Header
View tracker

Tankar

Stressade människor springer längs gångarna i nordstan denna morgon, så som de alltid gör och jag sitter en trappa upp och äter en god macka och dricker en latte. I lurarna spelas låtar från min lista "solstrålar i kylan", en blandning av lugna godbitar som vart under åren. Jag har nyss kommit från mitt regelbundna veckomöte med kuratorn och jag sitter här och andas och tar in ledigheten. Jag läser ur mina journalanteckningar som jag fick med mig idag för att se hur mycket som faktiskt hänt sedan i Mars när vi först började träffas på de där samtalen. Jag tänker att jag vill skriva något här, som någon kan hitta och få hjälp utav. Något som gör att en endaste person kanske får upp ögonen för att söka hjälp. Men något stoppar mig, jag skäms. För sånt där som samtal och ätstörningar det ska man inte skriva om. Man ska skriva om glada saker och sina senaste inköp och vad man har i sin garderob. Men så hejdar jag mig, tänker om..

I åtta långa månader har jag kämpat. Slagits mot det där som kallas ätstörning som har tagit över min kropp och hjärna de senaste fem åren av mitt liv. Jag har gråtit, kämpat och gett upp. Kommit igen. Jag har lagt ner min själ och all min kraft på att skicka den där ätstörningen så långt åt helvete som den bara kan komma. Och jag frågar mig själv vad jag har att skämmas över? Jag som har varit modigast i världen och gått och sökt hjälp. Jag som slagits, kämpat och kommit jättelångt på vägen. Jag som är en helt vanlig tjej med hemskt nog, en väldigt vanlig sjukdom. Varför ska jag skämmas för att samhället döljer och tystar ner det?
JAG VÄGRAR! Jag är så jäkla stolt!! Jag är på god väg att besegra det som bott i mig och mobbat mig själv i stora delar av mitt liv. Det ska aldrig tystas. För det är så himla coolt! Och framförallt så är det så otroligt viktigt. För någonstans sitter det någon som är på samma plan som jag var på i början av året, som skäms. Som inte heller sagt något till någon i dennes närhet. Någon som behöver ställa sig upp och stå på sig. För en ätstörning går att besegra, men det går inte utan hjälp. Någon person som behöver läsa just precis det här för att våga. Våga ta det där steget rätt ut i den tuffaste, men också mest värda resan som man någonsin kommer göra.

Jag låter mig aldrig tystas och gömmas i idealets skuggor för jag har gjort mitt livs viktigaste resa. Det ska hyllas snarare än att döljas.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tankar

Jag känner mig arg, ledsen och besviken. Varför var ni tvungna att lämna nu, såhär? Jag inser att tankarna är egoistiska men jag behöver er här. Här på jorden hos mig. Jag behöver kunna ringa er, eller åka hem till er och höra era peppande ord. Jag behöver er tillgängliga när livet känns svårt. Men ni är inte längre här, och därför kommer jag alltid minnas år 2015 som året av sorg. Då ni lämnade jorden.

Siv och farmor, min saknad till er kan inte beskrivas med ord. Den kan bara upplevas. Ni fattas mig. Trots att jag inser att ni har det bättre nu, där uppe bland molnen så kan jag inte låta bli att önska tillbaka er. Om så bara för en stund. För att fylla tomrummet efter er.

Att sakna är inte lätt, men det är vackert. Det betyder att man har eller har haft personer i ens liv som är värda att sakna. Personer som alltid finns i ens hjärta, och där kommer ni förbli. Min enda tröst är att jag vet att ni nu slipper all smärta, alla sjukdomar och allt jobbigt och det är också därför som jag kommer minnas år 2015 som lättnaden och glädjens år.
Nu mina fina änglar, nu är ni fria!

Likes

Comments

View tracker

Allmänt
Gud vilken otroligt fin respons jag fått om inlägget som handlade om min ätstörning. Jag känner mig så otroligt lättad över att jag efter sex år inte längre behöver hålla allting inom mig. Men det känns också otroligt utlämnande och läskigt, att man nu inte kan gömma sig undan längre. Nu är det jag mot den, ätstörningen. Och jag ska vinna. Det är dags nu, och att gå ut med det här var en av de främsta chanserna till vinst.

Tack för att ni läser, för att ni bryr er. Men tyck inte synd om mig, det är mest synd om den.

Likes

Comments

Allmänt

Godmorgon vänner!

Imorse blev jag uppvaktad med sång och frukost på sängen, vilket var lovely. Simpe hade övat bra på stämsång med sig själv tyckte jag. Sen åkte han till jobbet och jag fick börja leka med min present, en IPad!! Är lyrisk, spanat så himla länge utan att köpa en. Men nu är den min!

Ska fortsätta med att ta de lugnt en stund till sen blir det tårtbak.

Likes

Comments

Tankar

Jag kommer hem och kryper ner i den varma sängen där hans doft fortfarande hänger kvar. Snuffsar in mig i kudden och tar ett djupt andetag. En våg av tacksamhet sköljer över mig. Tacksamhet över allt vi har ihop, över att vi lever ihop. Att jag inte bara får vara hans flickvän utan även hans sambo och fästmö. Jag ser fram emot livet ihop, där jag får bli hans fru och mamma till hans barn. Jag känner mig så otroligt stolt över allting som vi hittills har skapat ihop. Allting som vi klarat, alla mål som vi uppnått. Helt enkelt så är jag obeskrivligt tacksam över att jag får vara med just honom. Världens absolut bästa person.


Likes

Comments

Allmänt

Hej på er!

Efter en skön helg ligger jag och Simpe och söndagsdegar i soffan. Super skönt. Jag kollar lite resor och drömmer mig bort till Greklands stränder. Det är så mycket nu så jag hade behövt åka iväg ett tag och bara slappna av. Komma bort från allt som har med livet att göra och bara ro om mig själv. Men det är ju faktiskt inte så långt kvar till sommar, sol, Lilla Brattön och semester.

Vill passa på att tacka er för responsen på förra inlägget. Ni är för bra.


En härlig bild från Rhodos. 

Likes

Comments

Tankar

 ​​Jag är sjuk. Och inte alls på det sättet som ni nu tänker. Nej, jag är inte förkyld eller har fått lite ont i halsen. Jag är sjuk på insidan. Inte i någon njure eller i magen utan det sitter i mitt huvud. Det är psykiskt. Jag har en ätstörning. Det syns inte på utsidan men det känns, så in i helvete mycket, på insidan. Och jag är inte sådär smal som man tänker sig att en ätstörd tjej ska vara. Jag ser inte alls ut som en såndär. En såndär som drabbas utav någonting sånt. Men jag är precis en såndär, som drabbas. För jag är precis som många andra. En som inte vågar berätta eller ta hjälp för att man är rädd. Rädd att någon ska säga till en att "du är ju inte smal, så du kan inte ha en ätstörning" eller att "så länge de inte syns på utsidan är det inte farligt". Men man är värd att prata om det, man ska aldrig behöva dölja något som får en att må dåligt. Du är så mycket mer än din vikt och ditt utseende. En bra dag som denna kan jag förstå det, men det är inte så enkelt. Jag är så trött att leva ett liv där ingen vet, där man ska hymla och gömma. För det är en bit av mig, trots att jag hatar den biten.

Jag är inte underviktig, överviktig eller normalviktig, jag är JÄTTEVIKTIG! Jag vill bara att den där svarta ängeln på axeln som snackar skit om mig ska försvinna nu. Men jag jobbar på det, för tyvärr kan man inte bara skicka iväg den, den är en del utav mig. Så det tar tid. Men jag är en bra bit på väg. Var aldrig rädda för att ta hjälp. Att prata med någon utbildad är det bästa jag gjort för mig själv. Det är ingenting man ska skämmas över, tvärtom ska man vara stolt. 

Jag är super modig! 


Likes

Comments

Tankar

​Ibland känns det som att mina ord har tagit slut. Jag kommer inte på något att skriva mer och den härliga känslan av att fingrarna glider över tangentbordet infinner sig allt mer sällan. Jag vet inte vad jag ska skriva mer för allting som ligger mig nära om hjärtat blir för naket, privat och för öppet. Jag skulle vilja skriva allt det där för att kanske hjälpa någon annan människa som sitter där ute och letar svar. Någon som är på samma plats. Med samma tankar. Men det är för svårt att formulera. Det är för svårt att ta allas frågor efter det, jag är för trött för att förklara. 

Därför blir det inte lika många tänkarinlägg längre. Det var ju det jag startade en blogg för, att få skriva av alla mina tankar. Det gick ju när man hade en blogg som ingen läste, men att bara öppna sig här, inför alla er känns så otroligt skrämmande, samtidigt som jag är så otroligt tacksam att ni befinner er just här. För att läsa de texterna som jag sitter och knåpar ihop. Det känns helt otroligt. 

Men jag lovar, jag ska bättra mig! Men jag har insett att jag inte vill använda bloggen som en vanlig vardagsblogg. Jag vill blogga när jag känner för det. När fingrarna kliar och tangentbordet smattrar. 

Jag hoppas att vi ses här de dagarna! 

Kram! 

Likes

Comments

Allmänt
Det var ett tag sedan jag kollade in här. Mycket som händer i livet och saker som känns viktigare är anledningen. Jag blev rätt golvad efter att vår fina Siv lämnade oss. Liksom tom, hittade inte längre något att skriva om. Hur ska man kunna formulera sina tankar efter något sådant?

Jag har tagit tag i mycket efter det, på en månad har jag tagit större steg framåt än på flera år. Vilket känns skönt. Synd bara att man inte hade några extra timmar på dygnet för man hinner inte allt man vill. Jag saknar min mamma, vi har inte fått in att träffas i våra vardagspussel. Men imorgon ska vi iväg på kalas så då ses vi ju.

Fredag idag och ledig helg! Jag och Simpe ska bygga på relationen lite med en halvdag på spa imorgon. Först blir det en frukostbuffé där innan och sen fyra timmar spa då det bara är vi, det ska bli skönt och otroligt välbehövligt. Det är svårt att hinna med att verkligen umgås mellan jobb, träningar och annat.

Likes

Comments

Allmänt
Igår hängde jag med Linn och tanken var en lugn myskväll vilket kvällen också började med. Senare åkte vi in till stan och mötte ett gäng vi hängde lite med förr och någon skön kusin (sjukt internt nu, haha).
Vi satte oss på Vasa bar och drack lite cider och pratade, riktigt härligt och välbehövligt att få tänka på annat än den tuffa veckan som vart.

Idag har det vart jobb och sen en härlig middag hos Simons familj. Nu är vi hemma och tar det lugnt. Två lediga dagar väntar och det ska bli skönt att få lite saker gjort.

Kram på er!

Likes

Comments