View tracker

Hej på er. Wow, två inlägg i rad!? Typ aldrig hänt. Men jaja. Jag vill verkligen börja komma igång med träningen och vara så pass i form för Florida att jag inte är trött efter 20 min på bandet etc. U get it. Men det är så otroligt svårt för mig att träna normalt utan att tänka för mycket på maten. Det är så svart eller vitt det där. Eller det behöver ju inte vara, men det har blivit så för mig pga tidigare problem med relation till mat som jag inte tänker gå in mer än så. Hur som helst, ville bara skriva av mig själv lite för att intala mig hur VIKTIGT det är att fortsätta ha en SUND relation till mat, oavsett hur mycket man tränar. Inga kompensationer. Bara bra, varierad, onyttig som nyttig kost kombinerad med lagom mycket träning. Då mår man nog som bäst. Jag undrar egentligen hur det har kommit sig att det är precis tvärt emot när man mår som bäst i kropp och knopp som är normalt i dagens samhälle. Antingen tränar du hysteriskt och äter ingenting eller så äter folk alldeles för mycket och tränar ingenting (USA tex). Märkligt det där. Men som rubriken säger, "be kind to your body and soul". Så sant. Ta hand om er, fina människor.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Guyyyyyyys vad glad jag är att jag har er att vända mig till när life är en liten dipp. Just nu, ikväll, befinner jag mig långt ner i ett svart litet hål. Jag behöver EGENTLIGEN släppa taget om saker, ta mitt pick o pack för att galoppera åt andra hållet. Tyvärr ser verkligheten obviously inte ut riktigt så, och jag sitter fast just nu. Det sliter mig på mitten varje dag, äter upp mig inifrån och jag har tappat hoppet. Jag VET att det bästa vore att fokusera på ME, MYSELF and I. För just nu känner jag mig endast som ett andrahandsval, tagen för givet, oviktig och oprioriterad. Jag vill ha människor i mitt liv som lyfter upp mig och får mig att känna mig älskad. Jag behöver människor runt omkring mig som ger mig energi! Börjar förstå mig själv och livet generellt mer på senaste tiden. När jag får mörka tankar, tänker jag bara på karriär och att ensam är faktiskt jävligt stark. Man kan vara. Om man vill. Jag föddes som en egen individ, skapad att klara mig själv så småningom. Varför i helvete skulle jag då inte klara mig nu? Vill jag ens ha människor runt mig som dränerar mig och min energi? I don't. Och det har jag kommit till insikt med.

Jag som människa har alltid haft ENORMT mycket drömmar och ambitioner. Liksom hej jag drog till USA ensam och bodde i en random familj när jag var 14 år, varför? FÖR ATT JAG VILLE FÖLJA MIN DRÖM. I did. På senaste tiden känner jag att jag liksom har tappat bort mig själv i den här röran. Jag har låtit (vissa) personer inte bara trampa mig på tårna, men typ köra över mig med en traktor och sen hoppa på mig med fucking fotbollsskor. Nej men ärligt, detta håller inte längre. Låter sjukt, men jag saknar mig själv! Drivna, motiverade Patti som sprider glädje till dom hon älskar. Har känt mig som en kall sten de senaste månaderna faktiskt. Det håller inte längre. Nu ska jag förändra mig själv. Till det bättre såklart. Börja bry mig om livet igen, ge mig själv tid och omtanke. Träna, plugga, belöna mig osv. All in ingenting, bort med folk som förstör mig själv. Jag KAN inte, jag FÅR inte låta dessa påverka mig mer. Det har fällts tillräckligt med tårar, sömnlösa jävla nätter, nedvärderande tankar mot mig själv etc. Noooooo Pattepotato, wtf u doin. Ta hand om er fina! Kysssss

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Okej. Nu har det gått för långt. Jag har låtit drama queens ta för mycket plats i mitt liv. Jag har knappt varit i drama ALLS sedan jag gick ut 9an. Det är alltså två och ett halvt år sedan nu. Sedan i somras har det hänt saker gång på gång på grund av människorna jag släppt in i mitt liv. Ångrar jag det? Nja. Klart det har varit fruktansvärt jobbigt vissa stunder, däremot har det såklart varit lärorikt. För idioter kommer man att träffa livet ut. Men idag fick jag nog. Jag är så D O N E med det här, och jag tänker inte svälja mer skit jag får kastad på mig av människor som helt enkelt inte kan svälja sin stolthet.

Framöver ska jag fokusera på MIG och MITT välmående. Missförstå mig inte, jag gör alltid allt i min makt för att ta hand om mina vänner och min familj så bra jag kan. Men det är just det, att jag nu insett vilka som är mina VÄNNER och vilka som endast tar min energi i form av drama och negativitet. Jag har inte tid för det här, och det sa jag åt mig själv redan första dagen i gymnasiet. Dessa tre år ska bli mina come-back år efter en sopig grundskoleperiod. Jag kollade precis klart på Djävulen bär Prada för typ 33e gången. Och denna gång gav den mig lite perspektiv på saker och ting. Jag är klar med både killar och vänner som fuckar mitt liv. Jag har dem jag har i mitt liv, och de räcker mer än väl. För de är underbara människor som GER mig energi i vardagen. Inte TAR. Jag ska verkligen börja jobba med mitt välmående på riktigt nu, för jag har kommit till insikt med att jag har släppt in för många som ger mig negativa tankar. Jag ska fokusera på min framtid igen, som jag gjorde förra året. Jag kommer att ha ups och downs som alla har, men jag ska fan ta mig ur detta svarta hål nu, PÅ RIKTIGT denna gång. Jag ska eventuellt börja med hästar igen, för fan vad skönt det är med varelser som inte skapar drama över ingenting, ger en ångest som vardagsmat och snor min värdiga energi som jag kan lägga på annat. P O W E R. Who run the world? Girls. Från och med nu ska jag börja vara huvudpersonen i mitt liv, tillsammans med mina fina vänner och min fina familj. Wow, detta är stort för mig. För vet ni? Under de senaste månaderna har min själ levt under en sten, och det känns som att en del ÄNTLIGEN släppte idag. Motivation? Vad är det? PATRICIA, WAKE THE FUCK UP! Du har ett liv att leva, en värld att upptäcka och drömmar att uppfylla!!! Så TACK alla drama queens för att ni har lärt mig en läxa. Jag vet äntligen vad som är viktigt i livet igen. Jag är redo nu, och lägger alla negativa saker och människor bakom mig. Fan, va skönt det är.

Likes

Comments

Hej på er! Hur mår ni? Själv mår jag bra, förutom att jag börjar tro att jag har utvecklat det som rubriken lyder. Pistantrophobia, vet dock inte vad det heter på svenska. Innebörden är i alla fall att man har en rädsla för att lita på andra på grund av tidigare händelser. Det senaste året har jag nog blivit mer sårad än någonsin. I början var det fine, jag blev sårad, skakade av mig, höjde huvudet och gick vidare. Så är inte längre fallet, tyvärr. Jag nästan undviker att släppa in personer till fullo då jag är så otroligt rädd för att någon ska göra mig illa igen. Gissa om detta förhindrar mig i vardagen? Svar ja. Det gäller familjerelationer, vänskapsrelationer och andra relationer. Det är så otroligt jävla jobbigt då det i princip gör att jag omedvetet drar alla över en kam. Men who's to blame me? Jag gav personer som gjorde mig illa chanser på chanser, och det slutade inte. Vet inte vad jag ska göra längre, detta börjar ta över så mycket att det som sagt stör vårdagen en aning. "Alla har väl svårt att lita på människor om man blivit sårad?" tänker ni säkert nu. Jag håller med, det blir jobbigare, men det har kommit till en punkt nu att jag omedvetet knappt vill släppa in nya människor i mitt liv. Samtidigt som jag vet att jag undviker att bli sårad i många fall, så vet jag även att jag går miste om väldigt fina och pålitliga människor. Känner någon igen sig i det här? Vad har ni gjort åt det för att förbättra det? Kramis

Likes

Comments

Hej på er (aka 1 läsare, jag själv). Längesen nu, på gott och ont. Hade absolut inte klarat att ha ett till stressmoment hängandes över mig, men det är kul att titta in här ibland för att kolla på tillbaka på senare. Jag personligen vill helst gå in på bloggar och bli inspirerad och peppad. Ironin, mina typ 12 senaste inlägg är sjukt deppiga (om jag inte tagit bort dem?). Men what to do? Det är livet, och kan ju inte precis säga att det blivit någon jätteförbättring. Min bästa vän har gått och skaffat grabb, och jag sitter kvar här och känner mig mer misslyckad än någonsin. Tabu att säga va? Självklart är jag hur glad som helst för hennes skull, egentligen för allas skull som lyckas hitta "the one". Men fan vad man kan må dåligt av det också. Känns som att alla runt omkring mig sakta men säkert börjar hitta sina "ones". En kompis sa en gång "vad är oddsen att man hittar någon man tycker om som tycker om en tillbaka?". För det är just det som det handlar om för mig. Bristen på att känna sig omtyckt och älskad av någon. Min familj, mina vänner yeah såklart, men det är en annan slags kärlek. Tror ni förstår. "Ni", haha som sagt bara jag som läser här sedan jag lade av med bloggandet, men fan vad skönt det är att skriva av sig ibland.

Annars då? Försöker hålla huvudet högt och trava på som vanligt med betyg, gym, vänner osv men hörrni, fan va tungt livet är ibland. Missförstå mig inte, är tacksam över det liv jag lever. Men utåt sett ser det oftast bättre ut än vad det egentligen är. Mycket riktigt. Shit, vad man kan känna sig ensam, trots att man dagligen omges av några av jordens finaste människor. Är trött. Trött psykiskt. Trött på att vara ledsen. Trött på att bli sårad. Trött på att känna mig otillräcklig. Trött på att inte känna ömsesidighet. Trött på att inte våga ta steg. Trött på att ha min omedvetna fasad med syfte att göra allt i min makt för att inte bli sårad. Trött på det här. Fan, när ska jag sluta känna så här?

Likes

Comments

Detta är ett inlägg som jag antagligen kommer att tycka är intressant att läsa om kanske 1-2 år igen. Hur mår jag ​ärligt, med handen på hjärtat ​augusti 2016? ​Inget vidare. ​I skolan håller jag humöret uppe så gott det går, och jag har så fina vänner som alltid får mig att le och må bra för stunden. Skolan är inget problem. Problemet börjar när jag är ensam. Atm vill jag egentligen bara hälla amazonasfloden av tårar över mitt tangentbord. Men jag håller masken. Jag orkar inte leka offer. Jag känner att jag nästan inte får må dåligt, eftersom att jag har det egentligen fantastiskt bra i jämfört med många andra ungdomar inte bara världen över, men i Sverige. Jag håller därför masken och sedan när jag är ensam slår det mig alltid som en käftsmäll. De senaste dagarna har det hänt en del obehagliga saker som gör mig obekväm och äcklad. Jag orkar inte ännu ett ångestmoment. Jag förstår inte hur svårt det ska vara för människor (män/killar) att bete sig. Jag hoppas att jag inte går in i väggen helt eller går in i en total depression. Det är det värsta som kan hända. Jag vill inte. Jag ska inte. Jag måste få mina jäkla betyg. Jag har inte tid att sitta hemma och deppa, men samtidigt vet jag att det kommer att bita mig i baken så fort jag får tid ensam. Äsch, jag vet inte. Men så här mår jag idag. En onsdag i Augusti 2016. Kram

Likes

Comments

Om några månader drar jag till FLORIDA!!!! TJOHOFJO fattar ni hur lycklig jag är? Förra året när mina vänner gick 2an, blev de allra flesta på riktigt deprimerade under höstterminen. Börjar typ känna samma, men försöker också påminna mig om att uppskatta tiden med Tilde, Tove, Maja och Vilma i skolan. Att få umgås varje dag, skratta och ha kul med människor man älskar, eftersom att jag antagligen kommer sitta inlåst i någon butik efter studenten hahah. Hur som helst, känns otroligt bra att ha denna resa bokad, det är ju den andra största motivationen. Vet att jag kommer känna mig desperat efter sol där efter en mörk höst och en kall jul. Vi ska till Miami och en bit nedanför om jag minns rätt? Sola, bada, umgås med familjen, äta amerikansk vegan food (!!!), shoppa och bara njuuuuuta. Livet


Likes

Comments

Nu har jag fått mitt skolschema samt mitt jobbschema för mina två jobb. Är jag orolig? Ja. Kommer jag att ha ett socialt liv? Troligtvis inte. Kommer det hålla? Well, I hope so.

Jag känner bara att jag vill ha bra med pengar på egen hand. Pengar gör mig typ satisfied (sorgligt?). Är trött på att knacka pappa på axeln och be om pengar för smågrejer jag borde kunna betala själv, samt att inte ha ett jack shit på sparkontot. Varför jag däremot är lite orolig är för att senaste gången jag hade så här mycket på ett år var under våren i 9an. Fick i samband med det problem med maten och min kropp blev fysiskt och självklart psykiskt svag. Tog mig upp igen, och nu vill jag verkligen att detta ska hålla. Sedan kan jag känna lite att jag tror det är bra för mig att jobba hårt detta år med tanke på att jag kommer att vara i princip den enda som inte har åldern inne för krogen. Kommer därmed komma på andra tankar, och bygga upp mitt konto medan alla vännerna ligger på minus ;-) Man får ju se det positiva i saker, huh? Det är dock skönt att jag kan Coop och Vilhelm nu och inte har nya saker att lära mig, för det känns som att skolan kommer att göra sitt på den fronten. Lite kvällstankar om jobb bara, KYSS

Likes

Comments

Hej amigos. Wow, ibland uppdaterar jag 1 gång i veckan och ibland 23 gånger om dagen :-) JAJA, whatever. Jag uppdaterar i alla fall!!!!!! Idag var jag först hos UMO, sedan åkte jag till Täby Centrum då jag behövde en foundation. Är ju vegan, men har en del smink som inte är cruelty free (veganskt kostar livet). Idag skulle jag ge Too Faced foundationen en chans, but hell no. Den var inte min hudton, nyans och var alldeles för tjock (kakig). So I went for Nars, som också är cruelty free. Har inte hunnit testa den än, men hoppas att den blir bra. Efter det blev det att jag spontant fick med mig två krämer och en skrubb också. Så nu är jag 1100 kr fattigare, men 4 produkter och 28 prover (tack för att ni gav mig prover på halva butiken<33) rikare. Så det gör inget! :-)

Åt precis lunch/frukost vilket blev min klassiska macka med knäckebröd, avokado, gurka och grillkrydda. AVOKADON VAR AMAZING GUYS. Dog lite :-)))) En (fyra) kaffe på det också. Har målat naglarna också så inte klassen blir rädd imorgon, samt städat rummet, mig själv, tvättat sminkborstarna etc. Vuxenpoängen bara flyger tjiho. Ska ringa upp en kompis snart som ville prata, och sedan får jag se! Men vill mest softa bara. kysssss

Likes

Comments