View tracker

Under den senaste tiden har jag jobbat så otroligt mycket på mig själv. Äntligen. Jag har tagit ett kliv ut ur mig själv för att analysera och försöka förstå varför jag har mått som jag gjort. Jag lärde mig att erkänna, att inte vara perfekt och att våga be om hjälp. Både professionell men även från de allra närmsta. Så bra som jag mår idag och så långt som jag kommit trodde jag nog inte ens var möjligt. Jag känner mig så säker i mig själv. Ren lycka och tacksamhet.
Jag tror alla får ångest någon gång i livet. Vare sig om det är under lång eller kort tid, bakisångest, prestationsångest, panikångest, beslutsångest, den kan förekomma i så många olika former. Den kanske inte känns likadan för alla och endel kanske bara upplever den en gång men oavsett om det "bara" är hjärnspöken eller för att ett ämne inte kan tas upp ordentligt i hjärnan så kan man faktiskt övervinna den. Man kan lära sig att hantera den men också att acceptera den. För precis som alla andra känslor så är det egentligen bara en tanke. En tanke som bara du själv kan styra över.

I början av den här hösten hoppade jag på ett nytt program som hittills känns jättebra. Jag har aldrig haft särskilt svårt i skolan och i många ämnen har jag känt mig extra säker men den första tentan tyckte jag var så himla svår och den knäckte det sista som fanns kvar av mig efter vad som förmodligen var lagrad psykisk stress. Jag har, tack gode gud, aldrig fått underkänt på en tenta vilket jag tyvärr tror att jag skulle behöva men denna var jag nästan säker på att jag inte skulle klara och det kändes så otroligt tungt. Jag vet inte om det var att jag tänkte på det så mycket innan jag fick resultatet eller om det var att jag hade fått precis godkänt men en tanke som förmodligen funnits där sedan innan väcktes och gav hela den där mentala karusellen fart. Jag bröt ner mig själv och kände mig så sjukt dålig och osäker på mig själv. Jag smälte in i omgivningen tills jag var en nickande, leende robot utan omtanke för sig själv. Det var så mycket mer som påverkade hur jag mådde men någonstans hängde allt samman. Om det nu var av den där "löjliga" tanken eller om jag helt enkelt bara var mentalt utmattad. Jag vet inte ens när jag märkte det men tillslut kände jag hur hela min kropp bad om hjälp och efter några veckor tog jag tag i det och tog kontakt med en kurator. Hon har verkligen hjälpt mig att lära känna mig själv och framför allt fått mig att hjälpa mig själv upp. Förutom jag själv så märker alla runtom mig att jag är tillbaka och idag är jag så mycket mer öppen och självsäker. Även fast jag har haft ångest har jag faktiskt aldrig varit deprimerad men om jag inte bett om hjälp skulle jag gått rakt in i väggen. Jag är klar med mina samtal nu och kan äntligen säga att jag mår bra igen, även om det finns några saker jag fortfarande måste övervinna. Jag fick fobi för att få ångest och tog genvägar i livet för att undvika den tills jag murat in mig själv i ett hörn. Jag tryckte ner mig själv och blev en så osäker människa att jag inte ens orkade prata ibland. Och det är okej! Det är okej att må dåligt och det är mer än okej att be om hjälp. För människor som verkligen bryr sig om dig vill få chansen att kunna finnas för dig.

Slutligen vill jag hylla min andra hälft för att du är så underbar. Tack vare dig mår jag så bra över mig själv och vaknar med ett leende nästan varje dag. Tack för att du alltid finns och lyssnar och för att du alltid säger rätt saker. Tack för att du delar med dig av dina tankar och för att du låter mig finnas för dig också. Det vi har är något så otroligt speciellt att jag inte ens kan sätta fingret på det själv och även om det var ett halvår sedan jag fick vara i dina armar så går det inte en dag utan att jag tänker på dig. Om alla människor kunde ta hand om varandra lika bra som oss så skulle världen vara en så mycket finare plats.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Ibland rinner det bara över. Det är som att bägaren bara blir mindre och mindre och det slutar aldrig svämma över. Som att någon har öppnat en kran och bara släpper ut allt. Att lycka inte får stanna när det inte finns någon att dela den med. För det är helt underbart att vara ensam men det gör så sjukt ont att ​känna​ sig ensam. Och det gör jag ibland. När jag inte är på jobbet eller i skolan, när jag inte är omringad bland kollegor och klasskamrater. När man vaknar på morgonen till en tyst lägenhet där mina egna fotsteg är allt som hörs. När bröstet skriker på natten för att jag känner smärtan men inte kan slita bort den. Som att man lever på att ge så mycket av sig själv till andra. Kanske till och med ​för​ mycket. Så mycket tankar och energi, så när man väl lyckats samla ihop sig själv så trillar man ihop till en liten hög. Utmattad och skör, så himla lätt att förstöra. Imorgon kommer allt det här kännas så litet och löjligt. All energi är tillbaka då. Allt glädjerus kommer förhoppningsvis ha hittat tillbaka. Men ikväll måste jag få vara så här svag. Offra lite av mig själv för att kunna ta mig upp igen. Vara min egna hjälte. Släppa ut allt som samlats under ytan. Lita på mig själv i vetskap om att jag kommer känna mig starkare imorgon. Man måste våga falla för att kunna klättra. Kunna komma över sig själv och sin rädsla. Man måste helt enkelt våga vara själv och lära sig njuta utan att behöva dela allt med någon.

Likes

Comments

View tracker

​För ett år sedan visste jag inte hur allt egentligen var. Jag svävade på rosa moln och trodde att livet ville mig väl. Att allt var som det såg ut att vara, att oron var över och tankarna bara var tankar. Jag var naiv och blåögd, trodde att jag var lycklig och att han var kär. Trodde att kärlek endast var att känna sig behövd av någon. Att det var allt jag behövde och förtjänade. Att själva känslan bara var något som fanns i filmer, att det inte var något man faktiskt skulle uppleva. Idag är kärlek något så mycket större för mig. Det är rädslan över att förlora någon som tar upp 95% av dagens tankekraft. Att längtan kan vara så stark, att när man ses igen så känns det som första gången. Att kärlek är så fint att det bränner i bröstet så man nästan bryter ihop när man vaknar upp till det, för att det är så ​jävla​ vackert.
   ​
För ett år sedan visste jag inte alls om det där. Jag visste inte hur det skulle kännas, hur det skulle vara. Hur ​det kändes att vilja vara den bästa versionen av sig själv. Att våga tänka tanken om hur ​viktig​ man faktiskt är. Hur det kändes när svartsjuka smög sig på , bara för att påminna om sin rätt och eftersom att ​han​ är lika viktig för mig. Bara för att inte återigen bli trampad på och sopad under mattan. 
   ​
För att för ett år sedan hade jag ingen aning om att mitt liv skulle braka och fara käpprakt åt helvete. Jag sjönk så djupt ner i mig själv och bestämde mig för att stanna där tills jag var redo att simma mot ytan igen. Jag grävde ner mig i jobb och lät det vara min enda sociala del i vardagen. Bröt ihop tills det sved om kinderna och jag somnade av utmattning. Jag kunde sova igenom mer än ett dygn bara för att dagarna skulle gå. För jag visste att om jag genomled det här så skulle jag komma ut starkare än någonsin på andra sidan. Och det gjorde jag. Men trots det kommer jag aldrig glömma hur lätt det är att lura sig själv. Blunda för det som känns obehagligt bara för att nå ​trygghet​. Något som alltid varit min Akilleshäl. Så viktigt som det alltid varit för mig att jag inte ens kommit på tanken om att vara min egen trygghet. 
   ​
Här sitter jag alltså idag, ett år senare och har en helt annan syn på mig själv. Förstår att jag måste rycka upp mig själv, dra mig själv i kragen när jag börjar säcka ihop. Lyssna på min kropp och på min magkänsla. Reagera när något känns fel. Och viktigast av allt att inte svika mig själv. Vila när kroppen säger ifrån, äta rätt och sluta byta ut mat mot kaffe eller vad som nu finns tillgängligt . Tacka nej till jobb när högen med plugg växer eller när jag helt enkelt inte orkar - jag är inte mer än människa.

Jag tycker själv att jag är en ganska positiv människa, att jag söker lösningar när problem uppstår och att jag tar dåliga tankar med en nypa salt. Men ibland blir det alldeles för mycket och då måste det ut så det inte byggs på där inne. Då skriver jag ut det här och låter negativiteten flöda. Då låter jag känslor bli ord som visserligen inte alltid blir rätt men som ändå får komma ut. Som inte behöver vara rätt grammatik och ha rätt mening. Som inte måste vara konkret. Ibland tror jag inte ens att jag själv vet vad jag skriver. Men ibland går jag under, så jag orkar hålla allt uppe igen. Så jag kan hålla upp mig själv och vifta bort alla irriterande orättvisor som surrar i ansiktet.

Likes

Comments

Vill inte mer. Villintevillintevillinte. Det här tär så sjukt mycket på min sköra själ. Det gör mig så arg och irriterad. Jag vill gå i ide. Vill inte vara med på ett tag. Vill låta marken sluka mig en stund och spotta ut mig när jag känner mig redo igen. När jag känner mig stark och tillräcklig. När jag räcker till för världen och mig själv. Vill limma fast mitt fina humör, och känna ruset av glädje varje dag. Vara lycklig för livet och leva det fullt ut. Vill inte vara svag och sova bort dagarna, använda det som en flykt ifrån mig själv. Sträva efter hopp om morgondagen. Vill kunna skrika rakt ut att jag drunknar i mig själv. Vill ropa på hjälp, svälja min stolthet. Vill inte försvinna i tankarna. Vill inte ha ångest mer.

Likes

Comments

När det trycker i bröstet. När luften tar slut. När saknad och ord inte räcker.. När alla är borta och har så mycket annat att stå i att man inte riktigt får plats. Då älskar jag att jag har en blogg att skriva av mig i. Där orden får en helt ny chans att uttrycka alla känslor som svävar runt utan att riktigt hitta sin plats. Där jag får sitta ifred i min bubbla och bara tycka och tänka utan att någon kan lägga sig i. Man har alltid rätt då, när man sätter ord på sina egna känslor. Ingen annan kan beskriva de bättre än jag själv.

Jag känner orättvisa och hopplöshet för sjukdomar som förstör liv. För fattigdom och snabba cash. För att jag är så liten och världen är så stor. Jag vill kunna hjälpa men når liksom inte runt. Jag vill bygga upp livet på nytt från grunden, skipa rättvisa och lyfta de som borde lyftas. De som sakta sjunker och försöker skrika men aldrig blir hörda. För att det trycker i bröstet. Och luften tar slut. Och saknad och ord räcker inte.

Likes

Comments

Så mycket som handlar om tid. Så många som skjuter upp sånt de egentligen vill göra, som att en andra chans väntar runt hörnet. Som att livet kommer spelas upp igen. Så många drömmar som aldrig upplevs, önskningar som aldrig får komma upp till ytan. Så mycket ambitioner som stängs inne utan att man ens försöker. Så mycket stress i onödan för saker som man intalat sig är ett måste. Som tvångstankar, som något jävla hets. Sen när man sitter där rastlös och har gjort allt så har man glömt bort vad man egentligen ville göra. Vart önskningarna kunde ha tagit en. Man undrar varför man stressat för att spara tid till att göra ingenting. Bara sitta där och försöka känna sig nöjd. Man frågar sig vad man sparat all tid till.

Likes

Comments

​Även om det känns som att man borde vara nöjd då. När man är tacksam. Jag hade lätt kunnat vara det men du ger mig så mycket mer än så. Jag vill inte sätta dig på en piedestal eller få allt att verka vackrare än vad det är men jag är så otroligt tacksam över att ha dig i mitt liv. I förmiddags hoppade jag in på jobbet några timmar. Det var en sån där typiskt härlig söndag med regn och mysväder. Gästerna var sega efter helgen och personalen likaså, det var sån fin stämning bara. Gud vad jag trivs på mitt jobb (oftast), ​något som faktiskt också känns lite som en välsignelse. Vissa dagar hänger jag kvar i timmar fastän jag inte jobbar. Mina kollegor är så himla fina. Hur som helst åkte jag för att handla det sista inför min lilla resa så jag mötte upp mamma på Hansa. Jag körde en liten omväg dit bara för att njuta lite extra och tänkte verkligen bara på ​dig​. Inget speciellt, inte någon speciell saknad eller så utan verkligen bara på dig. På den enorma lyckan du ger mig och jag kände mig helt enkelt bara så tacksam. Tacksam för alla långa samtal om livet och meningen med det, alla planer och oplaner. Tacksam för att du alltid finns där, lika mycket när jag ringer meningslösa samtal bara för att vara grinig och sur på dig helt utan anledning, som när jag är galet hög på livet och skriker dig i örat av excitement eller så flummig och övertrött att jag bara ger ifrån mig konstiga ljud och apar mig på skype under 98% av samtalet. Och även om jag klagar på småsaker ibland eller hackar på dig helt i onödan så vet jag att du vet allt det här. Jag känner verkligen att jag kan räkna med dig och det betyder så himla mycket för mig. Att du hör av dig varje dag bara för att, något jag skulle ha väldigt svårt att klara mig utan nu. Du är verkligen den första jag berättar allt för, oavsett om det är något bra eller dåligt. Mest tacksam är jag för alla fina minnen du gett mig på så kort tid. Inpräntade minnen som hjälper mig känna din närhet när jag saknar den som mest. Som när vi satt på toppen av San Fransisco och kollade på stadens natt och alla dess ljus. Jag kan inte tänka mig något vackrare minne för stunden, jag kan inte heller tänka mig någon bättre att dela den med. Minns verkligen hur jag inte kunde låta bli att kolla på din ansiktsprofil när du satt och filosoferade. Jag älskar hur jag har lärt mig att läsa dina ansiktsuttryck. 

Tack för att du finns för mig när molnen täcker solen. När sanden blir till lera och det känns som att himlen faller ner lite grann. När min värld faller samman så känner jag hur du skyddar mig. Hur du hindrar allt från att falla ner på mig och krossa mig helt. Du har verkligen förmågan att göra mig så svag och så sjukt ​jävla​ stark på samma gång. Får mig att vilja kämpa tills livet är en dans. Får mig att göra varje dag till en finare än gårdagen. Du inspirerar mig och gör mig till världens lyckligaste människa. Får mig att älska mig själv och du låter mig finnas för dig vilket betyder mer än världen för mig. Tack för att du får mig att somna och vakna med ett leende på läpparna och för att du får mig att drömma om en framtid med dig. Som sagt tacksam räcker inte, men tack för att du finns. 

Likes

Comments

Sluta sitta på mig. Sluta älta dig själv. Sluta tänka "om" och "om inte". Sluta prova klänningar som egentligen passar. Sluta hata och vara missnöjd. Ibland äter allt nästan upp mig inifrån. Som att någon dragit ett snöre runt bröstet på mig och bara virar det runt mig, varv efter varv, ner mot magen och benen och sen runt armarna tills jag är helt paralyserad av skräck. Skräck av mina egna tankar. Av mitt egna självhat som egentligen inte finns där. Rädslan av att bli lämnad. Att vara så missförstådd att alla tillslut känns som fiender. Och snöret fortsätter viras runt halsen tills jag nästan kvävs. Rädslan av att inte höras. Virar upp ögonen, tvingar mig se scenarion, både sanning och fiktion. Om jag ändå kunde lossa allt. Klippa av snöret och fylla lungorna med luft igen, skrika högt tills du hörde mig. Tills du hörde dig själv och kunde vakna upp från detta galenskap. För det är bara tankar. Bara för dagen eller stunden eller kanske till och med bara för en timma. Och det är spårlöst försvunnet efteråt men du måste bara uthärda. Genomlida paniken som äter upp dig. Som äter upp mig. Jag är faktiskt viktig för många och mest för mig själv. Måste samla mig och tänka klart. Detta är bara tankar. Detta är inte jag. Detta är bara ångest.

Likes

Comments

​Detta har utan tvekan varit den kortaste dagen och längsta natten på sjukt länge. Allt blev i alla fall fint tillslut. Årets första uteservering, nattpizzor och längre in på småtimmarna när folk drog sig ut mot klubbarna så körde jag hem i den tysta natten/tidiga morgonen. På vägen hem såg jag det längsta stjärnfallet jag någonsin har sett. Det föll ganska långsamt och såg jättehäftigt ut och radion i bilen spelade så fin musik, allt var så jävla vackert att jag bara ville lipa. Det slog mig då hur sådana vackra ögonblick som når ända in i själen egentligen inte betyder något alls om man inte har någon att dela dem med. Att även om jag sparar det där ögonblicket i mitt minne för evigt så kan jag ändå aldrig riktigt dela med mig det till någon. Inte för att man alltid måste det, men en del saker blir så mycket mer värt när man får dela det med någon man bryr sig om.

När jag var liten lekte jag ofta med mig själv. Det skiljer sig några år mellan mig och min bror och även om vi ibland lekte tillsammans och spelade tv-spel så hände det sällan, mer sällan ju äldre vi blev. Det var inte så att jag inte hade några kompisar men det var först när man började skolan som man började leka med de. Jag minns att jag älskade att bygga med lego, den där stora sortens lego som typ inte finns längre, och jag byggde hus i genomskärning med flera rum. Av någon anledning tyckte jag legogubbarna var roligare än barbie. Hur som helst så for jag inte alls illa av att leka själv, jag var supernöjd med det. Men genom åren träffade man fler och fler människor och hoppar man fram till gymnasiet och min första lägenhet så var jag aldrig ensam. Dörren var alltid olåst och alla hittade dit, ungefär så var det. Redan här började jag uppskatta lediga dagar då jag kunde låsa dörren och vara helt själv. Sena nätter med orutin och dåliga matvanor kändes så himla bekvämt och underskattat. De kommande åren fastnade jag dock i någon slags trans där ensam och övergiven fick samma innerbörd för mig. Jag avskydde helt plötsligt att vara ensam och ibland tror jag (tyvärr) att jag höll mig nära någon annan bara för att tillhöra någon, bara för att slippa vara själv. 

Ensamheten blev en lyx som jag helt plötsligt kände ett starkt behov av, ungefär som med sömn och mat. Innan kunde jag inte uppskatta känslan av att vara ensam en hel dag och inte prata med någon annan. Att ligga kvar i sängen och filosofera utan att behöva förklara. Att få sitta kvar med frukosten i flera timmar  utan att någon sitter och skruvar sig i stolen bredvid eller att få glida ner i ett skummande bad med massa tända ljus och ett glas vin i handen. Förutom lättnaden av att älska ensamhet så tror jag också att vänskap och kärlek blir mer unikt. Man träffar verkligen bara de som man känner sig bekväm och glad av att umgås med. Så när jag hittade någon som jag hellre ville vara med varenda minut än att vara själv så visste jag, på riktigt denna gången, att det  var  något jag inte fick släppa. Att vi hör ihop. Att alla de där vackra ögonblicken blir så mycket finare och mer värda att minnas när jag får dela de med honom. Jag önskar att du sett det stjärnfallet. Det var nästan lika vackert som oss. 

Likes

Comments

Jag har alltid förknippat mitt skrivande med sorg och smärta. Att jag blir mer inspirerad och kreativ ju ondare det gör i mig. Att tankarna blir mer och att jag får mer att skriva om, som att allt klarnar men samtidigt måste ut ur mitt huvud i form av ord på ett papper. Under mina senaste timmar av min resa över halva jordklotet så har jag känt en slags lättnad. Den tunga sorgen av att lämna har känts hanterbar och längtan efter att komma hem har blivit mindre ju närmre jag når mitt mål. Snart är jag på svensk mark igen och i tankarna går jag igenom de två senaste veckorna med en människa som gör mig lycklig bara av att existera. Jag har ärligt talat aldrig känt en sådan samhörighet som jag gör när vi pratar om livet. Kanske får jag bara för mig att vi filosoferar om samma saker och tänker på samma sätt men hur som helst får han allt på plats i mina tankar. Allt känns logiskt och hoppfullt på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Och trots att det känns som att jag vet exakt hur han tänker så slutar han aldrig att förvåna mig. 

   Här om dagen när vi satt på bussen till stan så pratade vi om livet som vanligt och hur dagarna bara går med jobb eller skola och jag nämnde att jag nog aldrig hade klarat av att vara helt utan något av det, att jag skulle bli rastlös och uttråkad. Han höll inte alls med mig utan menade att det skulle vara det bästa, att slippa göra någonting och bara ägna sig åt det man verkligen vill göra. Efter att ha pratat om det några hållplatser senare så förstod jag tillslut hur han tänkte. Det första han sa att han skulle göra om han varken hade jobb eller skola att gå till, fastnade av någon anledning i mitt huvud och det var att läsa.

   Nu menar inte jag att jag blev så paff av det faktum att han hade valt att läsa av alla grejer, jag vet att han tycker om att läsa och han är en av de smartaste människorna jag känner (faktiskt baby, helt ärligt nu) men då slog det mig hur mycket han inspirerar mig. Att jag inte allt behöver sorg och smärta för att få ut mina tankar i ord. Att jag också bara hade velat läsa och njuta av livet. Det bara känns så enkelt, så sjukt enkelt att vara lycklig. Jag vet inte om det är just han för den underbara skapelse han är eller om det är livet i sig. Hur allt helt plötsligt har fallit på plats och hur även det dåliga går att vända till något bra. Jag har alltid försökt vara optimistisk men det känns inte ens som att jag behöver försöka längre. Allt flyter på och de dagar som molnen skuggar solen låter jag bara gå i vetskap om att de bra dagarna kommer igen. Och mitt i allt detta så kommer alltså massa inspiration ifrån honom och allt vi någonsin pratar om. Som att jag spelat in våra konversationer och sparat de i minnet för att kunna gå tillbaka och filosofera vidare när jag behöver något att klura på. Han får mig att se allt genom renare rutor och med klarare färger. Får mig att låta mina egna tankar spinna utan att jag trasslar mig in i dem, hjälper mig att klura och hjälper mig att njuta av livet. Han hjälper mig att vara nöjd helt enkelt. Gör allt så mycket mindre komplicerat. Tack för att du kom in i mitt liv. Tack för att du målar min värld.

Likes

Comments