View tracker

Jag är på ett litet äventyr idag.
Babymama på vift.

Barnvagn med barn lämnades i hemmets trygga vrå med Nils andra förälder.

Tillsammans med...
Alla näsdukar man har i fickorna just in case.
Jag fick mig ett gott skratt kan man säga av att se allt överflödigt skit jag brukar bära med mig och som idag blev lämnat kvar på hall bänken.

Sen tog jag de extra trixiga skorna med snörning och lämnade kvar det sneakers par som jag annars alltid hoppar ned i som snabbast möjliga färdsätt.

Sen tog jag trapporna.
Bara för att.

Och min avsaknad av Spotify stillades inte snabbt nog efter att ha fingrat upp ett par hörlurar som (faktiskt) hade lite damm på sig.

Tjoho, vad busigt!
Nu ska jag utnyttja tiden väl! Herrå!

Extra tack till kompisarna Amanda & Alexandra som alltid fyller upp mig med styrka likt Alfreds spenat.
Ni är sanna roll modeller och har ingen sagt det idag, så vill jag påminna er om hur grymma ni verkligen är. ⭐

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hejhejvardags illustrering summerar väldigt bra hur min spegelbild såg ut efter att ha bärt runt på Nils hela torsdags natten helt utan chans till avlastning.

Stackars bebis med både magont och feber.

Men ändå.

Stackars mig...

12 timmars bärande.

Likes

Comments

View tracker

Nils har nattas kl 19 varje dag sen han var ganska precis 3 månader.
(Med undantag för speciella tillfällen.)

Förra veckan så gick det inte.
Inget gick.
Det skulle ammas. Det skulle inte ammas.
Det skulle inte sittas i matstolen. Det skulle inte sittas i mammas eller pappas knä.
Gråt, gråt och ännu mera gråt!

Det gick för sig att bäras men somnade man i famnen gud nåde om man satte eller la sig ner för avlastning, utan man skalle bli runt släpad exakt så.

Lättsam bärning med någon som väger över 10 pannor?...

Vaknade oroligt varje 30 min var också standard från förra veckans alla kvällar.

Igår så åkte Martin till Halmstad på repvecka och i hans ställe kom farmor Ingrid till undsättning.

Jag får nästan skämmas.

För...
Nils har sovit hela natten utan konstigheter, han äter annan mat mer än bröstet utan konstigheter, han har fungerat lika bra som veckan innan (om inte bättre) utan konstigheter.

Han har helt enkelt huxflux slutat upp med att vara konstig.

Och här sitter jag i våra 65 kvadrat med en svärmor som undrar vad det är frågan om.

Ungen sover som han ska.
Ungen äter som han ska.
Ungen beter sig som han ska.

Och så blir jag iakttagen på ett sätt som...
Att det är jag som är konstig.


Likes

Comments

Förra helgen var min mamma här o besökte oss.
Till våran stora förtjusning fick både jag & Martin sovmorgon till kl 10 under lördagen och vi fnittrade i kör "Jaaaa just det, det var DET HÄR vi gjorde INNAN barn..!!"😂

Det är en alldeles ljuvlig upplevelse att bli avlastad som små barns förälder...

Men sen kom en oförklarliga oflyt vecka.
Något jag tycker att varken Martin eller jag har gjort oss förtjänt utav...

Jag som tidigare är bekant med att jag (Nils) har kunnat ha en dålig för eller eftermiddag stod helt plötsligt handfallen inför en HEL crappy vecka.

Givetvis visste jag inte att det skulle bli en crappy vecka redan förra söndag till måndags natt - och tur är väl det (För Martins skull, jag skulle nämligen tagit min rullväska och lämnat landet om jag hade haft möjlighet att se in i den spåkulan!)

Oroliga nätter utan slut som blir till dagar. Tandsprickning. Blödiga bröstvårtor.
OFÖRKLARLIGA attacker med skrik o gråt.

Jag tycker med handen på hjärtat att vi HAR haft det bra med Nils. Han är (var? 😏) en lättsam filur.
Visst! Det var en jobbig inkörnings period de första månaderna och vi har sedan dess upplevt någon feber natt här och var men det får man räkna med kan jag tycka.
Fast detta är något annorlunda.
Aldrig nånsin har jag (eller Martin för den delen) sovit så dåligt och så lite som vi har gjort denna vecka. (En hel vecka! Det är ju absurt!) Aldrig har jag varit så frustrerad som jag är i detta nu.

Idag försökte vi iallafall med att komma ut från lägenheten för en stund och gick på restaurang. (I hopp om att lämna denna vecka bakom oss...)

Varken jag eller Martin kommer ihåg vad maten smakade och under hela den timmen innan vi var hemma innanför tröskeln igen var vi båda kall svettiga. Fan!

Vi springer ett maraton utan segerkransar här.
Det ska tydligen bli bättre, men när?

Nils är 6 månader och 2 veckor gammal idag.

Jag packar väskan ikväll och placerar den i hallen, utifall att.

Likes

Comments

Min mamma är så duktig på att sticka så och titt som tätt gör hon något på eget bevåg (och det blir alltid så bra) än mina beställningar och denna gång dök det upp en kofta med toffs uppe på huvudet i posten. Så himla rart!

Likes

Comments

Kära underbara Nils.
Mitt barn.
Vi ligger och myser bara du & jag och jag njuter minst sagt av tillvaron. (Det verkar visserligen du också göra för du har dina ögon slutna och gör lite ah ljud då och då.)

Jag har åkt på en monster förkylning och har i sanningens namn inte njutit allt för mycket utav dig just idag.

Jag försöker att kompensera det nu istället.
Trots yrsel av att endast kunna andas genom munnen för här i mys belysningen råkar vi nämligen ligga helt raklånga.

Din lov (så perfekt och mer än vad jag kunnat drömma om) har ett lätt tag om min. Ibland smeker du dina varma fingrar upp och ned längs min arm, sen seglar du in i djup sömn och allt blir stilla för en stund, för att sen plötsligt börja att klappa på mig igen. Kanske är det ditt sätt att försäkra dig om att jag fortfarande ligger kvar intill.

Du är nu 5 månader gammal.
Vi kan konstatera att du är ett väldigt glatt barn, har alltid nära till skratt och är väldigt nyfiken på din omgivning.

Jag skulle säga att du är som mest lycklig när du har både mamma och pappa vid din sidan medan du upptäcker världen.
Vi för dig till föremål du annars inte når och du tjuter av välmående av vad du får se o känna på.

Att leka med dig har kommit till att bli min favorit syssla efter att överrösta dig med en massa pussar (för du är så satans talangfull.)

Leka tittut, banka, spegla sig, öppna och stänga skåpluckor och lyssna när din tondöva mamma tar till ton (för hon har läst nånstans att barn i din ålder gillar visor) är dina absoluta topp 5 favorit göror just nu.

Vi slås än en gång utav att livet med dig blir bara lättare och lättare.
Inte som "i magen lätt" men vi föredrar dig ganska mycket såhär.
Sprudlande och full av liv.
Sättet du kan spricka upp i garv vill jag bara lägga i en burk och konservera.

Det är väl nu nån gång vi borde egentligen säga stopp.
Stopp
Stopp
Stopp
Bli inte större.
Men vi är alldeles för nyfikna på vad du ska ta dig för i framtiden för att göra plats för de sortens tankar.

Så när lampan släcks lever jag upp till alla föräldrars stora kliché.
Jag studerar mitt sovande barn.

Tillåter mig själv att för första gången under dagen att vara i ögonblicket och njuta av att kunna stryka min alldeles perfekta bebis kind.

Nils, du är ju här för att stanna.

5 månader och den biten känns fortfarande overklig och alldeles för bra för att vara sann.

Underbara Nils.
Mitt barn.

Likes

Comments

Man förstår inte fenomenet att man skulle kunna sakna sina barn när de sover,
förrän man själv är där skulle jag vilja påstå.

Jag är en klassisk förälder på så vis att när det är riktigt tungt så säger jag högt och rakt ut "Men kan du inte bara sova!" och när Nils väl somnar är jag både förvånad, sysslolös och... sentimental.

Jag kan omöjligt bli trött på att studera honom.
Undrandes vad det kommer att bli av honom. Undrandes vad som kommer att bli av MIG.

(Vilken cool och opinsam mamma jag kommer att vara, för Martin är given till att vara den som skämmer ut barnen. 😉)

Så kan jag bland annat drömma i timmar.

Fast det är sällan i timmar, såklart!

Det är väl bara någonting som man säger?

Min verklighet är att jag allt som oftast somnar själv utav utmattning (Inget hänga tvätt, diskande eller egen komponerande av någon maträtt här inte!) med ett leende på läpparna i en trött hög intill Nils eller också (det vanligaste) att Nils faktiskt hinner vakna innan jag ens hunnit starta något annat.

Och då brukar jag faktiskt svära tyst.

Tvingas bita ihop.

Leva med mina val. 

För sen så börjar det om, den här karusellen med att få sitt barn att sova samtidigt som man hanterar den brutala saknaden av den lilla individen, när hen väl blundar så sött.

Det är som att det är fysiskt omöjligt att inte njuta utav synen av mitt sovande barn och som gör mig fullkomligt oförmögen att komma till skott med någonting annat.

Tänk att jag lyckats hålla dig vid liv såhär länge, kan jag också hinna att tänka.
Innan han är vaken igen dvs, men det är inte alla gånger det hinns med.

I en bättre värld skulle jag också ha mer tid till att blogga, om det nu inte vore så att jag kämpar för att hålla mig vaken så att jag kan stirra mig tokig på min sovande avkomma en liten, bara en liten, stund till.

Det är bara så det är.

Likes

Comments

Eftersom jag fortfarande helammar Nils så är det jag som också tar nattningarna, inga undantag.
Ibland händer det dock att jag behöver avlastning. Det kan vara att nattningen drar ut på tiden för.... Nils kämpar så för att hålla sig vaken, kanske sätter konstant i halsen så jag måste gå upp och gå med honom eller som nu, när han dras med tandvärk, då hetsar och bökar han konstant vid bröstet.
Det kan vara riktigt frustrerande.
Är det någon gång jag blir irriterad är det 10/10 gånger när Nils bråkar vid bröstet.

Igår tog det två timmar till exempel att natta. Idag tog det bara en. Men det hör inte till vanligheterna!

And once in a while behöver jag som sagt avlastning. Då ropar jag efter Martin och han kommer som ett skott, han plockar upp Nisse för rapar och avbrott.

Ikväll så tog han ut svängarna ordentligt och de försvann nånstans i lägenheten.
Kvar låg jag i sängen, tyst och undrandes med pattarna i vädret.

Efter en liten stund hör jag dock en himla massa smackade.
Jag: "Vad gör du?"
Martins röst från någonstans i lägenheten:"Ingenting." och så börjar han istället att viska "Jag älskar dig Nils..."

Då går det upp för mig att min bebis har blivit kidnappad.

Förvisso av sin far.

Det dröjde en lång stund innan Martin och Nils återvände.
Sisådär efter 1000 pussar på Nils lilla hjässa skulle jag tro.

Men sen somande han så gott så.
Så jag kanske inte ska klaga.
Jag kanske borde rentav tillåta fler kidnappningar av Nils i framtiden?

🌛🌛🌛

Likes

Comments

Igår rullade vardagen som mamma ledig på't igen.
Fem underbara veckor med killarna var till ända och söndags ångesten kom som ett brev på posten.

Denna gång, lite extra pga att Nils verkar befinna sig i en något besvärlig period just nu.

Det började redan i söndags (såklart!)
och min gissning, baserat på hur det var när han var 3 månader, är att det är fler tänder som är på G.

Jag kan tänka mig att det är som när jag själv får en allergi attack och blir alldeles utom mig bara för att det kliar mer än jag kan hantera och det tar en stund innan medicinen börjar att verka.

Det är stunder under dagen när Nils blir extra tokig. Ganska precis när tandgelet ska sluta verka märkligt nog.

Då blir han förvandlad till en helt annan bebis.

För plötsligt tappar han tålamodet. Drämmer alla sina leksaker mot munnen. Gnuggar frenetiskt sitt tandkött mot min haka när jag bär honom (den biten är iofs dråplig) och så var det detta med amningen.

Då var vi där igen med maraton amningen.
Sist så höll det i sig i dryga 3 dagar.

Då var det mycket gråt (från min sida), panikartade skrik (från Nils sida) och ett otröstlig behov av att vara vid bröstet.

Idag tisdag, hoppas jag att vi är inne i sluttampen.

Men just in case, så har jag slopat grejen med att göra några som helst planer för den här veckan.

Det är inte längre uppgjort för besvikelse pga att jag måste ställa in dater när det väl kommer till kritan utan det allra bästa när han är inne i en sån här period, är att anpassa dagarna helt efter hans behov.

Idag var en sån dag då jag gick in med noll förväntningar och dagen har varit ganska så fantastisk än så länge. 😊

Visst har den andra bebisen tittat fram då och då under dagen men jag har omöjligt kunnat bli besviken.

På något (konstigt inte så konstigt) sätt så har han ändå förgyllt min dag trots tokigheter.


I give you Nils, the monster.

Likes

Comments

Jag inleder med att medge att jag sitter och fnissar lite för mig själv.
Om man läser dagens rubrik och sedan låter ögonen vandra ned till bilden...
"Say whaaat?" 😂

Ska det ens finnas en koppling mellan de två? Men det kan jag intyga att det gör. Faktiskt.
För här hemma går det undan ska ni veta!
Med Nisses utveckling alltså.
-
Innan Nils hade jag en vag ide om att jag skulle amma och jag skulle amma länge.
Och jag skulle inte heller introducera någon fast föda fören Nils var minst 6 månader gammal.
För på pappret, är ju det som sägs vara det bästa för bebisar och vem är jag om jag inte ger det allra bästa till min bebis?

...
Det var då det.
...

Om det är nånting som jag har lärt mig under Nils korta levnads tid så är det minsann att varje barn är unikt och man får helt enkelt ta det i deras takt. Känna efter och bli kompis med sin egna magkänsla liksom.
Och allt gärna i samband med sunt förnuft. Den sista där kan jag erkänna är lite knepig, med efter 4 månader som (Nils) mamma skulle jag vilja säga att det tar sig.

-

Nils började tidigt att visa intresse för fast föda. Till min stora fasa och förskräckelse (kommer till det om en stund.)

From att han var 3 månader gammal hade han sin egna matstol och har därmed suttit tillsammans med mig & Martin vid dygnets alla måltider.
Visserligen lekt med sina utspridda leksaker men han har ändå alltid noga studerat våra tallrikar och följt med stora ögon, gaffelns oavbrutna resa till våra munnar.

Till en början var det en lugn stund att ha Nils med vid bordet, men snabbt började han med att sträcka ut armarna mot oss.
Vad gullig han är, tänkte vi.

Sen började han göra gnyande läten.
Han är ju för söt, tyckte vi.

I kombination med de två la han till ett våldsamt studsanden i stolen.

En kombination som lämnade oss som frågetecken.
"Inte ska väl han..? Vad försöker han..? Nä!? NÄ?!...  Eller?"

Och så doppade någon utav oss ett finger i såsen och matade våran glupska son därefter.

Sen dess var det kört. Nils ville bara ha mer och mer. Studsade istället i stolen av lycka, kved efter maten som vi åt och sträckte sig efter vad det nu än vi kunde tänkas ha på våra finger toppar.
Han var så obeskrivligt glad.
Den lilla fjanten.

Som han sken upp och man kunde på riktigt se att han var stolt över sig själv också. 
Vem är jag då, att neka något som skänker min son så mycket glädje?

...

Veckan Nils skulle bli 4 månader gammal blev han matad med farmors potatismos utblandat med lite bröst mjölk.
...

Martin manövrade skeden och jag höll andan.
...

Nils dog inte.
...

Så vi fortsatte i samma takt.

Martin skötte matandet och jag skötte paniken. Kärleksfullt fördelat.

...

En tid senare och vi kan fortfarande inte tro på denna framgångs saga.

Nils blir verkligen så glad utav att få sitta med och äta med oss och sen gör han det SÅ himla bra bara för att vara 4 månader.
Mamma hjärtat, hörreni.

När han äter använder han sina huggtänder så flitigt så och tuggar innan han sväljer och sedan hjälper han till att föra in nästa skopa mat till munnen med sina små labbar.
Minimalt med söl, dessutom.

....

Hela förra veckan blev han serverad och åt potatis (vi försöker vara kontinuerliga) med bröstmjölk och denna veckan introducerar vi morotspure (även den utblandad med lite bröstmjölk) samt att servera gröt till frukost.

Gröten.
Bilden.
Det är Nils morgongröt på bilden.

...

Visserligen äter han inte några större mängder mat ännu, inga riktiga portioner utan mer några teskedar eller matskedar hit & dit.
Inte heller har jag märkt att mat introduktionen har påverkat amningen något .
Vi ammar fortfarande efter samma klockslag och det känns ok.

Även om jag skulle vilja stressa långsamt fram till dagen när Nils inte längre är beroende av endast mig när det kommer till mat försörjningen, så tar vi det här helt i Nils takt.
Jag vill verkligen verkligen verkligen inte jinxa det här. Inte när det känns alldeles för bra för att vara sant!

Jag tycker också att gröten som jag slängde ihop blev verkligen super god, så receptet kommer här 👇
Glutenfri barnmats portion från 4 mån:
1 msk rismjöl
1 dl Garants kokos mjölk
En klick osaltat smör.
Smarr. Den barnvänliga mannagryns gröten kan man kanske säga.

-

Nästa gång ska rubriken vara mer intetsägande. Förlåt.

Likes

Comments