på att uppdatera den senaste tiden, så får ni en skitgullig bild på mig den här tiden på året på dagis.

Lite tråkigt att missa lucia; inga lucia-sånger, lussebak, luciatåg eller nåt sånt. Hade tänkt att ta med mig pepparkakorna, men glömde dem hemma - det enda som innebar lucia-stämning var julkalendern (tack SVT play).

Kan inflika att jag har exakt samma frisyr nu (klippte mig i lördags, första gången sen i mars!) som på bilden, vilket jag påmindes om när en vän frågade om jag alltid haft samma frisyr. Den hjälper mig i alla fall inte att se äldre ut, ser ärligt högst ut att vara 16 haha.
Svaret är i alla fall nej på den frågan. Jag har haft både toppar och dippar när det gäller mitt hår, både bokstavligt talat och inte bokstavligt talat (vad är motsatsen mot "bokstavligt talat"??). Men atm så är mitt hår perf, älskar det. Kanske en bild senare.

Hoppas alla ni fick ha en fin Luciadag i alla fall ❤️

Likes

Comments

för dig som är blivande utbytesstudent, L'annonce du plan

Idag, för exakt 100 dagar sedan landade jag i Paris med tre resväskor fulla, två oroade föräldrar och ett år som utbytesstudent framför mig.

För exakt 100 dar sen skulle jag aldrig kunna föreställa mig vad jag upplevt de 3 senaste månaderna. Det har inte alls varit som jag hade tänkt mig, trots att jag försökte så gott jag kunde att se in i framtiden i augusti (det gick sådär, måste jobba på mina psychic förmågor). Det måste har varit några av de mest händelserika 3 månaderna i mitt liv!
Det har funnits tider då jag har behövt påminna mig själv om varför jag ens är här. För det händer ju ibland att jag glömmer bort varför jag ville åka hit. Jag blir lite för självmedveten om mig själv, att franskan inte går lika smidigt som jag hoppats, eller att jag saknar min familj så mycket att jag önskar att jag var där med dem, omfamnad i en stor kram.
Och varje gång måste jag påminna mig själv om alla anledningar till varför jag ens ville hit. För det har varit jobbigt, men det har också varit fantastiskt; jag har gråtit både glädje- och sorgetårar. Och framförallt har jag lärt mig så mycket, saker som jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle få lära mig för ett år sedan runt den här tiden på året. Och jag är tacksam över att ha fått en så fin och omtänksam familj, samtidigt som att min familj därhemma stödjer mig till 100% trots att de befinner sig 2000 km bort.
Men att 1/3 av min tid här redan är förbi känns inte alls så starkt. Samtidigt som att det känns som att jag har varit här i en evighet så känns det som att jag har en evighet kvar att spendera. Snart är le premier trimestre avklarad, första terminen alltså, en vecka kvar av lycée och sedan jullov! För 365 dagar sedan minns jag att jag var hur stressad som helst av plugget, en av hundratals anledningar som jag ville åka bort ett tag, komma ifrån vardagen. Att jag närmar mig höstterminens slut och att jag samtidigt kan andas utan att stressen bryter ut, då känner jag mig verkligen lättad, jag gjorde rätt val. För det här är inte bara "Ett år i Frankrike", det här och också en paus, i den mening att jag får utveckla mig på ett annat sätt. Imorgon kommer jag vakna till kornas råmande och tuppens gal, och jag kommer veta att jag har hamnat rätt.

Bisous !

Likes

Comments

L'annonce du plan

Detta har ca 0% med att vara utbytesstudent att göra men ca 100% med mitt liv att göra, så det är fortfarande helt relevant. Ville bara put this somewhere liksom.
(Ni vet väl när en har någonting på hjärnan som en bara måste skriva ner nånstans, annars känns det som att det kommer försvinna för alltid? Ce sentiment)
SÅ om ni gillar amerikansk folk indie musik, lyssna då på Mykonos av Fleet Foxes. Särskilt från 1:58 till typ slutet.

Om ni däremot inte är intresserad av amerikansk folk indie musik finns alternativet engelsk folk rock. (Jag vet, förstår att det kan finnas ett problem här om man inte är into folk överhuvudtaget 🙃)
Tips n°2 är There Will Be Time av (älskade) Mumford & Sons.

Sen ett bra tag tillbaka fick jag en hel spellista med franska musiktips av en vän. Här får ni även lite favoriter ur den:

La ruelle des morts och Narcisse 81 av Hubert Félix Thiéfaine
Le mot juste av Bertrand Belin
KANÉ och 4.000 ÎLES av Fauve (de är GULD)
Toujours être ailleurs av Noir Désir

Photo cred till Britta 💕 På musée d'Orsay​, skådandes impressionism

Likes

Comments

för dig som är blivande utbytesstudent, L'annonce du plan

Vaknade upp till detta:

Om ni frågar mig skulle jag insistera på att det var spindelnät, men egentligen är det vintern som har trängt sig in även här i Blancey. Vilket jag skulle va 100% pepp på om inte:

1. Det sällan kommer snö här (älskar snö)

2. Börjar bli förkyld

En tout cas så är det vackert här trots att det har varit både november och snöfri december. Och framför allt att min värdfamilj är så himla bra och fin.

Men snart så börjar den årliga stressen: julhandlandet. Tycker egentligen att december är en av de mysigaste månaderna eftersom stan gör allt för att lysa upp sig själv, något man verkligen behöver den här tiden på året. Och det gör de även här i Dijon (jag måste säga att de gör det trevligare än Uppsala - step up your game!).

Men det här med julklappar. Alltså tacksam för familjen jag växt upp hos; om jag skulle bott hos en average svennefamilj skulle jag aldrig klarat av säsongen... och nu är jag hos en familj där jag inte riktigt vet "reglerna" - vad förväntas av mig? Jag får ta och ta reda på det, för känner mig inte alls säker på hur detta kommer sluta. Au moins så vet jag att hela familjen är des gros gourmands 😏

Likes

Comments

La problematique

I fredags eftermiddag kom min mamma hit!

Hela vägen till tågstationen där jag skulle hämta henne kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Väl på station fick jag stå en stund, lite kissnödig men en sådan kissnödighet man inte tänker på eftersom ens mamma har släpat sig hela vägen från Uppsala, Sverige till Dijon, Frankrike. Så jag väntade rastlöst. Men när hon väl anlände på perrongen blev hela himmelen rosa-violett av exhaltering (heter det ens så??). Och det kändes fantastiskt att ha min mamma tillbaka, helt för mig själv. För det är svårt att veta hur det är att sakna något (eller någon) om man inte testat att vara utan det (den) ett tag.

Hela helgen gick ut på att träffa min fina värdfamilj här ute på landet och visa hur jag bor. Först gick vi och kollade in mitt internat fredag kväll, och sedan fick hon träffa min franskalärare på föräldrasamtal. Otroligt udda samtal; att prata 3 språk i princip samtidigt. Lyckligtvis (som jag) så trivdes hon hos min värdfamilj i vår lilla by, men vi besökte även en godisfabrik från 1700-talet, gick på vinprovning (inte jag haha) och besökte det lokala slottet. Allt var mycket fint.

Flavigny, Bourgogne och dess godisfabrik/affär i solnedgången.

Paradiset 💗

Familjen 💕💖💕

Sedan på söndagen vid solnedgång åkte vi in till Dijon ville, checkade in på hotellet och kände oss som riktiga turister. Olyckligtvis nog för mamma var det söndagsstängt i stan (hon som älskar shopping, särkilt när en e i Frankrike!!) men lyckligtvis fanns både julbutiker och mysig julmarknad! Även stan var pyntad inför 1:a advent (eller mer inför julsäsongen, eftersom man inte firar advent här. för att hjälpa fransmännen på vägen tog vi med oss en adventsljusstake i alla fall. de behöver det) så det var hur mysigt som helst. åt rostade kastanjer, glögg(!!!!!) och våfflor - allt detta innan middag (tack mamma) ❤️

Ville bara säga att detta var mkt fint. Fick sitta och översätta väldigt mycket, att från promillegränser och svarta pengar till vem vet vad. Men det var lärorikt och oftast väldigt roligt också. Kändes fantastiskt att kunna ha lite av två familjer. Denna helg symboliserade verkligen hur jag känner kring hela det här utbytet. Jag får dubbelt liksom. Och att kunna dela den dubbelheten med mamma var fantastiskt ❤️❤️❤️

Bonne nuit 😴🌚

Likes

Comments

La problematique

Men det var inte bara Paris; det var gemenskapen, det var de svenska dialekterna, det var våra selfies, det var att fatta skämten. Hade det så bra i stort förra helgen, trots några mindre lyckliga sammanträffanden (årsdagen för Parisattentaten den 13/11) och längtar till att vi kan göra om det här! För att för första gången på länge har jag äntligen kunnat relatera till 100%. Och vilken lättnad det har varit, att kunna förstå varann, det har varit en sjukt värdefull helg. Tack till er 6, och Sophie och Fanny för allt ni hjälpt oss med. Nu börjar det låta som nåt slags avslut, som det definitivt inte är! För vi har just klarat av 12 veckor ensamma i Frankrike - och jag säger "vi" för att man absolut inte får glömma att man inte är ensam, trots att det kan kännas ibland när ingen annan fattar.

För er som inte var där, en resumé av vad jag haft för mig i ljusens stad!

• Ätit mkt veggie/veganmat på hipsterställen
• Fått en guidad tur i Montmartre: sett la Café des Deux Moulins aka caféet där Amélie från Montmartre jobbat; lärt mig om Frankrikes sämsta dyraste vin, street art och baguetter; sett fönstret till Van Goghs gamla lägenhet; hört den tragiska historien om Dalida; och fått se Sacré-Cœur kyrkan (WOW)
• Sett breathtaking utsikter
• Försökt orientera oss i Paris metro
• Sett den impressionistiska delen av Musée d'Orsay - Monet dödade mig
• Ätit Coops lösgodis
• Pratat till 4-5 på morgonen

För att få lite grepp om det hela så har jag lite bilder till er!

Näst högst upp, längst till höger: Vincent van Gogh

Sacre-Cœur

Impressionismens åskådare - Musée d'Orsay

La Promenade av Claude Monet

Fraktion av Paris tak

Portrait de l'artiste av Vincent van Gogh

​​Från Pont d'Arcole​ (med utsikt över ​Pont de Notre Dame, Hôpital Hôtel-Dieu​ och Frankrikes handelsdomstol (kupolen))

A bientôt!

Likes

Comments

för dig som är blivande utbytesstudent, La problematique

Innan jag fick reda på vart i Frankrike jag skulle hamna, innan jag visste något om varken skola eller värdfamilj hade jag så mycket fördomar. Nu har jag också fördomar, dem är svåra att komma bort från men man kan alltid motarbeta dem. I mitt fall i april-maj-juni, när jag visste att jag hade kommit in på UHRs utbytesprogram (hänvisar intresserade till utbyten.se) men inte hade blivit placerad någonstans ännu, hade jag otroligt mycket fördomar mot den franska landsbygden.

Även hemma i Sverige har jag som många andra fördomar mot människor som bor på landsbygden. Och innan jag blev placerad kommer jag ihåg att jag tänkte: "Allt blir bra, så länge jag inte hamnar på landet." Och sure, det finns en poäng där. Jag är inte vuxen, jag har inte körkort, och jag har inte samma frihet då jag är dependent på människor jag nyss träffat. Det betyder att om jag bor någonstans långt ute från stan där lokaltrafiken inte är på topp (som här, i Blancey) kommer jag ha en mycket mer begränsad frihet. Jag kan inte dra ner på stan eller träffa kompisar när jag vill osv.

Men det jag menade mest - måste jag erkänna - är att jag inte ville hamna med just människorna som bodde på landet. Och det handlar om fördomar mot arbetarklassen och människor som helt enkelt lever annorlunda än dem jag är van vid.

Idag, efter 12 veckor hos en arbetarklassfamilj på så mycket det bara går att bli på landet, har jag lärt mig mer om faran om fördomar. För min värdmamma är hur öppen som helst när det gäller allt, hennes mentalitet går ut på att för att utvecklas som individ och grupp måste man vara öppen för förändring och nya insikter. Detta handlar inte bara om språket och att se och uppleva ett nytt land, utan det handlar också om att göra sig av med sina egna fördomar. Sure, jag har träffat på människor här som lever upp till mina fördomar, men det betyder inte att jag ska gå efter dem när det gäller sättet att se på nya människor. För jag trivs här på landet, något jag aldrig skulle kunnat tänka mig några månader tillbaka. Sen är det en enorm fördel för mig att ha min skola i Dijon, nära city, då det betyder att jag har den frihet jag har haft hos mig i Uppsala, typ att kunna dra ner till stan en snabbis efter skolan. Men oavsett, här bland kornas råmande och traktorernas brummande motorer, så är det bra här trots att jag inte skulle tro det från början. Det är ett mycket bra sätt att göra sig av med sina fördomar på.

Här är lite bilder från ett tag sen av den franska landsbygden; Blancey, Bourgogne!

Likes

Comments

La problematique

Har inte skrivit något sen i oktober, och inte lagt upp nåt på två veckor. Mycket bidrar till detta, men mest av allt att jag helt enkelt inte känt för att skriva, jag har inte haft inspirationen för att sätta ord på livet. Däremot har det hänt en hel del sen sist, exempelvis en tripp till la ville lumière - Paris (som det kommer mer om separat toute à l'heure!)

Att det är november känns nu verkligen när jag måste plocka fram min burk kløver Vaseline varannan minut och samtidigt få lite konstiga blickar. För ingen använder lypsyl här! Har inte sett en enda individ plocka fram sitt chapstick i farten. Men sen är det ju inte heller lika torrt här som i isiga Sverige :))))) Bra för mig och mitt hår i alla fall.

Ända sen i årskurs 7 har jag inte haft längre hår än till axlarna, och i åttan klippte jag av det mesta. Sen har det varierat däremellan. Jag har haft mina tveksamma tider då jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv, så jag har låtit det växa vilt och oklart. Tur att jag tog tag i det och åter skaffade min frisyr från mina lite tidigare år: axellångt à la pannlugg. Skitgulligt. Valde för 11 månader sen att för första gången i mitt liv (färga) bleka håret, eller i alla fall topparna, vilket jag är supernöjd med. Eller lite för nöjd. Nu har jag inte klippt håret på 8-10 månader, eller något åt det hållet, och det börjar bli jävligt jobbigt. Vanligtvis klipper jag det var 3e månad, ganska standard, och så här långt hår har jag inte haft sen i sexan. Är jääätte ovan (som med det mesta annat den senaste tiden) samtidigt som jag är sjukt irriterad på hur slitet jag har låtit det bli, och sitter i en sits av beslutsångest. Kommer nog sluta med att jag det blir som det såg ut exakt 365 dagar sen, men det gäller att ta det steget...

Och nu, på tal om absolut ingenting:
Vilket är mest intimt? Kramar eller kindpussar, aka les bises? Ens första tanke som svensk är ju pussarna såklart, pussas gör man med nära och kära, inte främlingar. Men stämmer det verkligen?
1. Les bises tar mycket kortare tid, medan en kram som man ta hela ens själv för att hälsa, när man enkelt kan göra det genom att vrida lätt på huvet.
2. Man pussas inte???????? Asså les bises har 0% att göra med pussar. Man gör inte ens "pussljud", utan de (jag lyckas inte lika väl) gör nåt slags diskret inåtvänt ljud... Kan tyvärr inte beskriva det bättre. Men i alla fall så är kindpussar kinderna som pussas, kind mot kind alltså.
3. "Men hallå, det är ju inte särkilt hygieniskt det där med att hålla på att hångla jämt" - obviously så måste man inte faire les bises om man smittar virus osv, exakt precis som med kramar. Och det gäller de allra flesta sätt att hälsa på egentligen, t.o.m den mest globala, att skaka hand som förlorar stort när det kommer till hygien.
4. Att kramas är hur intimt som helst: Man trycket hela ens being mot en annan människa mer eller mindre. Det är inte bara armpartiet (se punkt 5), utan överkropp med mera. Ibland lite för mycket.
5. HUR kramas man???? Så ofta så oklart. Vilken arm går vart? Vad gör man med sina väskor om man ska använda sina armar. För många armar.

Men medan jag skriver denna discours så måste jag erkänna att jag saknar kramar. Att krama mamma och pappa varje gång de kommer hem från jobbet och krama dem godnatt. Att omfamna mina vänner när en kommer till skolan eller ser dem på stan. Alla dessa mysiga gosiga kramar, så snabbt de försvann. Det är inget man kan "återfinna" här, eftersom det inte är en del av kulturen. Kramar här är en tröst en regnig kväll efter en jobbig dag.

Får avsluta här eftersom jag håller på att somna. Bises! 😘🌚

Ça va aller, je te le promet~

(​Det kommer att gå bra, det lovar jag dig)

Likes

Comments

Ainsi, La Suède

Här är bilder från mitt lov i Sverige 😊


Första selfien på mycket länge med mamma ❤️


Julhandlar vi redan? Japp, pepparkakor måste man ha med till Frankrike så klart! ❄️


Umeälven.


Umeå levererar vietnamesiskt!



Allt detta går att hitta i Umeå!

Lördag morgon begav vi oss till min syster som numera bor björkarnas stad. Mulet och mys var det. Kändes konstigt kanske det första dygnet att vara tillbaka i den kalla Sverige, men sen var det "som vanligt igen". Visste inte att jag kunde sakna min familj så här mycket. Särskilt nu när jag är tillbaka i baguette-land igen.

A bientôt!

Likes

Comments