2015.07.10
"Jag vill så gärna ha barn att jag längtar efter trots, dålig sömn, spyor och bajsblöjor. Kom nu lille skruttis!"

Exakt ett år innan Allan kom så skrev jag det. Som jag längtade och så ont det gjorde när jag tänkte på det. Det kändes som jag aldrig skulle få bli gravid, så långt borta. Som om jag aldrig skulle få bli mamma.
Ett år senare kom han, vår lilla Bror Allan.
03.21 den tionde juli föddes det efterlängtade barnet och jag fick äntligen bli mamma.

Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är så fantastiskt som jag tänkt mig. Men jag tycker faktiskt det, det är allt jag drömt om.

Likes

Comments

Nu i november har jag varit drogfri i fyra år och eftersom jag har diagnosen borderline så har jag fått gå en behandligen som heter DBT vilket har hjälpt mig otroligt mycket. Jag har vuxit massor som person och lärt mig hantera saker på ett nytt sätt.

Men nu efter två år så är behandlingen slut och jag har haft avslut med min individual terapeut.
Det känns vemodigt att säga hej då till henne och jag tycker inte om avsked. Trots att jag har känt mig färdig nu ett tag så känns det ändå lite smått läskigt att jag ska klara mig själv.
Jag tvekar egentligen inte på mig själv men det har varit en enorm hjälp och en trygghet att ha behandlingen under den tuffta tiden som blev på väg till IVF och jag kan bli rädd för hur jag skulle klara en ny kris ensam. Men samtidigt har jag använt färdigheterna i så många olika sammanhang att jag känner mig rätt säker på dom, även om det kan vara svårt i stunden. Jag förstår vad jag borde göra.
Grunden i DBT är acceptans och medveten närvaro. Gentemot andra är det inte lika svårt som mot mig själv och jag får ofta tillfällen att öva. Jag måste bli bättre på att vara snäll mot mig själv och stå på min egna sida.

Innan Allan kom så ville jag att han skulle behöva mig, jag har alltid velat känna mig behövd. Jag ville ta hand om honom och känna mig kravlöst älskad. På något sätt så var det han som var min bekräftelse och jag skulle få vara viktig. Och att jag var drogfri kändes mest viktig för hans skull.
Nu när han väl är här så känns det självklart viktigt att vara drogfri för hans skull, han ska ju ha en närvarande mamma. Men framförallt känns det viktigare än någonsin för min egen skull, jag skulle inte vilja missa en enda dag av hans uppväxt och ser fram emot att få vara en del i hans liv.
Jag känner mig viktig såklart och kärleken från sitt barn är en enorm bekräftelse, men mest av allt känner jag att han är viktig för mig. Jag har äran att få vara del i hans liv och älskar honom så mycket mer än jag trodde var möjligt.

Jag är idag drogfri och behandlar min diagnos för min egen skull. För att inte förstöra det vackraste jag har.
Honom.

Likes

Comments

För att det här ska bli rätt så måste jag börja från början, där hela den här resan startade.
Redan som femtonåring visste jag att jag ville ha barn. Kanske inte redan då som femtonåring, men jag visste att det var det jag ville med livet.
Åren gick och killarna jag träffade var inte alls lika sugna på barn som jag medan min längtan bara växte.
När jag sen blev lämnad av killen jag trodde att jag skulle dela mitt liv med, kände jag att jag var trött på att vänta. Jag ville hellre ha ett barn än en pojkvän och på grund av min borderlinediagnos hade jag svårt med nära relationer. Jag bestämde mig för att jag inte ville ha en relation med någon bara för att vi skulle ha barn tillsammans och att jag var tillräckligt redo för att klara det ensam om det behövdes. Egoistiskt enligt många, men barnet skulle slippa växa upp i en trasig relation, eftersom mina bara gick sönder. Jag hade bestämt mig, jag skulle göra det själv och hade mina närmsta vänner och familj som stöd.

Jag har själv vuxit upp utan min biologiska pappa och vet att en familj inte måste vara av blodsband för att kännas som riktig. Men min mamma hade varit tillsammans och känt min pappa innan jag kom så det fanns en del bilder på honom och hon kunde berätta hur han var. Det kändes viktigt att jag också skulle kunna göra det för mitt barn. Alltså behövde jag någon jag kände som var villig att donera sin sperma till mig..en hjälpande vän? Jag hade ju inte höga förhoppningar när jag funderade på vart en sådan fanns och helt ärligt så trodde jag verkligen inte att jag skulle hitta någon.

Ett år tidigare, i mitt stökiga liv fyllt av kaos och brustet hjärta träffade jag Alex. Jag och en vän satt utanför Mc Donalds när två killar kom fram och pratade med oss. Jag tyckte att Alex var snygg och när han visade bild på sin son frågade jag på skoj om han ville donera. Han sa ja, men sen pratade vi nog inte mer om det dock.
Vi blev vänner och även om attraktionen fanns, så blev det aldrig något mer mellan oss..vi var för sårade båda två.
Det här var en sommar och vi umgicks en del, men när vintern kom så åkte jag på behandlingshem och vi hördes inte så mycket.

Så ett år senare hade jag bestämt mig och kom att tänka på Alex. Jag skrev till honom utan att egentligen hoppas på något seriöst svar, men han tog mig på allvar. Vi sågs över en fika och jag berättade om min enorma längtan och konstiga begäran. Han bestämde sig inte där och då, utan beslutet var något vi jobbade fram under en tid. Han skulle hjälpa mig!
Det viktiga för oss var att vi inte skulle vara ett par, och därför inte heller ha sex utan göra en heminsemination. Allt för att slippa blanda in onödiga känslor som vi ansåg det.
Jag beställde ett kit från nätet och vi gjorden flera försök och jag bodde praktiskt taget hos honom under ägglossning, men ingenting hände. Vi antog att vi gjorde något fel och det hela slutade med att vi hade sex ändå. Besvikelsen forsatte med mens varje gång och det kändes hopplöst.
Tiden gick utan framsteg, men vi kom närmre och närmre varandra och vi blev tillslut ett par.
Eftersom jag fortfarande inte blev gravid så fick jag göra en utredning och det visade sig att jag inte kan bli gravid den naturliga vägen. Vi fick rådet att ställa oss i kö för provrörsbefruktning, IVF. Det var vad vi gjorde.

Allt låter väldigt enkelt när jag berättar om det nu, men det har varit mycket upp och ner i allt det här. Jag kommer att skriva om hur det varit och vägen hit, men också om hur livet blev och idag. Det har varit en smärtsam resa på så många sätt och den här bloggen kommer handla mycket om det. Om hur vi blev nekade den statliga hjälpen, hur hela min värld rasade. Om kärlek och hjälpen jag inte trodde fanns.

Om våran son Allan som äntligen är här.

Likes

Comments