View tracker

Såhär två dagar efter hemkomsten från en fantastisk vecka i Idre med en underbar grupp människor saknar jag det redan, blir alldeles lycklig när jag kollar igenom foton från resan och har fortfarande lite träningsvärk. Oj vad bra vi hade det. Vi har vandrat uppför och nedför fjäll, vi har sett vattenfall och forsar, vi har badat i fjällsjöar, vi har ridit jättefina hästar, sett fantastiska vyer, spelat volleyboll, vandrat med dyblöta kläder och vatten i skorna, vi har sett renar varje dag, gått en jätterolig med bitvis oerhört svår höghöjdsbana, vi har skrattat runt sällskapsspel och fångat pokémon, men framför allt har vi njutit av ledighet, äventyr och gemenskap.

Jag mådde så otroligt bra under hela veckan och önskar nästan att den inte hade tagit slut.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

I måndags packade jag till slut ihop alla mina saker och tog farväl av den underbara ön Utila i Honduras med många kramar och vackra minnen. Mindre än ett dygn senare satte jag mig på ett flygplan och lämnade centralamerika bakom mig. De senaste 3,5 månaderna har varit alldeles fantastiska, fyllda av äventyr, vackra platser och härliga människor. Det är något särskilt med att resa, att ständigt befinna sig på spännande platser, få nya vänner och uppleva olika kulturer, som alltid gör det lika svårt att lämna ryggsäcken och återvända till verkligheten.

Likes

Comments

View tracker

One more day, one more beer, one more song, one more wave...

San Juan del Sur är inte den typen av stad som jag trodde att jag skulle trivas i. Det är en stor turistort med många barer, och är mest känt för sin Sunday Funday, vilket är en dyr dagsfest/pubrunda/poolparty som varje vecka lockar massor av turister att bli fulla och odrägliga under den stekande solen. Så varför fortsätter jag att skjuta upp att åka härifrån? Kanske är det för att jag är lite för bekväm av mig och det är jobbigt att förflytta sig med all packning. Eller så är det för att jag kan surfa varje dag, har tre olika fina stränder att välja mellan, har fått riktigt bra vänner, får god frukost, kan börja varje dag med gratis yoga, äter minst en avokado om dagen, kan hänga på en rooftop bar utan att lämna byggnaden, får se vackra solnedgångar, träffar coola människor hela tiden och kan gå barfota några meter lngs gatan för att köpa glass.

Jag tänker varje dag att jag borde åka härifrån för att se mer av Nicaragua, men samtidigt så trivs jag så himla bra här. Varför lämna ett ställe där jag ofta skuttar nerför trappsteg, sjunger för mig själv och ler både när jag går och lägger mig och när jag vaknar? De som jobbar här skrattar åt mig varje gång jag ändrar mig om när jag ska åka, men ändå kan jag inte riktigt samla krafter för att lämna.

Vad tycker ni, ska jag åka på tisdag enligt planen eller ska jag stanna några dagar till? Är det okej att spendera mer än två veckor på samma ställe istället för att se mer av landet? Och hur kan jag motivera mig själv till att åka härifrån?

Likes

Comments

Att bestiga en 1 394 meter hög vulkan är nog det fysiskt jobbigaste jag har gjort. Det var stenigt, lerigt, högt och svettigt, och kanske inte det smartaste att göra med en lite smått stukad fot. Men jag hade bestämt mig för att nå toppen, så jag kämpade mig uppåt trots trötta ben, värkande fot och genomsvettiga kläder. Jag kan inte beskriva känslan av att till slut se kratern, eller snarare sjön som har ersatt kratern då vulkanen inte har varit aktiv på 1 700 år, när jag var så trött i benen att det bara var envishet som fick dem att fortsätta gå framåt.
Efter en paus för lunch och välbehövlig vila på toppen var det dags att ta oss ner också, vilket nästan var jobbigare än vägen upp. Solen hade nu hunnit högt upp på himlen och många ställen var det mest sand och småsten vi gick på, så det krävdes stor koncentration för att inte ramla, vilket jag ändå gjorde ett par gånger. Väl nere var mina ben så utmattade att det var svårt att gå ordentligt ens på plan mark, och fötterna kändes alldeles döda. Att ta ett dopp i en kall pool efter det var så underbart.
Trots utmattningen och den extrema träningsvärken som sitter i än idag, två dagar senare, är jag jätteglad att jag gjorde detta. Att få testa mina gränser, se hur långt jag kan verkligen kan gå och tvinga mig själv att fortsätta trots att jag var trött var fantastiskt. Att dessutom få göra det med roliga människor gjorde det hela ännu bättre.

Likes

Comments

Igår korsade jag gränsen mellan Costa Rica och Nicaragua, vilket var en intressant upplevelse... Men jag tog mig igenom och kom till slut fram till San Juan del Sur, en surf- och partyby nära gränsen. Än så länge verkar det ganska likt Costa Rica, fast med hälften av priserna och dubbelt så många "beautiful lady" och "guapa" ropade till mig på gatorna, vilket är mindre kul. Men jag har träffat många trevliga människor på hostelet, och de har en helt okej solnedgång, så jag är nöjd ändå.

Likes

Comments

Över en vecka senare kan jag fortfarande inte riktigt sätta ord på allt jag upplevde under denna fantastiska vecka. Jag var med om otroligt mycket, såväl roliga äventyr som nyttiga lärdomar. Att ta en paus från de, för oss, vardagliga tillbehören och leva en vecka närmre naturen, men ändå med precis allt som behövs, är mycket lärorikt. Vi hade inget internet, ingen kontakt med omvärlden, ofta ingen elektricitet och en dag inget vatten. Vi sov tillsammans på väldigt tunna madrasser på golvet, vi svettades konstant och blev atackerade av myggor varje kväll. Men inte en enda av oss klagade (okej, vi blev nog alla lite galna på myggorna). Utan alla onödiga moderniteter fick vi mer tid till att samtala (på både engelska och spanska), umgås, upptäcka och njuta av omgivningen.

Efter några timmars bussåkande, inhandling av mat för en vecka och väntande vi kanten av floden blev vi upphämtade av Pito, som tog oss genom en labyrint av floder till Isla Violines, en resa som tog ungefär tre timmar.

Här spenderade vi många timmar med att prata och äta diverse färska frukter som vi nyss plockat. Den dagliga morgonrutinen bestod av att vakna då det blev för varmt i rummet, gå ut och öppna en kokosnöt, dricka vattnet och sedan öppna den helt för att äta innehållet också, och därefter hänga här ute och äta frukt tills det var dags för frukost, som vi turades om att hjälpa till med. Med en sådan start på dagen kan den knappast bli annat än bra.

Vi hade till exempel ananasplantor precis bakom huset.

Båda dagarna vi var på ön tog vi en tur med båten till en strand vid flodens mynning. Bara båtturen var fantastisk, att sedan komma fram till en vacker sandstrand var mest en bonus.

Hela gruppen, med Pito, vår underbart generösa värd och guide, längst till vänster, framför vårt hem på Isla Violines.

Maya tillverkar och säljer smycken för att finansiera sin resa, här arbetar hon i 'sovrummet' där 6 av oss sov om nätterna.

Uthuset där vi lagade mat och köket.

Efter tre nätter på Violines förflyttade vi oss till Potreros och farmen där Pito bodde med sin familj som bestod av hans fru, två döttrar, en son och en dotterdotter, plus diverse hundar, getter, kor, grisar, hästar och höns. För att komma dit behövde vi knuffa båten och bära all packning ett par hundra meter genom bitvis djup lera på grund av lågvattnet,  och sedan åka båt i ungefär två timmar i strålande solsken mitt på dagen.

I närheten fanns ett vattenfall med underbart uppfriskande vatten som vi gick till varje dag för att svalka av oss.

Det var gott om djur runtomkring. Tukaner såg vi bara ett par gånger, men kor, grisar och hundar (här Benji, den keligaste av dem) såg vi varje gång vi gick utanför huset. Vi fick även vara med och mjölka korna en gång, det var en häftig upplevelse!

Att rida uppför berget för att se solnedgången var otroligt vackert.

Första kvällen var en i gruppens födelsedag, så det firade vi med en lägereld under skenet av fullmånen, en magisk kväll.

Att vandra uppför ett berg i det svaga ljuset innan gryningen för att se hur världen nedanför långsamt vaknar till liv är ett fantastiskt sätt att starta dagen på.

Under påskhelgen, eller Semana Santa som firas här, fick vi följa med familjen och delar av släkten på utflykt till en flod med ett vattenfall en dag och en vacker strand två timmar bort en dag. För att ta oss dit klämde vi allihopa in oss i Pitos bil, andra dagen var vi totalt 22 stycken, de flesta av oss på flaket. Farligt tänker kanske ni, men det var också oerhört roligt med så många livliga och glada människor tillsammans på en så liten yta.

Sista dagen åt vi världens godaste empanadas (som nästan alla kvinnor i familjen hjälptes åt att göra innan första påskäventyret) och drack kaffe till frukost innan vi packade ihop våra saker och madrasser, sade hejdå till familjen och åkte mot Sierpe.

I Sierpe skildes våra vägar då vissa åkte mot San José för att flyga hem, vissa tillbaka mot Montezum och vissa på nya äventyr. Jag åkte till Uvita för några dagars utforskande innan jag återvände till Montezuma, och medan jag väntade på min buss fick jag följa med och se när Pitos yngre bror hade fotbollsträning, ett mycket trevligt avslut på veckan.

Medan jag sedan väntade på min buss satt jag och tänkte på hur otroligt tacksam jag var för den här veckan, som inte hade varit möjlig utan denna underbara familjs otroliga gästvänlighet och generositet.

Likes

Comments

Det är en konstig känsla, att efter en kort resa återvända till en plats som kommit att bli som ett hem för mig den senaste tiden. När jag efter en lång dags resande med diverse bussar och färjor till slut rullar in på de bekanta gatorna och jag pustar ut och känner mig som hemma igen.
I drygt en vecka var jag, tillsammans med gänget jag bor med, på äventyr på Osa - halvön längre söderut längs kusten. Vi hade en alldeles magisk vecka utan wifi, mestadels utan elektricitet och ibland utan vatten. Vi bodde i tre nätter i ett hus i djungeln, med massor av olika fruktträd runtomkring och som endast kunde nås via en flod och en lerig promenad, och sedan fyra nätter på en liten farm, där familjen bjöd in oss att delta i deras vardag.
Det var en fantastisk upplevelse och varje dag bjöd på nya äventyr. Jag träffade oerhört trevliga människor, pratade spanska, åt massvis av färsk frukt, red både häst och mulåsna, mjölkade en ko, åkte på ett proppfullt pick-upflak, badade i flera vattenfall, paddlade kajak vid en fin strand och mycket mer.
Väl tillbaka i civilisationen kan jag fortfarande inte sluta tänka på hur bra det var, men har haft svårt att sätta ord på mina tankar. Förhoppningsvis får ni inom en snar framtid se lite bilder och läsa mer om veckans äventyr.
Jag hoppas att även Sverige har bjudit på fina stunder. Ha det bra och njut av livet!

Likes

Comments

Igår blev jag påmind om vad som egentligen var den främsta anledningen till att jag åkte till Costa Rica. I nästan två veckor har jag hängt i bästa huset i Montezuma, vilket har varit fantastiskt, men efter en dag i Santa Teresa där jag mötte en surfande australiensare har jag till slut fått den spark i baken jag behövde för att bestämma mig för att åka vidare. Ibland får jag en känsla av att saker och ting verkligen händer av en anledning, för det var en rad av tillfälligheter som ledde mig just hit, och hade en liten sak varit annorlunda hade jag inte varit där jag är nu.

Likes

Comments

Känslan när en efter ungefär två timmars vandring genom skog och svår terräng ser träden glesna och ge plats åt en lång, vit sandstrand med klart turkost vatten är ganska svårslagen.

  • 332 readers

Likes

Comments