Header

​​Hej, mitt namn är Jennifer Jakobsson, jag är 20 år gammal och bor förtillfället i Sundsvall. Min pappa kallar mig dock "lilla fisen" medan min lillebror säger "Chacha" eller Jaja. Så, jag, Jennifer Lilla Fisen ChaCha Jakobsson, är precis som vem som helst. Jag har en mamma och en pappa samt tre bröder. Jag har vänner, ett fåtal, som jag höjer till skyarna. Jag älskar dom och dom älskar mig. Inga svårigheter, inget komplicerat. För problemet sitter nämligen inte i min omgivning utan i mig. Jag kallar det som så, felet, för det känns inte rätt. 

​​Vissa dagar har jag ett hål i mitt hjärta. Vissa dagar är det så proppfullt av kärlek att det nästan spricker. På en måndag kan jag känna allt, vinden som susar förbi och smeker mig omsorgsfullt över kinden, solen som lyser starkt i mina ögon samtidigt som mina lungor, sakta, fylls av den varma luften. Dessa dagar skulle jag kunna höra en fjäder falla och skriva ett A4 om hur bladen börjat samlas på marken. På en fredag kan det dock ha förändrats. På fredagen känner jag allt det onda som den här världen har att erbjuda. Mitt själ försvinner, mitt hjärta blir svart och min personlighet blir som fången av någon annan. Jag ser mig själv men jag känner inte igen den Chacha som nu uppenbarat sig. Då kan jag vara hemsk, elak och rent utav vidrig. En människa som är så pass vilsen i sig själv att någon annan nu existerar inuti henne. 


​​Det här kan vara svårt för dig att förstå. Hur man kan förändras så dramatiskt på detta sätt. Jag förstår dig för jag förstår inte det heller. Jag önskar jag gjorde. Jag önskar det fanns ett botemedel för det jag går och bär på. Men det gör det inte. Jag kommer ständigt kämpa mot det här. Varje dag kommer vara en kamp för att inte tappa bort mig själv igen. Jag önskar det vore annorlunda, för mig och alla andra som inte alltid mår så där jättebra. 


​​Det är inte mycket jag vet. Jag tror mig veta men nej, det är inte mycket jag egentligen vet. Men - en sak är jag säker på och det är att mörkret aldrig kommer få vinna. Jag kommer kanske tappa bort mig själv 100 gånger till på vägen men vägen kommer alltid vara den samma, på väg bort från mörkret. För sanningen är att om jag försvinner så försvinner inte bara fin person utan då har jag även placerat en så oerhörd stor sorg hos min omgivning. Jag vill vara kvar. Jag vill leva.


​​Så länge jag kommer ihåg vem jag är, oavsett hur vilsen jag känner mig, oavsett hur liten bit som finns kvar av mig så kommer jag ständigt att fokusera på den lilla biten - för den lilla biten är jag. Jag kommer alltid gå framåt trots att jag sparkats bak fem steg redan. För mig finns det ingen annanstans att gå än just framåt. Trots att mina demor skriker bakom mig, trots att helvetet kokar under mina fötter och trots hatet som ibland fyller mitt, då, kalla hjärta så finns jag där någonstans. Låt helvetet få brinna, låt demonerna skrika så högt de bara kan för jag, jag går nu. Ibland kanske de tror, helvetet och demorna, att de har vunnit men icke! Så länge jag andas och så länge jag finns så är dagarna jag har en vinst. Att jag fortfarande är här, det är en vinst och för dem en förlust. Detta är även en sak jag är säker på - jag är en vinnare. 


​​Jag kommer förevigt vara mina nära tacksam för det de gjort för mig när mörkret lagt sig över mitt kära jag. Jag kommer alltid vara tacksam för mig själv då jag forfarande går på denna jord. Jag är dock tacksam för helvetet då det visat mig att livet inte alltid fungerar på samma sätt för alla. Egentligen vill jag bara att ni ska veta det, att jag är tacksam, tacksam för att många av er försöker förstå psykisk ohälsa trots att många kanske inte gått igenom exakt samma sak. Ni ger mig hopp om att mänskligheten inte är så pjåkig ändå. Och kom ihåg - varje gång du reser dig upp så har du vunnit. Varje gång du försöker förstå dina medmänniskor trots att du inte har en aning - då har ni vunnit. Det är det allt handlar om, vinsten och tillsammans har vi vunnit. 


​​/Jennifer Lilla Fisen Chacha Jakobsson


Likes

Comments



​​Benen darrar och cigaretten är halvrökt
Jag ser hur livet susar förbi utanför fönstret i mitt kök
Jag lägger mig på det kalla golvet i ett ömt försök
Att känna pulsen, lungorna och gnistan när jag andas ut min rök


Likes

Comments