Den här sommaren har verkligen varit min. Jag har jobbat och fokuserat så otroligt mycket på mig själv och där med lärt mig vad jag vill jobba på, vad jag vill förstärka hos mig och själv och även vilka människor jag vill ha i mitt liv. Jag har lärt mig att mycket i livet handlar om att göra aktiva val både fysiskt psykiskt. Trots att uppväxt, arv och miljö påverkat mycket av den man blir är det i slutändan upp till en själv att forma sig till den människa man vill vara. Jag har lärt mig hur jag påveras av, men även ur jag själv påverkar, människor runt omkring mig.

Den här sommaren har jag sett dokumentärer som jag velat se, läst böcker jag velat läsa och lyssnat på sån musik som gör mig taggad på livet. Jag har omringat mig med människor jag mår bra av att umgås och diskutera livet med. Jag har "rensat" bort negativ energi och även de som jag helt enkelt inte har fått ut något av att umgås med. Slutligen har jag reflekterat över mig själv, mitt liv, mina misstag och andras misstag som gått ut över mig. Samtidigt som jag känt så mycket sorg, smärta och ilska över att jag fallit offer för osäkra individer så har jag lärt mig så mycket av det och blivit så stark och säker i mig själv. I slutändan har jag också varit den som kommit framåt medan många står och trampar utan att veta vart allting gick snett, utan att förstå att de behöver ändra på sig eller utvecklas, utan att ha kommit någonstans egentligen.

Den här sommaren har jag kunnat ge och ta råd. Jag har upptäckt att jag delar mina tankar, känslor och upplevelser med så många andra i min närhet och att man kan lära sig så himla mycket av att lyssna på andras berättelser. Den som inte har förlorat något vet inte hur det känns och är därför inte heller så orolig över att det kan hända. Det kan vara svårt att skilja på huruvida man ska räkna med någon eller ta någon för givet.

Slutligen inser jag hur mycket jag har utvecklats som människa den här sommaren. Hur bra jag mår och hur jag förtjänar att bemötas av mina medmänniskor. Jag har mognat på så många olika nivåer att jag ser allt som hänt mycket klarare, men även kan se framåt och inse vilka möjligheter jag har. Jag vet vad jag söker hos mig själv och hos andra människor och jag gör aktiva val i vardagen. Jag älskar mitt liv och mig själv och insett att det är det viktigaste av allt.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Denna veckan vill min hjärna helt enkelt inte sova. När jag väl somnar och lyckas få mina ynka timmar sömn drömmer jag om så konstiga saker att jag inte ens får ihop dem i vaket tillstånd. På jobbet är jag konstigt nog inte trött nog att jobba men jag orkar knappast vara social. Jag har svårt att inte le och vara energisk utåt men när jag kommer hem från jobbet är jag så slut av att vara social. Jag känner mig kluven.

Å ena sidan känner jag mig så otroligt stark. Behöver jag ens sova så många timmar då? Jag svävar på en känsla av att ha vaknar upp till mitt liv. Som att någon rengjort linsen i en kamera och helt plötligt ser jag mina egna möjligheter! Så mycket i världen jag har kvar att göra! Så mycket med mig själv som jag kan använda till att förgylla min egna vardag! Jag har gått från att se ner på mig själv till att vissa dagar kunna beundra mig själv, min styrka och mitt otroliga tålamod och öppna sinne mot människor och livets motgångar. Jag vänder helt enkelt allt det hemska till något fint, en chans att äntligen få allt rätt. Jag ser så många guldkorn i vardagen och hos nya människor jag möter. På ett sätt känns livet underbart igen.

Å andra sidan känner jag mig så fruktansvärt trasig och utmattad. Som att allt är en dimma och som att jag inte kan låta någon av manligt kön komma ens i närheten av mig. Inte nära nog för att kunna såra mig. Inte ens mina killkompisar och knappt min egen bror. Alla män känns som svin vissa dagar och att vistas i samma rum som dem ger mig en slags äckelkänsla som jag aldrig varit med om tidigare. Kanske är det en period men jag kan få en plötslig känsla av att alla tänker likadant. Att alla har samma syn på mig och andra kvinnor. Att vi är mindre värda och förtjänar mindre respekt. Det är liksom inget personligt men jag känner mig så utsatt helt plötsligt. Kroppen går på helspänn och på kvällen vill sängen sluka mig hel men tankarna håller mig klarvaken och i gryningen vaknar jag om och om igen med en längtan efter att jobba, träna, aktivera mig. Allt för att inte kunna tänka klart.

Ibland handlar det inte ens om dagar, det kan slå om flera gånger på en och samma dag. Jag mår bra, skrattar och är glad både på jobbet och hemma själv. Men när jag känner efter, när någon frågar och jag måste tvinga fram ett leende. Då sticker det till i hela kroppen och en våg av ångest sköljer över mig flera gånger om. Jag önskar att jag kunde få utlopp av mina känslor. Få skrika av mig och slå sönder saker. Men jag är inte sån. Jag känner till det bubblar över och har sköljt klart. Jag lider tills smärtan och ångesten tar slut sen känner jag mig så otroligt ensam och liten. Väntar på att det ska gå över och släppa fram all positiv energi som brukar sprudla över mig annars.

Jag tror det är viktigt att våga känna efter, låta känslan skölja över för att sedan kunna sortera sina tankar och välja dem som är rätt. Jag läser just nu en bok av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. I den står det att ett stort steg av mognad är "att våga se problemen för att kunna hitta en lösning", det känns så skrattretande på något sätt. Att jag som redan kommit så långt i livet ska behöva börja om för att någon annan drog mig tillbaka. Motsatsen till personlig utveckling. Men min kloka mor säger att man ska vara tacksam över livets besvikelser också, för de ger dig lärdom och styrkan att klara av resten av livet. Jag tror i alla fall på mina goda och alldeles för naiva sidor, på min hemliga kärlek till hopplös romantik. Jag tror på lyckan och att jag hittar den en dag. Att även jag kommer hitta någon som vill kämpa och vara en trygghet precis som alla runtomkring mig har gjort. Jag förtjänar allt det där och jag tror på mig själv.



Likes

Comments

Ibland kan det gå flera dagar utan att vi hörs. Utan att jag tänker. Utan att jag känner och utan att jag minns. Men när det väl kommer tillbaka så är jag aldrig beredd. Han som hade för lätt att ge upp. Som inte hade några problem att släppa allt och se det falla utan någon som helst reaktionsförmåga. Han som tog mig för givet och fick mig att tvivla på mig själv så starkt att jag fortfarande kan söka upp det förflutna. Jämföra mig med hans så kallade "misstag", eller var det jag som var misstaget? Studerar noga. Var det att hon var mer egoistisk? Tänkte och tog hand mer om sig själv, inte brydde sig om honom på samma sätt som jag gjorde. De som var svåra att nå. De som inte serverade sig själva på ett silverfat. Tanken på mig själv i mina före detta förhållanden äcklar mig så mycket att jag vill ta sönder något ibland. Skada mig själv psykiskt och få mig själv att inse hur blind och dum jag har varit. Jag har så mycket hat vissa dagar att jag vill såra tillbaka. Krossa vem som helst bara för att få någon annan att känna vad jag kände. För att på något sätt få förståelse utifrån. Jag förstår att folk runtomkring mig har tröttnat på mina olyckliga slut. På hur jag varit blåögd och svansat efter för att tillslut bli trampad på som en gammal trasa. Ändå lärde jag mig inte.

Men jag förstår också att det inte är mig jag ska skylla på. För jag gjorde allting som man skulle. Jag gjorde allting rätt men åt helt fel person. Åt någon som inte var redo för mig. Som inte kunde hantera allt det jag var och allt det jag gjorde för oss båda. Jag la mig själv åt sidan och prioriterade bort så mycket annat som jag ångrar fullständigt idag. Idag är en av de dagarna då allt hat kommit smygande och någonstans är jag ändå tacksam för det har gjort mig så mycket starkare. Nästa gång ska jag inte släppa in vem som helst. Nästa gång ska någon våga se dum ut för mig. För det är vad ovillkorlig kärlek handlar om. Att kämpa utan att se något ljus, utan att veta om det någonsin kommer vara värt det. Det kommer dröja länge innan jag kämpar för någon igen.

Det finns ett gammalt ordspråk som säger att "Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri – och inse att fången var du". Genom att inte släppa taget håller jag mig fast i något som jag inte får ut något av. Jag är verkligen inte där än men varför ska jag kämpa med all ångest när han har så lätt för att bara leva varje dag som att ingenting har hänt? Ett Nej räcker för att han ska ge upp så varför tänker jag tillbaka och långt där inne kanske hoppas på att se honom komma krypandes tillbaka? Jag kan inte glömma men jag måste förlåta nu och gå vidare mot nya mål med mig själv i fokus. Börja där jag slutade vara lycklig.

Jag vet att det bara är en dålig dag och vissa dagar känns allt detta helt ofattbart, att man under en dag eller kväll kan tänka så mycket på det förflutna när man faktiskt har kommit så långt fram ändå. Men jag kan inte släppa att jag är den som kämpade och såg dum ut. Ändå var det jag som i slutändan blev sårad. Det suger verkligen. Fan dig.

Likes

Comments

Jag kan inte fatta att jag för drygt ett halvår sedan funderade över hur jag skulle ändra mig för att duga. För att räcka till. Jag trodde i flera veckor och månader att "ne, denna gången är det faktiskt mitt fel", men det var det inte. Det var aldrig mitt fel. Jag pratade med en vän häromdagen. En främling egentligen, som jag inte känner alls och inte ens vet om jag vill lära känna någonsin men jag antar att vi möttes i en stund i livet där vi båda behövde rensa tankarna. Så vi slutade vara rädda och berättade om sånt som ingen egentligen vet. Vi pratade om oss själva, våra inre tankar och rädslor. Frågade om tidigare förhållanden och jag tror vi båda berättade sånt som sällan kommer upp till ytan. Jag fick frågan om varför jag aldrig tagit upp sånt med mina tidigare partners varpå jag förklarade att jag inte pratar om mig själv och sådana djupa saker om ingen frågar. Svaret jag fick var "Om de inte frågat och velat veta så har de ju inte brytt sig om dig tillräckligt mycket".

Jag visade inget då men det gjorde lite ont att höra samtidigt som det var riktigt riktigt skönt. För det är sanningen. Det har inte varit fel på mig. Jag har gjort fel val. Jag har sökt mig till osäkra människor som behövt bekräftelse vilket jag vet att jag är bra på att ge. Jag vill kunna finnas för andra människor så många gånger dras jag till dem som jag känner kan behöva en trygghet i livet. Jag vill känna mig viktig och behövd vilket jag säkert har varit, men har jag ens varit genuint älskad de senaste åren? Varför har jag kunnat finnas för andra men inte för mig själv? Jag är viktig. Jag mår också dåligt och ibland är jag så otroligt osäker på mig själv att jag nästan blir förbannad.

"Ditt behov av trygghet då? Du behöver någon som tar hand om dig istället". Jo, den där främlingen har så himla rätt.



Likes

Comments

Jag läste någonstans att förlåtelse innebär att dra ut kniven ur sin egen rygg utan att använda den till att skada någon tillbaka oavsett hur sviken man känner sig. Så många gånger jag har velat såra dig och krossa dig som du krossade mig. Låta dig känna känsla av att någon du litat på så mycket, slår undan benen för dig så du faller fritt med känslan av att inte bry sig om ifall du landar hårt eller mjukt. För jag älskade dig så otroligt mycket att inte ens jag själv spelade någon roll. Jag lät dig nervärdera mig till den nivå att jag själv inte reflekterade över hur respektlöst du behandlat mig. Minnena av den dimman jag satt fast i och tanken på hur jag svek mig själv ger mig dock styrkan att hålla dig på avstånd och gå vidare rak i ryggen trots att mitt ego fick sig en ordentlig törn.

Det svåra var inte att lämna, det svåra var att hålla fast vid något som egentligen inte fanns. Att sluta längta till något som aldrig skulle hända och tillslut att sluta sakna något som bara varit i min fantasi. Återigen upplevde jag känslan av att ha blivit lurad i tron om att jag var lyckligast i världen och att kärlek var det vackraste som finns. Ändå vet jag mycket väl att det ofta för med sig svek, otrohet, lögner och flera sömnlösa nätter. Ibland ligger jag vaken och bara undrar. Jag blir så avskräckt men samtidigt fascinerad av hur en människa kan göra så mot någon annan. Hur man kan vakna varje morgon och se någon i ögonen utan att känna skam för vad man döljer. Men så var det förmodligen inte. Någonstans kändes det inte fel för då gör man inte om allt igen. Någonstans fattades något och jag trodde att det handlade om mig men nu förstår jag att det aldrig var så. För jag gav allt och även om jag ångrar det så hårt idag så vet jag i alla fall att jag gjorde rätt hela vägen. Jag är inte skyldig någon annan någonting och kan gå vidare med livet med gott samvete. Den enda jag svek och sårade var mig själv.

För mig handlar det inte om vad som hände, vilka handlingar som skedde och vilka misstag som gjordes. För alla kan göra misstag, vi är inte mer än människor. För mig handlar det om att det aldrig kom upp till ytan, att jag själv fick leta och dra ut sanningen trots förnekande. Det handlar om att jag tvivlade på mig själv. Att varje gång mattan drogs bort under mina fötter intalade jag mig själv att jag bara halkat till. Jag förlät innan jag ens tänkte på att det bildligt talat satt en kniv rakt i ryggen på mig.

Nu är det dags för mig att förlåta mig själv. För alla kan göra misstag, vi är inte mer än människor. Förlåt.

Likes

Comments

Du slet tryggheten direkt ur händerna på mig. Tog ifrån mig friheten att göra val som jag inte visste fanns. Tillslut spelade du på min svaghet trots att du visste hur fel det var. Allt för att hålla kvar dig själv på topp även om det innebar att trycka ner mig totalt. Så mycket hyckleri som kom ut ur din mun och fick dig att framstå som bättre. Så många sömnlösa nätter jag stirrade på dig och insåg att om jag släpper dig så förlorar jag ingenting men stannar jag kvar förlorar jag mig själv. Igen. Jag valde mellan dig och mig själv. Jag tog tillbaka friheten att skriva min egna berättelse.

Likes

Comments

Dessa eviga lögner och fega människor. De som tar den lätta vägen för att undvika konflikter. Allt för att inte förlora i strid, för att rädda sig själva och sitt eget skinn. Jag fattar inte.

Vissa dagar startar bara inte. Det är som att luften gått ur en och timmarna bara flyter förbi utan att göra någon större skillnad. Som att fastna i en tanke som vägrar lämna. Men trots all tvivel och misstro till sig själv och de som svikit finner jag ett litet ro i att bara vara. Att trots allt ha kvar mig själv. 

Jag tror en del människor måste förlora någon gång ibland för att komma ner på jorden igen och inse att man inte är oövervinnelig. Att man måste förlora något för att lära sig vara rädd om det man har. Tyvärr måste vissa förlora flera gånger. Sen finns det de som förlorar om och om igen. Som faller dit om och om igen och tillslut är den enda som står kvar och kämpar. Det svider men man blir så sjukt stark. 

Likes

Comments

Under den senaste tiden har jag jobbat så otroligt mycket på mig själv. Äntligen. Jag har tagit ett kliv ut ur mig själv för att analysera och försöka förstå varför jag har mått som jag gjort. Jag lärde mig att erkänna, att inte vara perfekt och att våga be om hjälp. Både professionell men även från de allra närmsta. Så bra som jag mår idag och så långt som jag kommit trodde jag nog inte ens var möjligt. Jag känner mig så säker i mig själv. Ren lycka och tacksamhet.
Jag tror alla får ångest någon gång i livet. Vare sig om det är under lång eller kort tid, bakisångest, prestationsångest, panikångest, beslutsångest, den kan förekomma i så många olika former. Den kanske inte känns likadan för alla och endel kanske bara upplever den en gång men oavsett om det "bara" är hjärnspöken eller för att ett ämne inte kan tas upp ordentligt i hjärnan så kan man faktiskt övervinna den. Man kan lära sig att hantera den men också att acceptera den. För precis som alla andra känslor så är det egentligen bara en tanke. En tanke som bara du själv kan styra över.

I början av den här hösten hoppade jag på ett nytt program som hittills känns jättebra. Jag har aldrig haft särskilt svårt i skolan och i många ämnen har jag känt mig extra säker men den första tentan tyckte jag var så himla svår och den knäckte det sista som fanns kvar av mig efter vad som förmodligen var lagrad psykisk stress. Jag har, tack gode gud, aldrig fått underkänt på en tenta vilket jag tyvärr tror att jag skulle behöva men denna var jag nästan säker på att jag inte skulle klara och det kändes så otroligt tungt. Jag vet inte om det var att jag tänkte på det så mycket innan jag fick resultatet eller om det var att jag hade fått precis godkänt men en tanke som förmodligen funnits där sedan innan väcktes och gav hela den där mentala karusellen fart. Jag bröt ner mig själv och kände mig så sjukt dålig och osäker på mig själv. Jag smälte in i omgivningen tills jag var en nickande, leende robot utan omtanke för sig själv. Det var så mycket mer som påverkade hur jag mådde men någonstans hängde allt samman. Om det nu var av den där "löjliga" tanken eller om jag helt enkelt bara var mentalt utmattad. Jag vet inte ens när jag märkte det men tillslut kände jag hur hela min kropp bad om hjälp och efter några veckor tog jag tag i det och tog kontakt med en kurator. Hon har verkligen hjälpt mig att lära känna mig själv och framför allt fått mig att hjälpa mig själv upp. Förutom jag själv så märker alla runtom mig att jag är tillbaka och idag är jag så mycket mer öppen och självsäker. Även fast jag har haft ångest har jag faktiskt aldrig varit deprimerad men om jag inte bett om hjälp skulle jag gått rakt in i väggen. Jag är klar med mina samtal nu och kan äntligen säga att jag mår bra igen, även om det finns några saker jag fortfarande måste övervinna. Jag fick fobi för att få ångest och tog genvägar i livet för att undvika den tills jag murat in mig själv i ett hörn. Jag tryckte ner mig själv och blev en så osäker människa att jag inte ens orkade prata ibland. Och det är okej! Det är okej att må dåligt och det är mer än okej att be om hjälp. För människor som verkligen bryr sig om dig vill få chansen att kunna finnas för dig.

Slutligen vill jag hylla min andra hälft för att du är så underbar. Tack vare dig mår jag så bra över mig själv och vaknar med ett leende nästan varje dag. Tack för att du alltid finns och lyssnar och för att du alltid säger rätt saker. Tack för att du delar med dig av dina tankar och för att du låter mig finnas för dig också. Det vi har är något så otroligt speciellt att jag inte ens kan sätta fingret på det själv och även om det var ett halvår sedan jag fick vara i dina armar så går det inte en dag utan att jag tänker på dig. Om alla människor kunde ta hand om varandra lika bra som oss så skulle världen vara en så mycket finare plats.

Likes

Comments

​Ibland rinner det bara över. Det är som att bägaren bara blir mindre och mindre och det slutar aldrig svämma över. Som att någon har öppnat en kran och bara släpper ut allt. Att lycka inte får stanna när det inte finns någon att dela den med. För det är helt underbart att vara ensam men det gör så sjukt ont att ​känna​ sig ensam. Och det gör jag ibland. När jag inte är på jobbet eller i skolan, när jag inte är omringad bland kollegor och klasskamrater. När man vaknar på morgonen till en tyst lägenhet där mina egna fotsteg är allt som hörs. När bröstet skriker på natten för att jag känner smärtan men inte kan slita bort den. Som att man lever på att ge så mycket av sig själv till andra. Kanske till och med ​för​ mycket. Så mycket tankar och energi, så när man väl lyckats samla ihop sig själv så trillar man ihop till en liten hög. Utmattad och skör, så himla lätt att förstöra. Imorgon kommer allt det här kännas så litet och löjligt. All energi är tillbaka då. Allt glädjerus kommer förhoppningsvis ha hittat tillbaka. Men ikväll måste jag få vara så här svag. Offra lite av mig själv för att kunna ta mig upp igen. Vara min egna hjälte. Släppa ut allt som samlats under ytan. Lita på mig själv i vetskap om att jag kommer känna mig starkare imorgon. Man måste våga falla för att kunna klättra. Kunna komma över sig själv och sin rädsla. Man måste helt enkelt våga vara själv och lära sig njuta utan att behöva dela allt med någon.

Likes

Comments

​För ett år sedan visste jag inte hur allt egentligen var. Jag svävade på rosa moln och trodde att livet ville mig väl. Att allt var som det såg ut att vara, att oron var över och tankarna bara var tankar. Jag var naiv och blåögd, trodde att jag var lycklig och att han var kär. Trodde att kärlek endast var att känna sig behövd av någon. Att det var allt jag behövde och förtjänade. Att själva känslan bara var något som fanns i filmer, att det inte var något man faktiskt skulle uppleva. Idag är kärlek något så mycket större för mig. Det är rädslan över att förlora någon som tar upp 95% av dagens tankekraft. Att längtan kan vara så stark, att när man ses igen så känns det som första gången. Att kärlek är så fint att det bränner i bröstet så man nästan bryter ihop när man vaknar upp till det, för att det är så ​jävla​ vackert.
   ​
För ett år sedan visste jag inte alls om det där. Jag visste inte hur det skulle kännas, hur det skulle vara. Hur ​det kändes att vilja vara den bästa versionen av sig själv. Att våga tänka tanken om hur ​viktig​ man faktiskt är. Hur det kändes när svartsjuka smög sig på , bara för att påminna om sin rätt och eftersom att ​han​ är lika viktig för mig. Bara för att inte återigen bli trampad på och sopad under mattan. 
   ​
För att för ett år sedan hade jag ingen aning om att mitt liv skulle braka och fara käpprakt åt helvete. Jag sjönk så djupt ner i mig själv och bestämde mig för att stanna där tills jag var redo att simma mot ytan igen. Jag grävde ner mig i jobb och lät det vara min enda sociala del i vardagen. Bröt ihop tills det sved om kinderna och jag somnade av utmattning. Jag kunde sova igenom mer än ett dygn bara för att dagarna skulle gå. För jag visste att om jag genomled det här så skulle jag komma ut starkare än någonsin på andra sidan. Och det gjorde jag. Men trots det kommer jag aldrig glömma hur lätt det är att lura sig själv. Blunda för det som känns obehagligt bara för att nå ​trygghet​. Något som alltid varit min Akilleshäl. Så viktigt som det alltid varit för mig att jag inte ens kommit på tanken om att vara min egen trygghet. 
   ​
Här sitter jag alltså idag, ett år senare och har en helt annan syn på mig själv. Förstår att jag måste rycka upp mig själv, dra mig själv i kragen när jag börjar säcka ihop. Lyssna på min kropp och på min magkänsla. Reagera när något känns fel. Och viktigast av allt att inte svika mig själv. Vila när kroppen säger ifrån, äta rätt och sluta byta ut mat mot kaffe eller vad som nu finns tillgängligt . Tacka nej till jobb när högen med plugg växer eller när jag helt enkelt inte orkar - jag är inte mer än människa.

Jag tycker själv att jag är en ganska positiv människa, att jag söker lösningar när problem uppstår och att jag tar dåliga tankar med en nypa salt. Men ibland blir det alldeles för mycket och då måste det ut så det inte byggs på där inne. Då skriver jag ut det här och låter negativiteten flöda. Då låter jag känslor bli ord som visserligen inte alltid blir rätt men som ändå får komma ut. Som inte behöver vara rätt grammatik och ha rätt mening. Som inte måste vara konkret. Ibland tror jag inte ens att jag själv vet vad jag skriver. Men ibland går jag under, så jag orkar hålla allt uppe igen. Så jag kan hålla upp mig själv och vifta bort alla irriterande orättvisor som surrar i ansiktet.

Likes

Comments