​https://www.youtube.com/watch?v=tEI01hoS_n0

Minns folk den här gamla dängan kanske? Satt och surfade runt på spotify bland mina listor i några timmar som Peter Wahlbeck en gång sa om sin nylanserade hemsida i slutet av 90-talet/början av 00-talet vilket är väldigt roligt att föreställa sig. Att någon surfar runt i några timmar på en nylanserad hemsida som antagligen innehåller typ 3 flikar. 

Nåväl, en låt av The Wannadies dök upp och jag kände igen namnet. Kort därpå hittade jag låten jag länkade ovan och minnen väcktes direkt.

Minns när man hade en 256k mb USB eller liknande och tankade låtar med väldigt konstiga fil där det även eventuellt var fel artist taggad som artisten i fråga.

Förövrigt är det något som gnager i mitt bakhuvud som säger mig att det iallafall då sades att Paul Tilly (han i ICA-reklamen) var med i The Wannadies. Men han står inte nämnd bland medlemmar på wikipedia.

Tråkigt. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Brukar vanligtvis inte tycka mediet musikvideo är speciellt spännande. Alltid tyckt att det känns konstlat, plastigt och en aning löjligt nästan oavsett vad man tar sig till.

De absolut sämsta brukar nästan alltid vara när artisten/bandet i fråga ska få runt i någon miljö/flera miljöer och spela så där coolt, vilket typ alltid slutar i att bandet står i en öken och rockar loss. Tänk typ alla jävla 90-tals band som Hoobastank och The Rasmus och vad de heter. Metallica har säkert också gjort ett gäng sådana.

Orkar inte rabbla alla de jag ogillar för de är typ samtliga.

Det finns dock ett band som faktiskt lyckats med typ alla sina musikvideos.

Det bandet är Daft Punk.

De har ett flertal videos som jag alla tycker är feta. Jag minns att deras trio av låtar Aerodynamic, One More Time och Digital Love. Dessa tre låtar plus ett gäng till låtar formar "The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem" som var en film som gjordes i samband med släppet av skivan Discovery 2003.

Samtliga av dessa är i samma stil och mönster. Animerade små varelser i rymden som slåss mot intergalaktiska superkrafter för världsfred. Ungefär.

Utöver dessa videos av Daft Punk ska jag komma till den jag tänkte nämna från första början, nämligen låten Around the World från skivan Homework.

Låten är i sitt ursprungliga format 8 minuter lång men i Michel Gondrys briljanta musikvideo är den totalt 4 minuter.

https://www.youtube.com/watch?v=7exajMfNiFQ

Minns att jag satt och glodde på den här typ dagligen under lång tid och upptäckte fler och fler detaljer. (Ja, jag är seriös. Den är sjukt bra.)

Alla olika grupper av människor är förövrigt de olika instrumenten i låten, vilket man märker efter ett tags tittande.

Bubblare värd att nämnas är Aphex Twin och Chris Cunningham där den senare är videoregissören i fråga. De två har gjort ett gäng läckra videos. Bland annat Windowlicker

https://www.youtube.com/watch?v=7MBaEEODzU0


Likes

Comments

Följer upp gårdagens ganska långa inlägg med ett betydligt kortare inlägg som snarare kan fungera som ett klargörande än någonting annat.

I min ungdom lyssnade jag mycket på bandet Caesars Palace (som ju senare bytte namn till endast Caesars pga kasinots rättigheter till namnet i USA, när bandet ville slå där.) och senare även Teddybears (Sthlm) men framförallt Caesars.

Minns att vi hade en boxboll hemma som jag ofta slog på samtidigt som jag lyssnade på skivan Cherry Kicks. Tror det var en av min brors alla skivor jag där fick nys om.

Nog om det, i samma veva eller kanske något år senare minns jag att låten Hiphopper av Thomas Rusiak breakade och var superstor på ZTV eller MTV, eller kanske båda. Jag minns också i samma veva att det sades att det fanns en cover av låten som hette Punkrocker (som ju förövrigt är mycket bättre.) och att när Punkrocker spelades så valde folk ändå att sjunga "yes I am, what! Yes, I am, what!" i refrängerna där det ju inte sjöngs. Förvirringen var total.

Faktum är att det finns ytterligare två versioner av samma låt, och ingen av låtarna är en cover eller rip-off av någondera.

Det är en och samma låt, samma upphovsmakare, samma låtskrivare under olika band, skriven år 2000 av bröderna Åhlund och Patrik Arve, som släpptes av tre olika band samma år helt enkelt.

Caesars Palace - Punkrocke på skivan Cherry Kicks

Thomas Rusiak - Hiphopper på albumet Magic Villa

Teddybear Stockholm - Punkrocker på albumet Rock N' Roll Highschool

Teddybears featuring Iggy Pop - Punkrocker från albumet Soft Machine från 2006, där Iggy Pop valde att skriva om texten delvis. Kanske för att passa honom bättre, rätt lökig text tycker jag personligen.

Slänger in samtliga fyra låtar i spotifylistan som jag har påbörjat som finns att finna här.

https://open.spotify.com/user/electrioneering/playlist/6mlKrsyvhLWKH8IApFLk4n



Likes

Comments

De flesta av er känner nog till Jeff Buckley, om inte annat åtminstone genom hans version av Leonard Cohens Hallelujah.

Utöver just den låten som ju är en cover är det oftast hans död som nämns. Jeff Buckley, dog under mystiska omständigheter bara 30 år gammal. För ett kort ögonblick förknippade jag honom med något som kan liknas ett utökat Club 27-gäng, men det så var ju icke fallet.

Jeff Buckley hade vid tillfället för sin död släppt en skiva vid Grace samt påbörjat och kommit relativt långt i arbetet och inspelningen av sin andra skiva vid namn My Sweetheart the Drunk, skivan fick senare den postuma titeln "Sketches for My Sweetheart the Drunk", då den förblev just "sketches" snarare än ett färdigställt album. Det var hans mor som såg till att albumet färdigställdes i det skick det gick. Jeff Buckley var vid tillfället för sin död ute och simmade i havet i typ Kalifornien när han bestämde sig för att simma ut relativt långt från stranden. Huruvida han var superhög eller full vet jag inte riktigt men det jag vet är att han helt enkelt inte kom upp till ytan igen utan drunknade endast 30 år gammal. Fått till min kännedom att han faktiskt dog Wolf River Harbor i Memphis snarare än i Kalifornien. Endast hans närvarande vän vet mer exakt vad som hände med Jeff Buckley, och mer lär vi aldrig få reda på. (Lite Peter Ivarss-varning på händelsen.)

Skivan Grace som ju egentligen kanske bör ges mer utrymme vad gäller diskussionen tycker jag är enormt ojämn där Jeff Buckleys egna material sticker ut negativt men som i totalen räddas upp av ett gäng riktigt starka covers i form av Hallelujah, Corpus Christi Carol och Lilac Wine. Den sistnämnda av de tre har en textrad som jag en gång i tiden trodde för ett svagt ögonblick gick "Listen to me, I cannot see clearly, Isn't that he, coming to me nearly here?"

Vilket jag direkt där och då drog kopplingen att det var om hans far han sjöng textraden. Det är fel i dubbel bemärkelse till och med. För det första är det grammatiskt inkorrekt då det ska vara him, för det andra är det en cover och således inte hans egna ord. Jag minns dock att jag tyckte det där och då var enormt starkt och rörande, så ibland kanske man inte ska förstöra en bra story med fakta och logik.

Skivan är en kompott av grunge och mer sakrala/kyrkliga arrangemang där jag tycker de senare passar Jeffs röst helt perfekt, men där det han uppenbarligen själv vill göra tycker jag är till viss del katastrofalt dåligt.

Men det här inlägget ska inte handla om Jeff Buckley i den grad att jag stannar här, utan jag hade nämligen tanken att bredda perspektivet. Jeff Buckley hade nämligen en far som även han var musiker vid namn Tim Buckley.

Tim Buckley var aktiv ungefär samtida med Bob Dylan och de andra gamla stötarna på 60 och 70-talet med relativ framgång och framförallt enorm produktivitet. Tim Buckley dog liksom sin son ung, ännu yngre än sin son till och med. Tim Buckley dog vid en ålder av 28 år 1975 och hade då redan släppt totalt 9 studioalbum.

Tim Buckley hade ingen relation till sin son Jeff och träffade honom bara vid ett fåtal tillfällen. Han sade upp kontakten med Jeffs mor när hon blev gravid och var efter det inte speciellt närvarande i någonderas liv. Tim Buckley hade ett heroinmissbruk att närvara i vilket även var vad som tog hans liv.

Under Jeff Buckleys karriär stod han länge helt eller delvis i skuggan av sin far som han egentligen endast hade vaga minnen av samt hört på skiva. Det enda bestående han hade kvar från sin far var antagligen den enorma röstkapacitet och stämman som väl Jeff Buckley får anses ha ärvt i ganska rakt nedåtgående led.

Tycker det finns något enormt morbidt över hela situationen Jeff Buckley mer eller mindre föddes in i genom hans röst och fallenhet för musiken, vilket i grunden var vad som hade fått hans far att sväva iväg från världen. Än mer stukat eller obehagligt kan man tycka det blir av det faktum att Jeff Buckley under en kort tid spelade med delar ur Tim Buckleys gamla band samt påstods ha påmint dem om hans far, som han själv aldrig kände samt visste blev övergiven för att han skulle spela live med sitt band någonstans snarare än vara med sin fru och son.

Moraliserandet åsidosatt kan jag dock konstatera att jag tycker Tim Buckley har en bättre katalog låtar/skivor i det stora hela men där däremot Jeff Buckleys versioner av Lilac Wine samt Corpus Christi Carol är helt sagolika.

Däremot är mer eller mindre samtliga av Tim Buckleys skivor riktigt fina pop-alster som man bör höra om man har någon timme över här eller där. Passar perfekt till en solig promenad eller att somna till.

https://open.spotify.com/track/1StXVL5gClph4z4XzanYko

https://open.spotify.com/track/4apuooN0LA5LZXeHog3nvb


Likes

Comments

Vet inte vartifrån jag hörde detta eller läste det men tyckte det var värt att skriva ett kortare inlägg om Björn Borg och Ted Gärdestads parallella liv, ungdomsår och frånfälle.

Under ungdomsåren var de två Sveriges två ledande tennisstjärnor, Ted föddes i Sollentuna 1956 och Björn Born i Södertälje samma år. (Förövrigt ju en rätt okej årskull med Björn Borg, Ted Gärdestad, Ingemar Stenmark, Anna von Rosen, Knut Agnred, Anders Eriksson, Marcus Wallenberg, Beatrice Ask för att nämna några.

Även om Björn Borg sågs som den ledande stjärnan och största talangen var de som sagt Sverigeetta och tvåa under ungdomsåren innan karriärerna gick skilda vägar. Bland annat slog Björn Borg Ted Gärdestad i 2 raka set 6-0, 8-6 i semifinalen av SALK Open 1969.

Björn Borg finns senare citerad i minnesboken om Ted vid namn"Jag vill ha en egen måne" från 2005.

Låten Helena av Ted Gärdestad "uppges", som det så fint heter när källa eventuellt finns men inte är känd eller någon eventuellt antagit någon gång, handla om tennisspelaren Helena Anliot som både Ted och Björn Borg var förälskade i vid tillfället. Helena Anliot och Björn Borg blev senare ett par och har även roligt nog spelat dubbel tillsammans i Wimbledon.

Världar som möts, parallella liv som skils åt vid givna tillfällen.

https://open.spotify.com/track/58HGTBuqQyWwMXK7u77C7x

Allt gott och god fortsättning på veckan

Likes

Comments

Har vid ett tidigare tillfälle (under min gamla blogg) skrivit om delar av den norska black metal-scenen men gjorde väl ett halvdant jobb där jag snarare fokuserade på en visserligen hysteriskt rolig intervju med en eller ett par av medlemmarna i Gorgoroth där de framstod som jävligt töntiga med sin usla engelska på norsk brytning där de snackade om att vara värst, "loud guitars and fast drums och "about the satanic message". Men jag kan tycka att jag tog det lite väl enkelt och sket i det riktigt intressanta/fascinerande med scenen.

Således tänkte jag gotta in mig i ämnet ytterligare men med lite annat fokus den här gången. Det finns ju så otroligt mycket inom ämnet och många delar som drar iväg åt olika håll samt snöras ihop på olika sätt på helt andra platser och som egentligen handlar extremt lite om musiken och desto mer om politik, samhällssyn och övermänniskan.

Grundstenen i black metal-kulturen som uppstod på 80-talet i Norge var en idé om att vara värst, vara "true" och att faktiskt stå för samt göra alla de saker man sjöng om och hävdade i sina låtar. Folk inom hårdrockssvängen hade tyckt högt och påstått sig varit värst men samtidigt inte varit speciellt äkta i sina handlingar. Vissa individer inom black metal-scenen tyckte på ren svenska det här var skit och bedrövligt. Här och var ploppade det upp grupper som menade på att om man sjöng om att bränna upp kyrkor så fick man göra det och sagt och gjort så började man så göra.

Mycket av grunden till black metal-rörelsen och "satanismen" hämtades ur Anton Laveys manifest "Den sataniska bibeln" som kom ut 1969 som hämtade tydliga och kraftiga influenser från Alastair Crowleys lära och idéer (låten Mr Crowley av Ozzy Osbourne handlar om denne person. Rimligen ett av alla band/artister som black metal-scenen just var emot. Faktiskt rätt talande i sammanhanget. Så vi låter Ozzys låt Mr Crowley vara kvar som ett exempel på vad som var fel med hårdrocksrörelsen och dess poserande inslag, lite hängande i luften under tiden vi går vidare.)

Jag är inte den som bör skriva alltför mycket om själva satanismen och synen på människan som sådan men det finns att läsa för den som vill. Kopplingar har gjorts till både nazismen och Nietsches idé om övermänniskan.

Vad som dock misstolkats och misskrediterats gällande Laveys Sataniska bibel är att den skulle följa Satans bud och idéer. Det är ganska långt ifrån verkligheten, den har i grunden ganska lite att göra med Satan som "gud" eller monster utan är snarare en idé om att människan kan bli en gudslik gestalt genom sina handlingar, men endast om denne inte följer regler och normer utan visar egen vilja, begär, hämnd och styrka i livet som är här och nu. Vidare går den igenom ett anta ritualer och levnadsvillkor och riktlinjer en äkta satanist bör följa.

Så långt rimmar den ju väldigt väl med just vad black metal-rörelsen menade var fel med samhället och att människan blev vek, feg och svag pga sina normer och sociala regler.

I både Norge och Sverige började kyrkor brinna i relativt jämn takt samtidigt som ett flertal personer ur "rörelsen" hävdade att det skulle fortsätta ske. En av centralfigurerna i den norska black metal-rörelsen blev Euronymous, fronfigur i bandet Mayhem, en av figurerna framför andra som menade att black metal-scenen blivit urvattnad, töntig och försvagad. Mayhem var ett av banden som på allvar menade sig vara exakt det som satanismen påstods vara och stå för, nämligen äkta och förvridet på allvar.

Sångaren i Gorgoroth menade på att många fler kyrkor borde ha brunnit även om det tros ha varit uppemot ett trettiotal kyrkor i Norge och ett tiotal i Sverige som brann upp. ((http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article12068799.ab)9


Mayhem är ju även bandet som under en kort period hade en svensk medlem vid name Pelle "Dead" som efter en tids depression sköt sig själv i huvudet med en hagelbössa, nånting som Euronymous tyckte var så "episkt" att han snarare tyckte det var passande att springa till närmaste mack och köpa en kamera för att ta bilder på liket av sin avlidne bandmedlem. Bilder som senare frontade ett skivsläpp Mayhem gjorde. Smakfullt absolut. (Värt att notera för senare referens är att Pelle Dead hade på sig en I Love Transylvania-tröja på sig, något som senare blev mycket stort och centralt inom den satanistiska rörelsen) (Påstås även att denne Pelle-figur gick runt med en plastpåse men död duva som han med jämna mellanrum sniffade/andades in dofterna av för att komma nära döden. Fräsigt jag vet.)

I Sverige vid den här tiden var rörelsen inte alls lika stark eller utstickande, Norge var fortfarande centrum och fokus och ett antal figurer var pådrivande både för den norska men även den nordiska och internationella scenen som helhet. Euronymous som tidigare nämnts, men även Count Grisnakh/Varg Vikernes var en sådan figur. En soloman som hade bandet Burzum som ansågs väldigt hårt och mörkt. Under perioden 91-93 i samband med Euronymous och Mayhems drivande av butiken Helvetet hade Varg Vikernes börjat ta allt mer utrymme och ville vara mer delaktig. En konflikt uppstod mellan Varg Vikernes och Euronymous som påstods handla om pengar för skivor men antagligen hade betydligt mer att göra med makt, ställning inom rörelsen och personliga konflikter slutade med att Varg Vikernes högg ihjäl Euronymous i dennes hem med ett stort antal knivhugg.

Efter den här händelsen påstår många att rörelsen dog ut. Skivbutiken Helvetet dog ut, Mayhem slutade spelade och Varg Vikernes hamnade i fängelset (frikänd idag, där han bland annat bott en period i Frankrike ute i naturen.)

Parallellt med att den norska rörelsen höll på att dö ut och bli alltmer perifer och dold i dunkel blev den eventuellt mer våldsam och extrem i Sverige.

Två personer som ville ta ytterligare steg och gå mot mörkret på riktigt var "Vlad/Amir" och "Jon Nödtveidt/Johan". Dessa två bildade i Sverige gruppen eller rörelsen MLO (Misantropiska Lusifer Ordern) med syfte att gå djupare ner i satanismen på allvar, bort från alla posörer.

Dessa två herrar hade börjat studera och hitta ritualer och intressera sig för mänskliga offer. Rykten gick att de båda vid den här tiden skröt om att de redan hade dödat folk i Satans namn, men inget konkret har kommit fram. Iallafall så var båda bosatta i Göteborg efter en tids kringflackande, där bland annat Jon spelat i bandet Dissection i Strömstad som upplöstes.

1997 var det så dags för dessa två att ta någon av daga, offret blev den homosexuelle algeriern Josef (homosexualitet var något som sågs ned på inom black metal-rörelsen, förstås). Huruvida personen i fråga var ett utvalt offer eller bara råkade bli ett är än idag okänt. I Keillers Park ska iallafall de två personerna ha tagit Josef, efter att de tillsammans tagit samma spårvagn hem till Hisingen i området kring Ramberget.

Det påstås att Vlad var den drivande av de två i mordet och Josef ska först ha blivit skjuten medelst en pistol för att sedan ha blivit ristat i form av någon eller flera symboler som ansågs vara ockulta och viktiga inom den sataniska rörelsen.

De båda dömdes, där Johan fick medhjälp för mord, inlednings 8 år, som sedan skärptes till 10 år och Vlad fick 10 år för mord. 2004 släpptes Johan, 2 år senare tog han livet av sig efter att en tid innan gett indicier och sagt till vänner att han skulle resa bort en tid och att han skulle till Transsylvanien. Vid den här tidpunkten hade "resa till Transsylvanien" blivit synonymt med att begå självmord/fullfölja sin sataniska resa. Det påstods att Johan menade på att han var redo för nästa steg i den sataniska utvecklingen och hans sätt att följa sin sataniska väg. En av hörnstenarna i rörelsen är just makten över sitt eget (och även uppenbarligen över andras) liv. När man anser sig klar med sitt jordeliv och uppgifterna tar man således livet av sig.

För mer matnyttigt och mysigt i ämnet kan man lyssna på den mycket intressanta P3-dokumentären "mordet i Keillers Park" som handlar om just mordet samt black metal-rörelsen i Norden och Sverige.

Finns även den sedan tidigare använda dokumentären om bandet Gorgoroth, säkert ett av de banden som skulle anses mesiga och töntiga. Här är den - https://www.youtube.com/watch?v=32iX5lbVDto

Förövrigt kan jag faktiskt rekommendera er att lyssna på både Mayhem och Burzum som båda är rätt bra band, att de pysslar med pojkstreck och "bus" vid sedan av är ju en annan sak. Burzum tycker jag är bättre än Mayhem men det kan vara rätt spännande/fascinerande att höra hur sådan musik ter sig och låter när man vet lite om personerna och rörelsen.

Burzum - Jeg Faller - https://www.youtube.com/watch?v=3ZKsgHhpUZE

Ha en trevlig helg och följ Satans väg.


Likes

Comments

​Vet att det här var tänkt som en blogg där jag skulle skriva om min nya skiva, och på sätt och vis är den just det. Låt tystnaden och tomheten eka och vara talande för exakt hur det går.

Vet inte om jag ska vara dramatisk och tycka det är jobbigt eller inte men för närvarande har jag absolut noll inspiration vad gäller musik, varken skrivande eller lyssnande. Så som det känns nu så känns det spontant som att jag totalt har tröttnat på allt vad musik innebär bortom njutningen i att lyssna på en låt eller två. Inget dyker upp som gör mig skrivsugen eller lyssningssugen på något specifikt för tillfället. 

Kanske är tillfälligt, kanske är permanent men det känns meningslöst att gå runt och låtsas som att jag har en massa idéer och låtar på g just nu, för det vore faktiskt en lögn. Låtar har jag väl förvisso skrivit, men det känns oäkta, tomt, falskt och från och till rent av äcklande när jag spelar dem eller försöker mig på att fortsätta texten/musiken. 

Det är som att jag ser mig själv och tycker jag är fånig, är pompös, banal och känslomässigt platt. Det är en plåga jag tampas med för tillfället där allt jag känner jag har gjort samt gör är genuint ganska dåligt och töntigt, där jag ställer mig frågan "vem skulle bry sig om vad jag sjunger om?". 

Jag får återkomma i ämnet vad gäller detta och min egna musik, men jag tänkte åtminstone återgå så smått till att faktiskt skriva lite om fenomen, artister eller band igen. Det är något som intresserar mig betydligt mer för tillfället än min egna musik.

Två musikaliska förväntningar jag har inför året 2017 är dock Jens Lekman 8:e april på Pustervik samt Håkan Hellström (som jag och min sambo fick i julklapp.). Håkan Hellström och min tveeggade inställning till denne person är något som jag tänkte skriva om vid ett senare tillfälle. Det har övergått lite till någon slags käpphäst för mig där ingen annan får komma med kritik gentemot Håkan då jag tycker andras kritik blir genuint jobbig och smärtsam, men där jag själv kan vara extremt kritisk mot densamme. Lite liknande som man ibland kan känna igen sig i hur man ser på sin familj, nära vänner eller annat i ens direkta närheten. "Du får inte kritisera den här personen, det får endast jag göra." 
Det är en intressant känsla och fenomen som jag ämnar rota i lite mer på djupet vid ett senare tillfälle. 

Men nu får det vara nog på självömkande skriveri från min sida. På återseende och ta hand om er ute i stormen. 


Likes

Comments

Så har ännu en stor stor artist trillat pinn i år. Det sker ofta och snabbt nu känns det som. De börjar bli många gamla artister med hårt leverne som ska vandra vidare nu snart. Kan bli en tom period efteråt, men sånt är livet antar jag.

Minns första gången jag kom i kontakt med Leonard Cohen, en av få artister jag faktiskt minns plats och ögonblick så tydligt. Jag var i Köpenhamn med en vän för ett gäng år sen, om det var 2007 eller 2008 eller någonting kanske?

Vi satt på ett café och snackade om allt möjligt, det minns jag generellt med den resan att vi snackade om jävligt mycket, både mörkt och ljust. I ett av dessa samtal hörde jag låten The Partisan spelas i radion/högtalarsystemet och hajade till. Jag fastnade liksom i ögonblicket och lyssnade innan jag sprang fram till disken för att fråga vad det var för låt. När den danska tjejen sa "the partisan" fattade jag ingenting av vad hon sa då jag inte kan ens danskt uttal så jag frågade, "och vilken artist?" "Leonard Cohen".

Ah okej, då hade jag iallafall ett humm om hur jag skulle hitta låten igen.

Efter det lyssnade jag väl lite då och då på Leonard Cohen, men verkligen inte mycket. Eventuellt samma år, eller något tidigare eller senare frågade mina föräldrar mig om jag ville hänga med och se Leonard Cohen.

Vem då? Trött gubbe som mamma och pappa lyssnar på? Njea, tveksamt. Men jag lyssnade på några låtar och hängde på, var inte alls superhypad eller överväldigad men jävlar i mig vilken konsert. Det var nog den bästa spelningen jag någonsin sett, och då brukar jag ha svårt att uppleva och verkligen gilla en spelning när jag inte kan låtarna som spelas.

Men det här var något annat.

Sedan den dagen har jag alltid hållit Leonard Cohen högt. Kanske inte högst, men väldigt högt. Det tänker jag fortsätta göra samt vara tacksam för den magiska spelning han bjöd mig på 2008 i Scandinavium.

Stort tack och vila i frid Leonard Cohen (länkar en annan låt än The Partisan som är så väldigt spelad. Nämligen Avalanche samt en video när hans gitarrspel är bedårande.)


Trevlig helg!

Likes

Comments

Känner att jag kan öka tempot lite och skriva på inspiration, således fortsätter jag med en kortare (vi får se) story, om en i Sverige relativt okänd, men i USA förr i tiden känd men idag något bortglömd artist vid namn Jackson C. Frank.

Mycket av Jackson C. Franks liv och karriär präglas av den tragiska olycka han var med om vid bara 15 års ålder. Den 31:e mars 1954 brann 15 av hans skolkamrater inne, bland annat Jacksons dåvarande flickvän. Frank själv överlevde men blev aldrig densamme, varken i fysisk form då han fick 50 % brännskador över stora delar av kroppen eller mentalt.

Som jag tidigare gjort kan jag länka en låt samt gärna tipsa om att man kan läsa lyriken samtidigt (eller min blogg) för att någonstans förstå vad det är han sjunger om. Jag har inte fått detta bekräftat eller hittat något svart på vitt men jag har alltid utgått ifrån att texten I Want to be Alone (Dialogue) handlat om just Jacksons smärta av att överleva olyckan och känna skam och sorg över att hans skolkamrater gick bort samt att han blev kvar. 

https://www.youtube.com/watch?v=0Cu0yWfkWX0

Det musikaliska är svårt att diskutera då det kanske framförallt är den ovan just länkade låt jag fastnat för men jag tycker hans röst påminner väldigt mycket om Tim Buckleys stämma till tonen. 

Vad som hade kunnat bli en antagligen framgånsrik musikkarriär inom den amerikanska folkrörelsen blev bara en ynka skiva, en självbetitlad skiva som släpptes 1965, som förövrigt Paul Simon producerade och assisterade vid. 

Efter skivsläppet 1965 där man väl trodde att han faktiskt hade en framtid inom musiken blev hans mentala hälsa värre och 1966 fastnade Jackson i skrivarkramp samt demonerna från hans barndom kom tillbaka. Vid det här läget 1966 var Jackson stationerad i England, men valde pga ekonomi att återvända till USA för att återvända till England igen 1968. När han återvände till England vittnade folk runtomkring honom om att han var som förbytt, plågorna från ungdomen och hans inneboende depression var total och hans tro på sig själv inom musiken var helt bortblåst.

Under delar av 80-talet bodde Jackson hos sina föräldrar fram tills en dag då Jackson bara var borta. Det visade sig senare att Jackson hade begett sig till New York för att hitta Paul Simon som tidigare hade varit hans vän och kompanjon på 60-talet, men det hela hade slutat med att Jackson bara blev hemlös och hans mentala hälsa förvärrades än mer. 

I början av 1990-talet stötte en gammal bekant till Jackson, vid namn Abbott på honom och jag väljer att citera 

"When I went down I hadn’t seen a picture of him, except for his album cover. Then, he was thin and young. When I went to see him, there was this heavy guy hobbling down the street, and I thought, ‘That can’t possibly be him’...I just stopped and said ‘Jackson?’ and it was him. My impression was, ‘Oh my God’, it was almost like the elephant man or something. He was so unkempt, disheveled.” A further side effect of the fire was a thyroid malfunction causing him to put on weight. “He had nothing. It was really sad. We went and had lunch and went back to his room. It almost made me cry, because here was a fifty-year-old man, and all he had to his name was a beat-up old suitcase and a broken pair of glasses. I guess his caseworker had given him a $10 guitar, but it wouldn’t stay in tune. It was one of those hot summer days. He tried to play Blues Run The Game for me, but his voice was pretty much shot."

Efter den här incidenten försökte Abbott hjälpa Jackson att återgå till musiken, vilket tillfälligt gjordes då man spelade in ett antal låtar som tidigare outgivna, men det ledde egentligen aldrig till något mer. Den 3:e mars vid en ålder av 56 år (dagen efter sin födelsedag) 1999 dog Jackson C Frank i sviterna av lunginflammation och hjärtinfarkt efter ett liv i total periferi och förslitning där hans enda eftermäle blev ett knippe fina folklåtar om hans unga år och totalt nattsvarta upplevelser som 15-åring.

Må du vila i frid Jackson C. Frank

Likes

Comments

Det finns ett band som jag länge velat skriva en liten text om, ett band som fascinerat både mig och en hel del andra människor genom åren. Ett band som blivit så mytomspunnet och mystifierat att det ter sig helt sinnessjukt och i det närmaste ett skämt när man hör deras musik.

Philemon Arthur & the Dung klassas som svensk progg men frågan är egentligen om det finns en genre som är rimlig att placera in dom i. Innan inlägget fortsätter kan jag lika gärna slänga in en länk med en av deras vad jag förstått mest kända låtar, iallafall enligt spotify. 

https://www.youtube.com/watch?v=QLVTOsd3jy4

Som du hör är ju bandets musik egentligen ett kapitel i sig, men samtidigt såpass innehållslöst för en diskussion att det kanske får ske vid ett annat tillfälle. Men diskussionen kring musiken blir ju lätt ganska platt då det knappast finns några djupare budskap eller någon teknisk verkshöjd att diskutera. Det man hör är liksom det det är, två skånska pågar som slår på en halvstämd gitarr och sjunger lite nonsens-lyrik.

Det som däremot väl är spännande på riktigt gällande Philemon Arthur & the Dung är två. 

Dels det faktum att det än idag är oklart och okänt vilka de var, vilka de två (som man antar att det är, om man inte räknar in mamman man kan höra i bakgrunden ibland räknas som en tredje medlem.) samt det faktum att bandet med sin musik/anti-musik lyckades med konststycket att få Grammisgalan att läggas ner pga att det ansågs oseriöst och provocerande att ge priset till detta bandet. 

Diskussionen kring vilka de två är, kan närmast följas antagligen mest uttömligen nås via den stora flashback-tråden som finns i ämnet där det finns ett antal skribenter som påstår att de vet vilka de två var men inte vill avslöja det. Vilket ju i sig kan vara bullshit, men någonstans är det glädjande att om det nu är sant att det förblir ett mysterium. Ett stickspår/sidospår i hela identitets-frågan gällande de två figurerna är att det har påståtts att det är Mikael Wiehe samt hans bror. Kan närmast läsas i t.ex den här artikeln. 

http://www.ystadsallehanda.se/noje/visst-ar-det-val-broderna-wiehe/

De själva, eller åtminstone Mikael Wiehe, har såvitt jag själv vet varit ute och påstått både att det var han och hans bror samt vid ett annat tillfälle förnekat det. Däremot kan man väl med viss bestämdhet påstå att dialekten är inte ens nära samt att Wiehe egentligen inte har någon bevisföring som tyder på att de är Wiehe-bröderna som är Philemon Arthur & the Dung. En annan teori är att det ska vara medlemmar ur proggbandet Risken finns, men inte heller det är mer än en teori som ännu inte bevisats. Magnus Uggla gjorde förövrigt en cover av In kommer Gösta där han krediterade låten till en "M.Larsson", vem det är vet man inte, frågan är om Magnus Uggla själv vet det. 

Själv har ingen egen teori, och jag vet egentligen inte om det finns tillräckligt mycket information eller kunskap att nå ut för en icke-insatt som känner medlemmarna för att lista ut vilka de är.

Det påstås även att det var Philemon Arthur & the Dung som upptäckte Bob Hund en gång i tiden. (som ju då måste varit aktiva på 80 samt 90-talet) I länken nedan kan man se medlemmarna ur bob hund från dokumentären som Dan Sandqvist och deras gubben-i-lådan Martin Kann stod för, lyssna på en version av reinkarnerad exakt som förut som Philemon Arthur & the dung lyckas slakta/bemästra beroende på vad man anser. 

https://www.youtube.com/watch?v=YvuwfzAtows

Historien med Philemon Arthur & the Dung handlar ju även mycket om deras äventyr i Grammisgalan 1971 som ledde till att priset lades ned fram till 1987. Philemon Arthur & the dung tilldelades pris för sin självbetitlade skiva från samma år och protesterna var av den grad och kraft att man fick dra in hela priset och galan i totalt 16 år. 

Enormt roligt enligt mig personligen. 


Likes

Comments