Contains affiliate links

Jag slutar aldrig förvånas över hur snabbt tiden går. Jag har som söndagsrutin att skumma igenom planeringen för kommande vecka och tycker alltid det känns som att dagarna kommer gå långsamt. Och nu sitter jag här, den 28 februari 2017. Jag har knappt hunnit vänja mig vid att det är ett nytt år och inte heller att jag kommer fylla 24 och ta examen i butiksledning.

Just nu läser jag företagsekonomi och samtidigt som det är väldigt svårt så känns det också riktigt kul. Man kan ju ha stor nytta av det i framtiden. I tidigare inlägg skrev jag om vår förra kurs personaladministration. Det var en av kurserna jag mest såg fram emot, med tanke på mina karriärsdrömmar inom HR, men den lyckades oturligt nog pågå under en svacka jag då var nere i. Med tanke på alla de inlämningsuppgifter, tentor och projektarbete som kursen innehöll så gjorde det inte mig mindre stressad. Jag befann mig i ett sådant läge där jag var tvungen att sätta mig ner och ta ett ordentligt snack med min prestationsångest. Det funkar inte längre. Vi är ibland väldigt oense om vad vi vill. Jag tycker lagom är tillräckligt men Herr Prestationsångest vill så mycket mer. Jag satte kanske inte upp tillräckligt tydliga regler inför vår eviga relation.
Efter ett stort projektarbete, fem inlämningsuppgifter och två hemtentor i kombination med en svår sömnbrist under flera veckor så bestämde jag mig för att den stora ”riktiga” tentan fick gå som det går. Med mina förutsättningar kunde jag inte begära mer. Dagen innan tentan skulle jag börja plugga ordentligt men blev istället sjuk och låg sängliggandes och orkade knappt beta igenom allt material. Snörvlandes gick jag till skolan dagen därpå och skrev. Jag som vanligtvis förklarar, ger exempel och relaterar tills jag får skrivkramp och stiften tar slut lämnade nu klassrummet efter att kortfattat ha spaltat upp det jag kom ihåg, resten chansade jag lite på. Jag höll på i flera dagar och försökte övertala min prestationsångest att jag hade gjort mitt bästa, trots att den menade på att jag hade gjort alldeles för lite. Min tji fick den när mina betyg kom! Högsta betyg i alla inlämningar och full poängpott på alla tre tentor! När jag ifrågasatte betyget på den stora tentan fick jag som svar att man inte behövde skriva hur mycket som helst, det räckte ju att jag faktiskt hade gjort rätt, och visst är det så. Kvalitet framför kvantitet. Superhäftig känsla!

Jag och Thomas fick nycklarna till vår lägenhet i mitten av februari. En tvåa på 74 kvadratmeter i Kristianstad. Jag ska ju komma hem för praktik, följt av sommarlov, under perioden april-augusti för att sedan ha ytterligare en praktik innan min examen i december. Detta året kommer gå i raketfart, misstänker jag. Lägenheten känns kanon trots min ivrighet om att byta ut alla möbler som Thomas får bromsa hela tiden. Ett stort shoppingbehov matchar inte riktigt beloppet man får från CSN, som dessutom ska gå till min hyra uppe i Stockholm och kurslitteratur. Jag får skynda långsamt. Lägenheten behöver inte bli klar precis just nu.
Jag har varit i Kristianstad under helgen och spenderat all tid hemma hos mamma och pappa. Det är så skönt, så enkelt och lättsamt. Det är så mysigt och jag uppskattar det så obeskrivligt mycket. Stödet och kärleken hemifrån slår allt. I söndags tog jag flyget tillbaka till Arlanda för att där, helt ensam, få någon form av panikångestattack. Det är åtminstone vad jag gissar mig till att det var. Tidigare hade jag ofta ångestattacker och lärde mig att kontrollera det i viss mån. Jag är medveten om att hjärtklappningen, svettningarna och skakningarna kommer att nå sin topp för att sedan gå ner igen. Jag kommer inte dö. Jag har till och med lärt mig att duscha varmare! I början av mitt och Thomas förhållande skulle vi ta ett långt varmt bad tillsammans. Den fina stunden slutade med att jag satt naken gungandes fram och tillbaka av ren panik medan Thomas stod och sköljde kallvatten över mig en lång stund. Jag har varit medveten om att när vissa kroppsdelar domnar bort så kommer känseln komma tillbaka. Men denna gången kändes annorlunda. Jag hade ingen som helst kontroll. Det var som en kombination av ett blodsockerfall och ångestattack. Jag hade ätit innan jag klev på flygplanet, drack lite juice där uppe i luften och när jag drygt en timme senare hade klivit av på Arlanda slog det till sådär bara. Mina ben började domna bort, jag kunde inte riktigt styra mig själv. Skakningarna var kraftiga och svetten rann i pannan. Jag fortsatte gå tills dess att synen började försvinna och satte mig då ner på en bänk och försökte behålla lugnet. Jag blev så rädd och var helt säker på att jag där och då skulle tuppa av. Jag fick till slut försöka ta mig hem trots mitt mående och gick och la mig med några enstaka symptom kvar. Dagen efter var jag helt återställd igen och kände mig hur pigg och glad som helst.

I morgon ska jag ta tåget till Kristianstad igen och ha en långhelg. Tanken är att jag och Thomas ska försöka flytta in ordentligt i lägenheten under veckans gång. Alla våra sparade möbler är ju trots allt uppe nu. VI hade ett effektivt litet gäng som hjälpte oss att bära upp allt trots att det är på högsta våningen utan hiss. Något jag verkligen skulle vilja lyfta är de fantastiska människorna som erbjöd sig att hjälpa till. Det var många som jag inte har pratat med på flera år eller aldrig ens umgåtts med och det gör mig så rörd att de faktiskt erbjuder sin hjälp, sitt stöd. Helt fantastiskt! Det är självklart lika underbart att det finns nära vänner som också ställer upp, precis som de alltid gör.
Tanken slog mig att jag och Thomas firar 5 år tillsammans nu i höst. Vart tar tiden vägen? Det var ju alldeles nyss som jag pendlade ner till honom i Malmö och vi åkte till Egypten och Grekland. Det var ju inte längesen jag fick fjärilar i magen och började älska honom. Hade ni frågat mig en månad innan jag träffade Thomas om jag skulle hitta kärleken så hade jag sagt att jag inte trodde på kärlek längre. Att jag inte ville ha något för det fanns inget för mig. Det fanns inget jag ville satsa helhjärtat på och det fanns ingen jag då skulle våga lägga hjärtat i händerna på. Och sen kom Thomas.

Just nu skriver jag mest en liten uppdatering om hur läget ser ut, dels för att själv kunna följa min vardag senare i livet men också för att mina närstående ska ha ett hum om vad som händer när jag är så långt bort. Det är så kul med den positiva respons jag får i form av läsare och kommentarer! Om ni vill att jag ska berätta om något särskilt får ni givetvis bara hojta till.

Något jag tycker är supersvårt till lägenheten är lampor. Vi har 2.80 meter i takhöjd och jag vill inte att det ska bli för fjuttigt. Här kommer ett par taklampor jag blivit helt frälst i. Jag har så svårt att hitta taklampor nu sedan jag fått upp ögonen för dessa. Problematiken ligger i min inkomst och Thomas prioriteringar. Han ser saker mer funktionellt och jag det mer visuellt. Men drömma kan man ju.

Och här kommer en tjuvkik på hur vardagsrummet ser innan vi tog upp alla saker.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag kom inte i säng förrän sent igår kväll och lyckades sova bort hela förmiddagen idag. Det blir alltid så när jag vet att jag har en ledig dag framför mig. Jag borde sitta och plugga vid det här laget men jag hittar verkligen ingen koncentration eller motivation till det. Imorgon har jag som sagt tenta i personaladministration och jag har knappt öppnat varken böckerna eller papperna. Jag försöker nöja mig med att bara prestera lagom i den här kursen med tanke på de förutsättningarna jag haft. Jag har inte orkat någonting och det är inte hela världen.

Just nu sitter jag dock bara och surfar runt på olika heminredningssajter. Vi får ju snart vår lägenhet och hagalna jag vill såklart köpa nya möbler, medan Thomas tycker att vi kan bära upp våra gamla möbler och se vad som passar. Just nu har jag därför ett litet köpförbud och vår vänta in nycklarna så vi verkligen kan planera tillsammans.

Det är så häftigt hur olika man är. När det gäller att handla har jag dessvärre den dåliga vanan att impulsshoppa. Jag vill gärna köpa här och nu och tänker därför inte alltid varken ekonomiskt eller om det ens kommer att passa. Thomas vill gärna se det i verkligheten för att sedan gå hem och fundera ett tag. För några veckor sedan ringde jag honom och ville impulsköpa en 60 tums TV. Inget man bara spontanköper sådär tyckte han, och ville gärna gå till butiken och titta. Efter starka argument från klickade vi hem den där TVn i alla fall och den står väl förpackad och bara väntar på att få flytta in.

Trots köpförbud så måste jag ju ändå säga att jag är så himla sugen på att köpa ett marmorbord...

Likes

Comments

Hallå, hallå!


Nu var det väldigt längesedan jag uppdaterade här på bloggen. Sedan dess har jag även hunnit med att byta bloggdomän, spännande! Vi får väl se när jag hinner med att lära mig alla funktioner här bara.

Jag kan direkt inleda med att jag borde sitta och plugga vid det här laget. Vi har precis haft, vad jag skulle tro är, vår tyngsta kurs hittills i utbildningen. Vi har läst personaladministration där det har varit fokus på bland annat rekrytering, arbetsmiljö, arbetsrätt, konflikter och svåra samtal. Det har varit ett superspännande ämne att läsa, särskilt med tanke på att jag är lite inriktad på att studera vidare inom HR senare men jag måste också erkänna att det varit väldigt intensivt. Under januari har vi hunnit med fem inlämningsuppgifter, ett stort projektarbete med redovisning, på fredag är det tentadags och sedan två hemtentor som ska in. Och här sitter jag bloggandes.
Igår påbörjade vi vår nya kurs Service Management med en ”lärare” som är regionschef för GANT. Jättehäftigt och intressant! Jag känner mig helt säker på att den här kursen kommer ge mig väldigt mycket.

I mitten av februari får jag och Thomas nycklarna till vår lägenhet. Det ska bli skönt att äntligen ha något eget att komma hem till, de få gånger jag faktiskt pendlar ner till Skåne. Veckorna här går så snabbt eftersom det hela tiden är fullt ös så det blir inte särskilt mycket tid över för att åka hem. Däremot är jag så himla tacksam för att jag faktiskt tog beslutet att flytta hit och påbörja den här investeringen i min framtid.

I lördags såg jag Green Day live nere i Malmö och jag är fortfarande helt tom på ord. Det var bland det häftigaste jag varit med om! Jag är förvisso inte den typen som går på särskilt mycket konserter men då jag varit så såld på deras musik och dem som band för ett par år sedan så var det jättecoolt att vara med om. Jag hade funderat lite över vad jag skulle förvänta mig och hur mina reaktioner skulle komma att bli. Jag kan väl bara säga att jag grät redan första låten. Wow!

Imorgon ska pappa strålas för första gången. Cellgiftsbehandlingen för hans cancer är över och nu är det dags för strålning. Det är sådana här dagar man önskar att man var hemma och kunde vara delaktig i allt det här. Men det fixar han galant, det vet jag. Allt går på rätt håll i alla fall som tur är.

Nu ska jag minsann äta upp chipsen som ligger bredvid mig i sängen och grotta ner mig i all fakta jag ska pränta in innan tentan. Att man aldrig lär sig att börja i tid.

Ha en fortsatt härlig vecka!

Kramis

Likes

Comments

Jag har nu valt att byta domän till nouw.com istället för forme.se. Hoppas att ni väljer att följa med ändå!
"Kod för att importera min blogg till Nouw: 1298620873"

Likes

Comments

Det är en så häftig känsla att efter flera veckor gå in på besöksstatistiken och se att den inte sjunker trots att det är hela 25 dagar sedan jag skrev något. Vad fina ni är!

dag är första dagen jag verkligen känner att jag har tid och möjlighet att sätta mig ner och skriva. Hela december månad har varit intensiv och stressig men också så himla rolig och spännande! Innan vi kommande butiksledare fick gå på jullov så påbörjade vi kursen personaladministration och det är jag supertaggad på att fortsätta läsa när ledigheten är slut.
Jag har länge vetat att jag vill påverka, förbättra och utveckla, både mig själv och andra. Jag har vetat att jag vill arbeta med människor och funderat mycket på vilket sätt jag skulle vilja göra det på. Jag läser just nu butiksledning, vilket innefattar ekonomi, försäljning, marknadsföring, schemaläggning och tidsrapportering i stora drag, och jag tror verkligen att man kan ha nytta av allt detta oavsett vilken position man i framtiden kommer att ha. Min huvudsakliga dröm är däremot att bli någon form av HR-chef/specialist/assistent. Jag vill arbeta med personalfrågor och förbättra arbetsmiljön och allt det interna för att alla ska trivas, må bra, känna sig rättvist behandlade och trivas på sin arbetsplats. Jag skulle så gärna vilja sitta med och rekrytera sina kommande anställda också. Just nu har jag tankar på att läsa vidare efter min examen och troligtvis kunna gå ut i arbetslivet med flera års studier med mig vid 25-26 års ålder.

Jag fyllde 23 år i mitten av december. Jag skulle fira tillsammans med min morbror och hans dotter, men då de allihop blev magsjuka så ställdes kalaset in. Jag hade dock en mysig middag med min egen familj och var hur nöjd som helst. Tänk vad tiden går snabbt, hela 23 år gammal.

Jag har hunnit med att vara julextra på Åhléns under nästan två veckors tid. Jättekul och spännande med väldigt mycket nytt. Det är ju alltid svårt att komma in i nya rutiner och arbetssätt, system och policys, särskilt när man kastas rakt in i julhandeln och ska fokusera på att tillfredsställa det stora kundflöde som besöker varuhuset. Men jag är ändå nöjd över min insats, jag har haft roligt och lärt mig mycket, och ser fram emot att komma tillbaka på LIA i april.
 Däremot hann jag såklart bli sjuk en sväng under dessa veckor, tur nog var det ingen influensa och det gick över relativt fort. Jag har en tendens till att alltid bli dålig när jag börjar ta det lugnt och släppa på stressen lite. Jag har kört på för fullt uppe i Stockholm, både med jobb och utbildning. Jag har konstant gått på högvarv och när jullovet sedan tog vid och jag började slappna av så går min kropp i försvar och samlar på sig någon sjukdom. Men det tog två dagar och sedan var jag på benen igen för att slänga mig in i julrushen. Detta resulterade dock i att jag fick lite problem med att hinna köpa julklappar och kunde inte göra detta förrän dagen innan. Men det gick ju bra ändå!

Julafton var bra. Intensiv den också. Jag och Thomas försöker dela upp det så vi kan fira med båda våra familjer så mycket som möjligt och jag tycker att vi lyckades få ihop det ganska bra i år med. Den 23:e samlades vi hos mina föräldrar tillsammans med min bror och hans flickvän för att spela bingolotto, äta räkor och dela ut julklappar inom familjen. Efter sex stycken nitlotter så körde vi hem strax innan midnatt. Eller hem till Thomas syster rättarsagt, då han för tillfället bor här tills vi hittar en lägenhet som kan passa både honom ensam men också oss båda under min praktik, sommarlov och efter examen. På julafton körde vi hem till Thomas föräldrar tillsammans med hans syskon och respektive för den traditionella julfrukosten med julklappsutdelning. Därefter direkt hem till min släkt och åt oss mätta på julbord, lussekatter och pepparkakor för att sedan spendera kvällen med Thomas stora släkt.

På juldagen var det dags för fest! Det kändes allt lite märkligt när man vaknade upp söndagsmorgon och visste att det var utgång som gällde på kvällen. Sandra kom hit runt 19-tiden och vi fixade oss, pratade och drack lite. Vi träffas inte särskilt ofta nu eftersom hon pluggar i Helsingborg och jag i Stockholm, så det är alltid lika roligt att ses när tid äntligen finns. Vi tog taxi bort till förfesten där jag mötte en hel del bekanta ansikten och hade en väldigt rolig kväll. Hela gänget drog sedan bort till Grand för att slå klackarna i taket. Och det gjorde vi kan jag lova! Jag har fortfarande träningsvärk i mina lår, men det var det värt! Det är så roligt att gå ut och festa nu i Kristianstad eftersom jag mestadels spenderar min tid uppe i Stockholm nu. Man möter många gamla vänner och bekanta och samtidigt är Grand den nattklubb som jag tycker om mest här på hemmaplan. Kul!

Vi fick besked från pappas röntgen också för någon vecka sedan. Han har ju sedan en tid tillbaka slutat med sina cellgifter och man börjar nu äntligen kunna se att han får tillbaka lite färg i ansiktet och lite skäggstubb har också tittat fram. Nästan allt annat hår i ansiktet är ju borta. Dessvärre har cancern inte gått bort. Den har minskat men den har inte försvunnit. Pappa ska nu ner till Lund och träffa läkaren för att se över om de nu ska behandla med strålning eller en omgång med cellgifter till. Mer än så vet vi inte än. Det känns jobbigt och jag är så otroligt orolig men jag försöker att tro på att det löser sig. Det måste jag tro. Det måste vi tro allihop.

Imorgon ska jag jobba på ICA i Arkelstorp. Det var längesedan nu men jag har ju fortfarande privilegiet att få hoppa in där lite emellanåt när jag är på hemmaplan. Det är lika spännande varje gång eftersom man hinner glömma väldigt mycket mellan gångerna. Man blir som ny varje pass och det känns alltid som att det har hänt väldigt mycket sedan jag var där sist. Det är en härlig liten butik med en riktigt härlig personal.

Snart är det nyår också minsann! Igår sprang jag och Julia runt som galningar på Väla i Helsingborg för att hitta någon nyårsoutfit innan jag sen gav upp. Det blir så mycket hysteri kring det varje vinter och till slut kände jag att det spelar ju faktiskt ingen större roll vad jag har på mig. Byxor som klänning. Det är ju människor jag känner sedan långt tillbaka och det enda som förändras om jag köper nya plagg är ju faktiskt min ekonomi. Min härliga, begränsade CSN-ekonomi.

Idag är det knappt 3 månader sedan jag började äta Isotretinoin, mer känd som det tidigare läkemedlet Roaccutan, mot min svårbehandlade akne. Än så länge är jag positivt överraskad och (peppar, peppar!) har inte stött på jättebesvärliga biverkningar än. Även om det självklart är jobbigt så är tacksamheten fortfarande betydligt större. De biverkningar jag känt av är:
Torra läppar: Det som är värst är definitivt torrheten på och kring läpparna. Igårkväll tänkte jag att mina sprickor i mungipan, som blivit stora munsår, äntligen började gå bort men ack så fel jag hade. Jag kunde inte ens gapa för att borsta tänderna imorse innan det sprack upp ordentligt och började blöda. Sprickor, hudflisor och en strävaktig torrhet gör att jag får smått panik på det. Konstant går jag och smörjer med den feta kräm som hudläkaren tipsat mig om.
Torr näsa: Jag har haft ett ”stort” näsblod men också flera lite mindre. Jag har många sprickor och sårskorpor i näsan och vaknar ibland upp med torkade blodklumpar.
Torra ögon: Detta enbart under min första period av behandlingen och jag har som tur är inte behövt några ögondroppar hittills.
Uppblossning: Min hudläkare sa från början att jag skulle räkna med att min hud kommer blossa upp med akne eftersom den ska tömma allt som finns där. Och det gjorde den. I flera veckor höll det på mer eller mindre att blossa upp och det gjorde ont och såg hemskt ut. Eftersom jag är så torr så torkade de stora bölderna ut ganska snabbt men lämnade kvar sår och hudflisor runt problemområdena. Trots att det var väldigt jobbigt och att jag mådde dåligt över hur jag ser ut så litade jag på läkarens ord att om jag bara tog mig igenom det så kommer det att bli bra. Och idag är min hud förvånansvärt fin jämfört med innan.
Torr hud: Det är inte förrän nu den senaste veckan som min ena arm börjat torka ut och lämnat sprickor och irriterad hud. Efter alla feta krämer och duscholjor hoppas jag att detta snart går bort.
Trötthet/depression: Jag har haft många dagar där jag känt mig alldeles tom. Jag har känt mig ledsen och inte kunnat förstå själv varför jag har känt så. Jag har varit trött, hängig och på dåligt humör. Det har dock fortfarande varit hanterbart.

                             Däremot har de positiva resultaten övervägt allt detta, trots att det är betydligt mindre biverkningar än vad jag trott och förväntat mig, och jag är så glad att jag fick möjligheten till det här. Jag har dock inte lärt mig att jag numera inte alls behöver använda lika mycket smink, haha! Jag är van vid att min hud är så ojämn och knottrig att jag av någon anledning behövt ta väldigt mycket foundation, dels för att dölja det såklart men också för att det gått åt. Huden har på något sätt tagit upp allt det och så lite som många andra påstår att man behöver har inte varit i närheten av det jag själv tagit. Väldigt svårt att förklara men nu när huden är slät och len så kan man utan problem jobba ut några droppar i hela ansiktet. Jag försöker vänja mig vid detta så jag inte går runt med ett hur tjockt lager som helst, det är ju varken snyggt eller ekonomiskt. Jag slänger snart in lite bilder på hur huden har ändrats, även om jag inte varit så flitig med att ta bilder när det varit som värst.

 

 

Likes

Comments

Jag skrev precis in rubriken "söndag". Jag antar att det var önsketänkande från min sida då jag vet att jag snart ska ta tåget hem till Skåne. Men idag är det lördag och jag kan inte undvika att tänka hur snabbt veckorna går, det slog mig idag när jag hörde på tv att det imorgon är andra advent. Det var ju precis första advent! Jag trycker fortfarande upp schemat för november när jag ska titta hur mina skoldagar ser ut. 

Men vad underbart att det är december! På tisdag åker jag hem till Kristianstad för att spendera i stort sätt hela månaden hemma, med några enstaka undantagsfall för att åka upp till huvudstaden igen. På lördag nästa vecka ska jag ha kalas med släkten och fira att jag den 12:e fyller 23 år. Det är faktiskt första födelsedagen på länge där jag inte känner särskilt mycket åldersnoja. Det må låta komiskt att man redan har haft det med tanke på hur ung jag är men det har verkligen varit så. Ett tag var jag helt inställd på att skaffa barn. Jag och Thomas gick som tur är om varandra med tanken och någon av oss behöll därför sitt sunda förnuft så att vi väntade. Vi vill ju ha de bästa förutsättningarna innan vi bildar familj. Jag har även varit fast besluten om att jag absolut inte tänkte börja plugga och nu sitter jag här som student uppe i Stockholm. Nu sitter jag dessutom och skriver det här trots att jag behöver plugga, men det får vänta lite. 

Något jag tänkt mycket på under min tid här i huvudstaden är service och bemötande i många butiker. Jag vill absolut inte påstå att det skulle vara alla affärer men överlag så känner jag mig mindre viktig som kund här uppe än i Skåne. Det beror säkerligen mycket på den stress och mängd människor som finns här, men det är ganska spännande ändå. Majoriteten butiker jag har besökt inom dagligvaruhandeln är ett jättestort kliv ifrån det jag själv är och också ifrån det jag upplevt tidigare. Här är det absolut ingen självklarhet att kassabiträdet säger hej och många gånger när det faktiskt sker så känns det väldigt krystat och ansträngt, som att det är en hälsning man bara måste göra. Det är heller inte ofta man hör "Var det bra så?" eller något liknande. Ett standardbemötande här är ett kort "Hej" och sedan går de rakt på summan som ska betalas utan att frasera sig särskilt väl "Sextiofem". Det är definitivt inte ofta man hör "Då blir det sextiofem kronor, tack!". Kvittot räcker man ofta också bara över till kunden utan att fråga eller säga något. Jag tycker det är häftigt hur ett leende och glatt tonfall kan vara så självklart för någon när det inte är det för andra. Ett bemötande består därför ofta av två ord. "Hej. Sextiofem.". Jag kommer att analysera vidare på det här. Superspännande!

En annan sak som jag tycker är intressant och kul är att se över min statistik på antal besökare. Jag har inte varit aktiv här på väldigt många dagar men det har ändå varit en väldigt jämn kurva över hur många som varit inne på min blogg. Jätteroligt! Det gör mig bara mer motiverad över att skriva av mig. 

Min Isotretioninbehandling är fortfarande bara på halv dos, så det sker inte jättedramatiska förändringar eller biverkningar. Däremot spricker huden i mina mungipor ganska ofta, vilket förvärras så fort jag ler och pratar, och därför blir det ganska jobbigt när man har en så social vardag som utbildning och jobb. När det väl läker på ena sidan så spricker andra sidan. Jag smörjer på och försöker att inte klaga över det alltför mycket, slutresultatet kommer ju troligtvis vara värt allt det här som komma skall. Jag ska på återbesök hos hudläkaren i mitten av månaden och då kommer mängden ökas upp och gå igenom hur det har gått.

Nu ska jag spendera resten av kvällen med att skriva ihop lite arbeten som vi håller på med i Personal Management för att sedan gå och lägga mig någorlunda tidigt, jag jobbar ju trots allt 14-22 imorgon. Ha en trevlig helg!

 

Likes

Comments

Den senaste tiden har många sjukdomssymptom stått och knackat som galningar för att komma in. De har ringt och försökt nå mig på alla möjliga sätt men jag har inte hunnit öppna eller svara. Jag har varit så fokuserad på inlämningar, tentor och att faktiskt få ihop utbildningen med jobb och andra relationer i förhållande till den energi jag har. Jag har vetat att torsdagen skulle vara den sista intensiva dagen på hela veckan och jag skulle äntligen få spendera helgen med min fina mamma som tagit sig tid till att komma upp till Stockholm. Jag kunde äntligen pusta ut och skulle få njuta av lugnet och sällskapet. Då stod minsann inte mina sjuksymptom ut längre, de brakade in och slog sig till ro för att stanna ett tag. 

Jag dämpade mitt torsdagstillstånd med smärtstillande och halstabletter och uppskattade verkligen att mamma var här. Vi checkade in på Maude's hotel Solna Business Park, vilket var jättefräscht och fint, och somnade tidigt båda två av vår trötthet. Jag hade svårt att sova den natten, rinnsnuvan attackerade mig med febern i sällskap. Vi hade planerat att köpa julklappar på Mall of Scandinavia på fredagen och jag tänkte inte ställa in på grund av att jag kände mig dålig. Jag kämpade mig igenom det med mycket medicin och nässpray i massor. Med min torra näsa på grund av min Isotretioninbehandling var detta kanske inte optimalt men det dämpade åtminstone allt rinnande för en stund. Hur som helst så hade vi hade mysiga dagar, åt gott och shoppade alldeles för mycket.

I lördags tog mamma tåget hem till Skåne igen och hade det inte varit för att jag visste att jag kommer hem om lite mer än en vecka igen så hade jag tyckt att det var betydligt jobbigare att säga hejdå. Nu ses vi ju snart igen och troligtvis i lite piggare tillstånd. Jag åkte hem, aningen yr, och spenderade kvällen i sängen. Natten har varit jobbig och jag har haft feberkänslor även där. 

Imorse vaknade jag av att jag inte kunde andas ordentligt insåg väldigt fort att det var näsblod. Mitt livs första näsblod. Det är en väldigt vanlig biverkning på min aknebehandling då det torkar ut slemhinnorna och i kombination med allt mitt snytande och nässpray så krävdes det inte mycket förrän det var i full gång. Jag fick snabbt slänga på mig en stor kofta och halvspringa bort mot badrummet med mitt nerblodade papper jag hårt tryckte mot näsan. Jag som tyckt det ska bli spännande att se hur det känns att ha näsblod kände mer att det var obehagligt och besvärligt. Jag minns en gång när Thomas och jag skulle kliva av en guppande gummimotorbåt i Egypten och han lyckas på något sätt armbåga mig rakt över näsbenet, allt svartnade för någon sekund och jag höll för näsan i ren panik och var helt säker på att jag skulle få näsblod. Det fick jag såklart inte och efter den gången har jag nästan trott att jag skulle vara immun mot det.

Jag åt inte frukost förrän efter 12-tiden och sedan dess har jag bara legat i sängen och känt mig dålig. Just nu hoppas jag verkligen att det går över under dagen och att jag vaknar kry imorgon men det känns inte särskilt trovärdigt med de förutsättningar jag har nu. 

Nu ska jag tröstdricka julmust och oboy i min ensamhet, starta en bra film och bädda ner mig ordentligt i ett par timmar. Hoppas ni får en härligare dag!

Likes

Comments

Imorse snoozade jag alldeles för länge innan jag faktiskt klev upp ur sängen. Jag har alltid haft en tendens till att ligga och dra mig för länge så jag sedan får stressa och hoppa över frukosten för att inte riskera att bli sen. Jag kan ju lova att min mamma blev ganska trött på att tjata på mig varje morgon under hela min skolgång, innan man faktiskt lärde sig att ta ansvar själv. "Dags att stiga upp" var standardrepliken med hennes sjungande stämma och när jag sedan vänt mig om i sängen, dragit täcket över huvudet och somnat om så var hon snabb med att poängtera att jag var tvungen att stiga upp och att det stressade henne att jag låg kvar. Trots att man egentligen visste att det skulle bli stressigt så klädde jag på mig min morgonrock i absolut sista stund, satte mig vid frukostbordet och la upp fötterna på stolen mittemot.
Jag minns en gång i högstadiet när jag missade bussen med flit för jag var så himla trött, ringde mamma och sa att jag inte kände mig helt kry och hon synade mig direkt. Hon gav mig klara direktiv på att jag fick ta cykeln till skolan och att jag i värsta fall fick ringa om jag behövde åka hem sen. Under min 7 kilometer långa cykeltur med mycket uppförsbackar och motvind så kan jag lova er att jag ångrade mig rejält. 

Idag i skolan har vi arbetat med coaching och stress. Vi fick en ny uppgift idag där vi ska skriva vårt egna begravningstal, vilket kan låta aningen deppigt förstås, men jag tycker det ska bli superintressant! Vi får ju självklart välja vid vilken ålder och liknande och inte föreställa oss att det skulle hända idag. Huvudsaken är att vi ska berätta om hur vi vill bli ihågkomna, vilka egenskaper och minnen vi vill lyfta fram hos oss. Vi ska analysera oss själva. Kul! 
Jag har många gånger funderat över hur jag skulle vilja ha min begravning och har sedan ett par år tillbaka haft en önskan om hur den dagen faktiskt ska bli. Jag vill ha mycket färg, glädje i sorg och tacksamhet. Jag vill ha det öppet så att alla som vill ta ett avsked får möjligheten att göra det, inga bestämmelser eller regler. En plats full av färg, full av personligheter och en tacksamhet över det vi varit med om tillsammans. Jag bär med mig så otroligt mycket minnen och avtryck från människor jag någonsin mött i mitt liv och det kommer ingen kunna ta ifrån mig. De avtryck jag har lämnat hos andra vill jag lämna med högsta möjliga glädje och kärlek. En tacksamhet över det som varit, även om jag inte fysiskt finns kvar på plats.

Den där 10-sidiga tentan jag tidigare nämnt fick jag betyget på häromdagen. Högsta betyg i både tentan och slutbetyget. Det kändes så himla bra! Jag har ganska stor prestationsångest och vill alltid ge 110% vilket ibland kan bli aningen ohälsosamt. Man vill vara överallt och kunna prestera lika bra på alla ställen. Under min studieperiod hittills har jag verkligen jobbat med att hitta en balans och har faktiskt inte lagt ner särskilt mycket energi och tid på att plugga. Jag har försökt göra det med måtta och sedan lagt det åt sidan för att hitta på roliga saker och resultatet har varit otroligt bra! Jag kunde inte ha varit mer nöjd! Har du prestationsångest?

Igår ringde mamma mig och frågade om jag ville bo på hotell med henne i Solna under helgen, gå på Mall of Scandinavia och handla lite julklappar. Jag ser fram emot det, det ska bli så mysigt! Jag tror vi behöver det båda två. 

När jag smörjde in ansiktet häromkvällen så märkte jag hur len jag var på partiet precis mellan och ovanför ögonbrynen. I början av pannan helt enkelt. Det är ett område som jag alltid haft så himla mycket blemmor på, både finnar och pormaskar. Jag blev helt förvånad och kunde inte låta bli att känna hela tiden. Jag minns inte ens att min hud någonsin varit så len. Imorse kunde jag känna samma känsla precis på kinderna bredvid näsryggen. Min Isotretioninkur har gjort att det blossat upp ganska mycket problem i huden, vilket det ska göra i början, men trots detta så har dessa små, små lena områden väckt en stor motivation i att fortsätta. Mina biverkningar kommer ju med största sannolikhet bli mycket värre de kommande månaderna efter att jag dubblar dosen i mitten av december och jag kan förvänta mig ett jobbigt halvår framöver - men blir mitt ansikte så bra som de små partierna är just nu så är det värt att gå igenom, definitivt. Jag kommer dela med mig av fler bilder när allt börjar dra igång ordentligt. 

Ha en fortsatt härlig vecka! Vi hörs.

 

 

Likes

Comments

Jag...

Skrattade senast: Igår. Och gud vad jag skrattade! Under vår kurs i skolan fick vi som uppgift att blunda och rita av någon annan, med en självklart väldigt djup tanke bak uppgiften, och när min så vänliga klasskompis ritade av mig lyckades han få till en bild som jag gapskrattade åt varje gång jag såg den. Fick vända den upp och ned för att inte se den under lektionen då jag blev full i skratt varenda gång. Jag skrattade mycket och ofta igår.

Drömmer om: En trygghet och stabil tillvaro. Att känna mig rofylld och nöjd med den plats jag är på. Jag vill ofta framåt, jag vill mer. Jag vill utvecklas och hela tiden sätta upp nya mål. Jag drömmer om en framtid med barn, en stabil grund att stå på, ett jobb jag tycker är utmanande och utvecklande. Jag drömmer om att hitta fler möjligheter till att hitta på roliga och spännande saker med människor jag tycker om.

Ser fram emot: December. Jag ska spendera den största delen av den månaden hemma i Skåne med min familj, pojkvän och vänner. Jag ska krama om alla ordentligt, uppskatta och bara njuta av att få spendera tid med dem. Jag ska fylla 23 år och fira jul. Jag ska mysa in det nya året med fina vänner. Jag ska verkligen reflektera över hur viktiga alla människor i min närhet är och hur tacksam jag är över att ha dem i mitt liv. Jag hoppas så innerligt att vi får positiva besked när pappa har röntgats för att se hur cancern utvecklats efter cellgifterna i mitten av december.

Kommer ihåg när jag var liten: Och alltid blev offer för min storebrors hyss. Hur han alltid skulle lura på mig allt möjligt och att man varje gång gick på det, om och om igen. Hur han avslöjade att påskharen inte fanns, hur han jagade mig, kittlade mig och läste mina dagböcker. Hur vi grävde i sandlådan för att komma ner till Kina och hur vi klättrade i plommonträdet och badade i vår uppblåsbara badbassäng på trädgården. Hur vi hoppade studsmatta och han alltid ville hoppa till så jag flög riktigt högt upp och jag inte vågade. 

Jag tycker om att befinna mig: Där min familj är och min pojkvän är. Det må vara klyschigt men "home is where the heart is". Vilket är ganska komiskt förvisso eftersom jag valt att gå utanför min bekvämlighetszon och flyttat 60 mil ifrån dem helt ensam.
Övriga favoritplatser är Egypten, solnedgångar och naturen. 

Jag skulle vilja bli: Någon form av ledare i rätt riktning. Jag skulle vilja påverka och kämpa för människors bästa. Jag läser just nu till butikschef men är fortfarande intresserad av någon form av HR-chef och kikar lite på vidareutbildningar inom beteendevetenskap och rättigheter. Jag vill kunna komplettera alla de ledare som jag tyckt brustit i sitt ledarskap och som inte visat tillräckligt mycket uppskattning till sin personal och alla dess olikheter. Att vi alla är olika är ju något helt fantastiskt. 

Jag saknar: Min mamma, pappa, bror och hund. Är det något jag värdesätter mer än livet själv är det min familj, i alla lägen. Det är människorna och djuren jag respekterar och beundrar mer än ord kan beskriva. Det är en konstant längtan och saknad, en värme och trygghet i allt. 

Jag inspireras av: Människor som vågar berätta för andra om hur fantastiska dem är. Jag tror väldigt mycket på ödmjukhet och respekt. Jag har själv blivit uppfostrad med ett citat från Bambi där kaninen säger "Har du inget snällt att säga ska du inte säga något alls". Jag har lärt mig att visa uppskattning och berätta för andra när de gör något bra och ge de komplimanger jag faktiskt själv tänker för mig själv i huvudet. Jag tror stenhårt på att delad glädje är dubbel glädje.

Jag kommer alltid minnas: När en gammal kärlek var otrogen mot mig. Det må låta väldigt tragiskt men det är en händelse som påverkat mitt synsätt och breddat mitt perspektiv på förhållande, respekt och tillit. Trots att det precis just då var väldigt jobbigt att bearbeta och ta sig igenom alla funderingar om det var en själv det var fel på, om man kunde gjort något annorlunda, så formade det mig väldigt mycket som människa och tog mig ifrån ett tankesätt jag inte ville ha. Jag har tidigare varit extremt osäker i mig själv och varit konstant rädd att min partner ska gå tillbaka till något förflutet. Jag var så insnöad i det att jag glömde bort att vårda mina relationer och enbart försöka hitta misstankar och fel. Efter att otroheten skett, med någon som inte tillhörde hans förflutna, så kunde jag på något sätt gå ur mig själv och se det på ett annat sätt. Otroheten i sig är ingenting jag på något sätt grubblar över idag eller klandrar honom för. Jag är inte heller rädd för att detta ska hända igen i någon annan relation. Jag hittade mig själv någonstans där på vägen, för att jag blev tvungen att tänka igenom allt så mycket. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och om hur man ska vara rädd om och vårda ett förhållande och en annan människa. Min nämnda föredetta är en fantastisk människa jag håller nära och fortfarande umgås och pratar med på ett vänskapligt plan. Vi känner varandra så bra och har en stor tillit och trygghet hos varandra. Vi var bara fel människor för att vara i en kärleksrelation och om inte minst under den livsfas vi befann oss i då.


Den fina bilden jag nämnde att jag skrattade åt.

 

Likes

Comments

Hej!

Vad roligt att se att det är en del som läser min lilla blogg, trots att jag inte gått ut med den särskilt offentligt. Vilka är ni? Bloggar ni själva?

Just nu behöver jag en liten paus från mitt pluggande. Har suttit konstant vid datorn i flera timmar och bara betat mig igenom ett par mastiga PowerPoints inför vår tenta på fredag. I måndags hade vi sista lektionen i mekanisk försäljning där vi fokuserat mycket på exponering och skyltfönster. På söndag ska jag hinna skicka in egna uppgifter där jag ska ha planerat ett skyltfönster utifrån de regler och riktlinjer vi lärt oss, samt ha fotograferat en exponering som verkligen tilltalar en själv och som man tycker är bra. Med tanke på att jag kommer jobba hela helgen så blir det långa kvällar nu.

Jag har hunnit reflektera lite över min Isotretinionkur jag går på. Jag har tagit 40mg i 16 dagar och har inte märkt så stor skillnad som jag förväntat mig. Det är jag dock väldigt tacksam för eftersom många biverkningar kommer att dyka upp så småningom. Jag kan märka av att mina läppar torkat ut och att jag fått sprickor i ena näsborren som gör ont, men annars har jag klarat mig lindrigt undan än så länge. Visst har mina blemmor försämrats och det är troligtvis den uppblossningen hudläkaren pratade om, men det är ingenting jag har stört mig på eftersom jag är van vid att det blossar upp i perioder. 

Imorgon är jag ledig och det känns så himla skönt. Jag ska försöka komma ikapp lite i pluggandet och sedan ska jag gå på ledningsgruppsmöte på eftermiddagen. Jag blev ju i början av utbildningen framröstad till att sitta med i skolans ledningsgrupp tillsammans med chefer från företag som IKEA, Hemtex, Bauhaus och NilsonGroup och det har varit spännande! Mycket diskussioner och planering kring utveckling för utbildningen och skolan. Jag kan varmt rekommendera Frans Schartau Är så nöjd över att jag tog möjligheten att flytta upp. 

För övrigt har vi börjat läsa Personal Management och jag är både jättetaggad och nervös inför kursen! Vi ska ju verkligen lära känna oss själva på ett helt annat plan och hitta vem vi är som ledare. En uppgift kommer gå ut på att vi ska hålla en konferens och bli filmade under tiden för att verkligen kunna analysera styrkor och svagheter i vår kommunikation och kroppsspråk. Hur vi som sändare förmedlar informationen. Jag som alltid blir lite nervös, oavsett hur säker jag känner mig, inför presentationer ser det här som en enorm utmaning och väldigt lärorikt! 

Hoppas att just din vecka varit bra! 

Godnatt.

Likes

Comments