Den här bilden togs dagen innan jag åkte in till förlossningen. Jag hade värkar var 10e minut och hade inte sovit mer på 3 dagar. Men jag kände mig vacker och mådde bra. Tänk om jag vetat att det var Allan som låg där inne, att alla mina frågor snart skulle få svar. Dagen efter var han på väg.
I nio månader undrade jag vem han var och hur han såg ut. Hur det skulle kännas att träffa honom.. 10 juli fick jag svar.
Där var han - min vackra och efterlängtade son. Fortfarande visste jag inget om honom mer än att jag älskade honom.
Idag är det nio månader sen den dagen och jag vet mer. Han är den mest underbara lilla kille i världen och att vara hans mamma är det bästa jag vet.
Tack för nio månader med dig Allan, för varje dag.
(Och förlåt för att jag satt dig till denna hemska värld)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

I sorgen hjälper dom små. Allan har varit så fin och social med några vänner till oss som nyss förlorat sin mamma och fru. Det är ju något läkande med både djur och barn eftersom dom är i nuet. Allan har ingen aning om det tunga i sorgen, saknaden och det tomrum hon lämnat oss. Han delar ut sin kärlek till alla omkring sig och bidrar med lite skratt mitt i all gråt.
Han kommer inte minnas henne tyvärr, men han kommer att få höra historier om henne och veta hur betydelsefull han varit i just den här hemska stunden.
Alla våra tankar och kärlek går till familjen.

Likes

Comments

Våran fina kille blir redan 7 månader?
Tiden går så himla fort och det känns som jag inte riktigt hinner med. Det händer så mycket hela tiden att jag inte vågar blinka ifall jag skulle missa något.
Min älskade stora bebis!

Likes

Comments

Medan den lilla sover så funderar jag på det här med att räcka till. Han har slutat vara intresserad av amningen under dagtid och blir upprörd när jag försöker få honom att ta bröstet om han själv inte vill. I frustration biter han mig med sina nya små huggtänder. Så under dagtid blir det knappt någon amning alls, men desto mer mat istället. På natten däremot vill han amma vid minsta uppvaknande och gråter förskräckt när vi försöker få honom att somna om utan. Min önskan är att han ska sluta äta på natten överhuvudtaget, både för att han inte bör äta efter tandborstning och för att min sömn skulle må bra av det.
Tanken hamnar då på att sluta amma helt. Det är inte det att jag inte vill amma längre, men om det bara blir någon enstaka gång på dagen så känns det lättast att vara konsekvent och sluta med alla tillfällen.
Jag är inställd på det och det har känts helt okej. Men när vi väl började planera hur vi ska gå tillväga så blev jag nervös. Jag är rädd att jag gör ett misstag, slutar för tidigt. Att jag är självisk, eller att jag blir osäker av själviska skäl. Jag hör kommentarer jag fått om att "det är klart han är mammig - det är hon som har brösten" och trots att jag vet att det är mer än så, så oroar jag mig över att jag inte ska räcka till utan dom. Tänk om det är det som är min styrka och jag inte duger annars. Även om jag vet att det inte är sant så kan jag inte låtabli att tänka på att när jag ska trösta honom och han söker bröstet så behöver jag neka honom. Om det blir för jobbigt så behöver Alex trösta istället och då känns det helt plötsligt som att jag överger honom. Missförstå inte, Alex är viktig och pappa är självklart bra. Men han är inte jag, och det här handlar enbart om mig. Min rädsla och antagligen mitt ego.

Men när han ändå inte velat amma och tanken på att sluta kom så har jag även börjat tänka på möjligheten till medicinering igen. Jag vet att man kan äta många mediciner trots att man ammar, men jag har inte velat göra det.
Jag har inte velat erkänna att jag känner mig skör för att jag varit rädd för att folk ska tro att det har med Allan att göra. Att det inte är bra eller att jag inte orkar. Men det gör jag och jag har blivit väldigt duktig på att separera dom olika känslorna från varandra. Allan gör mig lycklig och jag trivs bra i min roll som mamma. Mycket föll på plats när han kom och jag tycker att vara mamma är vad jag väntat mig. Men en del saker i mitt mående har inte förändrats och det finns en sårbarhet som jag tidigare medicinerat bort som gör sig påmind..
Jag tycker inte om att det känns skamfullt att erkänna det och att jag helt plötsligt känner mig rädd för att bli dömd. Att jag känner mig rädd för att allt dom sagt när dom nekade oss ska besannas och att jag ska anses olämplig.
Jag tro helt enkelt att jag gått och blivit förälder - jag är rädd för att inte duga eller räcka till.


Likes

Comments

I sex månader har jag varit mamma. I ett halvt år har jag känt den här lilla killen som vi kallar Allan, han är fantastisk. Jag visste från första början jag träffade honom att jag skulle älska honom, att han var speciell och den finaste jag sett. Som hans mamma var jag stolt, tagen av hans skönhet.
Den här lilla killen förändrade allt med mig, även om det till det yttre ser likadant ut. Han får mig att växa och utvecklas. Oroar mig och gör mig galen till bristningsgränsen. Förvånar och förundrar med sin charm och för varje dag jag får ta del av hans utveckling är jag lycklig. Jag har bara känt honom i sex månader och han har redan påverkat mig mer än någon annan gjort, för det är jag tacksam.

Tack min älskling och grattis på sexmånadersdagen!

Likes

Comments

Det var en lång väg till att Allan skulle komma och det var inte självklart för oss, men det var många som tyckte det. Som stöttade, peppade och bidrog till att han idag finns här.
Ingen är lyckligare än jag. Han är det bästa som hänt mig och verkligen den jag längtat efter i hela mitt liv. Jag är så tacksam och glad över all kärlek ni gett oss, för det är verkligen det ni gjort - överöst oss med kärlek.


Tack för i år, ses nästa! ❤

Likes

Comments

Redan flera år innan jag fick det bekräftat trodde jag att något inte stämde. Jag hade en känsla av att jag inte kunde bli gravid, men fick aldrig någon kontroll eftersom man inte kan känna sånt..

När jag och Alex sen gjorde en fertilitetsutredning så fick jag göra en spolning och det visade sig att jag haft rätt - det finns ingen passage i äggledarna. Spermierna kan alltså inte ta sig till ägget för att befruktade det.
Då blev det inga bebisar för min del alltså och vi råddes att ställa oss I kö för IVF, vilket vi gjorde.
Kötiden är lång för att få hjälp via landstinget och man kan få vänta över ett år bara för att få komma på inskrivning. En evighet om du frågar en barnlängtande, det gick inte en dag utan att jag tänkte på det.

När man längtar efter något så ser man det överallt. Det blir en besatthet som ockuperar hjärnan helt och man kan inte tänka på något annat.

Så fick vi äntligen komma till sjukhuset för inskrivning och det kändes som att allt skulle lösa sig. Vi hade ingen aning om vad det innebar eller hur allt skulle gå till, men vi var hoppfulla. Det hela var en process såklart och det var flera steg vi skulle genomgå innan det var dags för en ivf. 

Det ställdes en hel del frågor och vi svarade på allt så ärligt vi kunde angående tidigare missbruk, depression och självmordsförsök. Vi ville inte hålla något hemligt och efter att ha tagit oss förbi det kände vi oss starka och stolta. Även om vi förstod att det inte är toppkriterierna i deras mall för blivande föräldrar så trodde vi ju inte att dom skulle döma ut oss så hårt och absolut inte att dom skulle neka oss. Dom satt alltså där och bestämde att jag var en olämplig mamma.. hela min värld rasade, jag visste inte vad jag skulle säga eller ta vägen.

Dom gömde sig bakom diverse orsaker och hade olika argument för varför vi måste vänta. Det värsta var att beslutet fattats av någon som inte träffat oss tidigare, bara läst våra journaler.​

Likes

Comments

2015.07.10
"Jag vill så gärna ha barn att jag längtar efter trots, dålig sömn, spyor och bajsblöjor. Kom nu lille skruttis!"

Exakt ett år innan Allan kom så skrev jag det. Som jag längtade och så ont det gjorde när jag tänkte på det. Det kändes som jag aldrig skulle få bli gravid, så långt borta. Som om jag aldrig skulle få bli mamma.
Ett år senare kom han, vår lilla Bror Allan.
03.21 den tionde juli föddes det efterlängtade barnet och jag fick äntligen bli mamma.

Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är så fantastiskt som jag tänkt mig. Men jag tycker faktiskt det, det är allt jag drömt om.

Likes

Comments

Nu i november har jag varit drogfri i fyra år och eftersom jag har diagnosen borderline så har jag fått gå en behandligen som heter DBT vilket har hjälpt mig otroligt mycket. Jag har vuxit massor som person och lärt mig hantera saker på ett nytt sätt.

Men nu efter två år så är behandlingen slut och jag har haft avslut med min individual terapeut.
Det känns vemodigt att säga hej då till henne och jag tycker inte om avsked. Trots att jag har känt mig färdig nu ett tag så känns det ändå lite smått läskigt att jag ska klara mig själv.
Jag tvekar egentligen inte på mig själv men det har varit en enorm hjälp och en trygghet att ha behandlingen under den tuffta tiden som blev på väg till IVF och jag kan bli rädd för hur jag skulle klara en ny kris ensam. Men samtidigt har jag använt färdigheterna i så många olika sammanhang att jag känner mig rätt säker på dom, även om det kan vara svårt i stunden. Jag förstår vad jag borde göra.
Grunden i DBT är acceptans och medveten närvaro. Gentemot andra är det inte lika svårt som mot mig själv och jag får ofta tillfällen att öva. Jag måste bli bättre på att vara snäll mot mig själv och stå på min egna sida.

Innan Allan kom så ville jag att han skulle behöva mig, jag har alltid velat känna mig behövd. Jag ville ta hand om honom och känna mig kravlöst älskad. På något sätt så var det han som var min bekräftelse och jag skulle få vara viktig. Och att jag var drogfri kändes mest viktig för hans skull.
Nu när han väl är här så känns det självklart viktigt att vara drogfri för hans skull, han ska ju ha en närvarande mamma. Men framförallt känns det viktigare än någonsin för min egen skull, jag skulle inte vilja missa en enda dag av hans uppväxt och ser fram emot att få vara en del i hans liv.
Jag känner mig viktig såklart och kärleken från sitt barn är en enorm bekräftelse, men mest av allt känner jag att han är viktig för mig. Jag har äran att få vara del i hans liv och älskar honom så mycket mer än jag trodde var möjligt.

Jag är idag drogfri och behandlar min diagnos för min egen skull. För att inte förstöra det vackraste jag har.
Honom.

Likes

Comments

För att det här ska bli rätt så måste jag börja från början, där hela den här resan startade.
Redan som femtonåring visste jag att jag ville ha barn. Kanske inte redan då som femtonåring, men jag visste att det var det jag ville med livet.
Åren gick och killarna jag träffade var inte alls lika sugna på barn som jag medan min längtan bara växte.
När jag sen blev lämnad av killen jag trodde att jag skulle dela mitt liv med, kände jag att jag var trött på att vänta. Jag ville hellre ha ett barn än en pojkvän och på grund av min borderlinediagnos hade jag svårt med nära relationer. Jag bestämde mig för att jag inte ville ha en relation med någon bara för att vi skulle ha barn tillsammans och att jag var tillräckligt redo för att klara det ensam om det behövdes. Egoistiskt enligt många, men barnet skulle slippa växa upp i en trasig relation, eftersom mina bara gick sönder. Jag hade bestämt mig, jag skulle göra det själv och hade mina närmsta vänner och familj som stöd.

Jag har själv vuxit upp utan min biologiska pappa och vet att en familj inte måste vara av blodsband för att kännas som riktig. Men min mamma hade varit tillsammans och känt min pappa innan jag kom så det fanns en del bilder på honom och hon kunde berätta hur han var. Det kändes viktigt att jag också skulle kunna göra det för mitt barn. Alltså behövde jag någon jag kände som var villig att donera sin sperma till mig..en hjälpande vän? Jag hade ju inte höga förhoppningar när jag funderade på vart en sådan fanns och helt ärligt så trodde jag verkligen inte att jag skulle hitta någon.

Ett år tidigare, i mitt stökiga liv fyllt av kaos och brustet hjärta träffade jag Alex. Jag och en vän satt utanför Mc Donalds när två killar kom fram och pratade med oss. Jag tyckte att Alex var snygg och när han visade bild på sin son frågade jag på skoj om han ville donera. Han sa ja, men sen pratade vi nog inte mer om det dock.
Vi blev vänner och även om attraktionen fanns, så blev det aldrig något mer mellan oss..vi var för sårade båda två.
Det här var en sommar och vi umgicks en del, men när vintern kom så åkte jag på behandlingshem och vi hördes inte så mycket.

Så ett år senare hade jag bestämt mig och kom att tänka på Alex. Jag skrev till honom utan att egentligen hoppas på något seriöst svar, men han tog mig på allvar. Vi sågs över en fika och jag berättade om min enorma längtan och konstiga begäran. Han bestämde sig inte där och då, utan beslutet var något vi jobbade fram under en tid. Han skulle hjälpa mig!
Det viktiga för oss var att vi inte skulle vara ett par, och därför inte heller ha sex utan göra en heminsemination. Allt för att slippa blanda in onödiga känslor som vi ansåg det.
Jag beställde ett kit från nätet och vi gjorden flera försök och jag bodde praktiskt taget hos honom under ägglossning, men ingenting hände. Vi antog att vi gjorde något fel och det hela slutade med att vi hade sex ändå. Besvikelsen forsatte med mens varje gång och det kändes hopplöst.
Tiden gick utan framsteg, men vi kom närmre och närmre varandra och vi blev tillslut ett par.
Eftersom jag fortfarande inte blev gravid så fick jag göra en utredning och det visade sig att jag inte kan bli gravid den naturliga vägen. Vi fick rådet att ställa oss i kö för provrörsbefruktning, IVF. Det var vad vi gjorde.

Allt låter väldigt enkelt när jag berättar om det nu, men det har varit mycket upp och ner i allt det här. Jag kommer att skriva om hur det varit och vägen hit, men också om hur livet blev och idag. Det har varit en smärtsam resa på så många sätt och den här bloggen kommer handla mycket om det. Om hur vi blev nekade den statliga hjälpen, hur hela min värld rasade. Om kärlek och hjälpen jag inte trodde fanns.

Om våran son Allan som äntligen är här.

Likes

Comments