View tracker

Så var det fredag igen. Jag som brukar tycka att veckorna är långa, varje dag känns evighetslång, tycker att veckan gått snabbt. Barnen har mycket i skolan och nästa vecka firar vi Lucia.
Jag har haft stunder av lugn och ro men även stunder av uppgivenhet och väldigt stark ångest. Jag har så svårt för att hantera alla fysiska symptom. Yrseln är väldigt ihärdig och kommer alltid när det passar som sämst.
Jag har rabblat mycket ord men oxå upplevt timmar utan ord. Det är så makalöst fantastiskt och jag vågar knappt göra ngt, titta I ngn tidning, läsa en bok mm av rädsla för att snappa upp ngt nytt ord. Det går naturligtvis inte att föreställa sig hur detta känns. Rabbla ord... Det gör ju inte ont och det syns inte men det är så påfrestande att hela tiden låta hjärnan gå på högvarv. Kan ju inte koncentrera mig fullständigt på det jag gör. Känner mig jagad, fånge i min egen kropp. Kan ju inte lägga av huvudet eller byta ut det.
Ikväll blir det tacos, Idolfinal och skumtomtar.
Jag har promenerat varje dag och kan konstatera att min gamla garderob börjar bli aktuell igen. Det känns så skönt. 25 kilo tappar jag inte på några veckor.....
Nyttigt att få känna hur det känns att vara i total oform och hur svårt det är att komma igång. Kroppen vill inte som hjärnan. Jag har promenerat varje dag och ibland både morgon och kväll.
Micke har varit bortrest större delen av veckan så svärmor har varit här och stöttat mig. Skönt att ha sällskap. Hon har städat, tvättat, putsat och fixat här hemma. Hon är makalös på att hänga upp tvätten så att man inte behöver stryka den. Blir så bortskämd. Uppskattar det så.
Helgen blir i vanlig ordning lugn och ganska oplanerad. Jag kan ju inte boka in ngt, min status ändrar sig ju från timma till timma.
Ikväll är vår Melker på disco i Laröd med ett gäng fotbollskompisar. Känns konstigt att han inte är hemma, Melker börjar bli stor....
Märta är hos kompis men kommer hem snart.
Ska sätta igång med maten och förhoppningsvis få en hyfsad kväll.
Önskar alla mina följare en skön helg. Stor kram❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

I mitt tidigare friska liv var fredag och en stundande helg något jag alltid såg fram emot. Ibland hade vi mycket för oss, gäster, utflykter och annat trevligt. Oftast var vi ganska oplanerade. Trötta efter veckans arbete blev fredagarna hämt-mat och tv/film. Sedan snart tre år så är helgen och veckan samma sak. Jag lever dag för dag och mitt främsta mål är att ta mig igenom varje dag på bästa vis. Den senaste veckan har varit mkt tung, enormt mkt ord och iom det, ångest. Overklighetskänslor, svettattacker, kraftig yrsel. Avdomnade armar och ben, dimsyn..... Ja listan kan göras lång....
Har så oerhört svårt att hantera mitt mående när jag haft ett par bra dagar och plötsligt är jag nere i dyn och rotar. I ett par friska öron låter följande sinnessjukt och kanske inte ens sant. Varje morgon då jag vaknar börjar min längtan att det ska bli kväll, att jag får ta min sömntablett och få ro. Det får låta hur som helst men så känner jag och har gjort det sedan sommaren 2013.
Helt orimligt egentligen. Jag förstår inte hur jag står ut... eller...... Jag måste ju stå ut men det är smärtsamt och jag förundras över hur jag fixar en dag till.
Mina nära och kära säger ofta att jag är så stark. Det är jag inte. Jag bara står ut. Just i detta nu skulle jag kunna ställa mig och vråla och slita av mig håret för jag mår så sjukt dåligt. Låååång dag. Micke och Melker har varit och spelat handboll och Märta är hos en av favoritkompisarna, Asta. Mamma har sällskapat mig. Handlat adventspresent åt barnen. Tagit en tur till Höganäs. Halva Sverige var nog på Magasin 36. Hittade lite pyssel och pynt. Rabblat ord hela dagen men har iaf vilat ögat på vackra ting och försökt fokusera på annat. Försökt. Nu är det äntligen kväll. Jag hoppas på en ngt lugnare kväll. Längtar efter familjen. Tänker på hur skönt det måste vara för dem att få en paus från mig. Att få ta del av "det riktiga livet". Träffa friska och glada människor. Barnen är så vana vid att se mig tyst och ofta gråtandes och de tar det hela på det vis som just barn kan. Kloka och förstående.
Förra helgen hade jag mått bra ett par dagar så vi hade gäster, noggrant utvalda. Barnen var så glada. Livet påverkas ju för alla i min närmsta krets. Lätt att glömma när jag mår som sämst.
Mörkret har lagt sig.... Jag uppskattar årstiden och tänder ännu fler ljus än annars. Nu ska jag ut och promenera. Skönt att det blivit till en rutin. Föga intressant men jag har tappat 10 av mina 25 kilon som mina mediciner hjälpt till att fixa.....
Det blev kväll även idag. Min stora idol Lisa Nilsson på tv, sushi och mina älsklingar runt mig. Det blir en fin kväll, hoppas jag.
Tack för era kommentarer, meddelanden och mail.
Varm novemberkram önskar jag er❤️

Likes

Comments

View tracker

Jag har varit borta från arbetsmarknaden i mer än två år. När jag har mått som allra sämst och tankarna bara varit svarta, då finns inte arbete i mina tankar alls. Jag har inte kunnat se mig själv, rabblandes och med massa ångest och samtidigt arbeta. När det kommer små korta pauser och det känns lite,lite hoppfullt längtar jag efter att ha ett arbete. Någon spännande utmaning, arbetskollegor och rutiner.
Just nu har jag förmånen att arbeta här i parken i en fantastisk butik. Lite timmar då och då. Det är så härligt och rogivande att komma dit. Goa kollegor i en mkt fin miljö. Jag funderar en del på framtiden när det gäller arbete. Just nu är det inte aktuellt då jag mår för dåligt.
Befriande på något vis att tänka lite på framtiden.
Kanske vänder det för mig med, så småningom.
Jag har varit sjuk så länge att jag inte minns hur det är att må bra. Vissa dagar känns lite mindre dystra och ångesten är mindre påtaglig. DÅ känner jag LYCKA, på riktigt. Det är då jag kryper upp i soffan med mitt kaffe och njuter av att vara ordfri och inte svimfärdig, illamående, avdomnad eller alla andra obehagliga fysiska symptom.
Jag promenerar, med min Micke. Varje dag. Det är så tungt, jag är så otränad. Benen värker, det gör ont i ryggen.... Ja överallt, men jag travar på. Utan coach Micke hade jag lagt mig ner i skogen och ringt efter en taxi. Adress?
Nu när promenaden är avklarad känns det bra. Min kondition är redan bättre. Jag har ökat från 10 minuter till 60 minuter i ett ganska högt tempo. Det är minsann bra jobbat.
Nu väntar middag som idag tillagas av dotter med vän.
Jag slappar i soffan. Andas. Pratar med barnen. Jag njuter av stunden. Just nu. Just nu är jag här. Det känns bra! Tacksam!!

Likes

Comments

Har blivit rekommenderad av min läkare att prova en mkt välrenommerad terapeut i Malmö. Jag är ju skeptisk som alltid då jag ju har avverkat en hel del psykologer och liknande. Inte för att jag själv är ngn specialist men jag har läst psykologi på universitetet och läst hyllmetrar av böcker om ämnet. Oftast kommer jag ut från en session och känner att jag visste redan allt de pratade om, verktygen jag fått med mig var också bekanta....jag vill att de ska ha svaren. Alltså lösningen på detta eviga och tärande. Jag har gått i terapi i omgångar de senaste 15 åren så det kanske inte är så märkligt att jag känner mig lite negativ inför detta. Jag vill absolut prova. Det kommer klienter från många ställen i vårt avlånga land och Dr. K lyckades få till en tid ganska snabbt.
Nu har jag just anlänt till Malmö. Med sådär lagom mkt ångest har jag landat i en väldigt skön fåtölj med en kaffe. Har grym träningsvärk i nedre delarna av kroppen.
Projekt-fysisk aktivitet är i full gång. Har tappat 8 kg så det är ju bara 15 kvar..... Strikt diet och träning varje dag. Det är så sjukt jobbigt och hela min kropp skriker när jag är igång....men jag gör det. Har bästa coachen med mig oftast(läs maken). Har precis varit på fotbehandling så nu är fötterna lena som på en bebis.
Funderar över vad vi ska prata om idag. Hoppas att min terapeut har en agenda. Jag känner mig mest ångestfylld och tom. Malmö är en trevlig stad. Lagom stor. Liten parentes bara. Så, samla ihop mig och alla mina tankar....mot Dr. A
Ha en fin måndag💗

Likes

Comments

Under de två senaste åren har mkt satts på prov. När livet stannar upp och inget är sig likt, kan det vara oerhört svårt att veta hur man ska ta sig an livet som fortsätter som vanligt för familj och vänner men inte för egen del. Min familjs liv är naturligtvis påverkat och inte alls som tidigare men de kan fortfarande göra samma saker som tidigare, om de vill.
Jag kan konstatera att jag berikats med en ängels tålamod. Annars hade jag inte funnits idag.
Säger som jag brukar att jag är så glad att man inte kan se in i framtiden. Tänk om jag vetat tidigare att mitt liv skulle krascha helt sommaren 2013. Det är tur att vi inte vet ngt om morgondagen. Tänker på alla familjer i Paris som förlorat någon kär, de visste inte heller vad som väntade dem när de vaknade i fredags.
Vad framtiden har att erbjuda får man vänta och se.
Under våren var jag oerhört dålig. Min ångest var mkt intensiv, många fysiska symptom och jag upplevde att min depression nådde sin topp lagom till skolavslutningen.... Jag slutade med ett par mediciner. Det tog 4 månader och det var alldeles förfärligt. Jag reagerade enormt med hemska utsättningssymptom.
Dagen då barnen skulle fira sommarlov närmade sig och Märta skulle sjunga solo. Timmarna före avslutningen kröp jag på köksgolvet, vaggade i fosterställning och kräktes och kräktes. Jag var så förtvivlad för jag ville så oerhört gärna se och lyssna på ffa Märta. Hon skulle dessutom blivit oerhört besviken om inte hela familjen var där. Jag kom in i duschen, torkade mig och lika snabbt svettades jag sönder igen.
Jag tog mig till kyrkan. Minns att jag skakade så i kroppen av abstinens och försökte trycka på benen hela tiden för att dölja att mina ben hoppade.
Jag minns inte så mkt mer från avslutningen mer än att Märta, vår fina lilla tjej stod längst fram i kyrkan och sjöng "Roar". Magiskt! Modiga, duktiga lilla du, Märta.
Efteråt åkte vi hem. Det blev ingen traditionsenlig fika på Linneaträdgårn. Det fixade jag inte.
Barnen fikade med mamma. De var nöjda och jag kände ngn sorts ro och glädje? över att de fick lite sommarlovskänsla.
Nu väntade 10 veckors ledighet för barnen. DET oroade mig. Jag hade inte ork och förmåga att hitta på saker med dem. Micke var ju inte ledig hela sommaren. Mkt huvudbryderi kring detta.....Barnen hade längtat länge efter sommarlovet.... Det löste sig med hjälp av familj, släkt och fina vänner. Jag fick stunder då jag var ensam hemma och kunde flippa ur. Gråta förtvivlat, skaka utan att behöva dölja det och må så illa utan att barnen behövde se det.

Likes

Comments

Har sedan tre veckor kommit igång med mitt promenerande igen. Från att ha varit en enormt tränings-freak blev det totalt stopp. I över 2 år har- jag gjort ingenting. Rört mig innanför dessa fyra väggar. När jag insåg att jag inte orkade gå uppför trappan utan att vila på mitten, kände jag att nu måste jag börja motionera. Första dagarna gick jag i 10 minuter och det gjorde ont överallt.
Psykiska åkommor sätter sig i kroppen också. Mina mediciner som varit så många har gett mig en viktuppgång på över 20 kilo. Det är helt ofattbart hur man kan gå upp så mycket på så kort tid....
Just hemkommen efter en 45- minuters runda. Den enklaste hitintills. Dusch och sedan är det mammas födelsedag som står på agendan. Jag har inte firat henne på två år så det känns väldigt trevligt att göra det.
Maken ska laga middag och jag får duka och piffa.
Ha en fin lördag💗

Likes

Comments

Det blev en låååång paus. Nästan 6 månader. Många har hört av sig och undrat hur jag mår, uppmuntrat mig att skriva igen, föra ngn form av dagbok. Min läkare vill också att jag dokumenterar mitt mående, inte i bloggform kanske men på ngt vis.
Jag kommer att skriva här när jag har ork och kraft.
Det senaste halvåret har varit oerhört tungt. Jag har kämpat för att hålla mig över ytan. Ägnat många dagar åt att bara överleva. Letat efter kraft att orka fortsätta trots enorm ångest och galet tvång.
Jag har slutat med tre mediciner. Ngt av det värsta jag gjort. Jag blev oerhört sjuk. Enorm abstinens och många obehagliga utaättningssymptom. Sommaren passerade. Övriga familjen ägnade sig åt att semestra. Deras liv måste ju fortsätta. Jag var mkt ensam och det var oerhört tungt. Många svarta dagar. Under en lång period visste jag inte hur jag skulle klara av att må så dåligt. Det första jag kände när jag vaknade var panik över hur jag skulle fixa hela dagen. Ville bara att det skulle bli kväll. Ville ta mina sömntabletter och få ett antal timmars paus från "livet".
Det brast fullständigt i augusti och för tredje sommaren i rad blev jag inlagd på sluten avdelning. Den här gången blev det bara knappt tre veckor.
Nu är jag hemma igen.
Middagsfix nu men jag återkommer snart!
Tack för alla fina mail och hälsningar under tiden som passerat sedan jag slutade skriva.
Allt gott till er,
Johanna❤️

Likes

Comments

From idag så kommer jag att pausa mitt bloggande.
Sköt om er så länge. Stor kram till er alla fina följare. Än en gång tack för alla hälsningar, alla meddelanden och glada tillrop. Kram till er som också kämpar varje dag med ngn form av sjukdom/dåligt mående. Vi hörs om ett tag💗

Likes

Comments

Jag andas-alltså lever jag. Jag känner min puls och jag mår så gräsligt dåligt. Galet är nog den bästa beskrivningen. Illamåendet och yrseln är hemsk. De små elektriska stötarna inne i huvudet dom kommer väldigt ofta är så läskiga. Jag har haft dem hur många gånger som helst men vänjer mig aldrig. Har läst mig till att de kallas brain zaps och många, många med mig upplever och beskriver detta. Många berättar tyvärr att det suttit i länge, länge. Långt efter att man slutat medicinera😢
Orden är färre men ihärdiga och släpper inte taget om mig. Svettattackerna kommer precis som abstinensen, i skov. Har haft tre, fyra rejäla rundor idag. Klart jämförbara med 42 graders fuktig värme i Florida.
Dagen är snart över. Jag räknar ner.
Glad att barnen leker med fina vänner. De är utomhus. Så härligt när paddor och annat elektroniskt får vila.
Kram på er💗

Likes

Comments

Det blir inget direkt inlägg. Gjort en ytterligare sänkning av min medicin. Har burit mig åt som om jag blivit helt galen. Det är mardröm här, dag som natt. Idag kom en skyddsängel på besök. Utan henne finns det risk för att jag hamnat i bältessäng för första gången, alternativt injicerat starka saker i mig. Livet , eller vad jag ska kalla det för, känns overkligt och inte värdigt.
Jag kämpar utan minsta framsteg. Nu är det snart dax att sova. Hoppas på en natt utan mardrömmar och hallucinationer. Avskyr dem! Avskyr att jag ska behöva ta mig igenom detta helvete. Ångest/ abstinens/utsättningssymptom/depression är tortyr. Tveklöst!

Likes

Comments