Header

Jag tog en promenad nyss, ensam. Mitt på dagen. Och jodå, jag påverkas fortfarande av det där jävla övergreppet.

Så fort jag ser en främmande man sätts mitt stressystem igång och min puls stiger hastigt. Ni förstår ju hur ofta det är. Idag är jag medveten och jag försöker hantera det genom att först och främst andas. Eftersom det är svårt att få en värld med bara kvinnor och män finns överallt där man är, måste jag ändra min tankegång. Men det är svårt att förändra tankar och känslor som sitter så djupt själv, jag hoppas att KBT kommer hjälpa.

När vi upplever en situation som hotfull reagerar hjärnan med hormonet kortisol, adrenalin och noradrenalin. Det tar längre tid för kroppen att bryta ned kortisol än adrenalin, därför påverkar långvarig stress kroppen mer både fysiskt och psykiskt än kortvarig stress, eftersom kortisolet finns kvar i vårat system.

I amygdala i vår hjärna sparas alla våra minnen. Det kan vara saker man kommer ihåg, men också saker som man varit med om och inte minns. Amygdala tolkar situationer och om en situation påminner om något man tidigare upplevt hotfullt sätts systemet igång även här.

Det kan ta flera år utan att vi märker att vi ständigt är stressade och vi refererar oftast stressen till något i dagsläget. Tillexempel ”det är mycket på jobbet just nu, det är därför jag har hjärtklappningar, det blir bättre snart”. Utan återhämtning och med ständig kortisol i kroppen leder det många gånger till utmattning. 

Det är inte konstigt att betydligt fler tjejer än killar blir utbrända när vårt ”fight-fly” system ständigt är igång. Det innebär kort sagt att vi antingen behöver fly eller slåss för att ”överleva” i en hotfull situation. #metoo har bevisat hur stor denna våldtäktskultur är och det finns så många tjejer och kvinnor som lever i rädsla precis som jag. Som anpassar hela sitt liv och inte vågar leva. Vi vet inte vilka som är potentiella våldtäktsmän och det är extremt energikrävande att hela tiden vara på sin vakt. Vi har sagt det i flera år. Äntligen kanske ni lyssnar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vad fort tiden går.
Jag kan inte fatta att halva utbildningen snart är klar. Jag som inte visste om jag skulle orka ens 1 månad. Det här med att blogga och studera samtidigt var inte så lätt som jag tänkte och jag har inte velat pressa fram något bara för att.

Det har varit full fart sen dag 1 och även om utmattningen och överdoseringen av koffein fortfarande är ett faktum som jag sliter med varje dag så har jag ett mål. Jag tror att nu var precis rätt tid i livet för mig att göra det här.

Jag har insett att något av det mest påfrestande och energikrävande för mig är att min omgivning inte riktigt vet hur utmattad jag faktiskt är.
Jag lägger extremt mycket energi på att upprätthålla mig själv. Att dölja hur trött jag egentligen är för att inte verka som en tråkig person. Jag har aldrig gillat att klaga och inte heller velat ha folks medömkan.
Egentligen skulle jag kunna sova dagarna i ända. Sova genom varje lektion. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker om mig för att låta det ske, även om det ofta inneburit att jag däckat så fort jag kommer hem från skolan för jag är helt utpumpad på den lilla energi jag har.
Det är något jag måste jobba med, att acceptera att det är såhär jag mår och känner just nu, förhoppningsvis bidrar det till att kunna hantera det på ett funktionellt sätt.

Påtal om energi, för 3 veckor sen var jag och fick en aura-balansering hos en tjej i klassen. Det innebär att man rensas på andras energier och får tillbaka sina egna (de som är bra).
Det är sjukt coolt, många negativa känslor och tankar har minskat. Och det bästa av allt...jag har ÄNTLIGEN orkat BÖRJA TRÄNA IGEN.

Jag har fortfarande inte fått något ”statement”, men jag har äntligen fått en ny läkare och hon har låtit mig byta medicin. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att ha en benämning. Jag antar att något inom mig tror att jag ska förstå och kunna ta det vidare lättare då. Att man kanske kan få rätt hjälp.
Är jag utmattad, utbränd, deprimerad, är det posttraumatisk stress eller någon slags kombination av stress, ångest och social fobi? Jag vet inte varför det skulle spela någon roll, men just nu gör det det.

Jag träffade en psykolog 2 gånger. Han var bra, och vi skulle börja med KBT när jag insåg att det skulle bli alldeles för dyrt. Nu väntar jag på en ny vårdkontakt, på vårdcentralen. Vill bara komma igång, nu.

Många gånger när jag åker till skolan blir jag rädd. Jag får overklighetskänslor och jag vet inte om jag är vaken eller bara drömmer att jag kör bil. Tanken har ibland slagit mig att om jag släpper ratten och kör in i räcket så lär jag märka. Nu när jag skriver det såhär ser jag hur sjukt det låter. Jag är inte självmordsbenägen och jag vill absolut inte dö, jag känner mig bara så extremt trött att jag ibland tvekar på min existens.

Likes

Comments

Jag vet många som lider av ångest, men har inte insett att jag själv också lider av det. Jag har haft mycket onda tankar om min kropp och vad jag äter genom åren, men jag såg inte det som "en riktig ångest". Att stoppa fingrarna i halsen i smyg eller inte äta alls var väl inte så farligt? Eller att hetsäta för jag är så hungrig och sen spy för jag ångrat mig? Att träna flera timmar om dagen var ju bara bra, alla berättade ju för mig vad smal och fin jag blivit.

Min kurator frågade mig om jag blev självdestruktiv efter våldtäken. Om jag började festa mycket, ta droger eller ha mycket sex. Nej, sa jag. Men jag tränade extremt mycket och åt knappt något alls. "Du förstår, det är också ett slags självskadebeteende". Än en gång hade det inte funnits någon koppling för mig. I flera år trodde jag att detta beteende berodde på att jag inte fick den bekräftelsen jag ville ha av mitt ex, i samband med att jag så gärna ville se ut som alla på instagram. Jag jämförde mig med andra extremt mycket och var sjukt osäker.

Nutid

Jag är extremt rädd och har svårt att lita på killar och män jag inte känner. Jag får för mig att de vill mig illa och studerar mig. Sexuellt. Därför har jag under de här åren undvikit situationer som tillexempel att gå till gymmet när det är mycket folk. När jag varit där och mycket folk dykt upp eller när jag känt mig utstirrad, har jag drabbats av panikångestattacker, fått avbryta passet och gå hem. Jag, som så många andra tjejer och kvinnor, är livrädd när jag går ensam. Jag har svårt med ögonkontakt med främmande människor och under våren och sommaren har ångesten slagit så hårt att jag inte kunnat vara hemifrån själv.

Min kurator har förklarat att nu när jag öppnat upp för det här kommer det vara jobbigt ett tag, tills jag lärt mig att hantera dessa situationer annorlunda. Istället för att kolla ner i backen och låtsas som ingenting kommer jag kunna bli arg, och våga ifrågasätta om något äckel studerar mig. Men först och främst måste det bearbetas.

Nu när medicinen har börjat verka har ångesten över träning och kost iallafall försvunnit. Det är första gången sen jag var tonåring som jag inte lägger energi på vad jag äter och hur mycket jag tränat. Idag bara är jag, äter det jag är sugen på och tränar när jag har lust. Och det känns verkligen så skönt.

Likes

Comments

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg var det svårt att få hjälp från vårdcentralen. Jag upplevde att synen på psykisk ohälsa var skev och inte alls prioriterad. Jag har alltid haft väldigt stor tillit till läkare, sjuksköterskor och vårdpersonal överhuvudtaget. Och tyvärr, har den tilliten minskat efter mina erfarenheter.

Självklart låg det på mig också, men hur skulle jag kunna förstå att mitt mående berodde på något som hänt mig för 6 år sedan? Det fanns liksom ingen koppling för mig. Jag var stressad och utmattad och var säker på att jag gått in i väggen. Därför var det inget jag nämnde och eftersom mina blodprover inte visade hur mitt psykiska tillstånd var, var jag ingen prioritering. (Här var jag på en plats där jag inte accepterat att jag faktiskt blivit våldtagen (2016), det var därför jag inte kunde nämna det. Som sagt är det här MINA erfarenheter, och jag är säker på att det finns bättre hjälp att få på andra vårdcentraler). Läkaren sa återigen att det blir bättre snart, också fick jag åka hem. Lika hopplös som när jag kommit dit.

Nu i efterhand tycker jag att han borde ha skickat mig direkt till en psykolog eller terapeut. Det är där jag tycker att det blir fel, brister. Sätt in patienter på en behandling direkt, fixa samtalskontakt. Kartlägg. Medicinera om det behövs.
Jag hade symptom på nedstämdhet/början till depression och jag kanske inte hade behövt vänta ett år på "rätt hjälp". Jag vill tillägga att jag än idag inte har diagnosticerats, men min kurator är säker på att det är posttraumatisk stress jag drabbats av.

Det är svårt att söka hjälp när man inte mår bra. Därför är det också SÅ viktigt att omgivningen lär sig att se om något är fel, alla slags varningssignaler.
När det tar emot att till och med borsta tänderna, och man helst inte går upp ur sängen överhuvudtaget finns det inte på kartan att ringa och be om hjälp. Man bara ligger där, väntar och väntar. Jag hoppades att det skulle gå att sova bort den här tröttheten, så jag sov runt 14-16 timmar om dagen. Ni måste förstå att det inte är normalt. Och det är inga fel att be om hjälp, känner du inte igen dig själv, är såhär utmattad eller har en känsla av att något annat är fel, sök hjälp direkt! Och även om läkaren säger att det kommer bli bättre snart, be om en samtalskontakt.
Jag ska träffa en ny läkare nu här i Stockholm, eftersom den hjälp jag fick i Karlstad inte var tillräcklig. Jag fick antidepressiva utskrivet i juni 2017 and that's it. Förlåt men hur sjukt är inte det?

Likes

Comments

Tanken med den här bloggen är att använda den som ett redskap för att heala mig själv, som någon slags terapi. En plats där jag kan skriva av mig och reflektera över mig själv. Främst för att kunna läsa tillbaka för att se mina egna framsteg och lära mig mer om vem jag är, men även på något vis, kanske kunna inspirera andra till att göra detsamma.


Först och främst vill jag berätta lite om mig själv, och hur jag kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Hur mina erfarenheter ser ut och vilka lärdomar jag hittills fått. Jag har kommit en bit på vägen, men jag har fortfarande en lång väg kvar.

Jag har alltid varit en väldigt glad person, med lätt till skratt. Jag har alltid kunnat låta det positiva skina igenom, även i de mörkaste situationerna. Jag har liksom bara låtit negativa saker runnit av mig, eller iallafall har jag försökt intala mig det.
För 5 år sedan läste jag en bok: the Secret av Rhonda Byrnes, den handlar om hur attraktionslagen kan förändra hela våran livssituation genom att vi tänker och förhåller oss på ett visst sätt. Jag blev besatt vid det här om att jämt tänka positivt och det präglade mig verkligen. Jag blev livrädd för att tänka negativa tankar, jag ville ju inte hamna i en ond spiral där bara dåliga saker hände mig.

Vägen in till psykisk ohälsa

Hösten 2010 blev jag våldtagen. Det var på en fest med några äldre killar som vi hängde med, endast för att de var över 20 och kunde köpa ut. Snällt umgicks vi med dem för att de inte skulle känna sig utnyttjade. Men sanningen låg nog i att det var de som utnyttjade oss. 16-åriga, godtrogna små tjejer. På den här tiden, när jag gick i gymnasiet pratade man inte alls om övergrepp, våldtäkter eller psykisk ohälsa överhuvudtaget. Det var väldigt tabu och därför fick det här bli en hemlighet, mellan mig och min närmsta och bästavän. Det blev "det som vi inte pratar om högt". Jag minns att jag inte ens kunde säga ordet, våldtäkt. Jag tror till och med att det inte var förrän i våras, det här året, när jag berättade för min pojkvän om vad jag varit med om, som ordet våldtäkt kom ur min mun för fösta gången. Jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att det pratas mer öppet om sånt här på skolor, hemma och överallt i vårt samhälle idag. Om inte annat så är det där jag hoppas kunna göra skillnad, om så bara för en tjej, en liten skillnad. Att hon ska våga berätta.

Hur det här har påverkat mig idag

Nästan 6 år senare, förra våren, började det hända saker med min kropp, och inte minst mitt psyke. Jag som alltid har älskat att träna, som i stort sett levde för att gå till gymmet, kunde inte ens ta mig utanför dörren längre. För varje dag som gick blev jag tröttare och tröttare. Vad är det som händer med mig? Har jag blivit sjuk? Jag förstod ingenting och kunde sova dagar i sträck - men var fortfarande så trött att jag kunde somna ståendes. Jag som alltid varit en pigg person, som älskat att skratta, tyckte till och med att le var jobbigt. Det kändes inte längre äkta och jag nästan kände hur jag tappade mig själv, bit för bit.

Under sommaren 2016 var jag uppbokad på jobb i Skövde, och jag var så utmattad. Jag somnade på jobbet, orkade inte gå upp för trappor, knappast stå upp alls. Efter 3 dagar kraschade jag totalt, ensam på mitt hotellrum i Skövde. Jag minns att jag låg på golvet, hade svårt att andas och jag grät så mycket att det inte gick att gråta mer. Mamma fick åka upp till Skövde och hämta mig nästa dag.

Nya tider på vårdcentralen, blodprover som inte visade något fel och ännu en läkare som inte förstod mig och sa att "det blir nog bättre snart".
Jag minns nästan ingenting emellan det här och september när jag fick nytt jobb. Ett jobb som krävde fokus, bra minne, social kompetens och tålamod. Något som jag inte längre hade och fick kämpa stenhårt med varje dag. Det dröjde länge innan jag vågade berätta för min chef hur det verkligen låg till, hur jag faktiskt mådde. Det kändes som en lättnad, för på något sätt förstod han om jag kom med en sjukanmälning. "Jag orkar inte idag". Jag har aldrig träffat en så förstående och omtänksam chef, och jag är sjukt tacksam idag. Han bad mig gå och söka hjälp, hos kurator, psykolog eller terapeut. Det viktigaste var att jag skulle börja må bra.
Det gick någon månad och sjukanmälningar hit och dit var ett faktum. Jag hade så svårt att ta tag i saker, jag sköt fram på allt. Att ringa och be om hjälp var helt omöjligt. Speciellt med tanke på att jag flera gånger här redan sökt mig till vårdcentralen, och inte fått någon hjälp. Då tappar man hoppet, motivationen och orken. Jag kom inte utanför dörren om inte Fabian var med. Tillslut jag fick veta att jag kunde boka tid via ungdomsmottagningens hemsida och det dröjde inte innan jag fick träffa min fantastiska kurator.

Hon förstod direkt att min utmattning berodde på våldtäkten. Jag har gått och burit på den hemligheten så länge att den har slitit ut min kropp och mitt psyke totalt. Jag har försökt förnekat och förträngt för att det inte skulle få påverka mig. Det "var ju en negativ sak som kunde dra ner mig i dåliga banor", och såklart" han ska inte få förstöra mig och mitt liv". Hon förklarade pedagogiskt hur min kropp reagerat under alla år och jag insåg hur det här har genomsyrat allt jag gjort, alla mina beslut och ageranden de senaste 7 åren har på något sätt baserats i detta. Efter det här blev jag sjukskriven resten av sommaren, ända fram tills idag när jag har börjat skolan. Det är en utbildning till hälsopedagog och det är här jag står nu. Redo för att utvecklas, lära mig mer om mig själv och hur det psykiska och fysiska går hand i hand. Och förhoppningsvis läka under tiden. Jag är förväntansfull, motiverad och har något att se framemot för första gången på jag vet inte hur länge. För första gången i mitt liv gör jag något för mig själv, något som jag helhjärtat vill göra. Och jag är så stolt över mig själv att jag börjat denna resa.


Likes

Comments