View tracker



min rygg =)



min mage i profil=)

vänster arm=)



dagens form=)

å jag ger mig aldrig!!!!!!!!!!!!!!!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

jag vad har hänt hos mig då. Både mycket och inget antar jag, försöker orka med veckorna med jobb. biter ihop och kämpar på som vanligt, är totalt slut när helgen kommer. Det känns fortfarande som min sömn på veckorna inte räkter till ( kroniskt trött pgav den här myalgin) räcker med att man ska ta sig upp från sängen ibland.., vissa dagar tar allt dubbelt så lång tid än vad det brukar, det beror inte på lathet, det är en del av myalgin ( det sölar ner en ) det är en av det sakerna som ja ibland kan bli så less på, små saker som bara ta disk, plocka hemma å packa väskan för nesta dag på jobbet , kan kännas som en löprunda.

Det första två veckorna på 6 tim på jobbet istället för 4 tim samnt bytit arbetsplatts så har kroppen varit i chocktillstånd, ryggont, vallningar, öm, ont i ryggen,armar,axlar,knän, småtryck, och ryck som kommer å går, mkt hoppande med alla smärta på olika ställen, totalt sönder förstörd när man kommit hem och trött som en zombi, om orken har inte funnis får man köra på viljan, och den är det inget fel på (ENVISA KÄRRING), så länge jag tar vara på den tid jag är hemma och ligger på spikmattan, använder tens aparaten, masagekudden och maserar med ormsalva(linimänt) '

man får stå ut med smärta, och ibland rasar bara allt, för det är bara för på frestande och stå ut mer eller mindre smärta hela tiden. detta ska man bli van med och bara kämpa sig igenom, möjligen leva med.

jag kämpar också med träningen, 2 veckor kan vara bra sedan kommer alltid en jobbig vecka, nu hade jag oturen att få 2 jobbiga veckor, men inget hindrar mig från att kämpa på, för myalgi är igentligen bara jobbigt inget nått som är farligt, jag har inte canser... vissa dagar känner man bara att lusten för allt sugs ur en, jag antar att det är vanligt när smärta tar över.

mkt gnäll/ allt är inte skirt även om man sliter å käpmmpar, jag har bra dagar också. jag har en fruktansvärt bra pojkvän som vill försöka förstå, han tvingar mig inte att vara super glad när jag har ont, viss sorts smärta klarar jag av, det e väll just när man har för ont och måste stå ut med både vallningar(svättas som en gris) stickningar, skakig på händerna och gele kropp som vägrar göra saker i vanlig tackt. då kan det ta imot...

jag tror att det har samband med att jag vill så mycket och när kroppen säger ifrån så känns det som jag misslyckas,är van sedan 2010 och promenera, träna hårt och alltid ha nått att göra, jag har varit bra på att stressa, pressa mig själv. det här va det jag fick på köpet, om man ser det som ett tecken på att det är kroppens sätt att säga ifrån, så känns det bättre,konstigt nog, myalgi är bara ett fel ord i mitt huvud, det känns så hårt, (kronsikt sjuk är det ända jag kan tänka på när jag hör ordet)

kan förklara det som- influensa sjukdom, så ont har jag mer el mindre hela tiden, men sedan slutet av desemberg så har jag åtminstone fler bra dagar med mindre smärta, än fler dåliga dagar.. så det rullar väll på,

kylan gör mig stelare och värme är min bästa vän, längtar som idiot till våren, sommaren, varm å go i lederna igen. ( och käkarna)

jag tränar för att må bra både i kroppen och sinnet, jag lär mig den hårda vägen vilka maskiner och övningar som funkar bättre än andra, jag försöker inte pressa mig för hårt, gör inte saker på träningen som förr, men jag kommer frammåt med träningen, jag satsar nog mer på en smal muskulös kropp före en biffig patricia,

jag är överlycklig att jag kan träna och att det gör min kropp bättre ( för det mesta, klart jag blir överansträngd ibland, det beror helt på hur myalgin vill jobba med träningsvärken) det är inte jag som avgör utan sjukdommen i sig, men jag ger inte upp, jag kämpar på och vågar mer på träningen.

min pojkvän är inte bara bra person, han hj'äper och stöttar mig med träningen, han är min privata pt och skönt och ha nån att bolla ideer med, samnt hjälper mig med träningen. han är bra på alla vis, och älskar han så otroligt mkt <3 1 år den 1 april, å vi förstår varandra,respeckterar varandra och stöttar varandra, kan inte begära bättre pojkvän, den finaste, min ängel, min andra halva, med han blir jag hel när jag är halv. han tar mig som jag är, och vill inte ändra på mig på nått vis. han är mitt ljus när allt blir för tungt.

men det kommer alltid finnas dagar när saker är jobbigt och när saker är bra och så är det bara, nu inväntar jag mondagen och hoppas kroppen reagerar bättre denna vecka på jobbet och träningen än förra. jag tror att veckan kan bli bättre, och tänker fortsätta försöka, det blir snart ljust! =)

Likes

Comments

View tracker



dags formen . trotts myalgi så kämpar jag på, det går trögt och ledsmärta sätter sina gränser, men det flyter åtminstone på. 



min finaste skatt, påväg till gymmet, finaste jag har. och bara älskar denna bild, min fina skatt=) <3

min rygg- så våga inte påstå att jag inte försöker..  

jag i nya frillan!

Likes

Comments

meningen var att jag skulle fortsätta med det som var efter högstadiet... 

så ja skriver lite fort nu för tänkte skriva om lite annat också.

efter högstadiet så bestämde jag mig för att jag skulle utvecklas, bli starkare, växa till den blomma jag visste att jag hade nån stans där inom mig. Jag tog ett steg i taget, 1 framåt, 1 bakåt. jag började och hälsa på buss-chafören minns jag. ( jag kände mig stolt, nu fanns det inget som hindrade mig och min utveckling, efter sådär 30 hälsningar så tog jag små steg i taget.

jag började 1 an på smbo- man blev dagisfröken, förskolelärare.16 år.

kände redan efter 6 månader att det inte var min grej så skulle börja hr, hotell och resturang, men eftersom jag var priv elev ( ig i matte ) så fick jag byta till smse- som är både inriktning mot städ och resturang, mer städ än matlagning. min ide då var att jag ville bli kock, baka, eller servera. VARFÖR? jag det undrar jag också. 

smse kände jag att jag trivdes, trotts uppdelningen i klassen. 16 år till 18 år..

Det var nog dessa år jag som mest utvecklades och allt blev enklare, en ganska lite klass på 18 personer tror jag. träffade massa trevligt folk som jag skapade bra vänskaplig kontakt med. 1 av mina bästa vänner mia och jag har fortfarande kontakt. 

att man misster vissa personer bara sådär förstår jag aldrig, men jag tror man skapar nya kontackter med tiden och det är väll lite så att jag alltid varit lite av en ensam varg, jag gillar att vara ensam, bara vara. men är både en social  tjej , och  en blyg tillbakadragen tjej som ibland gillar att vara själv. ( jag är nog lite av allt, beroende på humör och om jag känner att jag kan lita på dem) 

träffade mitt 1 ex.., ärligt talat så minns jag inte mkt av det förhållandet,  . han var jägare och jag fick äta massa gått älg färs, det va super gått. Men jag minns alla känslor som skapades under (3,1/2 år med ett pucko) 

hur det kändes som jag aldrig räckte till. jag var för mkt jag, jag var för klumpig, klantig, för opetig, för mkt hela tiden. JAG har alltid haft svårt med att få skäll hela tiden, och aldrig beröm. Då känner/ kände jag alltid att jag aldrig gör nått bra ( med nått negatift nån gång så behöver jag posetivitet i livet, känna att jag duger, räcker till. annars kickar det där osäkerheten inom mig igång, jag känner mig otillräcklig, fel, dum, och bara fel.

hur jag än försökte göra han till lags så vart allt fel hela tiden, jag hållde inom mig så mkt att jag ibland bara sprack. vi grälade i timmar om allt och inget, jag har aldrig varit den petiga tjejen, jag hakar offtsat inte upp mig på små saker, men jag tar imellanåt saker välldigt privat, och där kan det ligga och knaga sönder en. men som 16 åring när jag träffade( x-1- 22 år) så visste jag inte vem jag var helt,   jag la skulden på mig sj och ansåg att det var mitt fel. jag försökte ändra mig så (x-1) vart nöjjd. jag grät ett x antal gånger ut hoss mig. jag kände bara att det var mitt fel, det gick inte spec offta att diskutera med han. han årkade inte, eller han hade inte tid. 

det förhållandet  var likadant som med mitt  (2-x)  som varande 1 år och 4 månader---

vart sitter detta ihop med, jag tror man kan koppla alla tankar ihop redan från högstadiet, där man tillät folk att säga både det ena och det andra. jag kände mig fel-plaserad hela tiden, samnt det där och lägga skulden på sig sj, och pressen på skolan- jag hade ingen diagnås för dyslexi för än på komvux 20 år. svårigheter med svenskan, så jag fick plugga som en idiot för att Orka, hinna med... 

och det bosta inte mina tankar kring ( jag är bra ) utan mer- jag är dum i huvudet och medans klasskarmarerna la ner några tim för provet så satt jag 3 veckor för ett prov, och hade man 2 prov på samma vecka och läxor på det så satt man 4,5 tim utöver skolan 8 tim, inkluderar helgen...

ah så till det jag skulle skriva...

tar jag i kapitel 6.... 

linkin park. en skiva som lyssnades på välldigt offta, många minnen , många tårar. place for my head.


Likes

Comments

så var det de där med att fortsätta skriva.

på min högstadieperiod så kände jag mig väldigt losst som jag skrev förut. jag kände mig så felplaserad överallt. hade 2,3 lärare som behandlade mig som special barn redan från 6 an , som jag minns det. min sy slöjds lärare påpekade offta att jag borde göra något lättare som jag klarar av. jag var inte bra på att säga ifrån då ( nått jag är bättre på idag, men jobbar med den biten, det har och göra med många olika saker, tex skyller på mig själv ) eftersom jag då inte förstod att hon gjorde fel så fan jag ingen anledning att säga ifrån.

jag ansåg mig redan från 7 an att jag inte var som alla andra, min dyslexi var då inte uträdd och fick en diagnås ( har problem med svenskan ) kände mig så missförstådd hela tiden, när orden hoppa omkring på pappret och ingen förstod vad jag skrev. jag fick kämpa som en idiot för att få G i mina betyg.

ingen kan påstå att jag inte kämpade, jag la ner nästan all min frid tid till att plugga( vardagar som helger) jag ritade gubbar för att minnas och gjorde egna tester för mig sj, listan rullar på... små trix och fix så satt det, men det var svårt att ha 4 prov på 11,2 månader tex. jobbigaste var matten, där gav jag upp ganska fort. siffror är inte min starka sida. speciellt inte frågorna med text och problem lösning, allt blir fortfarande som en stor soppa med frågetecken.

många anledningar fick mig redan då och känna mig annorlunda. min kropp var fel ( såg mig som tjock,för lång och felbyggd)mina tankar var fel, och allt kämpande i skolan , lärare som behandlade mig som special barn, och klass med folk som retade varandra ( inkluderat mig ) jag vände mig mkt till sjuksysstern som alla gick till ist för kuratorn, hon var lättare att prata med. hon lyssnade och fanns till för mig. hon förstod mitt delemma. pgav alla problem och allt i skolan var jag ingen ängel hemma, jag kan vissa dagar sätta mig ner och undra ( hur klarade mamma mina bröder , pappa av mig ) mina hormoner var i skyn, min tid i skolan var en salig röra med alla problem, tänk och allt pluggande och energi som krävdes för att jag skulle hänga med. * den synen jag hade i högstadiet är inte med mig på samma vis idag- men den osäkra, rädda, personen kan synas ibland. jag har alltid vara en tjej som har lätt för att gråta, jag har aldrig haft lätt för att bli arg, det krävs en-del för att jag ska bli arg* önska att jag hade kunnat vara arg på folk, men jag förlåter hellre.

bestämde mig i 9ans avslutning på att jag skulle jobba med min blyga bit, våga mera, och blomma upp till den bra personen jag visste att jag hade inom mig..........det kapitlet tar jag senare.

natt natt!

Likes

Comments

Om jag inte gick igenom det saker jag gjorde i livet skulle jag inte vara jag. av alla saker som händer i livet utvecklas man som person. Man kan välja att vara arg, bilda ilska i kroppen eller så kan man bli den som säger ifrån. Man kan bli den som gråter så fort nått händer, man kan bli presis som man tillåter sig sj att bli, eller vad man utväcklas till. Jag säger inte att man själv kan avgöra sin personlighet, jag tror mer att det handlar om hur man sj tar sitvationen, tar du åt dig? lägger skulden på dig sj, ser det som dina fel- ist för andras fel ( kanske lite rörigt, men så ser jag mitt problem då som nu, lägga skuld på sig själv för andras fel, nån stans starta det tänket och varför undrar jag fortfarande.!

hur blev jag- jag ? en bra fråga.

min bardom- högstaditet!

jag var redan som liten en väldigt blyg, försiktig tjej, väldigt snäll och litade alltid på folk. Jag var som liten väldigt lätt att lura ( fråga mig inte varför , jag som sagt litade på allt å alla , varför skulle någon va dum eller snacka skit ? ) jag brydde mig om mina vänner, tog hand om dem när det var ledsna, jag hjälpte om jag kunde, jag ville alltid göra saker för dem- hjälpa trösta , finnas till , om jag kunde det , ville jag göra det.

. jag minns att jag var väldigt glad som liten enda fram till 7 an , då man insåg att man inte var så liten längre, det blev svårare att lära känna nytt folk, jag blev blyg, vågade inte ta upp plats. varför skulle jag upna munnen , när jag ändå inte hade nått vätigt att säga, ( jag var inte bortskämnda barnet som fick nya saker hela tiden.

Min första telefon var en samsung knapptelefon, som jag köpte själv som 16 åring- när vännerna jag hade tjatade på att jag skulle köpa telefon ( jag var stolt över det ) det var min egna telefon!.

alla i klassen pratade om nyaste sminket, kläderna på stan och nyaste modet ( jag hade typ noll koll på vad det snackade om) då ville jag hänga med i vad det pratade om, jag försökte sätta mig på datan hemma när jag fick min (1timme egen tid vid internett ) och kolla runt på klädbutiker, och försökte bli mer modemedveten, för att ha nått att komma med när tjejerna i klassen satt och pratade ( kännde mig så losst i allt det där)

kläder är kläder , och dom har man på sig, trivs man i det så har man det på sig. sålänge det är bekvämnt, vamnt, svalt och man trivs i det. jag var inte en av dom som syntes så mkt då, jag var inne i min period ( hitta mig sj) väm var jag, kännde mig mest osäker och felplaserad hela tiden. Jag bantade min första gång 7an,sommaren till 8 an. levde på 1 nudelpåse, 4 knäckemackor med gurka på 1 dag ( när jag kom tillbaka så hade jag brist på allt )

i 7 an färgade jag håret lila, för ja kände att det kanske stack ut lite och syntes lite, kanske nån skulle se mig på ett bra annorlunda vis. men nej, reaktionen på det blev bara - LILLLLLAAAA ! jag som var så stolt och nöjjd, den skulle tvättas ur effter 24 tvättar, ( skiten satt i mer eller mindre 5 månader ) och sissta måanderna va det inte fint..

jag tog ochså hål i öronen, på glitter! det bad mig tvätta ögonen med tvål och vatten- det slutade med att jag fick utslag, och dom vart ännu värre efter att det bad mig att köpa klorhexidin, ( balong öron dilux) svullna som tusan och det kliade sönder så fort det kom ett hårstrå på öronen, så jag hade toffs, lila hår och svullna öron som kliade till tusen ( detta gjorde ju inte mig till en mer självsäker person) blev ennu mer retad - japp hela högstadiet var inte någon danns på rosor!

men våran klass var inte den bästa på skolan heller ( alla fick ta mer eller mindre skit, spec jag och 1 tjej i klassen ( som slutade till 7an avslutning , har jag för mig )

nu måsste ja sova så jag kommer upp till jobbet imorgon, natt !

Likes

Comments

Nu skulle jag fortsätta på min berättelse.

Men jag vet inte hur jag ska fortsätta på den så jag börjar med nått i stilen detta har hänt och dessa tankar har slagit mig. lite snabbfakta om hur jag är som person och vad jag insätt på vägen.

vad har hänt sedan min Myalgi diagnos 22 agusti ?

ja vad har hänt, allt och ingenting. smärta är inte som förut, men orken är inte mkt bättre i perioder. Jag är inte lat- jag kämpar på trotts orken aldrig är på max hur mkt man än velat och försökt med mer koffein och varierad mat. dricker en celcius nu för att Orka hålla mig vaken. seg i bollen, men piggare än vanligt ( tog sådär 4 tim och bli typ folk då) kan förklara Orken såhär. tänk dig att du ska ha en stor fest med 20 personer, du stressar och fixar i turbo-tempo, du märker att du inte hinner med allt innan alla ska komma , så du ber dina två vänner att komma över och hjälpa-men dom dyker inte upp. i panik försöker du hinna med allt, och ist för 20 pers så kommer 100. tänk tröttheten där. och stressen som blir under festen då du försöker fixa och va med alla.

dagen efter -jag helt slut, vanligen krävs några dagar sömn så är man utvilad, men med myalgi är detta en vanlig dag, utmattad och var och varannan dag är segt, pgav att det känns som man vart ute och festa dagen innan ( utan alkohol)

och så ska man jobba / träna för att det är bra för myalgin, man ska orka hinna med att träffa alla, försöka orka med allt, komma ihåg allt, i en ganska luddig sitvation ( blir inte enklare när man har annat i huvudet heller ) som jag har... smärtan är inte allt för jobbig om ni frågar mig nu, ( haft krampaktiga känslor i vaderna , men det går att härda ut med, som sagt alltid nått som bråkar men hellre det än alla ställen, jag fick min diagnos myalgi med 18 av 18 smärtpunkter, alla har sina ställen, vissa färre, vissa fler, jag fick dom.första perioden var jobbig, jag kämpade som tusan i 6 veckor. min sjukskrivning, jag sim
mande 3 gånger veckan -tills att kroppen la ner på olika fronter ( för mkt simning iriterar huvudet ner till skulderbladen. alltså käkarna alla prickar där som krånglar, hallsmuskeln ,trapps.mm- perioden då gå inte fanns på kartan och cykla simma va det enda sättet som funkade för kroppen, hade för ont i foten upp till knät för att gå mer än 10 min- och det gjorde ont. ( den jobbiga myalgin satte verkligen spärrar för mkt, gå, och saker som diska skära kyckling hemma vart en tortyr, så visst jag har blivit bättre och klarar mig i vardagen inte lika begränsad.

nu till gårdagen

vad hände igår ?

kännslor?

tankar, och hjärnspöken?

igår vad jag och skulle bara göra en undersökning för magen.

tänkte mest att det skulle bli en jobbigare undersökningen än den jag gjorde, men det blev den enklare, tänkte inte så mkt mer me det.

har bestämnt mig för operation länge nu, jag har lärt mig leva med det, - haft det sedan 2010 och det är ännu kvar, men kom fram annat då med, 1 mina njurar hade högsta värdet, paniken i kroppen ( vad är det nu som ska skita sig, räcker det inte med myalgi ) tankarna snurrar omkring ... vad är detta? CANSER? ja det ploppa upp i mitt huvud,,....

varför?

för jag är en tjej med mkt fantasi, livrädd för canser, livrädd för allt som inte är normalt- alltså smärtor ( som jag lever med och respekterar imellanåt ) canser, alla sjukdomar- ja det finns mkt på lager, och med livlig fantasi så klart man börjar tänka runt allt,

får inte svar på måndag direkt, och det här med magen kommer ta tid innan jag får åka till sjukhuset å undersöka med större redskap- å i värsta fall en kamera ner i magen.. =/

tiotusen tankar och formuleringen blir inte ens hälften....

känner bara att livet är bra rörigt nu, mitt på allt håller jag på att ta upp mina gammla tankar som jag bestämmnt mig för att ta itu med.

för att bli en starkare Patricia. sluta lägga sån press på mig själv , sluta va så orolig, och rädd( svårt i denna röra ) bli en starkare.

min älskling sa igår nått som vände mitt huvud i lite mer bättre riktning idag ändå, jag är stolt över dig patricia sa han. och denna gång försökte ja ta in info också, som kuratorn sa- jag tar lättare in negativa saker än positiva , meniskan fungerar så ( på nått vis ) så ja försöker ta in det positiva också, annars är det för lätt att falla pladask, ja kämpar på !

nu är jag helt slut efter att försökt få ihop allt, men lyckades med hälften - blogga tar tid, suttit 1 tim för att få ihopp nått som folk kan förstå, ja min dyslexi gör att det tar längre tid. ( inget ja skäms för ändå)

ha en bra fredag och helg!









Likes

Comments

del 2

hade några saker jag ville tillägga på det andra kapitlet. under min 1 sjukperiod 2012 10 04 så hände mycket underligt, jag hade konstiga hjärtklappningar som jag inte kunde kontrollera, och mitt blodsocker var helt katastrof. jag kollade upp både diabetes och hjärtat. MEN nej inget fel på hjärtat och ingen diabetes.

vad var det då? jo ångest, nått jag inte förstod för än 2 månader senare. Jag är som person som kan tänka sönder mig och inte så konstigt tycker jag, att vara sjuk månad in och månad ut med stryp grepp och hjärtklappningar med helt sjukt konstigt blodsocker, plus att jag inte fick nån bra sömn, klart man blir helt förstörd

( men också musklera o speciellt käkarna, vissa dagar ville jag inte ens äta ( men eftersom jag är så förbannat envis så pina jag i mig )

vad mer nu då.. tiden gick... och efter mina besök hos bästa Eva ( sjukgymnast/ massör så blev jag sakta men säkert bra.

stryp greppet blev mer och mer lindrigt och kontrollerande. Jag tränade också igen efter att jag blev frisk. saker och ting gick bättre och bättre. och jag nådde mina mål med vikterna, det var några småvikter kvar som var mitt 2013 mål, men så blev det inte tyvärr =(

för er som inte vet så har jag tränat styrka( styrketräning) sedan 2010 ungefär, det är mitt intresse mitt 2 liv, där är det jag och mina vikter, det e mina mål, mina regler, mina krav. ( kalla mig tränings tokig men det gör livet underbart ) att känna smärtan av träningsvärk, att man puchar sig till sitt max, att känna sig stark, inte många som jag känner som helt förstår grejen ,men det är både terapi och avslappnande för mig. helt obeskrivlig lyckorus där.

å så gick dagarna igen och i juli 2013 fick jag problem med vänsterfoten, jag halta typ runt. en obeskrivlig smärta. Jag gick till sjukgymnasten ( det är bara en övebelastning) och bad mig och ta det lite lugnare på träningen.

jag hade lite svårt att hitta nån balans med jobb 8 tim, städar och springer runt, träna lugnare. jag det gick inte så bra, lungt är inte min starka sida ( nått jag fått jobba med denna period)

sedan gick allt bara utför...

orken va så sjukt dålig, jag trodde att jag blivit sjuk( hoppade träningen) poff så va andra foten förstörd och sakta men säkert upp till knät på båda fötterna.

och snabbt efter detta va mina handleder upp till armbågen helt förstört. torka bord med trasa kändes som jag skulle dö på mitten.

jag vart sjukskriven 3 veckor först sedan 3 veckor till. kom tillbaka till jobbet och jobbade 2 timmar dagen och det gör jag fortfarande.

på min sjukskrivning första 4 veckorna kämpade jag med promenader. Min första var på 10 min, halta å ville bara dö på marken, så IDIOTISK smärta. Jag kämpade på, den envise segrar nån gång ! nått jag alltid haft i huvudet sedan högstadiet då lärarna sa att jag INTE var dyslektiker, ( finns och fanns tydliga spår på dyslexi) fy tusan så jag kämpade med prov, test och allt.

tiden gick och jag kunde tillslut gå 30 min, en seger för mig i detta tillstånd=D hallilulija, va vare jag sa! den envise segrar igen! haha.

tyckte träningen jobb gick bra men man blir påmind om konstiga myalgi ofta.

det går att googla på fibromyalgi så hittar man mycket( samma som myalgi bara att fibro är permanent och myalgi kan man bli frisk från, chansen är inte så stor men det finns ändå chans- 6 månader/ eller 2 år.

olika symtomer

sjuk kännsla- temperaturen hoppar upp och ner, kokar fryser. Man känner sig hängig, som influensa utan feber. Man är sjukt sliten, känns som orken aldrig är med. jag räknade sj på det på brist på annat och göra ( vaknar jag 06 så tar det typ 3 tim innan kroppen kommer igång och man är VAKEN i kroppen och huvudet. sedan har jag lagom ork och jobba 2 tim, träna 1 tim ibland 1,30 lugnt tempo, 30 min stretching, hem och äta o möjligen 30 min promenad med jävla massa viljestyrka, deka i soffan. orken är inte som förut, jag hoppade nestan ur sägen förut och hade massa energi och vilja att promenera träna hårt och så vidare. Nu är man seriöst kroniskt trött, ALDRIG KLARVAKEN! känner mig ofta nyvaken hela dagarna.

förutom trötthet, sjuk känsla, dåsig,dålig ork, konstig temperatur så är det stel som tusan, knakig i kroppen, o-vig. ja googla på fibromyalgi så hittar man säkert massa info.

Att stå ut med smärta är inte min starka sida, jag inbillar mig att jag kommer orka för att jag vill bli frisk eller åtminstone känna att jag har ett liv förutom min sjukdom! Men med 18 smärt punkter så kan livet bli väldigt svårt ibland, ofta.

mkt har jag lärt mig av min vän som har fibro. tipps- träna aldrig till ditt max, små vikter. har tagit mig till en lite enklare sjuk period,

så nu orkar jag inte skriva mera. magen skriker efter mat.

Likes

Comments

hejsan!

det var inte igår som jag satt här! i vilken ända ska man börja med allt .....

i min blogg står det mkt om problem med läkaren, tandläkaren,( det var 2012 s problem, allt började med problem med käkarna och ett jobbigt tryck på halsen. Det var där allt började, alla problem och alla smärtor., även om det inte finns nått direkt bevis på att det var där allt startade, men det kan vara orsaken till min myalgi idag.

trycket runt hallsen startade 2012 10 04, minns denna dagen så väl. Sissta dagen jag jobbade på sundbyholm ute på gräsmattan med jonny. VÄLLDIGT HÅRT ARBETE.

tycket på hallsen ( som ett srtypgräpp) satte i månader, mitten av januari var det okej att hantera. tog mig 2 månader och få reda på varför jag mådde som jag gjorde, ( ja gav inte upp,envise jag) imellan allt detta hade jag ont i hallsen, musklerna ,käkarna, trappsen, nacken, skulderbladen..halsfluss, lunginflamation och förskylningar hela denna period. Effter allt detta känndes det som allt blev bättre, jag kunde hantera det ganska bra, mkt hjälp fick jag av killen jag träffade då ( tony som vart och är min pojkvän idag ) han lugnade alltid mig på nått sätt, det var mer hur han var och allämnt enkel, glad och possetiv som gjorde mig lugn än -vad han exakt gjorde. kommer fortfarande ihåg hur dåligt jag kunde må på dagarna och när jag sedan fick komma till tony,så försvann allt. ( jag kände mig hemma där väldigt fort, jag var alltid välkommen oavsett humör o värk.

min finaste tony kan få mig att känna dom där fjärilarna i magen fortfarande- sådär 7 månader och nån vecka sedan vi vart tillsammans <3

Likes

Comments








goa grejjen, ronny och ragge =)=)

mellanmåll -mumms =) kesella,jordgubbar, kakao, mellan-målsmuffins av mig själv =) mumms
ja o sanna =)ja o sanna.

flymm, nepp inte packad jag =) hade bara skojj =D 

Likes

Comments