View tracker

Så har ännu en stor stor artist trillat pinn i år. Det sker ofta och snabbt nu känns det som. De börjar bli många gamla artister med hårt leverne som ska vandra vidare nu snart. Kan bli en tom period efteråt, men sånt är livet antar jag.

Minns första gången jag kom i kontakt med Leonard Cohen, en av få artister jag faktiskt minns plats och ögonblick så tydligt. Jag var i Köpenhamn med en vän för ett gäng år sen, om det var 2007 eller 2008 eller någonting kanske?

Vi satt på ett café och snackade om allt möjligt, det minns jag generellt med den resan att vi snackade om jävligt mycket, både mörkt och ljust. I ett av dessa samtal hörde jag låten The Partisan spelas i radion/högtalarsystemet och hajade till. Jag fastnade liksom i ögonblicket och lyssnade innan jag sprang fram till disken för att fråga vad det var för låt. När den danska tjejen sa "the partisan" fattade jag ingenting av vad hon sa då jag inte kan ens danskt uttal så jag frågade, "och vilken artist?" "Leonard Cohen".

Ah okej, då hade jag iallafall ett humm om hur jag skulle hitta låten igen.

Efter det lyssnade jag väl lite då och då på Leonard Cohen, men verkligen inte mycket. Eventuellt samma år, eller något tidigare eller senare frågade mina föräldrar mig om jag ville hänga med och se Leonard Cohen.

Vem då? Trött gubbe som mamma och pappa lyssnar på? Njea, tveksamt. Men jag lyssnade på några låtar och hängde på, var inte alls superhypad eller överväldigad men jävlar i mig vilken konsert. Det var nog den bästa spelningen jag någonsin sett, och då brukar jag ha svårt att uppleva och verkligen gilla en spelning när jag inte kan låtarna som spelas.

Men det här var något annat.

Sedan den dagen har jag alltid hållit Leonard Cohen högt. Kanske inte högst, men väldigt högt. Det tänker jag fortsätta göra samt vara tacksam för den magiska spelning han bjöd mig på 2008 i Scandinavium.

Stort tack och vila i frid Leonard Cohen (länkar en annan låt än The Partisan som är så väldigt spelad. Nämligen Avalanche samt en video när hans gitarrspel är bedårande.)


Trevlig helg!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Känner att jag kan öka tempot lite och skriva på inspiration, således fortsätter jag med en kortare (vi får se) story, om en i Sverige relativt okänd, men i USA förr i tiden känd men idag något bortglömd artist vid namn Jackson C. Frank.

Mycket av Jackson C. Franks liv och karriär präglas av den tragiska olycka han var med om vid bara 15 års ålder. Den 31:e mars 1954 brann 15 av hans skolkamrater inne, bland annat Jacksons dåvarande flickvän. Frank själv överlevde men blev aldrig densamme, varken i fysisk form då han fick 50 % brännskador över stora delar av kroppen eller mentalt.

Som jag tidigare gjort kan jag länka en låt samt gärna tipsa om att man kan läsa lyriken samtidigt (eller min blogg) för att någonstans förstå vad det är han sjunger om. Jag har inte fått detta bekräftat eller hittat något svart på vitt men jag har alltid utgått ifrån att texten I Want to be Alone (Dialogue) handlat om just Jacksons smärta av att överleva olyckan och känna skam och sorg över att hans skolkamrater gick bort samt att han blev kvar. 

https://www.youtube.com/watch?v=0Cu0yWfkWX0

Det musikaliska är svårt att diskutera då det kanske framförallt är den ovan just länkade låt jag fastnat för men jag tycker hans röst påminner väldigt mycket om Tim Buckleys stämma till tonen. 

Vad som hade kunnat bli en antagligen framgånsrik musikkarriär inom den amerikanska folkrörelsen blev bara en ynka skiva, en självbetitlad skiva som släpptes 1965, som förövrigt Paul Simon producerade och assisterade vid. 

Efter skivsläppet 1965 där man väl trodde att han faktiskt hade en framtid inom musiken blev hans mentala hälsa värre och 1966 fastnade Jackson i skrivarkramp samt demonerna från hans barndom kom tillbaka. Vid det här läget 1966 var Jackson stationerad i England, men valde pga ekonomi att återvända till USA för att återvända till England igen 1968. När han återvände till England vittnade folk runtomkring honom om att han var som förbytt, plågorna från ungdomen och hans inneboende depression var total och hans tro på sig själv inom musiken var helt bortblåst.

Under delar av 80-talet bodde Jackson hos sina föräldrar fram tills en dag då Jackson bara var borta. Det visade sig senare att Jackson hade begett sig till New York för att hitta Paul Simon som tidigare hade varit hans vän och kompanjon på 60-talet, men det hela hade slutat med att Jackson bara blev hemlös och hans mentala hälsa förvärrades än mer. 

I början av 1990-talet stötte en gammal bekant till Jackson, vid namn Abbott på honom och jag väljer att citera 

"When I went down I hadn’t seen a picture of him, except for his album cover. Then, he was thin and young. When I went to see him, there was this heavy guy hobbling down the street, and I thought, ‘That can’t possibly be him’...I just stopped and said ‘Jackson?’ and it was him. My impression was, ‘Oh my God’, it was almost like the elephant man or something. He was so unkempt, disheveled.” A further side effect of the fire was a thyroid malfunction causing him to put on weight. “He had nothing. It was really sad. We went and had lunch and went back to his room. It almost made me cry, because here was a fifty-year-old man, and all he had to his name was a beat-up old suitcase and a broken pair of glasses. I guess his caseworker had given him a $10 guitar, but it wouldn’t stay in tune. It was one of those hot summer days. He tried to play Blues Run The Game for me, but his voice was pretty much shot."

Efter den här incidenten försökte Abbott hjälpa Jackson att återgå till musiken, vilket tillfälligt gjordes då man spelade in ett antal låtar som tidigare outgivna, men det ledde egentligen aldrig till något mer. Den 3:e mars vid en ålder av 56 år (dagen efter sin födelsedag) 1999 dog Jackson C Frank i sviterna av lunginflammation och hjärtinfarkt efter ett liv i total periferi och förslitning där hans enda eftermäle blev ett knippe fina folklåtar om hans unga år och totalt nattsvarta upplevelser som 15-åring.

Må du vila i frid Jackson C. Frank

Likes

Comments

View tracker

Det finns ett band som jag länge velat skriva en liten text om, ett band som fascinerat både mig och en hel del andra människor genom åren. Ett band som blivit så mytomspunnet och mystifierat att det ter sig helt sinnessjukt och i det närmaste ett skämt när man hör deras musik.

Philemon Arthur & the Dung klassas som svensk progg men frågan är egentligen om det finns en genre som är rimlig att placera in dom i. Innan inlägget fortsätter kan jag lika gärna slänga in en länk med en av deras vad jag förstått mest kända låtar, iallafall enligt spotify. 

https://www.youtube.com/watch?v=QLVTOsd3jy4

Som du hör är ju bandets musik egentligen ett kapitel i sig, men samtidigt såpass innehållslöst för en diskussion att det kanske får ske vid ett annat tillfälle. Men diskussionen kring musiken blir ju lätt ganska platt då det knappast finns några djupare budskap eller någon teknisk verkshöjd att diskutera. Det man hör är liksom det det är, två skånska pågar som slår på en halvstämd gitarr och sjunger lite nonsens-lyrik.

Det som däremot väl är spännande på riktigt gällande Philemon Arthur & the Dung är två. 

Dels det faktum att det än idag är oklart och okänt vilka de var, vilka de två (som man antar att det är, om man inte räknar in mamman man kan höra i bakgrunden ibland räknas som en tredje medlem.) samt det faktum att bandet med sin musik/anti-musik lyckades med konststycket att få Grammisgalan att läggas ner pga att det ansågs oseriöst och provocerande att ge priset till detta bandet. 

Diskussionen kring vilka de två är, kan närmast följas antagligen mest uttömligen nås via den stora flashback-tråden som finns i ämnet där det finns ett antal skribenter som påstår att de vet vilka de två var men inte vill avslöja det. Vilket ju i sig kan vara bullshit, men någonstans är det glädjande att om det nu är sant att det förblir ett mysterium. Ett stickspår/sidospår i hela identitets-frågan gällande de två figurerna är att det har påståtts att det är Mikael Wiehe samt hans bror. Kan närmast läsas i t.ex den här artikeln. 

http://www.ystadsallehanda.se/noje/visst-ar-det-val-broderna-wiehe/

De själva, eller åtminstone Mikael Wiehe, har såvitt jag själv vet varit ute och påstått både att det var han och hans bror samt vid ett annat tillfälle förnekat det. Däremot kan man väl med viss bestämdhet påstå att dialekten är inte ens nära samt att Wiehe egentligen inte har någon bevisföring som tyder på att de är Wiehe-bröderna som är Philemon Arthur & the Dung. En annan teori är att det ska vara medlemmar ur proggbandet Risken finns, men inte heller det är mer än en teori som ännu inte bevisats. Magnus Uggla gjorde förövrigt en cover av In kommer Gösta där han krediterade låten till en "M.Larsson", vem det är vet man inte, frågan är om Magnus Uggla själv vet det. 

Själv har ingen egen teori, och jag vet egentligen inte om det finns tillräckligt mycket information eller kunskap att nå ut för en icke-insatt som känner medlemmarna för att lista ut vilka de är.

Det påstås även att det var Philemon Arthur & the Dung som upptäckte Bob Hund en gång i tiden. (som ju då måste varit aktiva på 80 samt 90-talet) I länken nedan kan man se medlemmarna ur bob hund från dokumentären som Dan Sandqvist och deras gubben-i-lådan Martin Kann stod för, lyssna på en version av reinkarnerad exakt som förut som Philemon Arthur & the dung lyckas slakta/bemästra beroende på vad man anser. 

https://www.youtube.com/watch?v=YvuwfzAtows

Historien med Philemon Arthur & the Dung handlar ju även mycket om deras äventyr i Grammisgalan 1971 som ledde till att priset lades ned fram till 1987. Philemon Arthur & the dung tilldelades pris för sin självbetitlade skiva från samma år och protesterna var av den grad och kraft att man fick dra in hela priset och galan i totalt 16 år. 

Enormt roligt enligt mig personligen. 


Likes

Comments

Hej återigen, nu har det återigen gått en tid sedan jag skrev. Inte bra alls av mig att inte få in något återkommande eller rutin av att skriva. 

Går runt och funderar på ett antal olika småämnen att skriva om i de nästkommande inläggen men är inte riktigt där mentalt ännu så jag flikar idag in med en snabb fundering och tanke kring nobelpriset i litteratur som ju gick till Bob Dylan.

Tänker inte sätta mig in i att hans texter är fenomenala och att han är en värdig vinnare för det vet jag fan inte om jag tycker. Bra texter absolut, men ibland kan jag tycka att typ allt han skriver blir hyllat som så enormt bra delvis för att det är han. Sen ser jag folk länka hela den enormt långa texten A-hard rain's a-gonna fall och fan vad trött jag blir på den texten och folks hyllande av den texten och "att om jag länkar den så kommer folk verkligen häpna och inse storheten både i Bob Dylan som textförfattare men även över mig och vilken insiktsfull och djup individ jag är."

Inte heller orkar jag ha en åsikt om mediedrevet kring alla gubbar som älskar Bob Dylan och att det är av ondo. Orkar bara inte.

Det jag däremot tyckte var intressant med utnämnandet var två saker. Dels och kanske främst tyckte jag det var intressant att fundera lite kring vad det där priset står för, det är sjukt enkelt att raljera över att det bara är mossiga författare som får priset och när ett pris tillkännages ska alla springa till närmsta bokhandel för att förkovra sig och verka smart genom att inhandla böcker de aldrig annars varken hade köpt eller läst. 

Å andra sidan, hur annars ska man komma i kontakt med nya böcker om inte vid sådana tillfällen och utmärkelser. Fortsätter man den diskussionen hamnar man ju någonstans i den eviga diskussionen kring syftet med det konstnärliga verket och att syftet inte är att nå ut utan något av Gud-givet-högre budskap att det ska förbli smalt och missförstått. Även det i slutändan rätt tröttsamt då det väl är självklart att oavsett hur smal musik/konst man gör är det väl roligt om man når ut, om folk sen fattar det eller gillar det är väl en annan fråga. Det blir lite återgång till mobbandet av nördarna när man diskuterar Nobelpriset i litteratur, alla vill kunna skryta med att man har läst den senaste nobelpristagaren men samtidigt skrattar man åt att man inte vet vem det är som har fått priset. Välj sida för helvete. 

Så jag vet inte egentligen vad jag ska tycka om det där heller, det jag vet är att jag är alldeles för oinsatt för att kunna ondgöra mig över endera sida och jag läser alldeles för lite för att uttala mig om tidigare vinnare vs Bob Dylan. Kan tänka mig att många mer "renläriga" av litteraturpriset tycker detta är en aning urvattnat och populistiskt val, det må vara hänt, vet faktiskt inte hur det tagits emot bland folk "in the know" så att säga. 

En ytterligare grej jag reagerade på kring hela drevet och snurret kring utnämnandet av honom var att kommittén (är det svenska akademin t.om) som utnämnt honom var förvånade samt typ förnärmade för att han inte hade svarat, gjort en notis om det på sin hemsida eller tackat för priset. Så jävla skitnödigt att ge ett pris och sedan typ bli arg för att pristagaren inte har en åsikt/kommentar för det första. För det andra känns det dåligt "scoutat" av dem om de blir förvånad över att Bob Dylan avskyr att uttala sig medialt samt att de trodde han skulle jubla av glädje och kyssa deras fötter. 

Det blev ett ganska långt inlägg ändå, tror jag avslutar här någonstans så ska jag försöka återkomma något snabbare nästa gång. 

På återseende, ta hand om er!

För att avsluta det hela tänkte jag citera min favorittext A Hard Rain's A-gonna Fall..............

Eller inte. 

Edit: 

Kom på en sista sak angående detta och Bob Dylan. Jag hoppas alla som hatar på Håkan Hellström för att han snor texter är medvetna om hur mycket Bob Dylan stulit, klippt ut och bara knyckt genom åren utan att iallafall i Sverige tappat ansikte. För det kan ju bara drabba en artist verkar det som. 


Likes

Comments

Efter en viss tids frånvaro tänkte jag idag belysa ett av de tydligaste ögonblicken i den svenska musikhistorien då ungt och gammalt, stad och förort samt kaos och ordning krockade. (Samt även ett klipp som säger det mesta gällande just detta.)

Under mitten/slutet av 70-talet hade punkrörelsen nått Sverige och kanske framförallt Rågsved som blev ett av huvudsätena för den svenska punkens födelse. Av anledningar som kanske äro outgrundliga men likväl går att nysta i. En bidragande orsak var fritidsgården Oasens existens. Oasen balanserade mellan någonting som kan kallas fritidsgård, kulturförening och replokal, där kanske alla tre benämningar kan användas. 

Ett av banden som skapades och började göra väsen av sig här var Ebba Grön (döpta efter polisens kodord Ebba Röd, för gripandet av Kröcher, mannen som var huvudman i aktionen Operation Leo med syfte att kidnappa Anna Greta-Leijon.)

Hursomhaver, Oasen hade ont om pengar och hotades med nedläggning, de lokala banden som hade sitt tillhåll beslutade sig för att spela in en skiva med syfte att skramla ihop pengar samt skapa uppmärksamhet för att rädda kvar Oasen. Ebba Gröns första låt från sin första skiva We're Only In it For the Drugs (skiva med samma titel.) handlar till stor del om Oasen, livet i Rågsved samt politikernas syn på deras liv. 

Vid ett tillfälle runt den här tiden var politiker från Stockholm inbjudna/utbjudna till Rågsved och Oasen för att se vad "pojkarna och flickorna på orten gjorde." Krocken är relativ total i och med den här låten, Ebbas kultstatus i förorten samt deras kanske något giftiga ton gentemot just dessa politiker. 

Klippet går att se här: https://www.youtube.com/watch?v=-Y6fCCMFkbU

I vad som är ett av de absolut roligaste klippen jag vet kan man njuta av politikerna när de skruvar på sig samt inte riktigt vet vad de ska tycka/tänka om grabbarna på scenen. Bland anna 1.34 är ett parti i videon där ett antal politiker syns, och de ser väl sådär imponerade ut. 

Tror klippet härstammar från programmet Punkarna och Fäderneslandet samt att det även har figurerat i Ebba the Movie-dokumentären.

För att knyta an till det jag diskuterade inledningsvis var det väl i sak rätt sak att göra att bjuda in politiker samt öppna upp någon typ av dialog. Tyvärr hjälpte det ju föga då Oasen lades ner, men ett hysteriskt roligt klipp blev det ju iallafall. 

Ha en bra dag. 


Likes

Comments

​Har sedan lång tid ingått ett projekt med djävulen att jag ska via Rateyourmusic.com avnjuta/genomlida topp 1000 listan där.

Listan på Rateyourmusic är framtagen och betygsatt av användarna (sådana som jag.) på en skala mellan 0,5-5,0. Systemet medför att skivor i slutändan får ett relativt rättvist betyg där den stora majoriteten någonstans blir rättmätig domare. Huruvida man håller med eller inte är ett annat exter, men det kan likväl vara en relativt bra vägvisning för att hitta ny musik.

Den sidan är förövrigt helt underbar då den verkligen har ALLT då den är användar-baserad snarare än något annat, således är det bara för den enskilde användaren att lägga till en skiva som den saknar. T.ex en mer lokalt baserat artist i Sverige som kanske inte hade blivit inlagd alls om sidan var helt USA-baserad. 

Nog om att presentera sidan, jag har avverkat topp 100 på den här listan och fortsätter framåt. Fy fan. Har bara skit att se framemot nu under en längre tid. Men jag ska försöka undvika hoppa över skivor nu, då jag är något av en listmänniska/OCD-människa i den grad att jag tycker om att se listor och punkter på listor försvinna.

Således har jag kommit fram till skiva nummer 106 på listan, den enda skivan på 100-150 jag har kvar. Således får jag helt enkelt i det extremt sura äpplet i Kanye West och genomlida hans magnus opus i en dryg timme. Samt njuta lite extra av att jag i detta nu skänker pengar till Kanye West och hans utvecklande av något nytt extremt musikprogram som beaktar artistens kreativitet och ljudmässiga estetik till sitt yttesta (läs mer pengar.) såsom Tidal var vid release.

Fy fan alltså. Aja. Nu kör vi. Det finns alltid ett ljus i mörket. Mitt ljus är att skivan har ett slut. 

Lyckan är även total när jag inser att första 3 spåren spelades på shuffle så jag får börja om.

Om vi aldrig hörs av igen har jag försvunnit in i Kanye Wests Dark Twisted Fantasy och blivit ett med hans episka mästerverk. 

Känns gött att veta att jag efter den här skivan har godbitar som Opeth - Blackwater Park, 2x Kendrick Lamar, och sen 2x Tool efteråt. 

Likes

Comments

​Finns få artister som fascinerar mig så mycket som Syd Barrett. Finns få artister som jag tycker verkar så genuint knasiga och på allvar weird som Syd Barrett.

När alltfler artister poppar fram och beter sig konstlat och udda och har olika manér för sig eller skapar olika alteregos var Syd Barrett snarare exakt så konstig som hans musik lät. Det var helt enkelt så han tyckte musik skulle skrivas och låta. Alternativt är hans musik en tolkning och uttryck av ett inre som inte riktigt betedde sig som andras. 

Finns väldigt mycket symbolik och kopplingar jag har till Syd Barrett som jag alltid kommer vara väldigt kär i. Det råkar så vara att han dog på min födelsedag den 7:e juli. Sedan dess har jag alltid känt någon typ av symbolisk koppling till honom, kanske är han exakt så weird jag ibland önskar att jag kunde vara men inte är för jag inte har den där ådran av att bara hänge mig till att knarka huvudet av mig i en tom lägenhet och skriva om exakt det som dyker upp i huvudet. 

Kopplingen är extremt fånigt absolut, men likväl, ingen annan hyllar en sån konstig individ som gjorde i stort sett relativt obegriplig och på sina håll faktiskt genuint dålig musik. Såsom skivan Opel från 1988 (skiva bestående av tidigare icke-utgivna låtar mellan åren 68-70. Finns väldigt lite inspelat efter 1970 av Syd Barrett. Att döma utifrån hur en del låtar faktiskt låter på t.ex Opel antagligen pga hans extremt dåliga skick.) 

Kopplingen växte sig än starkare när jag fattade och hittade symbolik och egen lyrik i böcker som jag upptäckte att han tolkat likadant. Syd Barrett har starka influenser och kopplingar till Alice i Underlandet och Det susar i säven, två böcker jag vurmar hårt för. Det sjunde kapitlet i den sistnämnda boken t.ex blev titeln till Pink Floyds första skiva, som Syd Barrett var något av dirigent och orkesterledare för. Det som är fascinerade med Syd Barrett är att han egentligen endast genomförde en hel skiva i sin musikaliska karriär innan han ansågs utbränd och alldeles för mentalt volatil för att ha med i bandet. En rätt hård dom att få när man är blott 23 år gammal. 

Efter det var Syd Barrett med någonstans i periferin, bandet existerade på lite parallella spår från och med den här tiden. David Gilmour togs in som ersättare till Syd Barrett samtidigt som Syd Barrett trodde han fortfarande var en del av bandet. Den andra skivan A Saucerful of Secrets vittnar dock om något annat då endast ett spår (det sista) är ett Syd Barrett-spår. Samtliga andra spår är Pink Floyds nya skepnad som börjar ta form, med större fokus på ljudbilden och det atmosfäriska i musiken och mindre fokus på sång och texter. 

Skivan avslutas med spåret Jugband Blues, som fram till Syd Barretts soloskivor mer eller får ses som Syd Barretts hej då till musiken och omvärlden. Det är ytterst passande samt ytterst sorgligt hur hela skivan avslutas, det blir en väldigt tydlig skiljelinje mellan det gamla och det nya, eller det nya kontra det gamla snarare, där det gamla gör sig påmint en sista gång i ett desperat och sorgligt rop på hjälp med avslutande textrader som "And I'm wondering who could be writing this song" samt "And what exactly is a dream, and what exactly is a joke?"

Sista textraderna från en person som visste att han inte längre tillhörde bandet samt inte längre kunde "spela normal" i den grad de andra bandet krävde/kunde. Det hedrar dock bandet att de verkligen hyllade honom och tänkte på honom, finns ett flertal låtar såsom Shine On samt Wish You Were Here. 

Rakt igenom är Syd Barrett och hans karriär samt hälsoutveckling en extremt sorglig och fascinerade historia. Det mesta tyder på att han drabbats av schizofreni i relativt unga år, sjukdomstillståndet brukar uppträda mellan 20-30 och tar sig liknande former såsom i fallet Syd Barrett. 

För att avsluta inlägget kan jag bidra med ett par länkar. Den ena är från när David Gilmour spelar en av Syd Barretts finaste sololåtar vid ett live-framträdande från 2006 när Syd Barrett nyligen hade vandrat vidare på sitt svarta-vita schackbräde i himlen. 

https://www.youtube.com/watch?v=TGS4Xp8rLPA

Det andra klippet är just den sista låten av Syd Barrett som låg på en Pink Floyd-skiva (inte inräknat Relics-skivan.) nämligen Jugband Blues. 

https://www.youtube.com/watch?v=DRB6ljijwo4

Förövrigt slår det mig hur lik Syd Barrett blev hattmakaren, eller hur lik Hattmakaren i Tim Burtons versioner av Alice i Underlandet är Syd Barrett. 

På återseende. 



Likes

Comments

Då bloggen hamnat lite på is då jag för stunden inte har speciellt mycket att skriva om i form av nya låtar och texter började jag fundera lite om jag ska testa en annan grej här tills vidare, mellan varven.

Har under lång tid funderat på att starta en blogg med fokus på musik, musikhistoria samt specifika album och artister och tänkte att jag likväl kan göra det här.

Således tänkte jag ge det ett försök här, vi får se vad det blir av det hela. Hösten har ju präglats av ett gäng skivsläpp/kommande skivor. Bland annat Håkan Hellströms nya skiva, som jag faktiskt inte har hört ännu, då lusten inte riktigt infunnit sig. Jag får ge den ett försök vid ett senare tillfälle när jag blir mer sugen, men någon typ av mättnadskänsla infann sig under sommaren med EP:n samt allt snack kring hans spelningar, känner jag sådär gubbigt anti.

Utöver det har ju Roffe Ruff släppt nytt, samt både Pixies och Bob Hund har nya singlar ute. Samt Radiohead då tidigare i somras.

Jag kan ju återkomma till de skivorna med någon typ av genomgång eller recension men Pixies orkar jag knappt ens recensera eller lyssna på längre då de inte gör enormt bra musik längre, känns som de låter ungefär som de gjorde på Trompe le Monde men betydligt sämre år för år. Inget fel med det, men inget som lockar eller ger mig speciellt mycket även om Pixies är ett av mina favoritband. Däremot hade de definitivt lockat att se de live igen.

Nåväl, jag återkommer inom kort när jag har ett ämne att skriva lite om. Funderar lite på Syd Barretts historia och leverne från hans avsked och farväl från Pink Floyd till vansinnets boning, det kanske kan vara intressant att lyfta upp lite andra bitar av det hela och tolka in lite låtar och så.

I övrigt är det trevligt att det är höst iallafall i kalendern även om värmen förblir. Höst innebär trevlig musik och mysiga kvällar. Som skapt för att lyssna på van Morrison eller Simon & Garfunkel. Typ alla band har en känsla och en årstid. Gyllene Tider är väldigt sommar och AC/DC är väldigt dåliga. Ungefär så. 



Likes

Comments

Nu var det väldigt längesen jag skrev här, av både förklarliga och oförklarliga skäl

Delvis har jag inte haft ett dyft att skriva, delvis har jag jobbat rätt mycket.

Men nu kan jag iallafall komma med lite snabba goda nyheter mitt i det tråkiga att Portugal vann EM.

Sitter med ett gäng nya låtar nu som börjar ta form. Får se när de kan tänkas vara klara/någorlunda klar samt hur jag ska göra med publikation/hemlighetshållande, men det sker iallafall saker i det fördolda.

Lite smått.

Utöver det intet nytt, har ännu inte köpt inspelningsutrustning. Det får eventuellt dröja då lite andra utgifter/driftskostnader kom emellan. Framåt hösten kanske. Har iallafall börjat spana samt börjat fiska i de grumliga vatten efter vad jag ska ha för grejer.

Förövrigt lyckades jag finna ett knippe rätt fina vinyler som jag tror kan ha ett visst värde när jag var på loppisar för x antal veckor sedan. För totalt 200-ish kronor fick jag följande skivor.

Beatles - White Album (vad jag tror är en 1968, UK-utgåva.) Som jag tänkte gå och värdera. 

The Rolling Stones- Through the Dark, Pastly - såld för 550kr på tradera. 

Michael Jackson - Bad - Budgivning pågår på Tradera

Bruce Springsteen - The River

Bruce Springsteen - Born to Run

Bruce Springsteen - Darkness on the Edge of Town

Abba - Visitors

Abba - Nånting nånting som jag inte minns.

Bob Dylan - Blood on the Tracks - budgivning pågår. 

Om någon är sugen på Beatles-vinylen så är den din för 2 LÖK!

På återseende. Ha de gott/Glenn

Likes

Comments

Märkte att blogg.se inte dyker upp i google-flöden av någon anledning, vilket gör det omöjligt att hitta bloggen genom att googla. Så jag bytte helt enkelt portal.

När jag försöker flytta över det gamla innehållet funkar förstås inte det heller. Därför ser det ut som det gör på den gamla bloggen förtillfälligt. Blir helt jävla skogstokig och vill bara försvinna i ett svart hål.

Kuken.

Nåväl. Ska flytta över iallafall de sista inläggen + städa upp den här bloggen lite i de kommande dagarna. Men fr.om kör jag här istället iallafall. 

Likes

Comments