Header
View tracker

​Att inte alltid mår bra är rätt vanligt. Att må kasst är relativt normalt. Att må skit är ett återkommande svar. Att ens värld rasar är mångas vardag. Jag kan säga det av egen erfarenhet att min värld rasat, att när folk frågar så mår jag skit, att jag inte mår så bra är ett faktum och att jag faktiskt mår rätt kasst. Jag, som så många andra, har hamnat i den psykiska ohälsans träsk.

​​Denna text är egentligen inte till dig som mår dåligt - utan dig till som mår bra. Till dig som inte förstår varför t.ex. din mamma, din bror eller syster eller kanske din bästa vän inte alltid mår så där jättebra. Vi har inte valt detta. Vi har inte valt att må så här och det blir inte bättre av att "bita ihop". Vi vet att du gör allt du kan och vi förstår att det kanske känns som att du inte räcker till men det gör du - av att bara finnas där.

​​Kära mamma, kära pappa, kära du - du kan inte fixa mig. Det är endast jag som förhoppningsvis, någon gång, i framtiden kan göra det. MEN - att du finns där, att du försöker förstå psykisk ohälsa, att du ens orkar betyder hela världen för mig, för oss. Jag vet att det svårt men snälla du, gräv inte ner dig för mycket. Jag vill nämligen inte att du ska vara förmögen till att förstå helt och hållet. Jag vill inte att du ska nå min nivå för jag detta önskar jag inte ens min värsta fiende. Att du finns där, att du lyssnar, att du håller din distans men ändå försöker - det ska du ha en eloge för.

​​Psykisk ohälsa är ett sådant oerhört stort problem i dagens samhälle men jag vill ändå passa på att hylla våra närstående. De närstående som varje dag kämpar för att hålla våran vardag uppe. De som kämpar och kämpar men inte har någon som i sin tur fångar dom. Tack. Tack för allt ni gör för andra, tack för att ni försöker förstå trots att ni kanske inte har en aning, tack för att ni hoppas och tror på oss. Här är eran eloge.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har kommit till insikt. Insikt om hur bra mitt liv egentligen är. Jag har tre underbara bröder jag skulle kunna göra vad som helst för. Jag har en mamma och pappa. Föräldrar som skulle kunna gå igenom eld för mig och samtidigt som de gör allt för att förstå vad det är jag går igenom. Jag har vänner som fortfarande står stadigt vid min sida, trots alla motgångar, trots allt djävulskap de sett mig göra. Jag har en mormor, farmor och farfar, morbröder och mostrar som alltid finns där och som skulle göra vad som helst för mig om jag bad dem. Hur kan jag ha missat detta? Hur kan jag ha låtit mitt psyke kommit i vägen för det här?

Jag är så otroligt tacksam för att jag har dessa människor i mitt liv. Idag känns det verkligen som jag har vunnit jackpoten och vinsten var dessa. På bara några dagar har jag växt så otroligt, jag känner mig som en helt ny människa och jag uppskattar mina nära till tusen. Jag har nämligen kommit till insikt att det är människor som dessa som har fått mig på fötter igen. De har kämpat så otroligt för mig. Det är så många som har sett på mig, känt sig hjälplösa och vilsna. Det finns även människor som har gått igenom ett helvete med mig för att jag inte sökt hjälp tidigare. Det finns de som knappt känner mig som skrivit och hört av sig gällande hur stark de tycker jag är. Ni är underbara, allihopa. Jag hoppas detta håller i sig för jag är övertygad om att jag, tack vare alla dessa personer, kommer ta över världen en vacker dag.

Likes

Comments

View tracker

​​Hej, mitt namn är Jennifer Jakobsson, jag är 20 år gammal och bor förtillfället i Sundsvall. Min pappa kallar mig dock "lilla fisen" medan min lillebror säger "Chacha" eller Jaja. Så, jag, Jennifer Lilla Fisen ChaCha Jakobsson, är precis som vem som helst. Jag har en mamma och en pappa samt tre bröder. Jag har vänner, ett fåtal, som jag höjer till skyarna. Jag älskar dom och dom älskar mig. Inga svårigheter, inget komplicerat. För problemet sitter nämligen inte i min omgivning utan i mig. Jag kallar det som så, felet, för det känns inte rätt. 

​​Vissa dagar har jag ett hål i mitt hjärta. Vissa dagar är det så proppfullt av kärlek att det nästan spricker. På en måndag kan jag känna allt, vinden som susar förbi och smeker mig omsorgsfullt över kinden, solen som lyser starkt i mina ögon samtidigt som mina lungor, sakta, fylls av den varma luften. Dessa dagar skulle jag kunna höra en fjäder falla och skriva ett A4 om hur bladen börjat samlas på marken. På en fredag kan det dock ha förändrats. På fredagen känner jag allt det onda som den här världen har att erbjuda. Mitt själ försvinner, mitt hjärta blir svart och min personlighet blir som fången av någon annan. Jag ser mig själv men jag känner inte igen den Chacha som nu uppenbarat sig. Då kan jag vara hemsk, elak och rent utav vidrig. En människa som är så pass vilsen i sig själv att någon annan nu existerar inuti henne. 


​​Det här kan vara svårt för dig att förstå. Hur man kan förändras så dramatiskt på detta sätt. Jag förstår dig för jag förstår inte det heller. Jag önskar jag gjorde. Jag önskar det fanns ett botemedel för det jag går och bär på. Men det gör det inte. Jag kommer ständigt kämpa mot det här. Varje dag kommer vara en kamp för att inte tappa bort mig själv igen. Jag önskar det vore annorlunda, för mig och alla andra som inte alltid mår så där jättebra. 


​​Det är inte mycket jag vet. Jag tror mig veta men nej, det är inte mycket jag egentligen vet. Men - en sak är jag säker på och det är att mörkret aldrig kommer få vinna. Jag kommer kanske tappa bort mig själv 100 gånger till på vägen men vägen kommer alltid vara den samma, på väg bort från mörkret. För sanningen är att om jag försvinner så försvinner inte bara fin person utan då har jag även placerat en så oerhörd stor sorg hos min omgivning. Jag vill vara kvar. Jag vill leva.


​​Så länge jag kommer ihåg vem jag är, oavsett hur vilsen jag känner mig, oavsett hur liten bit som finns kvar av mig så kommer jag ständigt att fokusera på den lilla biten - för den lilla biten är jag. Jag kommer alltid gå framåt trots att jag sparkats bak fem steg redan. För mig finns det ingen annanstans att gå än just framåt. Trots att mina demor skriker bakom mig, trots att helvetet kokar under mina fötter och trots hatet som ibland fyller mitt, då, kalla hjärta så finns jag där någonstans. Låt helvetet få brinna, låt demonerna skrika så högt de bara kan för jag, jag går nu. Ibland kanske de tror, helvetet och demorna, att de har vunnit men icke! Så länge jag andas och så länge jag finns så är dagarna jag har en vinst. Att jag fortfarande är här, det är en vinst och för dem en förlust. Detta är även en sak jag är säker på - jag är en vinnare. 


​​Jag kommer förevigt vara mina nära tacksam för det de gjort för mig när mörkret lagt sig över mitt kära jag. Jag kommer alltid vara tacksam för mig själv då jag forfarande går på denna jord. Jag är dock tacksam för helvetet då det visat mig att livet inte alltid fungerar på samma sätt för alla. Egentligen vill jag bara att ni ska veta det, att jag är tacksam, tacksam för att många av er försöker förstå psykisk ohälsa trots att många kanske inte gått igenom exakt samma sak. Ni ger mig hopp om att mänskligheten inte är så pjåkig ändå. Och kom ihåg - varje gång du reser dig upp så har du vunnit. Varje gång du försöker förstå dina medmänniskor trots att du inte har en aning - då har ni vunnit. Det är det allt handlar om, vinsten och tillsammans har vi vunnit. 


​​/Jennifer Lilla Fisen Chacha Jakobsson


Likes

Comments



​​Benen darrar och cigaretten är halvrökt
Jag ser hur livet susar förbi utanför fönstret i mitt kök
Jag lägger mig på det kalla golvet i ett ömt försök
Att känna pulsen, lungorna och gnistan när jag andas ut min rök


Likes

Comments