Header

Livet, Lilla jag

Att få högsta betyg i fysik var överraskande.

Att få stipendium i fysik var något jag inte ens kunnat drömma om.

Att få uppleva två dagar i fysikens värld var något jag själv inte visste jag skulle älska.

Under mitt andra år på tekniklinjen läste jag fysik 1. Det var en kurs utöver det vanliga och hundra gånger jobbigare än de enklare kurserna i arkitektur där vi exempelvis skulle bygga en konsthall, sommarstuga och en park i ett datorprogram. Nörd som jag är har jag svårt att inte ge allt på varenda kurs så trots att detta inte var mitt favoritämne så försökte jag trots bristen på intresse ge allt. Resultaten på princip alla delprov var runt medel vilket jag hade svårt att vara nöjd med för jag ville ju som alltid nå toppen. Min lärare höll med mina drömmar och visste att jag hade mer att ge på kursprovet i maj.

Problemet var bara tiden, för att plugga fysik effektivt behövs nämligen ett flertal timmar och i maj kring dansavslutning var tid en bristvara. Alltså tillägnade jag varje ledig tid till att plugga fysik och matematik som även avslutades med ett stort kursprov. Det resulterade i mycket stress, mycket tårar och en fråga om allt slit skulle vara lönt?

Tur i oturen stukade jag foten en vecka innan dansuppvisning vilket ledde till en hel helg i fysikboken. Självklart skulle solen finnas där och försöka locka än ut i naturen men jag hade drunknat i fysikens värld. Jag hade gjort allt jag kunnat men efter jag lämnat provsalen var jag trots förberedelse besviken. Att vara våga nöjd efter ett stor examination är svårt därför brukar jag alltid övertyga mig själv att det gick dåligt för att sänka förväntningarna på resultatet. Så om jag var nöjd är en gåta.

Paniken när vi skulle få veta resultatet några veckor senare hemsk, jag såg lärarens besvikelse framför mig och ville bara sjunka hundra meter under jorden. Frågan är bara varför kraven på mig är oändligt stora för jag är duktig, jag är grym, jag var en av tre i klassen som fick A i fysik och matematik detta år. Snacka om glädjetårar. Men det tog inte slut där.

Tänk dig att komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov och första dagen sitta där i skolbänken igen och tilldelas ett stipendium i ämnet du trodde du hatade, ämnet du inte trodde du var begåvad i, ämnet du ansågs vara värd ett stipendium i. Jag och endast en till från skolan (!) skulle åka på Lise Meitner dagarna i november. Jag fattade ingenting men litade på tron min lärare hade på mig och anmälde mig.

Månader senare när dagarna närmade sig hade jag inga som helst förväntningar bara frågor. Var jag rätt person till att åka dit? Gillar jag fysik så pass mycket?

Tåget mot huvudstaden gick klockan sju och mot Albanova där evenemanget skulle hålla hus var jag påväg. Lise Meitner dagarna är två dagar fyllda av fysisk föreläsningar, laborationer, utställningar och möten mellan andra fysik intresserade studenter från hela Sverige. Första dagen bestod endast av massor av föreläsningar vilka handlade om datortomografi, solceller, partikel fysik, astronomi och materialfysik, vissa var sjukt intressanta där anteckningar blev rörliga och andra mindre bra då förståelsen för termerna genererade till okoncentration och gäspningar. Intressantast var partikelfysiken och astronomin. Andra dagen var det mängder av laborationer, bland annat vägning av elektroner som bilden nedan kan illustrera.

Att få möta så många olika typer av människor från hela landet var en upplevelse i sig för det var bara då jag insåg att jag själv har ett stort intresse i detta ämnet. När man livligt kunde hålla en diskussion om fysik och vidare studier vågade jag kanske på riktigt acceptera min passion? I skolan var det istället ett överflöd som suckade åt avancerade formler och gäspade när förståelsen för lagarna inte existerade. Att få umgås med människor som istället brinner för att försöka begripa sig på det omöjliga gör en motiverad att våga göra samma sak. Jag förstod nämligen långt ifrån allt på föreläsningarna men det hindrade inte mitt intresse istället ville jag drunkna i fysiken igen för att försöka fylla glappen och skapa nya frågor att besvara.

Drömmen om att bli arkitekt har jag haft länge, för att få leva på att designa hus, byggnader och städer och lägga grunden till människors liv vore helt underbart. Men att fundera över alla fenomens byggstenar, varför vi lever här i detta universum är mer intressant är någonting annat. Arkitektur i all ära men olyckligtvis måste jag erkänna att hemligt förälskad i fysik, i bosoner, neutroner, higgspartiklar och mörk materia. För vilket vanlig människa sitter och pratar fysik klockan elva en fredag och försöker göra ett arkitekturarbete samtidigt som tankarna glider iväg ut i rymden?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Livet

Detta år har jag försökt skriva nyårslöften som jag kommer ha nytta av men varierat de med roliga utmaningar som att ta en selfie varje dag vilket egentligen inte resulterar i någon drastisk förändring av min livsstil utan endast en kul grej som blir spännande att se resultatet av.

När jag författat detta mål har jag utgått från mina upplevelser under 2017, vad som fungerat och vad som behövs utvecklas för att jag ska må bra. Exempelvis insåg jag i höstas ett stort behov av inplanerade stunder att ta det lugnt och bara andas då jag ofta hamnade i svackor där jag inte längre orkade med någonting överhuvudtaget. Därutöver är de smarta mål, de är specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbundna vilket betyder att det är enkla att uppnå och därmed även enkla att utvärdera.

Mitt första nyårslöfte är att arbeta med min mentala hälsa för att undvika längre perioder av stress. Det innebär att jag ska tillämpa flera rutiner under dagen, en morgonrutin och en kvällsrutin. Morgonrutinens syfte är att jag ska prioritera frukost framför mina flätor, för i slutet av hösten skippade jag min gröt och tog en banan på tåget bara för att jag sov för länge och gjorde mig hellre fin än att erhålla en mätt mage. Därför ska jag försöka att först och främst gå upp tidigare för att först äta min gröt och sen fläta mitt hår, för att känna sig fin hjälper inte under fysiken när magen kurrar. Kvällsrutinen ska resultera i att jag lägger mig tidigare och inte ligger uppe hela natten och stressar över att jag inte kommer orka dagen om jag inte somnar nu. Till sist måste jag även planera in vilodagar utan studier och annat energikrävande för att istället åka i väg på äventyr med kompisar, promenera ute i skogen eller bara äta popcorn framför en serie.

Denna termin ska bli min allra sista danstermin och därför vill jag inte stuka fötterna eller på något sätt förhindra det faktum att denna termin ska bli den bästa. Jag ska börja springa igen och styrketräna oftare för att skapa variation i min träning och undvika irriterande skador och självklart rehabilitera min fot kontinuerligt under hela terminen.

Därutöver är det även sista året på gymnasiet, jag tar nämligen studenten i sommar och det vill jag också avsluta på bästa sätt genom att för en gång skull prioritera min mentala hälsa framför skolan. Under hösten märkte jag nämligen att jag inte fungerar i skolan om jag inte får träna för det är för mig terapi. Alltså för att försöka få höga betyg i mina favoritämnen ska jag inte plugga tills mörkret faller i hundrafyrtiosju dagar utan dansa och springa tusentals mil.

Utmaningar detta år är att ta körkort, börja gymma, lära mig skriva min namnteckning och slippa skämmas vid underskrifter, spara till en tatuering någon gång i framtiden och sist men inte minst utforska nya parker och naturreservat för min skog kan jag snart utantill.

Sammanfattningsvis vill jag detta år förbättra min mentala hälsa genom att äta frukost, baka kladdkakor, gå tills mina ben inte bär mig längre, dansa och sist men inte minst färga håret blått för variation är kul och när jag ändå har rosa varför gå tillbaka till normala hårfärger?


Likes

Comments

Lilla jag

Jag ska färga håret rosa för att jag är trött på att folk inte tillåts vara dem själva. Alla människor på denna jord ska vara likadana, det är mycket enklare. Individer ska vidare begränsas och formas enligt speciella normer för att passa in i samhället. Därför ska jag bryta dessa normer, krossa dem i små bitar och förinta dem tills inte ens kvarkarna i elementarpartiklarna finns kvar.

Blogginlägg 25 mars 2013.

När man förstår att drömmen har flera nackdelar än fördelar. Att drömmen om att färga håret pastell blått aldrig kommer bli uppfylld. Eftersom jag då måste bleka håret som sliter jättemycket,kommer mitt hår aldrig bli så bra kvalite igen, aldrig. Att bleka det och färga det blått är som att man äter godis som är gott just den stunden tills man mår illa, då man får utväxten & ens hår är jätte slitet och fult.

Frågade min frisör idag och sa att jag ville färga de blått och om jag skulle bleka de eller hur jag skulle göra och hon sa då: hela håret, är du galen? Då kände jag såhär - förlåt att jag vill vara annorlunda och kanske inte vill se ut som alla andra. Jag vill inte bara färga håret i brunt, blond, svart jag vill sticka ut och ha blått. Den kommentaren förstörde min dag fullständigt. För då kände jag hur de tog emot att jag ville vara annorlunda och kände hur fel de påverkar samhället. Förlåt att jag inte vill ha kläder som ser ut som alla andra att jag vill ha kläder som är lite galna & utstickande. Tack så mycket & förlåt mig.

Jag ville färga håret blått men kommentaren jag fick av en frisör stoppade mig och resulterade i att jag inte vågade.

Jag ska färga håret rosa för att jag strävar efter att bli annorlunda och älskar att motbevisa människor. Bara för att  jag är vuxen måste jag  tydligen släppa mina pastellpennor och byta ut de mot gråa stiftpennor vilket inte kommer att hända. Att försöka hindra mig från att vara mig själv är omöjligt för jag är redan förstörd. Mina väggar är ljusblåa och ljuslila, jag hade pastellfärgstema på varje arkitekturarbete i tvåan, mina anteckningsblock är fulla av blått klotter, mina naglar är rosa, mitt hår är fullt av flätor och samtidigt som jag är en artonåring pastell prinsessa är jag hemligt förälskad i fysik.

Jag ska färga mitt hår rosa denna gång för att jag kan. Jag har modet. Viljan och ingen jävla anledning att följa normer och försöka passa in.

Likes

Comments

Ur dagboken, Livet

Dagboksinlägg från den 31 december 2016. Sista dagen på förra året spenderas i en mysig liten stuga uppe i fjällen tillsammans med min familj och mammas sida av släkten. Det var sjukt skönt att komma bort och ut i de fria och få se lite snö efter en grön julafton. Jag hade mycket tid till att fundera och till att vila min kropp som var helt slut efter en vecka med intensiv träning så jag satte mig framför brasan och författade några mål för detta år.

Nytt år, nya möjligheter eller vad är det man säger?Jag har vanligtvis ett överflöd av nyårslöften så att jag glömmer bort det flesta efter nån månad. Detta år vill jag ha tre nyårslöften som jag aldrig glömmer, tre som jag dagligen ska sträva efter och tre jag ska brinna för att uppnå. Men hur ska alla mina viljor sammanfattas i tre konkreta mål? Så här, klockan ett mitt i natten första januari 2017 kommer en lång lista med saker jag vill uppnå och göra:

Jag vill..

1. ...bli vegan.

2. ...satsa allt på dansen.

3. ...fortsätta min springrutin.

4. ...börja gymma.

5. ..yoga och meditera mer.

6. ..bli bättre på att unna mig veganska godsaker

7. ..känna mig självsäker när jag pratar engelska

8. ..bli kär och älskad tillbaka. (mer en önskan tror jag nog..)

9. ..bli en elitdansare

10. ... börja ta körkort

11. ..lyckas bra på högskoleprovet.

12. .. få A i matematik

13.... bli självsäkrare under muntliga redovisningar

14... bli bättre på att leva här och nu och andas..

15.. kunna stänga av hjärnan på nätterna och sova.

16...ta hand om och lyssna mer på min kropp.

17... fortsätta älska mig själv precis som jag är.

När jag tittar tillbaka på dessa mål så är jag sannerligen förvånad över hur många jag faktiskt lyckades uppnå, trots att det aldrig sammanfattades till tre mål utan blev sjutton. Nu tänkte jag anta utmaningen att utvärdera dem.

Jag var nästan vegan hela året då jag inte åt mycket mjölkprodukter eller ägg men blev vegan på riktigt efter att jag bytte ut bregottet mot ett vegansk smör i september. Jag håller på att författa ett inlägg om varför just jag valde att bli vegan, ett val som jag sent kommer ångra, vilket bör dyka upp inom en snar framtid.

Nummer 2 är abstrakt och svår att definiera men jag skulle vilja påstå att jag satsat allt på dansen. I våras gick jag äntligen upp i guldklass vilket varit min dröm sedan länge. Men hösten blev inte lika rolig, i oktober stukade jag foten och gick på kryckor tills jag i november var påväg till dansen och vrickade till foten igen. I slutet av månaden fick jag dock äntligen dansa och trots alla träningar jag missat stod jag på scenen på dansuppvisningen i december och gjorde mitt allra yttersta. Sammanfattningsvis gick det upp och ner, ibland blev det helt misslyckat och ibland dansade jag på fluffiga moln.

Nummer 3 och 4 lyckades jag inte med för att vi fick nytt schema och då kunde jag inte längre springa på tisdagsmorgnarna innan skolan och därför hände det endast några hände bara enstaka gånger. Gymma försökte jag göra i Spanien men det var så tråkigt, jag vill att det ska kännas direkt att man tränar, att pulsen höjs, att andningen blir mer ansträngd och endorfinerna börjar flöda. Men jag får väl försöka igen då styrketräning hemma blivit något roligare.

Nummer fem och sex blev lika misslyckade för tiden räckte inte riktigt till efter skolan. Att baka gjorde jag endast till julafton och annars blir det mest torkad frukt, nötter, bananchips och mängder av mörk choklad.

Nummer sju blev däremot uppfylld, jag var på språkresa i somras och pratade engelska i hela två veckor och efter det vågade jag äntligen prata engelska utan att känna mig dum.

Jag minns inte riktigt vad jag menade med nummer åtta för jag har redan individer i min närhet som älskar mig för den jag är vilket jag är enormt tacksam för.

Drömmen om att bli elitdansare får jag nog släppa då dansterminen i höstas inte blev som jag tänkt mig och jag orkar inte längre försöka sträva uppåt utan ska försöka bli nöjd med att bara få dansa.

När det finns tid finns ingen energi och när ingen tid finns ingen motivation. Att ta körkort har jag bortprioriterat detta år, istället har jag dansat, pluggat, haft träningsläger i Spanien , fyllt arton i Barcelona , varit på språkresa , jobbat och varit helt upptagen att rehabilitera min fot. Men nu kan jag inte skjuta fram det längre, i sommar tar jag studenten och nästa höst börjar ett nytt kapitel i mitt liv och vart jag befinner mig vet jag inte.

Första gången jag skrev högskoleprovet gick det bra för att vara första gången men i höstas visste jag inte om jag skulle gråta eller skratta. Resultatet på det senaste var sämre än det första.. Istället tog jag fram mitt fysikprov och stirrade på mitt B tills jag förstod att jag är bättre på andra saker.

Nummer 12 trodde jag aldrig jag skulle nå, men jag lyckades trots att jag helt tappat hoppet efter nationella provet, få A och rankas som en av de bästa i klassen. Helt okej för en som är älskar matematik. Därutöver lyckades jag även få högsta betyg samt stipendium i fysik . Vilket år.

Nummer 13 uppfyllde jag efter en kurs i retorik. Innan avskydde jag att att prata inför en grupp människor, jag menar folk stirrar på dig, folk ska lyssna på dig och folk förväntar sig att du inte ska klanta till det. Men jag stod där en torsdag, veckan innan sommarlov och skulle hålla ett tal om tävlingdans och var nervös men redo. I början snubblade jag lite på orden men tillslut kom jag in i de och det blev plötsligt kul att stå där och uttala med egna ord och formuleringar om varför jag älskar att dansa. Jag uppnådde även ett A i både Svenska och Retorik trots att jag innan var en liten tjej som knappt vågade räcka upp handen. Allt är möjligt.

De sista löftena har jag i sista sekund uppnått. I våras var jag ett träningsfreak som pluggade hela tiden och unnade sig aldrig en skål med glass. I höstas vändes världen upp och ner och plötsligt låg jag i sängen med stukad fot och kunde inte träna på flera veckor. Det var ett rent helvete till en början då jag var van vid att träna sex dagar i veckan och jag har alltid haft svårt att äta om jag inte tränar. Träningen var även ett sorts terapi som gjorde att jag orkade plugga på all ledig tid vilket ledde till att när jag plötsligt inte kunde dansa orkade jag inte heller gå i skolan. Jag sjukskrev mig då och då. Fick panikattacker en gång varje vecka i flera veckor. Grät innan prov. Satt och stirrade in i datorskärmen istället för att jobba. Det gick upp och ner och ner och upp Jag var inte mig själv men erhåll viktiga lärdomar. Jag klarade tillslut av att leva utan dansen och lärde mig att livet inte endast kan förgyllas av träning, chokladbitar och glass är livet, att läsa är mysigt och att träffa kompisar är underbart. Jag vill tillbaka till mina träningsrutiner men jag har insett att jag faktiskt överlever utan dem också.

Likes

Comments

Dans & Träning

​Detta är ett inlägg från i höstas som aldrig publicerades men det passar ganska bra just nu då jag bara för någon vecka sedan råkade vricka till foten igen. Den börjar bli bättre, svullnaden börjar gå ner och jag kan äntligen börja köra lite balansövningar. Men att springa vill jag vänta med därför blir det mest styrketräning nu. 

När man suttit framför skrivbordet så gott som hela dagen och nöt in engelska glosor, bevisat matematiska påståenden och färglagt historia anteckningar går ögonen tillslut i kors och tänka blir en företeelse jämförbar med ett marathon lopp. Då sätts då träningskläder på, yoga mattan rullas ut och musiken sätts igång. Egentligen vill man bara lägga sig ner i sängen och sova, dricka varm choklad och bläddra igenom alla konstiga bilder som finns på Instagram. Men trots det så står man där och försöker klura ut vad man ska hitta på idag för att få musklerna att skrika efter syre, svetten rinna och världen och alla dess små irriterande ting försvinna för en stund.

Jag föredrar konditionsbaserad träning framför styrka dels för att jag älskar att man på så kort tid som möjligt kan bli helt slutkörd. Jag hatar att gymma, det går så långsamt och det känns som att man behöver köra så länge för att ens bli andfådd. Sanningen är dock den att jag känner mig obekväm med vikter, jag kan köra massor av armhävningar och stå länge i planka men med vikter känner jag mig så liten, svag och obekväm.

Men nu när foten inte är helt återställd vågar jag inte träna lika mycket kondition som annars vilket gör att styrka det enda jag kan komplettera dansen med för tillfället. Idag körde jag på med lite vikter, kände musklerna bränna och pulsen öka. Det var kul. Oavsett om mitt mål inte är att kunna lyfta sjuttiotvå komma nio i vad man nu vill, vill jag bygga upp min kropp för att bli mer självsäker och framför allt försöka undvika skador i framtiden.

Styrketräning är väl inte min grej, men det funkar för träningsvärk och ett piggare sinne är det enda jag behöver just nu.


Likes

Comments

Resor

Skiner solen lika starkt som den gjorde i somras?

I Brighton under min två-veckors språkresa gick jag inte endast ändlösa promenader i staden, fann veganska butiker med hummus chips, hallonlakrits och mintchoklad utan jag utforskade även naturen, dess blommor, träd och horisonter. Jag började med the Undercliff walk där jag och min kompis egentligen hamnade av misstag när vi strosade runt och pratade om allt från att vi hatar potatismos till att vi båda egentligen är så otroligt blyga att vi förundras över det faktum att vi aldrig slutar prata. När vi kom dit förälskade vi oss i miljön - där bilarnas motorljud tonat bort, de stora husen blivit små med gröna spets balkonger och bilvägen förvandlas till en liten insjö med båtar. Husen försvann och havet tornade upp sig framför oss, tidvattnet var nere så vi gick på havsbotten på dess stenar och hela tiden överraskades av vår balans som aldrig lät oss ramla.


När tempot hade blivit för långsamt och vi såg hur kort sträcka vi äventyrat på de hala stenar gick vi upp på stigen och såg havet från dess riktiga perspektiv, ovanifrån och under den kala klippan som skyddade oss från stadslivet bakom. Till och med tidsuppfattningen försvann där vi vandrade och berättade om våra liv så tillslut insåg vi att vi skulle behövde vända om vi få chansen att mätta våra magar i tid innan vi blev så trötta att vi inte orkade gå tillbaka. När vi sedan lämnade havet och klippan vi då bestigit mot närmaste café såg vi hur tidvattnet fångat spåren av våra steg på havsbotten.

Att två veckor var för lite för att hinna utvecklas i engelska har jag nämnt men det var för lite även för den upptäcktsresande jag. Så sista dagen, när vi fått våra diplom, kramat om våra nya kära vänner och förvandlat skoltiden med C2.2 till ett minne för alltid, tog jag bussen till en ställe jag länge önskat att se med egna ögon. The Seven Sisters, sju eller egentligen åtta kullar som ligger direkt efter varandra. Bussresan tog omkring en timme men väl där var himlen fortfarande blå och solen sken. Jag var ensam så hade ingen aning om var jag skulle gå men följde första bästa stig och välkomnades av fåren i hagen bredvid mig. Det var ganska mycket människor som delade stigen med mig men det flesta gick tillbaka och desto längre jag gick desto färre blev tjejerna i fina klänningar och klackar som bara skulle åka hit för att ta fina foton att lägga ut på instagram. Jag fotade också en massa men eftersom kameran aldrig kan måla av den bild ögonen mer rätt färger ser så visste jag att det var bra att bara njuta av ögonblicken där också, låta vyn memoreras i glädjen som uppenbarade sig på mina läppar.

Jag möttes av vinden på toppen, den oslagbara utsikten och bristen på människor. Varför att hoppa ner för klippan en nästintill obeskrivligt önskan är det på grund av lockelsen att se horisonten från alla olika perspektiv när man faller? Självklart var jag inte ens nära att falla för vyn var helt oemotståndlig däruppe, om man redan är kär i popcorn går man ju inte på att popcorn i en annan smak kan vara godare, man är nöjd.

Det gick upp och ner, upp och ner och upp och ner gick jag och log för mig själv. I backarna brände det i benmusklerna och man tvingades gå zick zack för att inte andan i halsen skulle få en att rulla ner igen. Sedan kom nedförsbacken där zick zack var nödvändigt för att inte snubbla på sina egna fötter och rulla nedåt och missa utsikten från det speciella perspektivet. Att gå i det naturreservatet var underbart, jag tänkte på absolut ingenting utan lät huvudet registrera allt jag gått igenom dessa två veckor - minnas skrattattacken som obehindrat uppstår när folk bestämmer sig för att säga hur mår du på svenska, leenden man delat med individer man precis träffat, tårarna när man kände sig ensammast på jorden, kramarna hej och hejdå, svordomarna på andra språk, hoppandet vågorna överförde på vår kayak, tystnaden som skrek i öronen, att dansa nykter med personer man knappt känner och kanske också de nya kunskaperna i engelska. Sammanfattningsvis så kunde jag där jag satt på den åttonde kullen och läste Me before you intyga att denna språkresa varit bortom förväntan. Jag som trodde jag hoppade ner från en klippa till ett hav med farliga vågor stora som hus när jag egentligen bara gick en promenad till en sagolik värld full av popcorn, vattenmelon och choklad.

Likes

Comments

Ur dagboken

December är en månad jag associerar med fika för alla dessa söndagar, första, andra, tredje och fjärde advent är väl inte fulländande utan en lussekatt? Dagboksinlägg 14 december 2016

Varför har ordet fika en negativ influens för mig? Är det för att den inre bild jag möts av är på feta gräddiga bakelser, sockriga småkakor och annat som i min värld stämplas som något jag inte får äta och under kategorin onyttigt. Jag skulle då vilja ifrågasätta varför min definition av fika är som den är?

För det första ställs jag ständigt framför en oundviklig ångest när livsmedel med ett överskott av sockerarter och fett nämns pågrund av rädslan jag alltid haft, som jag alltid kommer få leva med. Rädslan för att bli tjock som om lite mer fett på magen påverkar min personlighet. Det är så absurt. Det är så löjligt. Det är så fel. Ärligt talat så tror jag inte att en kanelbulle kommer att försämra min träning, istället är jag innerst inne rädd för att det kanske inte bara blir än. Då äter jag hellre ingen och lever mitt liv med tron att jag inte gillar det. Sanningen är den att jag nu efter flera år i förnekelse över smaken av onyttigt inte vet om jag inte äter det för att jag inte gillar eller för att jag inte vill.

För det andra behöver inte inte fikabord vara likadant som bilden jag målat i huvudet. Det kan vara veganska kokosbollar, morotskaka, bönkladdkaka eller mörkchoklad om man vill. Därutöver är syftet med fika att unna sig, skämma bort sig själv och äta det man vill ha för stunden. Jag är sämst på att fika men det kan jag bara bli bättre på det om jag förändrar min definition av fika.

Snart ett år senare och jag är forfarande personen som nästan aldrig fikar, jag äter nästan aldrig ens nyttigare alternativ och jag äter nästan aldrig snacks på fredagskvällarna. Det sistnämnda är dock nog mest för att jag lagar så god middag och inte har plats för något mer i magen.

Men när jag pluggar är fika i form av torkad frukt, mandlar, mörk choklad och bars ett måste hur ska man annars orka fokusera och försöka begripa sig på lutande plan?

Likes

Comments

Resor

I somras var jag på språkresa i Brighton, där vi under två veckors tid gick i skolan måndag till fredag, pratade engelska, pluggade grammatik i brottsliga sammanhang, diskuterade och jämförde politiken i våra hemländer (och jag skämdes för hur dåligt påläst jag är om mitt eget land), utvecklade vårt vokabulär i psykologins värld, hade rättegång och utförde yoga. Att gå i skolan på sommarlovet var därför inte så jobbig för här lärde vi oss saker på ett annat sätt - vi jobbade mycket tillsammans så man slapp oroa sig för att ens svar fel inför genomgången och hade o öppna diskussioner där man både fick lyssna, anteckna och utveckla sin muntliga förmåga. Samtidigt som man vågade prata med nya människor, för så fort man satt bredvid någon man inte hälsat på tidigare påbörjades en diskussion och i slutet av lektion hade man plötsligt en ny vän. Visst det var ibland omöjligt att förstå engelskan med ett franskt uttal och man fick många gånger oavsett hemspråk säga åt personen att repetera och ibland snubbladeä även jag på orden likt att man ibland snubblar på sina egna fötter men det är bara att finna balansen och fortsätta gå igen.

Jag blev inte så bra som jag hoppats på engelska men jag vågade äntligen prata engelska utan att tänka på vad andra skulle tänka om jag sa fel eller om orden jag sökte tog en evighet att hitta. Därutöver må jag ha varit bedrövlig på att plugga men det fanns ju solen som lockade, myskvällar vid stranden, veganska restauranger att upptäcka och pengar att spendera på gulliga pandakoppar. Jag hade ingen lust att sitta inne i min stora säng när det omtalade typiska Englands vädret aldrig inträffade så istället gick hem från skolan, tog omvägar och hittade hus i alla regnbågens alla färger. Istället för att mata in grammatik i huvudet gick jag runt i staden och tänkte på absolut ingenting. Lät huvudet vara lika tomt som den blå himlen ovanför mig. Det hände en gång att jag satte mig vid stranden och skrev en tidningsartikel om ett brott men det var bara för att middag smakade godare vid stenarna med muren mot min rygg, havet framför mig och fiskmåsarna som sällskap. Artikel blev inte bra men mangon var god.

Annars så var jag helt värdelös på att plugga, men att gå i skolan på sommarlovet är inte helt optimalt, jag lyckades inte ens få hundra procent närvaro (jag orkade inte gå på en föreläsning när alla mina kompisar slutat) och jag fick sämre resultat på slutprovet än jag fått vid första provet. Att jag blev en annan person i Brighton är ren fakta, förhoppningsvis är jag tillbaka som nörd i skolan nu i höst, förhoppningsvis är jag bra på att plugga, förhoppningsvis vågar jag också prata engelska.

Likes

Comments

Ur dagboken

I september publicerade jag ett inlägg (här) om hur lätt jag blir kär (eller får en crush?) och bara två månader senare så faller jag nästan för en kille igen men detta gång tänker jag efter och efter lite fundering var han inte min drömkille iallafall.. Dagboksinlägg 28 november 2016.

Jag frukar för att bli förälskad i dig men å andra sidan verkar du helt underbar. Jag vill inte falla för dig och låta dig uttnyttja min svaghettill dig. Jag vill kunna stå på mig, vara självständig och kunna leva utan dig. Sanningen är att jag har en rädsla för att du inte ska fånga mig när jag faller eller att du helt plötsligt släpper mig och låter mig krossar i tusentals bitar.

Att lita på dig är ett måste, att kunna säga ifrån när det känns fel och inte ha bortförklaringar för att jag sagt eller gjort någonting är en nödvändighet för mig. Jag vill kunna ge men samtidigt få tillbaka lika mycket. Du ska kunna stötta mig i mina val och acceptera mig för den jag är. Vi ska kunna prata i timmar utan att vi båda viker undan blicken och låter stämningen bli stel och konstlad. Jag vill att du ska vara ärlig mot mig och säga vad du tycker även om det ibland inte känns rätt. Du ska vara som en bästa vän. Vi ska ha saker gemensamt och kunna utöva våra intressen tillsammans. Parallellt som vi accepterar våra olikheter och är öppna för andra möjligheter. Att offra tid för varandra och lägga energi på oss är viktigt för mig trots att jag själv kan ha svårt att göra det. Jag vill kunna presentera dig som min, vill bli ompysslad och kysst när jag minst anar det. Vi ska kunna umgås ofta men också ge varandra tid för oss själva och med våra respektive nära och kära. Jag vill kunna älska dig och bli älskad tillbaka och sist men inte minst uppmärksammad och sett bland folkmassan på jorden.

Dagboksinlägg 30 november 2016

Detta fungerar inte. Jag orkar inte. Jag vågar inte. Jag vill inte göra om samma misstag. Jag klarar inte av att få mitt hjärta krossat igen. Att bara köra på och se vad som händer har jag inte mod till. För tänkt om fasaden ramlar ner och jag får se att det inte döljer sig riktiga känslor där under? Tänk om all tid och energi jag lagt ner på dig bara går upp i rök. Jag har ingen lust till att sitta här om en månad och ångra allt jag offrade till dig. Man kan säga så många snälla saker bakom en skärm utan att mena det överhuvudtaget. Du kan sträcka dig efter min hand, få mig att tro att du ska fånga mig för att sedan släppa taget och låta mig falla. Killen var sjukt snäll men hur kan jag veta om det är äkta. Jag känner dig knappt och du känner inte mig bara för att du gått igenom mitt instragram feed. När du ger mig sådana komplimanger blir jag tacksam men vågar inte riktigt ta emot dem. När folk säger att du har snygg kropp, vad ska man säga då? Jaha, jo och du har fina ögon. Sen går inte att säga att jag har fin personlighet om du inte känner mig, det är bara fel.

Jag kommer inte vara lika öppen med dig längre, jag vill inte chansa och falla pladask. Det kommer inte fungera att vara beroende av dig. Jag kan inte kolla på mobilen jämt och ständigt i väntan på svar från dig. Femtio kronor tar jag från mitt sparkonto till den där fina tröjan om jag inte börjar kika honom från och med nu. Deal.

Jag hade börjat chatta med en kille jag senare denna sommar skulle träffa på en språkkurs i England och ja det var verkligen han bakom skärmen, vi råkade nämligen hamna i samma klass. Det tog några dar att våga säga hej men senare när vi försökte prata klickade vi inte ens som vänner. Allt blev bara jätte fel. Överraskande nog blev jag inte kränkt överhuvudtaget, jag kände mig lättat, jag slapp tänka på honom, jag kunde äntligen leva lite. Ta en cykel. Cykla och bara virra runt.


Likes

Comments

Livet

Det löser sig

Du klarar av

Att resa dig upp

Du klarar av

Att se dig själv i spegeln

Du klarar av

Att gå vidare


Det går att

Att andas

Det går att

Blicka framåt

Det går att

Le

Trots tårarna

Stressen

Tröttheten som dunkar i handlederna


Anledningen bakom detta kaos kanske inte existerar

Du må vara fast i en labyrint utan slut

Det finns bara en lösning. En utväg. Ett svar.


Det finns inget slut

Men det finns en början

Om du bara vågar

Vända dig om

Öppna ögonen och

Se monstret i ögonen

Om du vågar

Drunkna i dina egna tankar

Utan att tappa kontrollen

Utan att falla över kanten

Utan att fångas i ett alternativt universum

Då kommer du förstå uppkomsten av detta kaos

och inse att det löser det sig


Slå näven i labyrintens betongväg

Hitta din egna väg ut

Strunta i allt och bara för en stund

Le

för enhörningar finns på riktigt


Likes

Comments

Från artonde november tvåtusensjutton

I en månad har jag längtat efter denna dag. I flera veckor har denna dag varit det enda som motiverat mig framåt. Idag var jag livrädd att stuka foten igen. Nu känner jag alla känslorna på en och samma gång för att äntligen få dansa var väldigt, väldigt kul.

Jag överdriver inte när jag säger att tävlingen varit en av mina få motivationer den senaste månaden. Efter att jag stukade foten i början av oktober så vändes världen upp och ner och plötsligt fick jag dag ut och dag in kämpa för att hålla leendet på plats. Allt blev jobbigt - att kliva upp på ur sängen, gå till skolan, arbeta på lektionerna och vara den glada färgstarka tjejen med flätor och pastellfärgade kläder som jag brukade vara. Såklart upplevde jag utöver tårar även underbara stunder men jag hamnade i svackor hela tiden. Att tänka var ibland helt omöjligt och då låste jag in mig på skoltoan i hopp om att ingen skulle märka att jag sakta föll i små bitar. Jag behövde få dansa, träna, svettas och släppa loss vilket jag tillslut fick chansen att göra, en vecka innan tävlingen. Tänk att sakta känna att du drunknar och så plötsligt hittar du till vattenytan och kan andas igen.

Dagen innan kunde jag inte fokusera på något annat än dansen. Jag försökte plugga men det var svårt att tänka på fysik när huvudet var fullt av förväntningar, tankar och drömmar om morgondagen. Tillslut gav jag upp satte på musik i högtalarna, spridde ut smink omkring mig och började applicera eyeliner och guldfärgad ögonskugga samtidigt som jag sjöng kareoke och hoppade runt i mitt badrum. Något övertaggad, trött och sjukt nervös somnade jag senare på kvällen för att vakna några timmar senare för att återspegla sminket från gårdagen. Jag brukar vanligtvis bara ha mascara så att se mig själv i lösögonfransar, eyeliner och lager av ögonskugga var överväldigande. Undra hur många selfies jag tog under dagen?

Plats på tävlingen i Örebro klockan var vi vid nio men som vanligt när man är vuxen och i högsta klassen på regionstävlingar får man vänta ett par timmar tills ronden startar, närmare runt sex timmar. Att fördriva tiden på en tävling är dock roligare än flera timmars håltimme i skolan då man kan leka hejarklack och bli peppad av dansare som verkligen glänser på dansgolvet. Tävlingen började med hiphop som min lillasyster tävlar i och henne är det extra peppande att beskåda eftersom hon är så cool i sina två knutar på huvudet när hon glider runt och freestylar framför domarna.

Samtidigt gick jag även runt och oroade mig över min fot som olyckligtvis just precis denna lördag, börjat göra ont. Jag värmde upp tusentals gånger, försökte slappna av och vågade mig på att hoppa hoppen lite när det bara var några ronder kvar. Jag var super mega nervös. Jag var helt övertaggad. Jag var så redo på att få gå ut på golvet och dansa. På dansgolvet var jag helt galen, lycklig och helt euforisk. Sedan när jag gick av golvet ville jag bara sjunka genom golvet och försvinna för en stund. Allt blev för mycket, alla känslor på en och samma gång. Med det var kul, riktigt kul.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allt är bra

Fortsätt gå framåt

Allt är som det ska

Släpp inte leendet på dina läppar

Allt är utmärkt

Tappa inte fokus

Allt är bra. Okej?

Måla över sorgen med rosa nagellack

Allt är ok

Göm ansiktet bakom håret

Allt, Allt precis allt är helt okej

Sluta skaka

Det blir bra

Sluta låt allting snurra runt omkring dig

Det blir okej

Tappa inte kontrollen

Det går över

Andas

Det löser sig

Nej

Ge upp

Spring härifrån. Göm dig

Innan någon märker

Att du inte är okej

Innan något uppfattar

Att du inte orkar mer

Innan någon ser

tårarna som faller nerför dina kinder

Det löser sig.

Okej?


Likes

Comments

Minns sommarens händelser, resan i england och tårar som föll.

Jag minns balen i nian mest som en jobbig upplevelse. Massor av människor samlade på ett ställe - hundratjugo ögon som fascinerades av alla fina kostymer och klänningar, sextio höga klackar som sjönk ner i gräset och kamerablixtar som förvandlade verkligheten till minnen. Jag får panik när jag inte har kontroll, när jag inte kan kontrollera och registrera individernas runt omkring mig handlingar och när jag har tappat kontrollen över vad som egentligen försiggår. Jag är instängd i en boxningsring där jag har förlorat min förmåga att förutse möjliga rörelser hos min motståndare och jag är fångad i det faktum att jag kommer förlora. Trots att verkligheten är en solig kväll och en folkmassa som socialiserar sig i parken har jag svårt att koppla av för fjärilar susar omkring mig, solen bländar mina ögon och människor tränger sig närmare likt fåglar runt en brödbit. Det kan därför bli så att jag står där på fotot men i verkligheten försöker jag styra ett skepp genom en storm, men än så länge var vinden hanterbar. Det är när musik dundrar ut ur högtalarna och folk börjar dansa som allt blir suddigt och skeppet blir omöjligt att styra. Allt börjar snurra och jag vill bara hem.

Det har inte bara hänt en gång utan händer så gott som på varje stor fest jag varit på så att jag i ett främmande land anmälde mig ensam till Beach BBQ var helt absurt. Jag var på språkresa i England och tänkte att jag vill hitta lite fler kompisar än de från min klass och trodde att jag skulle överleva ett hopp från en hög klippa genom att blunda för havet nedanför. Att vara ensam är något jag uppskattar men att vara ensam i en grupp är långt ifrån samma sak för i detta fall syns det att du är ensam. Du är en rosa kanin bland massa bruna och vita. Jag försökte verkligen acceptera min roll och det gick bra till en början genom att istället för att rikta min ögon åt mig själv och min förskräckliga ensamhet, iakttog jag individerna runt omkring mig - fascinerades över fina kläder, fängslades i människors sätt att uttrycka sig och tyckte synd om alla som missade chansen att lära känna mig. Sedan när jag samlat på mig en riklig mängd med mod gick jag fram till första bästa picknickfilt och frågade om jag kunde sitta med dem. Direkt blev allting väldigt stelt men jag fortsatte försöka hålla samtalet igång, försökte förstå mig på de andra kaninerna. Stämningen förvärrades och deras tystnad skrek åt mig att sticka härifrån så jag tog första bästa chans och lydde deras outtalade krav.

Plötsligt blev jag ensammast på jorden. Jag hade ingen jag kunde prata med, jag hade ingen här som kunde förstå orden som mina ögon avbildade och ingen här som kunde hjälpa mig kontrollera min känslor som höll på att bränna ner fasaden jag kämpade med att upprätthålla. Elden skapade brännmärken på mina kinder och där jag satt i trappan såg ingen att jag höll på att fatta eld. En tanke dök upp i mitt huvud mitt i allting och i hopp om att släcka elden ringde jag till en kompis i Sverige och lät alla känslor förvandlas till ord för jag visste att hon skulle förstå att hon skulle uppskatta mig som den rosa kanin jag var.

En vecka senare träffade jag en kompis på en kayakutflykt, hon skulle gå på fest på en club i stan, inträdet kostade femton kronor, hon verkade snäll och jag tapper. Det hade varit en jobbig dag, jag skulle hem om två dagar, varför inte hoppa från klippan igen? Klockan elva täckte stjärnor natthimlen och i kön in var perfekt trots skyfallet som hälsade på och de faktum att vi nästan aldrig fick komma in för att hennes kompisar var trevliga och mysiga där det stod och lärde sig sjunga Despacio med korrekt spanska. Jag vet inte varför jag inte fick panik över att jag tappat kontrollen, över att jag inte visste var motståndaren skulle slå härnäst, men jag brydde mig inte. Jag tänkte inte alls. Vi dansade loss, sprang runt som små flickor hållande varandra i handen från killar som var alldeles för på och njöt av stunden - att strunta i allting och bara dansa ensamma i boxningsringen. Kvällen var fantastisk och himlen var blå.


Likes

Comments

Vintern börjar närma sig med stormsteg men jag promenerar tillbaka och minns sommaren och min språkresa i England.

Att säga adjö till mina föräldrar på flygplatsen, att stolt visa upp pass och flygbiljett och ensam ta sin pick och pack och gå ombord ett plan till ett främmande land var bland det outhärdligaste, jobbigaste och coolaste jag varit med om. Plötsligt växte man några centimeter och kände sig som den artonåring man faktiskt var och gjorde något som man i dagar innan fasat för, för plötsligt finns ingen vid din sida som kan hjälpa dig, det var du och endast du själv som nu i denna stund tvingas ta egna beslut och välja vad du ska ha till frukost.

Flygresan var bara cirka två timmar så jag hade endast hörlurar och dagbok med mig i handbagaget, men när jag skulle försöka förvandla mina känslor till ord så blev allt bara fel, orden nådde inte ut till pennudden och blev som en målning utan färg. Eller nej jag var så förvirrad att jag blandade ihop färgerna - rosa blev blå och lila blev orange.

I detta ögonblick är jag på väg till Brighton. Jag är på planet till London, blickar ut i de lilla ovala flygplansfönstret och ser ett oändligt antal fluffiga moln. Molnen hjälper mig att lugna ner mig och synen av den blå himlen hjälper mig att inte få panik, hjälper mig att andas och njuta av stunden. Likt flygplanet lämnar molnen, hav och land bakom sig struntar jag i tankarna som ger mig ångest över de faktum att jag från och med nu inte har kontroll över framtiden. Jag kan inte förutspå vad som ska hända härnäst och resultatet av mina handlingar är utom kontroll. Det enda jag kan göra är att andas och vara öppen, inte försöka övertänka, ta ett steg i taget och bara göra allt jag vill.

Rätt som det var var jag framme, hittade min transfer och några timmar senare anlände jag till min värdfamilj. Jag tvingades prata, tänka och leva engelska något som jag innan aldrig vågade för det känns som när jag pratar engelska övertänker jag varenda stavelse och orden kommer ut i fel form och färg. Men nu under två veckor tvingades jag prata och strunta i att gult är fult.

Jag tilldelades ett rum med en garderob, en tv jag aldrig använde och en säng stor nog för mig att ligga raklång åt båda hållen där jag spenderade många timmar i att plugga, läsa och bara sitta med en stor kopp te och ta in allt jag sett och gjort.

Under de allra första dagarna promenerade jag bara runt och staden, såg butiker jag vill gå in i och blev även kär i stadens hus med dess olika färger. Det var som om varje hus var målad med sin ägares favorit färg, som om det symboliserade individer med egna personligheter och som förstärker identiteten i hela Brighton.

Att ge mig av ensam var svårt, men så värt det för att kunna välja själv hur långt man vill gå för att hitta regnbågens alla färger, om man vill gå på fest med personer man nyss träffat och vem man vill vara för att kunna bli annorlunda och cool som de gula huset.

Likes

Comments

Denna sommar spenderade jag två veckor i Spanien på en Camping i närheten av Tarragona och trots att jag hade sällskap av min familj, Mormor och Morfar och några från mammas släkt så började jag efter bara några dagar känna mig rastlös. Jag är ingen person som klarar av att ligga på stranden i flera timmar i sträck.

Dagboksinlägg från den 3 juli 2017

Jag kan inte sitta still. Jag mår dåligt av att sitta still. Bara tanken av stillasittande skapar en panik inom mig. Vilket gör att denna resa både varit helt underbar men även väldigt påfrestande för mitt psyke. Tid har varit ett överflöd alltså har timmarna i mitt eget huvud blivit alldeles för många. Jag faller då och då tillbaka till den trasiga flickan jag en gång var och börjar undra om jag någon dag kommer bli av med demonerna inom mig. Det har funnits stunder jag varit överlycklig men också ögonblick då jag fått kämpa för att dölja paniken inom mig.

När jag tränar, låter jag kroppen arbeta och huvudet vila. Jag är inte längre instängd, jag är fri. Det är på så vis terapi för mig, det är en nödvändighet, det är ett måste för min överlevnad. Ibland blir det för mycket och jag glömmer bort vem jag är. Jag fastar i tanken att jag måste träna varje dag och äta nyttigt för att må bra. Jag fastnar i den felaktiga spegelbilden av mig själv. Jag fastar i ångesten och tror att några chokladbitar, en pizza, ett glas iste eller en vilodag kommer förändra min kroppform. Förändra vem jag är.

Demonerna som skriker det till mig kommer aldrig försvinna, det är ett faktum. Jag kommer att varje dag, varje minut, varje sekund få kämpa för att övervinna dem. Vissa dagar är jag svagare, andra starkare - Igår ville jag bara lägga mig ner och sova för att komma undan dem. Jag var övertränad och helt slut. Snurrig och trött. Jag hade tappat bort mig själv. Min identitet var som bortblåst. För en stund glömde jag att jag är så mycket mer än min kropp och mina prestationer, så mycket mer än tjejen som är känd som ett träningsfreak.

Det är okej att vila och att äta en hel chokladkaka. Jag får inte låta träning ta över mitt liv, det är endast min terapistund. Bara för att man ibland faller tillbaka och råkar träna lite för många pass betyder det inte att jag faller enda ner till botten. Jag slår i klippan, vaknar upp ur transet och inser att jag inte mår så bra. Livet går vidare, res dig upp, bli starkare och börja springa igen. Varje dag bjuder inte på småkakor och saft ibland får du en stor kopp med starkt kaffe (förlåt kaffe-älskare).

Allt som allt har denna vistelse varit lärorik med all arkitektur, fantastik med all god mat, sol och stunder där du hoppat av glädje men också enormt nyttig för framtiden då jag lär få möta större och tuffare utmaningar.

Så var beredd, ställ dig upp och le.


Likes

Comments

Med inspiration från ett dagboksinlägg från i torsdags

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill hoppa upp och ner. Trotsa tyngdlagen och flyga runt jorden på några sekunder. Jag är som ett liten barn på julafton när de första snöflingorna faller och förvandlar världen till en vit dröm. För känslan inom mig är underbar, fantastisk och helt obeskrivbar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I en bergodalbana utan slut lever jag, det går upp och ner konstant. Just nu är jag överlycklig och kan inte sluta le. Att jag bara för några timmar sedan var ett ensamt regnmoln på en blå himmel är inte relevant. Det viktiga är att just nu skiner solen, just nu är allt okej, just nu kan jag andas.

Att få dansa i idag var allt som behövdes för att få ihop pusslet som sedan länge varit i oordning. Lyckan att äntligen på riktigt få utöva de magiska rörelserna som målar himlen i rosa nyanser. När jag får dansa blir allting bra. Det är som att vikten på mina axlar upphör att existera och att jag plötsligt kan flyga ifrån allt oväsentligt på denna jord.

Nästa lördag ska jag tävla, oavsett vad ska jag åtminstone försöka. Jag förtjänar att få stå på dansgolvet och glänsa då det senaste månaden har varit alldeles för påfrestande. Det har varit en kamp att behålla motivation i skolan, vissa dagar har det varit omöjligt att inte fasta i sina egna lilla värld och låta allt utanför förfalla i små bitar, men hela tiden har jag fortsatt gå och drömt och den dagen då allt bara sådär löser sig. Då man plötsligt vet vad man hela tiden kämpat för. Dagen är då jag känner sig väldigt tjusig i lösögonfransar, skimrande dräkt och eyeliner on point och med ett genuint, stort leende intar dansgolvet för att visa vad just jag går för. Den dagen kommer, snön faller och jag flyger.

Likes

Comments

Denna sommar hade jag turen att fylla arton år i Barcelona vilket inte var något jag hade kunnat drömma om. Bara att ta tåget dit var en upplevelse där vi satt högst upp och tittade ut över såväl balkonger där folk satt och cyklade på motionscyklar, stränder där folk passade på att bada näck, klippor och horisonter. Jag försökte ta en bild över havet men eftersom vi åkte igenom tunnlar då och då så missade jag ständigt och hela familjen satt och skrattade utom jag som tog en klunk av mitt iste och försökte använda mitt fotografiska minne och ta bilder istället.

Plats i Barcelona där redan första anblicken av människorna, husen och livet fick mig på fall. Vi var alla något överväldigande och visste inte vad vi skulle ta hos till så vi hoppade på första bästa sightseeing bus och tog en tur runt den stora staden. Fotade allt som var fint och annorlunda och önskade att vi kunde besöka allting, önskade att dagen var längre och önskade att vi tilldelades makt som gav oss möjlighet att stoppa tiden. För mig som älskar arkitektur var Barcelona så sjukt fint med sina magnifika byggnader som ofta inte alls passade ihop men skapade en cool helhet, det var som att om man kombinerar ett lada och en skyskrapa skapas ett slott. Alla hus var likt egna självständiga individer som vågade vara sig själva, vågade sticka ut, vågade vara annorlunda som trots dess olikheter kunde samarbeta med varandra och skapa en fungerande stad. Barcelona var ett bevis på att olikheter inte bryter band och skapar kaos utan främjar för liv och rörelse.

Likes

Comments

Ibland uppkommer sådana dagar då en hoodie är oundviklig, då luvan dras på över de okammade håret och då man bara får acceptera att mascara inte räcker för att dölja de rödsprängda ögonen. Jag skulle kunna berätta en saga med ett olyckligt slut men eftersom en denna enskilda händelse inte är enda orsaken till att hela värden vänds upp och ner så väljer jag att inte berätta den varken idag, nu eller imorgon. Nu måste jag bara ta tag i mitt liv igen, fläta mitt hår, måla naglarna och fejka en fasad i alla regnbågensfärger. Jag må vara trasig, trött och omotiverad på att ens resa mig upp och sängen men tåget går och jag måste hoppa på. Foten är stuckad och jag kan inte dansa. Jag kan inte tänka. Jag kan inte sluta tänka. Men jag kan le, skratta och sprida glädje omkring mig och till mina underbara vänner. Jag kan skriva och förvandla mina känslor till ord. Jag kan läsa och drömma mig bort. Jag kan sjunga bort smärtan, ilskan och allt annat som hotar att bryta ner mig. Detta är inte omöjligt, det är som att kliva upp för en trappa, ett steg i taget mot toppen. Toppen där jag står med en pokal i handen och med ett stort leende på läpparna.

Likes

Comments

​Hösten är här är då är det dags och minnas sommarens resor för att orka med dagen. I somras var jag på en två-veckors semester i Spanien med min familj, vi bodde i en liten stuga på en camping i närheten av Tarragona. Himlen var blå, solen sken och det fanns ofta ingenting att göra förutom att läsa ut böcker, spela kort och turas om att vinna stress, leka i havets stora vågor eller promenera så långt man orkade tills hettan blev för överväldigande. Därför blev de en hel del träning också för efter en och en halv dag var jag för rastlös och började köra paddel med pappa på förmiddagen, löpa runt området under stjärnorna på kvällen, springa på stranden eller gå upp tidigt och gymma på morgonen (hände en gång för det var så trist).

När jag var mindre och innan jag började satsa på dansen så spelade jag även tennis vilket gjorde att paddel inte var så komplicerat, det gällde bara att träffa bollen eller låta den gå i glasväggen och försöka igen. Om jag hade riktigt tur, ingen sol som skymde mitt synfält och en hög boll som flög emot mig så var det ett yppeligt tillfälle att smasha och se bollen flyga likt en metroid och med sån kraft, fart och explosivitet nudda jordens yta för att sedan inte komma tillbaka ut i rymden. Oturligt nog desto bättre jag blev desto hårdare vågade min tennisspelande pappa köra så jag fick några meteorer emot mig också. Vi lärde oss även att om vi satsar på hörnen i glasboxen vi befann oss i så är det svårt att slå för bollen får eget liv och väljer själv var den ska studsa. Allt som allt var denna sport roligt att utöva synd bara att en timme kostar tredubbelt så mycket att hyra här i Sverige

Pappa och jag brukar ofta springa tillsammans hemma och här var det inget undantag, vi väntade tills kvällen då hettan inte var lika påtaglig för att ta en runda i områden vi inte besökt. Att springa är något jag verkligen uppskattar för man hinner se så mycket på så kort tid och anblicken av en ny omgivning, koncentrationen som man lägger på att upptäcka miljön gör det lättare att glömma bort att det faktiskt blir jobbigt att springa. Jag andades, sprang och blev uppskattade synen i ett gulligt staket med rundade hörn, skrämd av hundar som plötsligt tittade ut ur en grind och blev kär i strukturer på trottoarerna - de liggande halvcylindrarna som fick mig att flyga fram genom husen. Ibland ville man bara ge upp, uppförsbackarna tog aldrig slut och jag visste inte alls var vi vad, var pappa ville att vi skulle springa eller hur långt det var till en vattenflaska. Sedan kom reservenergin, jag kände plötsligt igen ett hus vi hade gått förbi, benen började röra sig fortare och man kutade förbi vyn av en mörkblå himmel, stjärnor och havet med sina nu vilande vågor. Men det bästa var att springa förbi pappa i uppförsbacken.

Redan i början av denna resa drömde jag om att springa längs strandkanten och en dag så tog jag på mig bikini och shorts till stranden och bara uppfyllde min dröm. Att springa barfota i den mjuka sandstranden, att slippa tänka på skosnören som alltid går upp, att känna vatten svalka av benen var en underbar känsla trots att det gav skavsår mellan benen. Visst det lutande och fötterna fick jobba lite extra på det ojämna underlaget men vyn av vatten ända bort till horisonten var vacker, oemotståndlig och obeskrivlig - en tavla som kommit till liv och människor - föräldrar som fotade sina små barn med donuts i vattnet, syskon som spelade strandtennis och par som höll varandra i handen - bara försvann runt omkring mig. Sedan kom allt till liv och jag hoppade ner i de svalkande havet och simmade runt som om allting i världen var irrelevant för en stund.


Likes

Comments

Dansen har börjat och tälingterminen är i full gång och därför tänkte jag ta tillfället i akt att förklara lite mer vad jag denna sorts dans innebär. Detta var en tal jag höll i slutet av tvåan och jag tycker att det förklarar ganska övergripande vad discodans och tävlingdans är, inte för att skryta men fick ju högsta betyg så dålig kan det inte vara.

Vad tänker du på om jag säger dans? Förmodligen förknippar du det med en social företeelse, kanske en konsert, en fest eller så är du mer traditionell och tänker på ringdans runt midsommarstången. Oavsett vilka bilder som dyker upp i ditt huvud kommer det inte stämma överens med de jag nu, som dansare ska berätta för dig. Dans för mig är en tävlingsidrott där du har en minut på dig att flörta med domarna samtidigt som du på hundratrettiosex taktslag dansar disco omkring i fyrkant och försöker bevisa att just du är bäst.

Definitionen av dans enligt nationalencyklopedin är rörelser till rytm och melodi, rörelser som ges en speciell form och utförs i viss tid och visst rum. Alltså kan ett frenetiskt hoppande till din favoritartist också definieras som dans trots dess olikhet till hovbalett, en sorts underhållning för hoven och baletten på teatrar och operor på 1600-talet i Europa.

Baletten är uppkomsten till många olika dansstilar idag för denna utvecklades senare till friare konstformer där fokuset blev på koreografin, vad som dansas istället för tekniken, hur det dansas. För vi människor gillar att individualisera saker, anpassa saker till hur vi vill ha dem. Tillslut uppkom i USA på 1700-talet en dans till pop/house musik i ett högt tempo med snabba starka rörelser, discodansen. Dock dröjde det enda till 1980-talet tills discodansen uppkom som en tävlingsform i Sverige.

Tänk dig att du står i en träningslokal några timmar hemifrån, på dig har du en färgglad dräkt täckt av glittrande stenar, lager av smink och hårspray ; ja till och med som kille har du säkerligen mascara och puder; irriterande lösögonfransar som kliar i ögonvrån och på din nummerlapp på ryggen står det vilken klass du dansar i, vilket rond och på vilket golv. Du är uppvärmd och redo, nu inväntas bara din tur ut på golvet. Din rond startar och du går med självförtroende in och spänner blicken i alla tre domarna. Sekunderna innan musiken börjar gör du en överblick hur du ska hinna charma alla domare för att sedan så snabbt som möjligt börja ditt framträdande. Du försöker multitaska och hoppar dina hopp, gör dina kickar, dina steg, ler och andas tills takten tonar bort och du tackar för dig och lämnar golvet. Därefter är det bara och vänta på resultatet, eftersom en normal dansades så behövs de att två domarna vill se dig dansa igen, två kryss av tre behövs för ta sig vidare till nästa runda. Du letar efter ditt nummer på storbildskärmen och hoppas att du blev sedd , hoppas att du var utmärkande och hoppas att domarna tyckte om dig. Dina tankar är huller om buller och du börjar fundera över om du verkligen dansat rätt till takten, gjort en bra musikalisk tolkning till musiken du knappt uppfattade, att du utnyttjat det lilla golvet du tilldelats med maximalt tretton andra och sist men inte minst att din koreografi på tolv åttor var varierad och fantastisk. Det visar sig att du gick vidare, en semifinal dansas, en final dansas och du håller tummarna för att domarna rankat dig högt, att du hamnar på pallen och får en silvrig pokal och en prick som kan lyfta dig till en högre nivå.

Här följer ett exempel på hur discodans kan se ut och ni kommer få se Jennifer Wallen för att hon är helt enkelt grym.

Hur lät detta, roligt, spännande eller lika kul som ett matteprov? Jag dansar av både psykiska och fysiska skäl och för att helt enkelt orka med skolan. Vi människor är byggda för att röra på oss och genom all sorts träning klarar man av större påfrestningar i livet. Dans ger likt andra sporter, ett bättre immunförsvar, bättre kondition och ett starkare hjärta som klarar av att pumpa ut mer blod till musklerna och gör dig piggare och gladare. Specifika fördelar med dans är att inlärningsförmågan ökar på grund av att varje dans består av runt ett femtiotal rörelser och för att minnas dem är inte ett fokus på helheten rätt metod. Det krävs att du reflekterar över ett steg i taget för att sedan förena dem till en dans. Jag menar du försöker väl inte läsa alla ord i ett texthäfte samtidigt, du läser ett ord i taget, sammanfogar de till meningar som tillsammans bildar en text.

Frågan är nu varför man skulle vilja lyfta det till nästa nivå, varför tävla? Vi människor behöver utmaningar i livet, vi klarar inte av att hantera rastlösheten som uppstår genom att stå och trampa på samma ställe. Skulle du vilja gå om gymnasiet eller vill du ut och upptäcka vår värld, utmana dig själv och vidröra området utanför din egen bekvämlighetszon? Att tävla är som en resa, du tränar och kämpar för att bli bättre, du visar upp dig på tävling och oavsett resultat börjar du om på nytt och strävar högre upp bland molnen. Det är inte som en dans på rosor men helt klart värt det när man står där högst upp på pallen och ler som om det inte fanns något mer underbart.

Likes

Comments