Header

Jag är hemma.
Hemma i det som för tre månader alltid känts så långt bort men som plötsligt är så nära, greppbart och påtagligt.
Jag har varit likgiltig, helt likgiltig, under mina sista dagar på resan. Inte känt mycket kring något; att komma hem, träffa vänner, familj och pojkvännen. Inte för att jag inte saknat de men snarare för att det alltid varit så långt ifrån, att när det väl kom till kritan så vet jag inte vad jag ska göra av de känslorna. Känner mig nästan lika vilsen nu som när jag landade i Melbourne den där kalla vårdagen i september eller vandrade fram och tillbaka på gatorna i Sydney.
Idag är min första dag ensam hemma. Ensam.
Det ordet har inte funnits i mitt vokabulär överhuvudtaget de senaste månaderna men nu sitter jag här. Här i min soffa, där jag ätit frukost, ensam, druckit mitt kaffe, ensam, tittar på Musikhjälpen, ensam.
Igår var en tung dag, det var många känslor som jag inte alls visste vart jag skulle placera och som jag framförallt inte var beredd på.
Adam kom i förrgår och åkte hem igen till Jönköping igår kväll och på något sätt kändes det jobbigare att säga hejdå igår än för tre månader, i alla fall för mig. Nu skulle jag ta tåget hem, ensam, till ett hus som står relativt tomt nu för tiden och sova ensam de kommande två veckorna som det dröjer innan vi ses igen. Och jag är inte en person som gråter offentligt, knappt med mina närmsta vänner men igår stod jag på tåget och ville bara sjunka ner till golvet och fick bita ihop för att inte börja gråta. Det kändes så ensamt trots att Stockholm i rusningstid visade sig från sin mest välkända sida med människor tätt packade på tågen och gatorna; men alla kändes så ensamma. Det var ensamt.

Det häftiga med backpackerlivet är att alla sitter i samma båt. Alla har lämnat allt de kände till för att bo med främlingar. För att plötsligt spendera 24 timmar om dygnet tillsammans med ensamma främlingar.
Ibland har jag varit skittrött på det. Skittrött på det konstanta surrandet, folks ovana att inte städa sin skit och äckligt luktande rum. Men det är också så fruktansvärt charmigt på sitt mest ocharmiga sätt. Och jag skulle kunna äta havregrynsgröt och tonfisk i två månader till, för hur mätt man än blev på hela det där livet ibland så älskar jag det.
Tolka mig rätt, jag älskar att vara hemma men det är lite vilset.

När man åkte hem hade man någon bild av att Sverige och Stockholm skulle förändrats lika mycket som jag gjort under de här tre månaderna men så kommer man hit och inser att saker är som de alltid varit i den här stan. Ensamt. Tyvärr.
Stockholm är ensamt. Även i juletid. Och jag är hemma men det känns ändå som borta.

Likes

Comments

Jag undrar egentligen hur många gånger jag börjat skriva ett första inlägg.
Eller antalet gånger jag startat en ny blogg i hopp om att jag ska ta tag i det som förr alltid var en laddningsstation för mig, att skriva.
Att få tömma sig på det viktiga och det kanske helt, i vissa ögon, meningslösa som händer. Att få uttrycka de miljontals känslor som snurrar omkring i ens inre; i mitt inre, som den känslomänniska gånger tusen som jag är.
Jag har alltid känt ett behov av att uttrycka mig, på bästa möjliga sätt; genom musik, text, dans, drama.
Att få bli av med några av de, ibland överväldigande, känslorna som fyller allt i min kropp. Att få känna att man kan ge så mycket man vill, till någon, några eller ingen alls.

När jag var liten skrev jag mycket, jag tror även att jag ritade en del, och jag drömde om att bli författare; i alla fall när jag inte var upptagen med drömmandet om popstjärnelivet, ridande brandman eller delfinskötare; många viljor och drömmar. Jag tror att skrivandet var väldigt nyttigt för mig, för jag visste nog inte vad jag skulle göra med allt det jag kände, allt det som kändes så ”för mycket” varje dag.
Jag är inte jättebra på att prata. Jag är en väldigt social person men jag är inte bra på att prata om när det känns som att man drunknar i sina känslor oavsett om de känns bra eller mindre bra.
Och jag har insett att jag nog behöver ta tillbaka det, ta tillbaka makten över mina känslor och den styrka de faktiskt är och ger. Att inte vara rädd för att uttrycka det jag känner och att inte vara rädd för att de känslor jag kan uppfatta som dåliga kan ge motsatt effekt för någon annan eller till och med mig själv.

Så därför har jag startat den här bloggen; för att ta tillbaka det prestationslösa skrivandet jag en gång laddade om batteriet med och ge det till de som vill läsa det i sin mest nakna form.
Så vart är inte bäst att starta än på en flygplats i Christchurch, Nya Zeeland, där jag nu påbörjar min sista vecka på en tre månader lång resa genom Australien och Nya Zeeland.
Här där alla är på väg mot en ny destination, första advent och julgranarna glittrar trots att det varken finns snö eller kyla.
Här där jag om cirka 9 timmar också ska till en ny destination.
Här, där jag startar den här bloggen, för att kanske ta mig själv till ytterligare en ny plats.
En annan plats.

Likes

Comments