View tracker

Yes. Då kör vi igen.


Sedvanligt brukar mina texter vara seriösa och det är väl inte speciellt konstigt eftersom jag ofta funderar över seriösa saker. Men bloggen kanske behöver en knuff i en annan riktning också, så vi får lite variation på saker och ting.


Följaktligen skulle jag vilja prata om nyårslöften. Innan har jag, med många andra, tyckt att nyårslöften är något onödigt man skramlar ihop ett par minuter innan (eller efter..) tolvslaget. Något i stil med ”i år ska jag bli en bättre människa, jag ska träna och bli skitsnygg, jag ska sluta feströka och komma på ett botemedel för cancer”. Och ska vi vara helt ärliga, hur ofta går dessa löften i lås? Inte ofta.


Som jag tidigare har nämnt har jag med dåligt självförtroende och hatiska tankar om min kropp med största säkerhet haft ett löfte om regelbunden träning. Om mindre onyttigheter. Om inga onyttigheter. Om snygghet. Som slutligen resulterar i tyngre samvete då planen inte gick som planerat.


Efter att detta skett bestämde jag mig för att strunta i allt som hade med dessa löften att göra. Att bara leva och göra löften då och då när jag kände att jag orkade ta tag i dem. Det tycker jag fortfarande är en bra idé.


I år har jag emellertid bestämt mig för att testa på det här med löften igen och tänkte att ni som vill ta del av dessa kan läsa och undra hur det ska gå för mig. Så, här har ni dem:



Först och främst så ska jag försöka ta mig vidare i arbetslivet. Som jag nämnt tidigare har jag ett jobb. Jag jobbar, ungefär halvtid, på Burger King. Ett stressande jobb med positiva som negativa stunder. Men jag känner att det kan vara dags att försöka mig på nya saker, se vad jag klarar av.


Och med detta kommer vi till mitt andra löfte. Att hitta en utbildning som passar mig och bestämma mig för när jag ska börja och hur jag ska ta mig dit. Genom åren har jag vacklat fram och tillbaka bland olika yrkesvägar. Jag har tänkt på att bli veterinär, psykolog, något inom miljövetenskap och mycket mer. På senare tid har jag dock riktat in mig mer och mer mot läraryrket. De flesta får ungefär samma reaktion ”jaha okej…VARFÖR?”. Jo, därför att jag tror att det är ett av de mest viktiga yrkena. En lärare kan göra så mycket för självförtroende och intresse för ett ämne. En bra lärare är ovärderlig enligt mig. Och jag vill bli en sådan. Men känner jag mig själv så kan det lika gärna vara marinbiolog som är värdens häftigaste yrke om två veckor.


till mitt tredje löfte. Att ta körkort. Jag har nu varit myndig i ungefär ett och ett halvt år - och alltså ”körkortsmyndig” lika länge. Det finns dock flera anledningar till att jag inte kan sitta ensam i en bil och köra omkring lagligt. De flesta av anledningar leder tillbaka till min bortprioritering av det hela. Jag tycker inte om att köra bil. Jag är totalt ointresserad. Jag ska ändå försöka att vara en helt okej bilförare innan nästa årsskifte.


Mitt nästa löfte är, tyvärr, ett av de svåraste då det borde vara det lättaste. Att minska mitt mobilanvändade. Jag är kanske inte värst inom kategorin men nog är jag beroende. Så fort det finns en ledig stund så plockar jag upp mobilen. Scrollar igenom instagram, skickar några snapchats och låser mobilen igen. Ofta upprepar jag samma procedur. Av ren vana. En vana jag vill bli av med.


Nästa löfte: skriva mer på bloggen. Say no more.


Sista löftet, samt det allra viktigaste. Må bra och vara lycklig. Försöka att bli ännu mer positiv. Det är aldrig kul med någon som ser negativt på allting. Dessutom blir vardagen mycket gråare. Ta in färg! Lev. Skratta, dansa, älska, träna, shoppa det du vill ha, ät den där megastora semlan med 3000 kalorier, lär dig ett nytt språk, spara ihop till din drömresa, ta studenten, börja plugga eller gör vad ni vill! För det tänker jag göra. Så länge det resulterar i lycka och välmående.


Let’s make 2016 the year!



Until next time


/P

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vad ska jag skriva. Jag vet inte. Har en massa känslor som bubblar, som vill få utlopp. Som vill fly ut på papper. Men vad är känslorna? Och vad vill de säga?


Kanske att jag är lycklig. Lycklig att det är jul snart. Lycklig att få mysa med glögg och pepparkakor. Lycklig att få handla julklappar för mer pengar än nödvändigt. Lycklig att jag får pussa på min älskling några gånger i veckan och berätta hur mycket jag älskar honom.


Kanske att jag är ledsen. Ledsen för allt som händer i världen. Ledsen för att familjer flyr för sina liv. Ledsen att småbarn skjuts ihjäl utan anledning. Ledsen att folk dör på färden mot trygghet och att de som överlever möts av dömande blickar och skakande huvuden. Ledsen att jag är oförmögen att stoppa det. 


Kanske att jag är frustrerad. Frustrerad över hur det fortfarande år 2015 inte finns ett land som på heder och samvete kan säga att män och kvinnor har exakt samma rättigheter. Frustrerad över att HBTQ-personer inte kan gå ut på gatorna utan att vara rädda att bli trakasserade. Frustrerad över att rasismen växer trots att ingen vågar erkänna det, men alla vet det. 


Kanske är jag förbannad. Förbannad över att folk inte förstår att det absolut inte är okej att bära en kanin över axlarna. Förbannad över att folk prioriterar sin egen njutning framför en annans lidande. Förbannad över att ingen orkar sig ta tid och förstå vilken skada de gör att vilja bära päls eller trycka i sig en bit fläskfilé. 



Eller kanske är jag bara uppgiven. Uppgiven över att jag inte kan lösa allt. Uppgiven av tanken att hur mycket jag än förklarar, argumenterar och skriver så kan jag inte lösa alla dessa problem. Uppgiven över att det alltid kommer finnas de som tycker att jag har fel. Att vi ska stänga gränserna, att kvinnor ska ha lägre lön, att HBTQ-personer är annorlunda och fel, att rasism är okej att använda som ett vapen för att skydda sitt land. Och att det är okej att låta djur lida för att det är så vi alltid har gjort. 


Så är det nog mest, men uppgivenheten får aldrig övervinna kämparglöden. För om inte jag orkar kämpa, vem ska då orka? 


Kämpa för det du tror på, det gör skillnad. Jag tror starkt på citatet ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. 


Until next time 


/ P 

Likes

Comments

View tracker

Alla har vi nog känt den känslan av att inte vara snygga nog. Av att inte passa in. Av otillräcklighet - aldrig tillräckligt smal, aldrig tillräckligt kurvig, aldrig tillräckligt muskulös. Oavsett om det handlar om komplex för sin mage, sina armar eller sina ben så har vi allra flesta dem. 



De tär på en, klankar ner på en, kliar i kroppen. Jag är fel, fel fel! 


Men ack nej, ingen är fel. Vi är alla rätt.


På senaste tiden har detta ämne verkligen cirkulerat runt i min hjärna. Plötsligt insåg jag en dag att: Shit, det är ju helt okej att vara mig! Jag är ju grym. Och det gäller inte bara mig utan alla andra. På alla sätt, självklart, men just idag ligger mitt främsta fokus kring kroppsideal. 


Vårt samhälle idag präglas av internet och alla dess bilder av hur man ska och får se ut. Men vad händer när man trillar utanför dessa ramar, är man plötsligt fel då? 


Svaret: Nej. Alltid nej. En idiot kan lista ut att det inte finns rätt och fel när det kommer till kroppar. Men det krävs en hel del för att inse det ibland. 



Stora delar av mitt tonårsliv har varit svajiga när det kommit till självbilden och min kropp. Kritiska tankar har smugit sig på och etablerat sig i min hjärna. Vad gör man som en rätt osäker tonårstjej med ganska dåligt självförtroende? Man lyssnar på dem, tankarna alltså.  


 - Du är inte snygg. Du borde träna. Ska du verkligen äta det där? Tro aldrig att du är snygg.


Mina ben var en sådan sak. Galet vad jag hatade mina ben. Jag tyckte att de var så tjocka, så bleka, så fula. Jag ville ju ha smala långa ben men jag hade oturen att få två korvar. 


Jag säger inte att jag har haft det hemskt och att alla borde tycka synd om 16-åriga Patricia. Jag är mest arg. Arg på samhället som skapar dessa tankar. Arg på mig själv för att jag lyssnade (obs. lyssnade). 


Men, idag lyssnar jag inte längre. Jag är rent av sjukt stolt och nöjd med mig själv och mitt utseende. Trots att jag är en periodare när det kommer till träning, älskar lösgodis och bakverk så har jag en frisk och stark kropp. Och man ska komma ihåg att det är långt ifrån alla som har det. För att återkomma till mina ben, idag är det mina ben som jag älskar mest med min kropp. De är så starka och snygga. De orkar bära mig när jag springer för livet för att jag gått lite för sent till bussen. De orkar springa omkring en hel dag på jobbet när det är mycket folk som är sugna på hamburgare. Och de orkar dansa mig igenom en hel lördagsnatt. De är helt fantastiska! Självklart faller jag tillbaka och tänker ”det var väl onödigt att trycka i dig en hel godispåse” men jag inser lika snabbt att det inte spelar någon roll. Så länge jag mår bra.


Jag har lärt mig vad jag mår bra av. Lagom mängd träning kombinerat med lite skräpmat, en hel del godis och självpepp. Jag älskar att träna på gym. Älskar känslan av att styrketräna och känna mig stark. Jag kanske inte lyfter tyngst eller springer snabbast på gymmet men jag är fortfarande grym. Grym på gym. 


Och ni har säkert saker ni känner er bekväma med, där ni känner er friska och starka. Jag tror det är otroligt viktigt att känna det för att bli bekväm med sig själv och sin kropp. Jag råder alla som inte hittat sin grej att göra det.


Ska jag få klaga lite så är jag trött på alla som klankar ner på sig själva. Jag har själv varit där - och är där ibland fortfarande. Men varför inte lägga den energin på att lyfta upp bra sidor. Lyft varandra. Lyft er själva. Älska er kropp! 


Det går inte att avsluta detta ämne på ett bra sätt. Det blir tvärt hur man än gör. Diskussionen är oändlig. Men nu har ni fått en bild av hur jag skriver och vad jag ställer mig i just denna diskussion. Detta är ett ämne som jag säkerligen kommer att lyfta fler gånger. För att det är så otroligt viktigt. 


Men until next time: Må bra, lev väl och ÄLSKA er kropp. 


/ P  


Likes

Comments

Hej ni som läser min blogg! 


Vilket förmodligen är ungefär tre personer. Om ens det vid det här laget… Detta inlägg är mest en ursäkt till mig själv, min numera dammiga blogg och er läsare, för att jag inte tagit mig tid att skriva.


Men, det har faktiskt sina anledningar. Dels är jag väldigt trött efter mitt jobb (som jag kan berätta om en annan gång) och dels kan jag inte alltid skriva. För er som är som mig och tycker att det är fruktansvärt kul att fylla tomma vita papper med ord, ni vet att man kan drabbas av otrolig skrivkramp ibland. Och det var precis vad jag har varit drabbad av de senaste veckorna. Det handlar inte om att ”bara göra det”, det krävs känsla och att orden ska komma till mig.


Låt mig förklara lite bättre. Jag fullkomligt älskar att skriva och när jag har ett flow är jag svårstoppad. Men sen finns det perioder där jag har svår ordtorka. Jag kan helt enkelt inte få ner en enda mening på papper utan att radera den. Precis så har det varit den senaste tiden, varje gång jag har försökt skriva har det känts påtvingat. Jag MÅSTE skriva eftersom att jag har startat upp denna blogg. Men jag vill göra det för att jag älskar det. Och när jag återfår den känslan så lovar jag att det kommer komma massa långa jobbiga texter som ni kan tvinga er att plöja igenom. Om ni vill. För att ni tycker att det är kul. Men för tillfället får ni läsa detta och längta. 


Until next time! 


/ P

Likes

Comments

Hej!

Äntligen. Så känns det just nu. Äntligen har jag startat en blogg. 

Jag har länge funderat på om jag ska göra det. Dels för att jag inte vet om det är min grej, dels för att jag inte vet om jag har ork och lust att blogga speciellt mycket och dels för att ingen kanske kommer att läsa den. 

Men, slutligen har jag bestämt mig för att göra det för min egen skull. För att jag vill. Och för att jag helt enkelt älskar att skriva. Tanken med min blogg är att skriva om ämnen jag tycker är viktiga, sen får vi se hur det funkar. 

Until next time

/ P

Likes

Comments