avd. 18

Tiden går fort när man har roligt, eller hur?
Fast att vara inlåst och få permission då och då är väl egentligen inte att ha så roligt. Men tiden har ändå flugit.
Har lång permission denna helg, från idag till måndag morgon. Men känner redan stressen av att ta mig härifrån och leka "normal".
Och stressen gör mig trött och fast jag somna runt halv tolv inatt och vakna vid halv tolv på dagen idag så känner jag mig helt slut. Vill bara lägga mig och ta en liten powernap så jag får min energi för att klara av helgen.
Samtidigt vill jag vara lite social mot de nyinkomna filurerna. Det är inget måste iofs, men känns ändå skönt att socialisera sig med människor som är i samma sits som en. Alltid "kul" att inte känna sig ensam, fast det är något jag borde lära mig nu att vara. Ensam.
Ryser av det ordet, ensam.

Det får nog bli en liten powernap after all.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

avd. 18

Frågan ställdes och där satt jag som en idiot och försökte bilda en mening av min upplevelse.
Jag minns att jag sa förståelse, jag nämnde även något annat men just nu så har jag inget minne av det. Typiskt mig.

Efter samtalet börja jag samla ihop alla mina tankar. Jag började lägga märke till hur alla bitar börja falla på plats.
Som pusselbitar. Min tatuering påminde mig om hur allt har en mening.
"You're exactly where you're meant to be". Det finns en mening till varför jag hamna där jag är nu. Jag har mött sådana underbara människor här att jag till och med blir chockad över hur ens liv öppnar vägar som man aldrig trodde man skulle få uppleva.
Jag har aldrig känt mig så stark som jag gör nu. Visst har jag känt den känslan förut, men det har varit mer impulsivt, att det hänt något plötsligt och då och där känt styrkan.
Men nu är känslan inte impulsiv längre. Här har de gett mig verktyg, psykiska verktyg, som gjort att jag kan se min framtid lite ljusare. Som att det finns ett ljus i slutet av tunneln.
Jag måste hålla den känslan kvar och aldrig ge upp. Mitt barn ska växa upp med en otroligt stark mamma.
Och det är tack vare att jag hamna i denna plats jag är nu som gett mig kämpar glöden. Att ge upp är ingen lösning längre.



Likes

Comments

complicated piece of unicorn

Det här måste vara mitt femte försök att starta en blogg. Som vanligt påbörjar jag den, skriver av mig lite och glömmer sedan bort den. Det kanske blir annorlunda denna gång, maybe not. We'll see.


Jag är alltså en 27årig småbarns mamma. Har ett barn som tar all min fritid, vilket är ju bra då jag annars inte har något bättre för mig. Förutom att vara mamma så jobbar jag på sjukhus och så fightas jag mot mina inre demoner.
Med "demoner" menar jag, som ni säkert förstår, mina tankar och känslor.

Det är en evig kamp att kämpa med sina problem samtidigt som en har en liten människa att ta hand om och uppfostra.
Så mycket att tänka på, man vill inte göra fel men samtidigt måste man påminna sig själv att man är bara människa.
Ibland kan de bli för mycket. För mycket tankar, för mycket ältande att man till slut går rakt in i en vägg.

Det hände mig. Och här är jag nu. På avdelning 18 på St. Görans Sjukhus.. Försöker samla krafter, försöker tänka klart och försöker att bli ett bättre jag. Det är kämpigt, men livet ska inte vara lätt.
Så jag påbörjade denna blogg för att få ut det mesta jag går igenom. Inte för andra men mer för mig, för att kunna se tillbaka och se hur jag utvecklats.
Sen om någon klickar in sig här, känner igen sig och då inte känner sig lika ensam, så är det bara ett plus i kanten.
Vi får helt enkelt se hur det går med denna blogg. Förhoppningsvis blir detta bra.


Likes

Comments