View tracker

Hejsan! Jag skulle ha skrivit för länge sedan men haft alldeles för mycket att göra och tänka på sedan operation var gjord, men nu när allt lagt sig tänkte jag berätta för er.

När jag vaknar upp efter 5 timmars operationstid var min första tanke att yeees jag dog inte, hade nämligen varit jätterädd efter att en farbror i väntrummet påminnt mig om att man kanske aldrig vaknar upp igen, haha.. Frågade direkt "Är all cancer borta nu?" och läkaren kom snart för att svara på det. Såg på hela hans uttryck att det inte var ett toppbesked han skulle lämna, så lätt att läsa av sånt har jag märkt.

För att göra en lång historia kort: Hela tumören kunde tas ut (wiho!!!), den var 15x15cm, helt sjukt stort och förstår fortfarande inte hur den fick plats där inne, att en sån stor giftklump suttit i mig så länge och gjort så stor skada gör mig så fruktansvärt äcklad och ångestfylld. Tänker ofta tillbaka på händelser det senaste året och tänker "Tänk att jag säkert hade cancer när jag gjorde det och det", att jag hade cancer när jag var i London, firade jul och nyår eller solade och drack drinkar i Turkiet känns så overkligt, jag mådde hur bra som helst och var helt ovetandes om vad som väntade framför mig. Skrämmande ändå, ingen vet vad som händer någon om tio år det är därför det är så viktigt att ta vara på det och dom man har så länge man har det, sådant man kanske inte lägger för många tankar på innan sådant här händer. Till det sämre.. Under operationen hittar man större körtlar kring levern, körtlar utan säker förklaring till varför dom är förstorade. Antingen är det cancerkörtlar som spridits från levertumören, men det kan också finnas andra orsaker som gjort att dom förstorats, som den stora infektionen med 505 i sänka jag hade nyligen eller dom två virusinfektionerna dom hittat att jag har i kroppen som jag har just nu. Först verkligen fylldes kroppen av panik, min kropp orkade inte med en till sten i magen av oro. Nu skulle ju allt äntligen bli bra efter all skit, vad kom det här ens ifrån? Fattade ingenting och orkade just då inte förstå heller.

Ytligare ett sämre besked är att jag troligtvis, men ändå inte säkert, kanske måste påbörja en cellgiftsbehandling oavsett om körtlarna är ofarliga eller inte. Levertumören jag hade kan alltså ha släppt ifrån sig cancerceller som inte syns men som finns där, därför vill man vara säker på att resterande lever som är kvar är helt "ren". Det bror helt på vilken tumörtyp jag har. för att den är aggressiv det vet dom redan. Alltså ännu en sak jag inte var beredd på, hade precis släppt min "tappa håret ångest", vill verkligen inte. Att inte kunna påbörja sista året i gymnasiet med mina vänner skrämmer mig också, vill vara där med dom och planera studenten under hösten och inte på ett sjukhus eller hemma i sängen och kräkas. Men är det vad som krävs är jag glad att det bara är en biverkning av en så stor möjlighet, att jag kan bli helt frisk! Ryser i hela kroppen av sista meningen.

Kan faktisk säga att veckan efter där på avdelningen på Akademiska var den värsta i hela mitt liv, svårt att med ord förklara hur jobbig den var. Allt hände på samma gång, det tillkom sådana extrema smärtor efter att behövt ta bort den största bedövningen tidigare, smärtan steg så mycket att man inte fick bukt med den på hela 14 timmar. Blev därför överdoserad av morfin som det i sig ledde till långa andningsuppehåll och hallucinationer, och det var så obehagligt och skrämmande. Det var som att kämpa sig ur en mardröm fast mycket verkligare, såg så mycket läskiga syner som var hemskt eftersom det i min kropp var verklighet, aja sa ju det var svårt att förklara. Veckan fortsätter med stressattacker, magkramper, för stor överansträngig i kroppen som ledde till att jag kräktes konstant och inte kunde äta, ja en massa kaos helt enkelt som kändes 10 gånger värre än vad det går att beskriva. Minns att när jag mådde som värst tänkte "Shit, nu förstår jag varför vissa människor vill ge upp", läskigt att känna så, för innan har man tänkt att det är så självklart att bara kämpa på hela tiden. Men det är fortfarande mitt motto, oavsett hur lång vägen är och hur många hinder som finns på den så finns mållinjen där längst fram och jag ska över den, för att jag kan. Önskar verkligheten att alla hade möjligheten till att känna den känslan.

Efter ännu fler jobbiga dagar fick jag äntligen komma hit, hem alltså. Nu väntar jag på besked om körtlarna och fortsatt behandling, det är 2-3 veckor kvar av väntetiden. Väntan känns så otroligt lång och klumpen i magen försvinner inte oavsett hur mycket jag försöker tänka på annat, stressen och ångesten smyger fram ibland och ibland är det svårt att hålla tillbaka den. Men återigen säger min magkänsla något bra, så är oftast lugn. Något bra är att jag insett att man aldrig ska googla, efter det jag skrev i förra inlägget har jag förstått att det läkarna säger för ditt unika fall är så mycket viktigare. Google får en att låta dödsdömd efter första meningen man läser men det finns så många fler vägar och möjligheter bakom allt det där, så skräm inte upp er. Fastnar man på en väg så finns alltid en genväg eller en ny väg lite längre bort, bara man tror på det.

Ännu en gång lovar jag att uppdatera oftare hehe, men nu när det för stunden är lite lugnare har jag ju faktiskt möjlighet till det. Drömmen är att när jag är helt frisk kunna använda denna blogg till att blogga som vanligt, så som jag alltid velat om mode och vardag. Men det kommer ska vi se!


Tills vidare "Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer´" - HH, favoritcitatet från Håkan som jag typ lever efter just nu.



Kram på er älskade läsare

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu tänker jag börja skriva mer här, mer som en dagbok för dom som vill hänga med på ”resan” jag påbörjat. Börjar med att skriva det här inlägget om hur jag ska behandlas och vad som komma skall, så att ni som vill veta förstår och hänger med på vad som händer. Ska snart göra ett inlägg och tacka för all fin respons jag fått och ett inlägg om hur jag lever och tänker nu. Så för er som vill läsa, håll utkik närmaste dagarna!

Att få cancer i just min ålder är ovanligt, att få cancer i just levern i min ålder är ännu ovanligare. Det existerar knappt och många läkare har sagt att dom aldrig förut varit med om det. Att behandla levercancer kan också vara svårt, därför är det tyvärr en väldigt låg överlevnadsprocent vilket kan skrämma en om man googlar. Det finns ingen cytostatika behandling som kan bota levercancer, utan endast bromsa och förlänga livet något. Det som kan bota dig och göra dig fri från levercancer är endast operation, vilket sällan är möjligt. Transplantation kan också bota men det krävs mycket för att en sådan ska vara möjlig, i mitt fall är transplantation inte möjligt då min tumör är för stor. Så nej detta är ju inte den mest hoppfulla cancer att få, såklart är ingen form det men i många andra fall finns fler alternativ på behandling. Det är också svårt att upptäcka denna typ av cancer då den ger väldigt svaga symptom som uppkommer sent i sjukdomens skeende. Vad jag läst är det runt 500 personer i Sverige som drabbas av levercancer per år, av dom är störst andel män och dom allra flesta över 65 år och den vanligaste orsaken är annan sjukdom i levern eller spridning från annan del av kroppen. Jag är 18 år, av det kvinnliga könet och annars helt frisk utan tecken på annan sjukdom i lever. Så ja, jag har haft maximal otur kan man säga.

Men, jag har också haft maximal tur. Jag ska opereras, min tumör ligger så pass till i levern att det går att utföra operation. Jag har varit i Uppsala på besök hos en leverkirurg som förklarat detta för mig. Min cancer har även spridit sig till två körtlar som sitter under hjärtat, om dom tror rätt, det kan även vara något ofarligt just där men det ser dom först efter dom tagit prover. Läkarna kan inte 100 % veta om det ligger till så bra som dom tror förrän dom öppnar upp, men deras förhoppning är att få bort all cancer och även den spridda. Men som sagt kan dom inte veta hur det ser ut och vad som går att göra förrän dom ser det i operationen. Så jag vet först efter hur allt ser ut, om allt har försvunnit eller om det finns kvar. Men att ha varit i Uppsala i allt det svåra, oroliga och ovetande och fått så hoppfulla besked visar verkligen att man aldrig ska sluta hoppas. Efter att ha läst på cancerfonden.se om levercancer kändes det som att allt var kört, hur stor chans är det att jag kan operaras och överleva? Nästan ingen gör ju det. Men jo, jag ska göra det. Jag ska opereras och överleva, jag ska gå ur detta starkare än någonsin. Helt otroligt.

Jag är inte så rädd, faktiskt. Har jag haft så här tur hittills kan ingen otur komma i min väg, det kommer att gå bra. Det som oroar mig då och då är operationen, för en operation är alltid en operation. Men jag känner mig så otroligt stark i kroppen, så jag vet att jag kommer klara av den på ett bra sätt. Jag kommer vakna upp igen, jag kommer vakna upp till beskedet att dom kunnat få bort all cancer och att jag är fri. Det måste bli så, något att annat finns bara inte för mig. Klart ja bryter ihop många gånger, finns alltid saker som gör att man känner sig otrygg, liten och ensam. Fast jag vet att det inte är så. Att vara 18 år och få besked om cancer i lever är fruktansvärt, har känt mig livrädd många gånger. Men mestadels känner jag mig så omringad av trygghet och det är verkligen tack vare er.

Jag tänker bli en del av den lilla, lilla procent som överlever denna cancertyp i Sverige varje år.
Att jag fick denna typ av cancer i detta skeende av livet är nära omöjligt, men att jag kommer klara av denna svåra cancer och se den försvinna på ett så enkelt och bra sätt är nästan också omöjligt, läkarna var chockade över att jag mår så bra, att jag kan gå och leva som jag gör trots mina värden. Jag lever just nu exakt som innan och ingen skulle kunna misstänka att jag var sjuk om man inte visste. Det vill säga att ingenting är omöjligt, hur djupt nere i mörkret du än känner dig så finns alltid något att göra, det finns alltid hopp. Hopp är det sista som lämnar kroppen och det viktigaste som finns för att hålla dig vid liv.

Cancern valde fel person, den känner nog det och ångrar sig nu. Den har inte ens mista lilla chans att vinna över min styrka, kraft, cancerkost, positiva tankar och livsstil, man måste överlistar cancern. Det kan alla göra.

Nu blev detta en tråkigare text med mycket fakta men ska skriva mer personligt kommande dagar när jag som sagt berättar om mitt liv, tankar och tackar er.

Kram, Caroline.

Likes

Comments

View tracker

Min blogg för att förklara min version av det som hänt och det som kommer att hända, för mig och för dom som undrar.
Min blogg för att skriva av mig, dela med mig och få ur mig.
Min blogg för att kanske komma i kontakt med fler i samma sits, kanske hjälpa till, vad vet jag.
Min blogg för att jag inte vill hålla något inom mig, för att jag vill hålla allt öppet, för att jag blir tryggare och känner mig inte ensam i det här då. Det här är inte ett "tyck synd om mig forum", utan bara ett sätt för mig att klargöra och skapa trygghet.
Min blogg för att skriva när jag känner för det och tycker något är viktigt. För att jag tror det kommer hjälpa mig mycket, ett bra sätt att få ur mig det jag måste, en slags terapi.
En blogg för att slippa förklara om historian, en blogg för alla underbara människor som bryr sig. För att slippa stressen om att hela tiden enskilt behöva informera. Jag vill så gärna svara och informera alla och då är det här ett underlättande sätt att kunna göra det till alla samtidigt. Då kan jag själv välja när jag orkar och har kraft till att skriva och man kan själv välja om man vill ta del av det eller inte.

För två veckor sen, 20/5, fyllde jag 18 år. Jag hade varit taggad och förberett till det i flera månader och äntligen var det dags. Nu skulle jag bli 18 vilket innebar att mina planer och önskningar skulle gå i uppfyllelse och jag skulle få göra det jag längtat efter så himla länge.
Åka till Cypern med mina tjejkompisar, åka på Summerburst, sitta på uteserveringar och beställa drinkar, gå på balen med min bästa vän, bli friare.
18-årsdagen blev hur bra som helst och kvällen likaså, underbara människor kom och firade mig och jag hade aldrig varit gladare. Jag drack, skrattade, dansade, umgicks och öppnade fina presenter. Allt var precis så som jag tänkt mig att min 18 års-fest skulle bli, fast bättre till och med.
Men den känslan höll bara i sig till fram emot 11 på kvällen, jag hade ju planerat att festa hela natten. Men kroppen sa ifrån och jag lade mig därför en stund för att få bort illamåendet, men bara en stund, för snart ville jag upp igen så att jag inte missade något.

Mamma och pappa kom hem vid halv 4, festen hade tagit slut. Då kände jag av smärtor i buken, jag hade svårt att röra mig och det oroade mig att det gjorde så ont. Självklart trodde mina föräldrar precis som mig att jag druckit lite för mycket bara, sådant som händer när man fyller 18 år liksom. Men det blev värre snabbt och jag stod tillslut inte ut. Jag minns att jag sa till mamma "mamma jag känner min egen kropp, det här är inte alkoholen, det är något som inte stämmer i kroppen".
Då åkte vi direkt upp till akuten och jag fick snabbt smärtstillande och röntgade mig för att se vad som orsakade smärtan.
Efter väntan kom en läkare in till rummet och berättade att bilderna visade en oklar förändring på min lever, man kunde se en utväxt på min lever på 10x10x7 cm, vilket är ovanligt stort. Läkaren pratade om tumörer. Jag minns mammas röst med gråten i halsen "så det kan vara cancer?", läkaren svarade att det var möjligt men att han inte kunde säga något eftersom han inte visste. Jag greps då av panik, hyperventilerade, skrek och grät. Sedan skjutsade dom upp mig i sängen till 111B, kirurgavdelningen på Gävle sjukhus.

Jag fick nu träffa en läkare med ett lugnt intryck. En läkare som gav mig hopp om annat än cancer, som sa att det fanns fler alternativ. Nu fanns ett lugn hos mig och jag kunde åtminstone andas utan panik i mina andetag.
Framför mig hade jag nu dagar av en lång väntan. Dagar innehållande läkarbesök, sköterskor, prover, dropp, morfin, oro, ångest, sprutor vid akut smärta, sömnlöshet, tårar, skrik och viktigast av allt en "sänka" på 505 som läkarna kallade skyhög, "sänkan" ska normalt ligga under 7. Det var det värdet som antagligen gjorde att jag mådde så himla dåligt.
Men snart mådde jag bättre och efter en magnetröntgen berättade en läkare för mig att han till 95 % kunde säga att det var ett hemangiom som var utväxten, alltså en helt ofarlig kärlmissbildning som jag bara skulle kunna operera bort. Men läkarna i Uppsala skulle få göra sin bedömning bara, men dom skulle nästan garanterat säga samma sak, 5 % är ju ingenting.

Nu fanns ännu mer lugn och jag mådde bättre, mina värden förändrades positivt och jag kunde skratta igen. Men i efterhand har jag insett att jag aldrig riktigt släppte taget om cancern, för när jag väl fick beskedet var det som att jag förberett mig och vetat om det hela tiden.

Torsdagen 2/6 skulle leverkirurger från Akademiska sjukhuset i Uppsala undersöka mina röntgenbilder. Jag satt ner utanför sjukhuset med min farfar, faster och min spanska lilla kusin som båda kommit hit till Sverige direkt från Spanien när dom fick reda på att jag var inlagd. Dom åt glass och jag drack Loka smultron, det var skönt och solen sken på oss. Långt ifrån en förvarning på att något hemskt väntade runt hörnet.

Jag och mamma åkte sedan upp till avdelningen för att gå in på rummet som vanligt, men en läkare stoppade oss "vi har fått en bedömning från Uppsala, vi sätter oss i samtalsrummet så ska vi prata lite".
Den första tanken var bra, läkaren såg ju ganska glad och lugn ut. Men snart förstod jag att det var allvarligt det märktes på stämningen i rummet. Läkaren gav mig då beskedet. Det var ingen kärlmissbildning, det var inte ofarligt, det var fel. Uppsalas bedömning var att jag har en elakartad Cancertumör i vänster sida av min lever.
Hon tog mig i handen, sköterskan som följt mig sedan jag kom in, en underbar sjuksköterska.
Tankarna gick och stämningen i rummet var overklig. Jag hetsade och frågade doktorn flera frågor i minuten men lyssnade knappt på svaren. Jag förstod bara att det här var högst ovanligt. Allt stod stilla och jag kunde bara inte förstå. Tårarna rann ner för mina kinder. Pappa kom, nu fick han också veta men jag orkade inte höra allt igen så jag gick med sköterskan till mitt rum och hon tröstade mig.

Tankarna gick - jag är ju bara 18 år, får verkligen så unga människor cancer? Tydligen. Vad ska hända nu? Ska jag dö? Ska jag tappa håret? Ska jag lämna allt eller vadå? Sådant här hände bara andra, sådant här händer på film, sådant här händer inte mig. Det här fick inte hända. Det snurrade i huvudet medan jag kramade hennes hand hårt, hon kramade tillbaka.

Men det har hänt mycket på dagarna sen jag fick det här beskedet. Jag är pigg och kan äta igen. Jag grät ut i början, men på något konstigt sätt har jag mest varit lugn, inte gråtit, inte haft panik. Inte agerat på det sätt jag trodde att jag skulle agera på om jag hamnade i en sådan här situation. För jag har alltid varit den personen som oroat, nojjat och varit livrädd för liknande saker, det är såklart alla, men jag har alltid oroat mig alldeles för mycket, det vet dom som känner mig. Men som sagt, jag tror aldrig jag släppte tanken om cancer från första dagen och omedvetet har jag nog bearbetat det.
Men mornarna är värst, för det är då man vaknar i chock och inser. Blir påmind, påmind om en verklighet jag hatar och inte alls vill leva i. Varför kan inte allt vara som vanligt frågar jag mig många gånger. Men det är ingen idé att tänka så. Jag tror på att allting händer av en anledning och då måste jag utgå från där jag är nu och ta mig framåt därifrån. Kanske valde gud mig för att han vet att jag är den som kommer klara det, ingen vet.
Ibland är det jobbigt att vara stark och tänka positivt, men jag vet att det är det ända rätta. Men som sagt, man får vara svag och man måste få ur sig alla tårar, skrik och känslor som finns inombords. Det är också viktigt. Bara jag majoriteten av tiden står upp och tänker framåt. "Du vet aldrig hur stark du är för än stark är det enda valet som finns kvar.

Vet inte vart all styrka kommer ifrån, men den finns där, något hände i kroppen när jag fick beskedet. Styrka fylldes i kroppen, jag vet vilken väg jag ska gå nu och jag vet hur. Lärkarna sköter den medicinska delen men jag gör det andra på mitt sätt. Det jag tror på. Det jag känner att min kropp behöver. Jag tror på alternativa metoder och jag tror på att man kan hjälpa kroppen själv från cancer med kost, livsstil och tankesätt, jag är helt övertygad. Jag har påbörjat min cancerdiet. Gör det för att det ger mig fokus och mer övertygelse, för att det känns bra och helt rätt.
Ska som min farmor gjorde motverka cancern även själv, hon och morfar stöttar mig i allt detta från himmelen, det vet jag.
En kamp har börjat och jag går aldrig in i en kamp utan att helhjärtat gå in för vinst. Var inte oroliga. Jag känner mig starkare än någonsin, vet inte hur, men jag är bara det.

Tack för att jag inte är ensam i det här.
Tack för att alla bryr sig, skriver, ringer, sänder styrka och kramar.
Tack för att jag har en underbar familj och släkt som kommer hjälpa mig igenom detta och stärka mig i alla tuffa situationer som väntar framöver. Min släkt som är så nära och känns som min familj, jag älskar er alla och är tacksam för allt ni gör för oss, hur mycket ni stället upp, hjälper till och får mig att känna mig värdefull. Mina fina småsystrar och min älskade mamma och pappa. Tack för att ni sitter med mig på sjukhuset dygnet runt och glädjer mig samt styrker mig när jag bryter ihop.

Tack Emilia för att du kan få mig trygg i vilken situation som helst, tack för att du är du och för att jag alltid kan luta mig mot dig när jag inte är stabil själv, för att du alltid har en hjälpande hand att sträcka ut för mig.
Tack Fanny för att du kan få mig glad i vilket mörker som helst, tack för att du är du och för att jag alltid kan skratta åt och tillsammans med dig.
För att du ger mig energi.
Tack för att ni tillsammans får mig att tänka på annat och för att jag alltid har två systrar och bästavänner till hands samtidigt. Tack för att ni gjort min barndom, för att just ni är mina systrar och för att vi är en perfekt kombination av 3 helt olika men ändå så lika tjejer. Ni är min lycka och jag kommer alltid att behöva er.
Tack mamma för att du stället upp som ingen annan, för att du pratar med mig om nätterna. Torkar mina tårar och kramar om mig när jag behöver det. Tack för att du är du och för att du gör så att jag aldrig känner mig ensam. För att du kan vända min stress till lugn och dämpa min rädsla. För att du accepterar mig exakt för den jag är och alltid vill mitt bästa. För att jag alltid har och alltid kommer kunna berätta allt för dig, för vår speciella relation som jag aldrig skulle klara mig utan.
Tack pappa för att du ger mig mod, för att du peppar och visar vägen. Tack för att du är du och för att du aldrig kommer låta mig falla, för att du är klok och får mig lugn, för att du är trygg och alltid finns där när jag ropar oavsett. Tack för att jag fått din vinnarskalle. För att du stärker hela familjen. I en sådan här situation behövs du pappa och det vet alla som känner dig. Du är unik och jag vet att jag är dig lik på många sätt vilket bara är positivt, speciellt nu.
Tack för att jag tillhör världens bästa familj.

Tack för att jag dom bästa vännerna som finns, menar det till 110 %. Jag har med er alla haft ups and downs men i slutet av dagen vet jag alltid vart jag har er. Utan er är jag inte hel och utan er hade jag aldrig klarat av något liknande. Ni är speciella var och en och ni hjälper mig så mycket, var och en på ert unika sätt. NI är fantastiska på alla sätt och vis och så smarta allihopa, fina värderingar har ni. Skulle i en evighet kunna förklara hur ni som individer är så extremt bra. Från djupet av mitt hjärta, jag älskar er mest och jag har så kul med er.

Tack för att familjevänner hör av sig till mamma och pappa, för att ni hjälper till och erbjuder er. Kommer med mat eller andra hjälpande saker, hjälper till med kost, ordnar så att många människor ber för mig. Mamma och pappa behöver er, det vet jag.
Tack för att jag har världens bästa klass och lärare, för att ni alla beställt cancerarmband. Jag älskar er.
Tack för att sjuksköterskorna, undersköterskorna och läkarna på min avdelning är underbara. Varma, goa, snälla, lugna, roliga. Flera av varje sort.

Tack för att jag har möjlighet till vård, för att jag bor i Sverige och får gratis sjukvård. Det är inte en självklarhet för många och det är viktigt att komma ihåg. För att jag ska få komma till Uppsala och få Sveriges bästa vård. För att jag har förutsättningarna.
Tack för att jag på ett underligt sätt inte gråter och har panik dygnet runt. För att jag vänt det hemska till någon form av glöd, en kämparglöd.
Något i mig säger att det är kommer att gå bra, min magkänsla. Den brukar ha rätt och denna gång är jag helt övertygad om att den är helt rätt. Det kommer vara svårt att vara stark många gånger. Men det gör ingenting, för man måste inte alltid vara det. Tar jag ett kliv tillbaka en dag tar jag två framåt dagen efter. Jag måste tänka så. Positiva tankar dödar också cancerceller, jag lovar er.

Nu blev det inte som jag tänkt mig, jag fick avboka resan, Summerburst och avstå balen. Men det gör ingenting. För snart är jag frisk, snart är allt precis som vanligt. Det måste vara så. Jag tänker inte vara sjuk länge och jag tänker definitivt inte dö. Jag är samma person. Samma glada, galna, spralliga, lättroade tjej. Fortfarande villig att vara med på allt och göra saker med vänner så fort jag kan och får det, kommer fortfarande försöka sprida glädje och göra galna saker, precis så som jag brukar. Vill bli behandlad precis som jag alltid blivit, för den jag är och alltid varit. För cancern kan inte ändra mig, det låter jag den inte göra. Jag ska klara mig igenom min resa mot cancer, en resa som precis börjat.

Ta hand om varandra, stanna upp och njut av livet, helt ärligt. För man vet aldrig när livet vänder, det har jag lärt mig nu.

/ Caroline Persson

Från sjukhuset, med underbart besök.

Från festen, vet inte hur jag ska kunna tacka er a nog alla 80 som var här och gjorde kvällen underbar för mig så länge den varade.

Familj, släkt och alla vänner. Jag älskar er och tusen tack.

Tack för alla så fina sms, så tacksam för alla och vill bara visa upp exakt alla. Malin du hjälper så mycket med allt du skickar. Tårar i ögat varje gång, fått så fina ord från så många.

Likes

Comments

​Caroline Persson. Precis 18 år fyllda. Bor i Gävle, Hagastöm tillsammans med min familj. Går andra året på Borgarskolan med inriktning Sam.

  • 75500 readers

Likes

Comments

perssoncaroline@perssoncaroline