Header

Hej ni som läser,

Jag har en dröm. Jag önskar att alla förväntningar och alla krav bland unga tjejer bara kunde upphöra. Men ingen kan ändra på det förutom oss själva. Jag önskar följande:

- Att vi skulle sluta bry oss så himla mycket om vad andra tycker.

- Att vi skulle sluta vara så fixerade vid vad ett "perfekt" liv innebär.

- Att vi snälla kunde sluta med att lägga så extremt mycket energi på att försöka bli så smal och snygg som möjligt.

- Att vi skulle sluta jämföra oss med ALLT och ALLA.

På riktigt, detta måste vi ju hjälpas åt med. Det känns som att vad man än gör så blir det fel. Tre senario som exempel:

1. Jag följer med strömmen och försöker lägga ut så snygga bilder på mig själv och på vad jag gör som möjligt på sociala medier. Jag visar aldrig en dålig sida av min vardag eller av mitt ansikte, eftersom jag försöker övertyga både mig själv och andra om att jag är flawless. För annars duger jag ju inte? Jag försöker vara Inspo och visar när jag tränar och käkar nyttigt (Eftersom det händer ca 1 gång i månaden) men det får ingen veta, alla ska tro att det är varje dag. Jag passar på att uppdatera min Instagram när jag är ute och reser eftersom mitt liv är så jäkla ointressant när jag är hemma. Dessutom vill ingen ha eller umgås med en deppig människa, så försök att hålla skenet uppe i alla situationer!

Vad blir fel här?

- Jag mår piss inuti och jag är inte alls är mig själv eftersom jag hela tiden försöker vara perfekt och jämför mig med alla andra så jag känner mig totalt misslyckad och ful.

2. Jag börjar lite smått med att starta en blogg eller ett inlägg på nån av alla sociala medier jag har och skriver av mig, för att börja nånstans eftersom man inte vågar exponera sig totalt. Jag vill inte lägga ut bilder på mina valkar på Instagram. Jag vill inte sluta ta fina bilder eftersom det är roligt och jag vill visa alla några underbara stunder i mitt liv, för någonstans har jag ett starkt behov av att dela med mig. Jag vill fortfarande göra mig fin för att gå på stan och jag skulle fortfarande bli lite upprörd om jag tappade 100 följare på en dag MEN jag är så extremt less på allt detta. Jag vill ändra mig, jag vill vara så cool så jag kan skita i vad andra tycker och vara mig själv helt och hållet. Jag vill kunna vara nöjd med mig själv.

Vad blir fel här?

- Jag ser fett klyschig ut, det ser ut som att jag försöker vara någon psykolog/coach åt andra och det verkar som jag tror att jag kan tala för alla och att jag försöker förändra människor och rättfärdiga mitt eget beteende.

3. Jag strejkar totalt och lägger ut de sämsta vinklarna på min kropp, jag visar mina valkar, min dubbelhaka och håret under armen. Jag skriver ut alla mina åsikter som om jag vore en öppen bok. Jag får med mig en viss procent som tycker jag är modig och ser upp till mig, resten tycker bara jag är fett konstig och vill vara allt annat än som mig. Oavsett så bryr jag mig inte ett jävla smack om vad andra människor tycker och tänker om mig, jag kommer ändå gå min egen väg!

Vad blir fel här?

- Jag får näthat och massa skit om att jag är ful och äcklig. Jag får förklara mig och mina åsikter för andra eftersom jag tydligen triggar och trycker på fel punkter. Jag får allmänt mycket uppmärksamhet på ett negativt sätt som ett resultat av att vara sig själv.


Detta kan man prata om i timmar, det finns så mycket att tycka till om och det finns så mycket man kan säga som kan misstolkas. Dessa tre senario beskriver tre typer av människor eller rättare sagt stadier. Man behöver inte vara en av dom och man behöver inte hålla med mig. Jag vill bara få fram att det känns som att vad man än gör, så blir det fel. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Man kanske dessutom är glad där man är, men jag talar för mig. Det är dramatiserat och det är negativt, jag vet.

Jag är som det andra exemplet just nu. Jag vill och jag försöker ändra mitt beteende från exempel nr 1, jag vill inte leva i en bubbla längre. Men tro inte att jag inte sitter och tänker på vad folk tycker om mig. Jag är ju helt övertygad om att det finns folk som sitter och tänker att jag är världens klyscha. För ett par år sen hade jag tyckt samma om jag var någon annan, det som är så kul.. Dessutom blir jag ännu mer klyschig om jag skriver att jag inte bryr mig om det... det tar aldrig slut?! vad ska man göra för att göra "rätt" då??? Är det ens nån som kan svara på det? Nej det är det inte, eftersom det inte finns något rätt sätt att vara på. 

Ta er en tankeställare! vi hörs!



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej igen. Senaste dagarna har jag varit lite nere och tänkt extra mycket på mina krav. Det är en daglig brottningsmatch med mig själv och jag har förlorat många matcher på slutet... 

I stora delar av mitt liv har jag varit osäker på mig själv. Min självbild har varit skev och orättvis, mitt självförtroende har legat i botten och jag har många gånger tappat mig själv och vem jag är i strävan efter att vara flawless på alla sätt möjliga. Men hur kan man någonsin bli flawless utan självförtroende eller att inte ens gilla sig själv och vem man är inombords, bortom allt yttre? Man kan ju inte ens älska någon annan innan man älskar sig själv, eller? Svårt att svara på. Man måste iallafall lära sig att acceptera vem man är och inte må dåligt över det. Människor kan jobba ett helt liv på det, waste of time om du frågar mig. Vi lever ju bara en gång. Jag älskar det uttrycket eftersom det alltid är sant. 

Mina höga krav har gjort att när jag gör ett misstag så är allt jag gör dåligt helt plötsligt och jorden går under, typ. Medan när jag gör något bra så är det en förväntning jag har, varför kan jag inte bara alltid vara stolt över det och ge mig själv en klapp på axeln istället? Jag har aldrig tillåtit mig själv att göra misstag. Jag har varit så himla rädd för att misslyckas eftersom jag vet hur det känns inuti, det känns som att man är så värdelös och inte duger till någonting. Jag vet ju innerst inne att det inte stämmer, jag tycker ju om mig själv. Man ska ju inte vara elak mot någon man tycker om, eller hur..?

Det här måste jag ofta säga till mig själv: Okej, jag måste inte älska mig själv i alla lägen, ibland blir jag ju så besviken, arg och frustrerad på mig själv eller på hur jag agerar i vissa situationer. Men acceptera det då, tillåt dig själv att göra misstag. Varför har jag krav på att vara perfekt när jag vet att ingen är det och att det är ouppnåeligt? Man har ju aldrig några krav på att folk i ens närhet ska vara så himla duktiga, snygga och glada all the time, så varför sätter vi då dessa krav på oss själva? Ingen annan vettig människa skulle ju någonsin förvänta sig det av dig.. Det är som om man blir så himla blind när det gäller sig själv, jag förstår inte varför. Ibland måste man verkligen hoppa ut ur sin egen film och sätta sig i soffan och kolla för att inse. Om ni förstår min lilla metafor.  

Min psykolog brukar leka djävulens advokat och fråga mig när jag har sånna tankar som "Jag duger inte" eller "Ingen gillar mig", då brukar han fråga mig "jaha.. har du några bevis på det?" "Skulle det hålla i en domstol?" Jag som brukar vara så övertygad om att mina onda tankar stämmer överens med andras uppfattning om mig, men jag har ju inga bevis? Det är ju bara mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt. Och skulle det visa sig att det stämmer, att någon tycker illa om mig, ja men låt det inte ta någon energi. Man kan heller inte förvänta sig att alla ska älska en, man fungerar ju olika bra ihop. Man ska bara omringa sig med människor man mår bra av. Det har varit nyckeln för mig. 


Likes

Comments

Hurrni, välkommen hit. Ni i min bekantskap som sett via instagram att jag skaffat blogg kanske tänker "Jahapp, hon tog steget att bli en lifestyle/fashion blogger som alla andra som bloggar om sitt fläckfria och händelsefulla liv" Det är iallafall min fördom om vad folk som har fördomar om mig tänker nu.

Det är nämligen såhär... Folk som inte känner mig har ofta en föreställning om att jag lever världens bästa liv. Det brukar låta ungefär såhär: "Gud vad du reser, hur har du råd?!" eller "Du och din pojkvän är GOALS" eller "Ni lever verkligen drömlivet med alla era resor och alla grejer ni gör, jag är så avis!" eller "Hur får du din instagram och dina bilder så snygga?"

Jag sitter VARJE DAG och skrollar igenom instagram och tänker att jag och mitt liv inte duger. Jag tänker att när och hur ska jag kunna bli så snygg och framgångsrik som Kenza Zouiten och Janni Déler? Nu kanske ni tänker att vem gör inte det? sant. Men - det gäller inte bara stora bloggare. Det kan vara "helt vanliga människor". Jag kan se en instagrambild med världens största tjejgäng som sitter och skrattar vid ett stort bord fyllt med nygjord brunch de lagat tillsammans. Jag sitter och föreställer mig hur de haft bra musik i bakgrunden medan de väntat på scones i ugnen och samtidigt skrattat och catchat up. Och där ligger jag, hemma i sängen och tänker: Varför är inte jag en av dom? Varför har inte jag så mycket vänner? Till slut går tankarna över till: Jag tycker synd om mig själv där jag ligger och inte har jag några vänner. Sedan är jag fast besluten om det. Fast det ju egentligen inte stämmer alls. 

Det värsta är att jag själv sitter och bidrar till detta genom att endast posta filtrerade inlägg som är till för att verka så bra som möjligt. Nästan alla bilder har antingen massa tid, jobb, redigering eller tjafs bakom. Ex att man hinner bli irriterad på varandra innan man fått den perfekta bilden eller att man känner sig skitful, det är 40 grader varmt men ändå måste ha en bild framför katedralen i Milano. Vissa ställen åker man till bara för att ta bilder, man hinner ju inte ens njuta av stunden, vad är vitsen då? jo - att kunna lägga upp en klinisk bild på insta.

Anledningen till att jag startar den här bloggen är alltså inte att överösa ännu mer och skriva om mitt fake-liv. Utan jag gör det här för mig, jag vill skriva om mina tankar, funderingar, skita i vad folk tycker och vara jag. Tanken är inte att "inspirera" och försöka vara nån "role model" utan den enda syftet just nu är att vara ärlig. Jag har äntligen vågat vara ärlig mot mig själv vilket man måste för att kunna vara det mot andra.

Varken jag, mitt förhållande eller mitt liv är "goals". Ha det gott. Vi hörs!


Likes

Comments