Header

​​

Lokalen är nästan fylld till bredden​ av musikälskare denna kalla lördag när danska Pretty Maids gör ett stopp på sin Future World 30th anniversary turné i Stockholm. Förbandet ColdSpell överraskar stort och det är främst en bandmedlem vi tar sikte på.

Med nya albumet A New World Arise ​har ColdSpell återigen lyckats göra sig ett namn och under spelningens gång blir det uppenbart varför. Sångren Niclas Swedentorp har en röst som matchar den lite mjukare hårdrocken perfekt och melodierna är i samklang rakt igenom. Michael Larsson på gitarr varierar mellan det ena mästerverket till instrument efter den andra, lika mästerligt som hans hanterande av de riff som ska levereras. Perra Johansson har en enorm koncentrationsförmåga och följer trumpinnarnas dans över trumsetet utan att blinka. Men den som sticker ut mest och som fångar både mig och mitt sällskaps ögon är basisten Chris Goldsmith. Hans utagerande på scen påminner om en gitarrists och det gör hela spelningen otrolig. Att se någon ge allt och lite till, genom att kasta sig rakt in i musiken och slänga tillbaka till publiken och ändå ha mer att ge, är något av det mest otroliga man kan få uppleva framför en scen. Och det är också därför som vi till större delen av uppträdandet lyssnar på resterande medlemmar, men har blicken fäst på den karismatiska basisten. Det är den lite sega starten till trots ett riktigt bra uppträdande och ColdSpell får med sig publiken som tjuter och hoppar efter mer.  Då detta är första gången jag ser ColdSpell är allt nytt för mig, men det finns ingen tvekan om att vi kommer stå längst fram på nästa spelningen igen.

BETYG: 7/10

ColdSpell

Niclas Swedentorp - lead vocals
Michael Larsson - guitars
Chris Goldsmith - bass
Perra Johansson - drums

Pretty Maids

Musiken var som bäst på 80-talet och det är något som Ronnie Atkins har tagit fasta på, med sin lite raspiga och härligt melodiska röst uppmanar han hundratals kroppar att röra sig som ett. Ken Hammer på gitarr ger oss små bitar av himlen genom ackorden och Allan Sørensen ​ser till att båda hjärta och händer slår och klappar i hans egen. Rene Shades på bas är ett bra komplement när det gäller att hålla takten balanserad och kommer då och då med nya överraskningar som får det att svänga till ordentligt. Chris Laney på keyboard och gitarr är ett välkänt ansikte från musikscenen och hanterar både instrumenten med en självsäkerhet få musiker kan besitta. Pretty Maids är den sortens band som man aldrig tröttnar på att se eller höra och det märks på publiken. Fötterna som stampar takten, händerna som är i luften hela tiden och alla rockers som låter sina svettiga kroppar svänga till egna tolkningar av musiken är bevis nog. Attityden hos danskarna är lika fräsig och cool som vanligt, skämtet om att Yellow Rain som egentligen handlar om Vietnamkriget, skulle vara baserad på "Golden showers" visar att gruppen inte låter sig styras av någon, inte ens ett skivbolag. Temperaturen bland åhörarna må vara hög, men det är inget emot vad det är på scen och när Rene och Ken bestämmer sig för att jäklas med både varandra och trummisen Allan är det många som skrattar. Underhållningen beror inte bara på musiken, utan att bandet själva är så närvarande. Dom är där med oss denna kväll och låter publiken komma så nära att svetten från Ronnies panna är nära att regna ner på de längst fram. De nio låtarna från skivan Future World avslutas alldeles för snabbt och även om tuffa Kingmaker och nostalgiska Little Drops Of Heaven samt avslutande A Merry Jingle är bra låtar, så är det Future World som lockat dit publiken denna kväll. Variationen mellan låtarna och hur den smyger in delar från olika genres och smälter samman till det som är Pretty Maids är en upplevelse man inte vill vara utan och att få uppleva denna kvällen med alla musikälskare som befann sig på Fryshuset denna kvällen är ett av de bästa musikminnena från 2017. 

BETYG: 10/10

PRETTY MAIDS

Ronnie Atkins - vocals,
Ken Hammer - guitars,
Rene Shades - bass,
Allan Sørensen - drums,
Chris Laney - Keyboards

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Lite mer än ett år sedan har gått sedan jag träffade Wildness första gången när bandet intog scenen på Pub Anchor. Denna kvällen firas deras efterlängtade debutalbum på Harry B James i Stockholm och det är utan tvekan ett nytt Wildness vi bevittnar.

Utveckligen inom bandet har gått framåt med stormsteg och som åhörare rycks man snabbt med i inledande spåret Falling down. Gitarristerna Adam Holmström och Pontus Sköld är återigen i fokus med sitt briljanta gitarrspel, kontrasterna mellan Adams äventyrliga och utlevande spel och Pontus lite mer återhållsamma är lika fin som alltid. Dock har båda två verkligen förändrat sitt spel och vi får ta del av en större portion av Pontus förkärlek till musiken och instrumentet i hans händer. Hans karisma smittar av sig mer och mer under kvällen och den äkta lyckan som får ögonen att gnistra i strålkastarens ljus gör att ens eget leende kommer ikapp med hans eget. Adam har ett mer vågat och utmanade gitarrspel än tidigare, varje gång han kramar till om gitarrens hals möts pekfingret och tummen, vilket gör att trycket på strängarna blir starkare och detta färgar av sig fint på musiken. Hans sätt att ge sig hän helt till musiken och skita totalt i allt runt om kring är lika härligt som alltid. Erik Modin bakom trummorna är ännu mer specifik i sina trumslag och hans sätt att lyssna på musiken, samt ta kontakt med den har verkligen fått en ny nyans och hans självsäkerhet stärker hela bandet på scen. Basisten Marcus Sjösund kanske inte är en av originalmedlemmarna, men lyckas även han stärka musiken med sina bastanta basgångar och tillsammans med Adam leverera han en egen liten show. Sångaren Gabriel Lindmark har verkligen utmanat sig själv och på så sätt hittat nya vägar att gå, hans röst kanske brister med minimal påverkan på vissa ställen, men håller en stabilare och mer mogen nivå. Hans förmåga att forma sig efter melodierna och instrumenten, både som helhet men också som separata vägar har nått nya höjder och han bjuder på en riktigt bra show. Är han inte nere bland publiken, erbjuds de micken. En fin gest, även om vi hellre hör sången från en som kan sjunga. Publiken rycks med snabbt och tjejerna längst fram gör sig gärna hörda under spelningens gång. Temperaturen gör att olika kroppars odörer blandas med röken från scen och vi vävs in i en blandning av atmosfär, ångor av rök, utspilld alkohol och musik.

Redan vid Alibi hörs genljudet från åhörarna som sjunger med i refrängerna, men det är utan större konkursens när bandet levererar War Inside My Head som käftsmällen kommer och få publiken att backa. Här kan ingen stå sig mot medlemmarna som trycker till ordentligt. Welcome The Night blir snabbt en ny favorit, även om Stranger och Collide fortfarande håller sig kvar. Avslutande Turning The Pages har fått ett nytt sken över sig och även om Collide likaså har hörts tidigare, är det som om låtarna har fått en helt ny historia att berätta.

Sammanfattningsvis: Releasefesten på Harry.B James visade att Wildness har hittat ett nytt sätt att uttrycka sig på, både som helhet men även på individuella sätt. Musiken har fått nytt liv och soundet är vassare, likheterna mellan Wildness för ett år sedan och nu är omfattande och det är intressant att bevittna hur deras hårda arbeta har fått dem att låta detta bli en del av musiken.

BETYG: 8/10

DATUM: 8/12

SCEN: HARRY B JAMES, KUNGSTRÄDGÅRDEN/STOCKHOLM

BAND: WILDNESS

FOTOGRAF. GABRIELLE HOLMBERG

SKRIBENT: GABI MATTSSON

SETLIST

FALLING DOWN

ALIBI

SHADOWLAND

DOWN IN THE CITY

STRANGER

WAR INSIDE MY HEAD

COLLIDE

WELCOME THE NIGHT

HIGHLANDS

TURNING THE PAGES

BANDFAKTA- WILDNESS

ERIK MODIN- TRUMMOR

PONTUS SKÖLD- GITARR

ADAM HOLMSTRÖM- GITARR

MARCUS SJÖSUND- BAS

GABRIEL LINDMARK- SÅNG


Likes

Comments

Doften av rökelse både förvånar och förbryllar, men samtidigt som det är en annorlunda touch på en spelning så är det väldigt trevligt. När Billion Dollar Babies äntligen kliver ut på scenen, möts dom av ett jubel.

Det är årets enda spelning och rastlösheten som byggts upp får äntligen utlopp hos musikerna. I Want To See You Burn inleder spelningen och bandet behöver verkligen inte be om det två gånger, redan vid start är publiken så upphetsad att inte ens en istid hade kunnat svalka dom. Gitarristen Pat Kramer fångar gång på gång utvalda åhörares blick, hans märkligt blå ögon är intensiva och en stor kontrast till hans något lugnare gitarrspel. Varje gång hans blick hakar fast i ens, så är det som att han kan se varje detalj av en själ. Koncentrationen står skriven över hans ansikte och dom långa fingrarna glider lätt över strängarna. Gitarrens riff och back up sången är som gjuten och mystikens låga hålls vid liv genom hela spelningen. Basisten Nic Lester håller sig mestadels i bakgrunden, låter istället basen stå i centrum och låter dom rungande tonern slå mot publiken som om vi vore perfekt matchade kugghjul. Trycket är högt och trumhinnorna vibrerar i takt med den allt tyngre musiken, något som dock inte stoppar trummisen Karl Löfgren från att med en noggrann uträknad sammandrabbning med trummorna, slå ner med trumpinnarna som en förbannad gud. Sångaren Frankie Rich är en framstående frontman, på mer än ett sätt. Sången är kraftfull och stark, rösten ändrar skepnad beroende på låt och när en person i publiken gör något oförlåtligt, avbryter han och tar ställning. Djupt imponerade och något skrämda, bevittnar vi hur texterna får nytt liv genom den karismatiska sångaren. Put Up A Fight och Junkies Ball har sedan första gången dom spelades varit stora favoriter, men live versionen är flera gånger bättre. Man kan riktigt känna hur varje riff river i en och hur basgångarna letar sig in och låter sig förvandlas till ett inre eko. Max Lander är en gitarrist av hög rang och intressant att iaktta på scenen. Leendet som aldrig lämnar hans läppar och hans spinnande dansande är effektfulla, men det är sättet han hanterar instrumentet på som imponerar mest. Solona som kommer emellan åt är som retfulla smekningar i öronen och hakar fast. Kontakten mellan Max och Pat är stark och bandet mellan dom leder till många interna skämt. Något med Max får det att verka som om han hittar på bus uppe på scen med jämna mellanrum och njuter av det.

Att säga att Billion Dollar Babies trivs på scenen vore en underdrift, spelningen är bättre än förväntat och när The Nightmare Began kommer på tal, samt nya låten Hail The End Of Days kan det inte bli mer magiskt. Försöken att undvika Pat Kramers blick är för gäves, men det spelar ingen roll hur länge man studerar den kraftfulla gitarristen för det går inte att komma underfund med var man har honom. Billion Dollar Babies är ett band som man försvinner in i, medlemmarna turas om att dra en till sitt håll och det går inte att undvika önskan om att låta kvällen vara några sekunder till. Dom gånger man får bevittna ett band, vars passion är lika stark som jordens krafter och glädjen som hos ett barns inta en scen är få.

Det var äkta, rått och brutalt, det var Billion Dollar Babies och denna kvällen fick dom inte bara himlens stjärnor att blekna, dom överglänste även månen och dess skönhet genom att ge av sig själva denna kvällen. Men, dom borde skämmas, för en spelning under2017 är inte tillräckligt och vi förväntar oss alla kompensation under 2018.

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf:Gabrielle Holmberg

Band: Billion Dollar Babies

Plats: Harry B James, Stockholm

BETYG: 5/5

Likes

Comments