Header

Tävlingsvärlden

Dansen har börjat och tälingterminen är i full gång och därför tänkte jag ta tillfället i akt att förklara lite mer vad jag denna sorts dans innebär. Detta var en tal jag höll i slutet av tvåan och jag tycker att det förklarar ganska övergripande vad discodans och tävlingdans är, inte för att skryta men fick ju högsta betyg så dålig kan det inte vara.

Vad tänker du på om jag säger dans? Förmodligen förknippar du det med en social företeelse, kanske en konsert, en fest eller så är du mer traditionell och tänker på ringdans runt midsommarstången. Oavsett vilka bilder som dyker upp i ditt huvud kommer det inte stämma överens med de jag nu, som dansare ska berätta för dig. Dans för mig är en tävlingsidrott där du har en minut på dig att flörta med domarna samtidigt som du på hundratrettiosex taktslag dansar disco omkring i fyrkant och försöker bevisa att just du är bäst.

Definitionen av dans enligt nationalencyklopedin är rörelser till rytm och melodi, rörelser som ges en speciell form och utförs i viss tid och visst rum. Alltså kan ett frenetiskt hoppande till din favoritartist också definieras som dans trots dess olikhet till hovbalett, en sorts underhållning för hoven och baletten på teatrar och operor på 1600-talet i Europa.

Baletten är uppkomsten till många olika dansstilar idag för denna utvecklades senare till friare konstformer där fokuset blev på koreografin, vad som dansas istället för tekniken, hur det dansas. För vi människor gillar att individualisera saker, anpassa saker till hur vi vill ha dem. Tillslut uppkom i USA på 1700-talet en dans till pop/house musik i ett högt tempo med snabba starka rörelser, discodansen. Dock dröjde det enda till 1980-talet tills discodansen uppkom som en tävlingsform i Sverige.

Tänk dig att du står i en träningslokal några timmar hemifrån, på dig har du en färgglad dräkt täckt av glittrande stenar, lager av smink och hårspray ; ja till och med som kille har du säkerligen mascara och puder; irriterande lösögonfransar som kliar i ögonvrån och på din nummerlapp på ryggen står det vilken klass du dansar i, vilket rond och på vilket golv. Du är uppvärmd och redo, nu inväntas bara din tur ut på golvet. Din rond startar och du går med självförtroende in och spänner blicken i alla tre domarna. Sekunderna innan musiken börjar gör du en överblick hur du ska hinna charma alla domare för att sedan så snabbt som möjligt börja ditt framträdande. Du försöker multitaska och hoppar dina hopp, gör dina kickar, dina steg, ler och andas tills takten tonar bort och du tackar för dig och lämnar golvet. Därefter är det bara och vänta på resultatet, eftersom en normal dansades så behövs de att två domarna vill se dig dansa igen, två kryss av tre behövs för ta sig vidare till nästa runda. Du letar efter ditt nummer på storbildskärmen och hoppas att du blev sedd , hoppas att du var utmärkande och hoppas att domarna tyckte om dig. Dina tankar är huller om buller och du börjar fundera över om du verkligen dansat rätt till takten, gjort en bra musikalisk tolkning till musiken du knappt uppfattade, att du utnyttjat det lilla golvet du tilldelats med maximalt tretton andra och sist men inte minst att din koreografi på tolv åttor var varierad och fantastisk. Det visar sig att du gick vidare, en semifinal dansas, en final dansas och du håller tummarna för att domarna rankat dig högt, att du hamnar på pallen och får en silvrig pokal och en prick som kan lyfta dig till en högre nivå.

Här följer ett exempel på hur discodans kan se ut och ni kommer få se Jennifer Wallen för att hon är helt enkelt grym.

Hur lät detta, roligt, spännande eller lika kul som ett matteprov? Jag dansar av både psykiska och fysiska skäl och för att helt enkelt orka med skolan. Vi människor är byggda för att röra på oss och genom all sorts träning klarar man av större påfrestningar i livet. Dans ger likt andra sporter, ett bättre immunförsvar, bättre kondition och ett starkare hjärta som klarar av att pumpa ut mer blod till musklerna och gör dig piggare och gladare. Specifika fördelar med dans är att inlärningsförmågan ökar på grund av att varje dans består av runt ett femtiotal rörelser och för att minnas dem är inte ett fokus på helheten rätt metod. Det krävs att du reflekterar över ett steg i taget för att sedan förena dem till en dans. Jag menar du försöker väl inte läsa alla ord i ett texthäfte samtidigt, du läser ett ord i taget, sammanfogar de till meningar som tillsammans bildar en text.

Frågan är nu varför man skulle vilja lyfta det till nästa nivå, varför tävla? Vi människor behöver utmaningar i livet, vi klarar inte av att hantera rastlösheten som uppstår genom att stå och trampa på samma ställe. Skulle du vilja gå om gymnasiet eller vill du ut och upptäcka vår värld, utmana dig själv och vidröra området utanför din egen bekvämlighetszon? Att tävla är som en resa, du tränar och kämpar för att bli bättre, du visar upp dig på tävling och oavsett resultat börjar du om på nytt och strävar högre upp bland molnen. Det är inte som en dans på rosor men helt klart värt det när man står där högst upp på pallen och ler som om det inte fanns något mer underbart.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Dans & Träning, Livet

Ibland vänds världen upp och ner och du vet inte längre vägen ut från labyrinten. Hela förra veckan var en oändlig dans av smärta. Jag var trött, stressad och kunde inte tänka vilket ledde till frånvaro i skolan men även så skippade jag danslektioner. Att jag inte ens kunde dansa - dansa som innan varit min räddning från skolan gjorde att jag förstod hur dåligt jag mådde. Därför försökte jag endast fokusera på tävlingen som låg framför mig, om jag bara fick dansa skulle allt lösa sig. Det blev fredagskväll och jag gick runt på stan med ett par kompisar med ett stort leende på läpparna för äntligen hade jag med lite hjälp lyckades bli fri från känslorna som innan målat himlen i gråa nyanser.

Tolv timmar senare var jag på plats i en tävlingshall och redo för danstävling. Jag hade en ny mörk blå dräkt med skimrande blå stenar och guldiga detaljer. Men som vanligt för oss vuxna discodansare var det direktfinal så jag fick vänta ett tag, värma upp ordentligt och motiveras av min lillasyster som tog sig vidare i tävlingen.

Världen vänds upp och ner och plötsligt ser du hur snabbt något du längtat efter bara blåser bort som löv i vinden Jag var så taggad. Jag var så redo. Jag var så peppad på att äntligen få dansa. Att dansa idag var det jag kämpat för hela veckan. Men där låg jag med min lindade fot i högerläge och kunde inte sluta gråta. Under uppvärmningen hade jag landat fel efter ett spagathopp vilket hade resulterat i en rejäl stukning så där låg jag på golvet och drog upp luvan över huvudet och blundade för det faktum att jag inte visste när jag skulle få dansa igen.

Det låter självisk och påstå att jag lever för att dansa men när jag dansar kan jag äntligen släppa ut all stress och som livet skapar, jag kan förvandla sorg till glädje och jag kan måla himlen i regnbågens alla färger. Vilket har gjort att denna vecka varit tuff men jag har tagit en dag i taget, genomlidit skoldagarna hoppandes på kryckor tack vare underbara klasskompisar och bara njutit av att ha massor av tid över utanför skolan till att träffa kompisar och umgås med familjen i tevesoffan.

Idag kan jag nästan gå, imorgon kan jag stå på foten och i framtiden vända världen rätt solen skiner och jag kan dansa.

Likes

Comments

Lilla jag

I ettan skrev jag ett tal om utseendefixering i skolan och jag har länge velat dela detta men inte vetat hur. Men nu äntligen kan jag dela med mig att denna fixering är helt onödig, hemsk och farlig.

Varje dag blir vi intalade hur den perfekta individen ska ser ut och när vi dessutom är i åldern då man ännu inte funnit den person man vill vara blir resultatet inte lyckat. Det är näst intill omöjligt att inte någon gång falla för lögnen att vi inte är bra nog för detta samhälle. För att lyckas måste vi se bra ut. Tydligen.

Enligt synonymer.se är utseendefixering synonym till fåfäng, vilket jag kan tycka är fel betydelse av ordet. Jag tolkar utseendefixering som att man är så missnöjd med sitt yttre att allt annat som familj, vänner, skolan och fritidsintressen hamnar i sista prioritet, inte att man är hopplöst förälskad i sig själv.

Jag tycker att kroppsidealet ska upphöra att existera, att varje människa ska få rätten att bestämma själva hur de vill se ut. För har vi den friheten idag?

Tänk er att man kan vara så fixerad vid att få de perfekta utseende att man låter det ta över ens liv och förändra en själv fullständigt. Du är så inställd vid målet att kontrollbehovet blir för stort. Varje dag har du stenkoll på hur mycket och vad du äter och nästintill alla livsmedel blir stämplade som onyttiga. Du tränar inte längre för att det får dig att må bra, du tränar helt utan glädje med en kropp som är slutkörd. Att försöka leva i dina egna tankar är en mardröm, eftersom det endast är negativa tankar om dig själv, så för att undgå det och behålla leende på plats ser du till att alltid ha andra saker göra. Jag vet att det inte värt att låta en ätstörning styra ditt liv, för jag har själv varit där.

Det är sociala medier som visar oss hur den felfria kroppen ska se ut. Dagligen bläddrar vi igenom Instagram och möts ofta av samma slags personer. En smal kvinna, där det enda fettet befinner sig på brösten och höfterna. Vi ser också en lång, tanig kille med muskler som täcker varenda millimeter av kroppen. Har du någonsin frågat dig själv hur den personen mår? Perfektion kommer inte göra dig nöjd. Jag menar vi är en generation som ständigt klagar på vädret, på vintern längtar vi till värmen och på sommaren vill vi ha snö. För att koppla det till utseendet, varför skulle ni vara nöjd med några fler magrutor om ni inte är nöjda med en?

Det har gått så långt att det skapats en sjukdom, dysmorfofobi som innebär att varje gång man kollar sig i spegel möts man av förvrängd bild av sig själv, till exempel uppfattas näsan som för stor i proportion till ansiktet trots att det inte är så. Hela en procent av jordens befolkning uppskattas lida av denna sjukdom. Pågrund av idealet som stavas perfektion.

Folk kämpar dagligen dit och på vägen drar det på sig ätstörningar, depressioner, använder dopingpreparat och kommer ut som andra individer.60 000 unga människor i Sverige har en ätstörning och enligt Stockholmsläns landsting lider8% av kvinnorna och 4% männen i åldern 18-24 av psykisk ohälsa. Doping är vanligare bland män där minst 10 000 individer använde preparatet 2008 enligt en undersökning av statens folkhälsoinstitut. Utseendefixeringen gör sammanfattningsvis femtio procent av Sveriges unga missnöjda med sitt utseende.

Utseendefixeringen ger dock riktlinjer om hur man ska se ut. Man slipper hitta hur man själv trivs och det hjälper en med hur man ska se ut för att må bra. Vi alla strävar mot samma sak och vi kan hjälpa varandra genom resan. Vi är grundämnen som strävar mot ädelgasernas struktur, vi vill ju också ha fulla elektronskal!
Men det de strävar mot, hur vet grundämnena att den elektronkonfigurationen får de att må bra? Bara för att ädelgaserna är nöjda betyder det inte att ett annat grundämnen mår bättre av den strukturen. Detsamma är det med oss människor, vi upplever saker på olika sätt. Jag älskar till exempel vegetarisk kost men det vet jag att det inte är många som gör härinne.

Vad jag vill förmedla är att man måste finna vilket utseende som passar en själv för det är olika för alla människor. Om jag låter dig klaga på vädret, kan du sluta klaga på dig själv och bara vara nöjd med den kropp du tilldelats. Jag menar du kan springa, du kan gå och hur hade du tänkt spela fotboll utan den? Om vi alla tillsammans slutar följa dessa ideal, kommer det att försvinna och samhället acceptera att vi människor har blivit hopplöst förälskade i oss själva.


En selfie för att jag är fin precis som du!

Likes

Comments

Ur dagboken, Tävlingsvärlden

Jag har sedan länge haft svårt att hantera prestationsångest både inom dansen och skolan. När man tävlar i discodans så klättrar man i klassen efter vinster och placeringar klättrar i klasser och du kan bara tänka dig ängslan som bildas när du aldrig når dit du vill. Allt blir bara jätte jobbigt och du funderar hundra gånger om, om du verkligen ska fortsätta. Det är endast de lyckliga stunderna som håller dig kvar. Jag kommer aldrig sluta älska att dansa.

Här nedan är ett dagboksinlägg från den åttonde oktober 2016 där jag om jag minns rätt varit med om en misslyckad tävling då jag inte tog den sista pricken (om vi hamnar på en bra placering så får vi prickar och ett specifikt antal erhållna prickar gör att du börjar dansa i en högre nivå) . Men som vanligt gav jag inte upp för det.

Ibland faller man utanför sin trygghetzon. Ibland faller man ända ner till botten. Ibland fastnar man i en tunnel där ända vägen ut är att vinna. Prestationsångest. Vinna eller försvinna. Det komiska är att det är en bedömningssport som inte bara kräver teknik utan också teater och skådespeleri för att få in domarna i sin dans och övertyga dem att glädjen man förmedlar är äkta. Vilket betyder att det inte går att vinna om man inte trivs, är munter och helt överlycklig på golvet. Det senaste tävlingarna har inte varit roliga överhuvudtaget, fokuset har varit på att få den där sista pricken. Fokuset har varit på framtiden. Jag dansade endast för att jag ville gå upp i guld. Min glädje var inte helhjärtat och jag lyckades därför inte övertyga domarna. Nästa tävling tänker jag strunta fullständigt om jag erhåller pricken eller inte. Nästa tävling spelar resultatet ingen roll. Nästa tävling ska jag finna glädjen till dansen ingen. Om jag börjar nästa termin i silverklass, så får det bli så. Allt löser sig bara jag blir lycklig igen.

Ångesten grundar sig i att jag skäms för vilken klass jag dansar i. Jag är äldsta disco-dansaren och jag tävlar i näst-lägsta klassen. Alltså jämför jag mig med andra trots att jag i slutändan bara tävlar mot mig själv. Jag ska vara stolt över min resa, att jag alltid fortsätter kämpa trots att det ofta dalar neråt. Jag ska försätta med ett leende på läpparna trots att jag nu springer i en nedförsbacke. Jag får inte ge upp. Vi har alla olika förutsättningar och målsättningar i livet och i framtiden är det inte antalet pokaler eller prickar som räknas utan själva resan. En pokal hjälper mig inte att utvecklas som person det är allt slit bakom, alla timmar jag lagt ner, alla tårar jag gråtit i bilen hem som kommer i slutändan forma mig och göra mig till den jag är.

Dagboksinlägg 14 oktober 2016

Jag har jätte svårt att förstå att min danskarriär börjar lida mot sitt slut. För jag vill så mycket mer trots att intresset ibland börjar förtvina bort. Jag vill bli elitdansare och dansa i SM-klass men när inte samma glädje finns där på dansgolvet blir det ingen dröm utan ett måste. Varför skulle jag vara glad däruppe om jag inte är glad nu. Det är som att vara så missnöjd med sin kropp att man börjar banta för att man tror att när man når sin målvikt kommer vara så lyckligare. Glädjen är helt oberoende till vilken klass jag tävlar i glädjen är att dansa och bara tanken på att sluta får mig att börja gråta. Dansen betyder så mycket för mig och jag får inte slösa bort den tid jag har kvar med att ha prestationsångest och skämmas över mig själv.

Den sista tiden på dansskolan ska var den bästa, den absolut lyckligaste. Jag kan ge upp när jag lyckats le och dansa samtidigt. Jag kan ge upp när jag nått toppen av denna backe. Jag ger upp när himlen är blå och solen skiner. Hindret framför mig är stort, högt, övervinneligt. Det är ju trots allt bara ett mentalt hinder, ett hinder i mitt huvud, så hur svårt kan de vara?

Ett halvår senare av slit när jag på riktigt gett upp och tagit ledigt från skolan, dansen och allt annat som kretsar i min värld. När jag skulle sluta dansa. Jag var på riktigt påväg att skicka ett mejl till min danslärare mitt i början av terminen och skriva att jag inte orkar kämpa mer. Sedan satt jag på ett tåg på väg till några kompisar när jag plötsligt från ingenstans möttes av tanken som sa emot allting. Jag åkte på en till tävling och kom hem med en andraplats och en prick, jag hade äntligen gått upp i guld. Allt lönar sig om man bara kämpar för det man älskar och struntar i den ondskefulla prestationsångesten.


Idag är jag också på danstävling i kungsör, ni får höra i veckan om hur det gick!

Likes

Comments

Våra bästa vänner är de individer vi överöser med komplimanger, vi ler av förtjusning när det har på sig en tröja vi alltid tyckt det kan passa i och finns där för dem i alla lägen - hur komplexa killproblem det än en är - och motiverar dem att fortsätta kämpa när det bara vill lägga sig ner och leka törnrosa. Däremot till oss själva kan vi ofta bli hårda, känslolösa och helt brutala. Istället för att se alla fina rosor i håret ser vi finnarna i ansiktet eller höfterna som antagligen är för markanta eller enligt oss själva inte finns alls. Sedan när vi fått högsta betyg på provet, sprungit fem kilometer eller läst tio sidor så struntar vi att klappa oss själva på axeln utan går bara vidare för att få A igen, springa en mil eller läsa tjugo sidor. Varför blir du inte tacksam, belönar dig själv för framstegen du tagit? Om din bästa vän klarar sitt mål att göra slut med sin kille som inte är bra nog för henne så anordnar ni en filmkväll för att fira att hon gått vidare. Varför får inte du en myskväll för dig själv?

På dansen är vi likadana, jag har inte hört någon som inte klagat på något hos sig själva, antagligen är hoppen inte explosiva eller så är du inte för flexibel för dem, dina kickar är värdelösa, dina armar för slöa och inte tydliga och fina eller så kan du inte dansa. Vi berömmer varandra men oss själva klankar vi ner på, vi vill inte se oss själva i spegeln eller på videon för att vi är rädda för alla fel vi kommer hitta och all missnöje vi kommer dränka oss själva i. Vi blundar för det faktum att vi är grymma på att kicka, att våra hopp är helt magnifika eller att våra armar är så vackra för vi ser bara defekterna och slösar all energi på att förändra dem. Självklart ska vi alltid sträva efter att bli bättre, vi ska alltid försöka nå de fluffiga molnen på himlen men om vi inte är nöjd med blommorna i gräset runt omkring oss varför skulle vi vara nöjda däruppe?

Jag är värdelös på att skåda det jag faktiskt är bra på och är skicklig på att se mina brister. Mina hopp är inte magnifika utan mina kickar är det, man kan inte vara bra på allt. Livet är inte rättvist, det kommer alltid finnas dansare som är bättre än dig. Det gäller bara att se dem som inspirationer för i slutändan är bara du din egen motståndare. Se på dig själv som du ser på andra och gläds åt företeelser du är eminent på. Jag försöker därför sträva framåt men samtidigt i min resa inte glömma bort vad jag faktiskt kan, jag är inte helt oduglig, jag kan dansa och så plötsligt en dag är spagathoppen i luften faktiskt ett spagathopp.

Det är tävling i helgen och trots att jag just nu lider av ständig trötthet, underpresterar i precis allting och har noll motivation till skolan så känner jag att denna dräkt kommer få mig att släppa loss, strunta i mina krav och bara ha kul.

Likes

Comments

Lilla jag

Jag vill fortsätta vara en kort gulllig tjej som alltid ler & skrattar. Men jag vill också var en som står för det hon tycker och säger ifrån när det känns fel. En tjej som verkar blyg och tillbakadragen men som sedan överaskar med sin öppenhet, pratglada ton och omtänksamhet du bara vågar prata med henne. Jag vill vara hon som är cool, annorlunda. Jag vill sticka ut ur mängden. Jag vill vara en unicorn. Självständig och oberoende är egenskaper som också är viktiga för mig jag vill kunna klara mig själv och inte känna att jag är helt beroende av min partner, vänner eller familj. Att vara den morgonpigge som går och lägger sig runt 10 varje dag och vaknar klockan sex är en person jag alltid försöker vara men det slutar ofta med att jag fastnar i en bok och sedan snoozar till nio.

Jag vill vara hon som äter som en häst och tränar likaså. Hon som på nåt vis ständigt har motivation att träna. Jag är hon som är helt okej på discodans, hon med andningsvårigheter, hon med blicken fäst i golvet men kommer bli hon som plötsligt ler och med bara det självförtroendet blir sjukt begåvad.

När mörkret faller vill jag vara tjejen som fortsätter kämpa och hon som alltid delar med sig av sitt leende men samtidigt är ärlig både mot sig själv och andra när allt inte är okej. Hon som får bra resultat i skolan samtidigt som hon tränar tjugofyrasju och får en att fundera lite över begreppet perfektion. Trots att nyckeln är att hon dagligen utför nån form av yoga för att hålla stressnivåerna i styr. Men hon är ändå inte perfekt, det är inget hon vill uppnå. Hon, jag vill kunna le men också kunna lägga mig ner i sängen och låta tårarna rinna nån timme bara för att släppa ut ångest som hotar att förstöra mig innifrån.

Jag vill vara tjejen med leendet på läpparna som nästintill aldrig ger upp om saker hon brinner för. Jag vill vara hon om inte bara andas för att överleva utan andas för att leva. Jag vill vara mig själv och leka pastellgalaxy.


Likes

Comments

Livet

Idag är det måndag men det gör ingenting, för helgen var en händelserik, rolig och behövlig helg. I fredags hade jag några av mina allra bästa kompisar på besök, vi åt popcorn, myste i ljusens sken och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi tog upp frågor som vi innan inte vågat ställa och var otroligt ärliga och öppna inför varandra. Ett dygn senare satt jag på tåget in till stan för att se på en dansföreställning med en kompis där vi tvingades vara öppna för de annorlunda som utspelade sig på scenen, Sammanfattningsvis har jag varit öppen på olika sätt denna helg vilket fått mig att fundera över dess definition för mig.

Att vara öppen är att våga vara ärlig över vilka känslor som vimlar inuti dig och hur du tänker angående specifika händelser eller företeelser. Du låter dina tankar läsas upp som skriften i en öppen bok, låter de tolkas och låtar de granskas av omgivningen. Antagligen låter du boken ligga uppslagen på de folkrika torget så att man utan vetskap om dess handling, titel eller omslag får ta del av bokens budskap. Vilket leder till att de förutfattade meningarna som uppstår vid anblicken av en stängd bok - där titel och omslag ligger öppet för bedömning, undviks. En stängd bok vill likt jag inte släppa in vem som helst i dess unika värld. Jag är en stängd bok med rosa fodral och ett hjärtformat, guldigt och litet hängslås med tillhörande nycklar som endast delas ut till de individer som på riktigt kan uppskattar vad jag har att berätta. För jag kanske kan ses som en annorlunda karaktär med mitt färgglada, gulliga och iögonfallade bokomslag, men det är bara en fasad, ett fodral till en bok jag målat med glittriga färgpennor som ska locka individer, vars identitet speglar min, in i min värld.

Att vara öppen kan också betyda att vara mottaglig till andras ord och böcker vars typsnitt, färger och ordval känns främmande. På dansföreställningen dansades bland annat modern dans och andra dansstilar jag till en början hade svårt att acceptera. Jag är van vid en strukturerad dans vars rörelser är detaljkonstruerade och designade på så sätt att det bara finns ett sätt att utföra dem på. Denna dans var fri, tolkningsbar och galen. Jag var först förvånad, irriterat och förbryllad över de som dansades framför mig. Men när jag slappnade av, öppnade min bok och lät deras ord förena sig med mina insåg jag att förutom olikheter existerade även stora likheter. Att dansa är låta sin kropp röra sig efter känslorna som uppstår när musiken dränker dig. Det är bara när du är öppen för olikheter som du blir sådär förtrollad över vad människor kan åstadkomma. Du måste våga ta emot ord, våga ta emot bilder, våga ta emot färger som skrämmer dig för att berika din bok.

Hur ser din bok ut, rosa, blå, svart eller likt denna vackra vy?

Likes

Comments

Ur dagboken

Dagbokinlägg från den 21 oktober 2016

Jag älskar hösten med alla dess fina färger på löven, te som fyller rummet med en söt vaniljdoft, ljus, varm choklad och mysiga skogsutflykter med värmande soppor. Depressionen är höstens mörka baksida, för frånvaron av ljus får mig att förstora alla bekymmer och gör allting hundra gånger jobbigare. Att tappa ett glas i golvet blir en företeelse som får mig att tappa motivation helt och hållet. I flera dagar nu har jag kämpat för att hålla leendet på plats och när ensamheten och skymningen jagar mig kan jag enkelt gömma mig bakom en bok. Men om jag grips av mina egna, djupa, dystra tankar så dröjer det inte länge tills jag är fängslad, fast och tillfångatagen i ett utsiktslöst torn. Där sitter jag och drömmer om en bättre värld.

Jag kan ta mig igenom detta, komma ut ur detta torn,. Jag kan blir fri. Jag måste bara få vila, vara lite ledsen ett tag och finna nya krafter. Att sätta krav på mig är meningslöst för prestationsångest fungerar som ett dödligt gift på mig. Det enda jag behöver är att få sova, bara vara, dricka vanilj-te, läsa, träffa fina vänner och skriva - reda ut allt som snurrar runt i mitt huvud. Allt kommer bli okej.

Sanningen är den att jag inte är Rapunzel, jag har inte golvlångt skimrande blont hår och jag är inte fast uppe i ett högt avlägset torn. Jag är jag, fast i mitt eget huvud, i mina egna tankar. Tankarna skulle kunna jämföras med löven, för på håll kan tankarna se ut som drömmar likt löven ser ut som mysiga kuddar, men när man väl hoppar i lövhögen möts man av en hård mark och löv som trasslar sig in i håret. Det tar kanske ett tag att bli helt av med löven men det går. Ingenting är omöjligt.

Dagboksinlägg 13 November 2016

Tjugofyra dagar senare och jag mår fortfarande sämst. Jag orkar inte. Idag på dansen tog det stop, jag började med intervaller men kände hur energin bara rann hur mig. Tillslut sa kroppen nej och det gick inte mer. Jag vill så mycket men allt är emot mig. Det är varken fel på min kondition eller kropp, allt handlar om stress. Jag kan inte andas för min kropp fungerar inte utan mitt huvud. Arkitektur arbeten som aldrig blir perfekta. Fysik. Matematik. Och så högskoleprov. Jag klarar inte av att tänka och allt blir en enda röra. Potatismos.

Jag är inte sexton längre, jag är snart arton, snart vuxen, snart dags att börja ta större ansvar över mitt liv - högskolestudier, jobb och bostad. Det är så stora beslut jag inte känner mig redo för. Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte tänka på framtiden. Jag vill leva nu och ta allt som det kommer. Låta humöret gå som en karusell och låta dagarna dansa förbi. Mitt huvud är så fullt att jag bara vill trycka på stäng av knappen en stund. Det är så komiskt för ena stunden springer jag runt och dansar överallt och sen stirrar jag tomt in i väggen. Livet är en bergodalbana, tjugofyra dagar är inte ett helt liv, fortsätt gå framåt.

Dagboksinlägg 2 december 2016.

Jag tappade smootiemixern i golvet nyss och jag vill bara lägga mig ner på golvet och börja gråta. Jag är så skör. Jag är så liten. Hela hösten har varit kaos. Jag har kört med högsta växeln rätt in i väggen och igenom, tagit en snabb paus för att sedan bygga ihop mig själv och kört på igen. Om och om igen och inte en enda gång har jag hunnit tagit ett djupt andetag och reflekterat över varför jag om och om igen går sönder. Det är som att slå med huvudet mot väggen och inte förstå varför det gör ont. Jag har sprungit på en lina samtidigt som jag hållit andan i rädsla över att ramla. Den verkliga bilden är dock inte lika enkel. Jag har gått i skolan med ett leende hela dagen, pluggat tills ögonen inte längre kan urskilja talen i boken och fått in dans och träning i schemat också då jag skippat familjemiddagar, fika och bearbetat tankarna när det är meningen att jag ska sova.

Jag har struntat i rykande ögonfransar, nästintill sömnlösa nätter, ständig halsont och förkylningar som avlöst varandra. Jag har struntat i mig själv och nuet och prioriterat framtiden utan en tanke på att framtiden formas i nuet. Jag har struntat i att leva.

Det kommer ta tid att återhämta mig men det kommer vara värt det. Jag måste prioritera nuet, lära mig att bara andas. Sitta och lyssna på julmusik, äta pepparkakor och dricka pukka vaniljte.

Jag har ingen aning varför hösten alltid ska bli extra mörk för vissa av oss, det är som att vi tror att om inte ljuset syns finns det inte. Men efter att jag genomlidit flera jobbiga höstar så är jag nu redo, beredd och rustat. Jag ska försöka prioritera yoga, läsning, te och tid med nära och kära något framför träning och plugg för om jag inte andas kommer jag aldrig klara av det.

Likes

Comments

Livet

Det är mycket nu. Danskoreografier som går på repeat i mitt huvud. Fysiken som alltid kommer in i de verkliga livet och stör med frågor angående det vi precis gått igenom - som i bilen då jag började fundera på varför vi lutar åt den motsatta riktningen till centripetalkraften. Matematikuppgifter jag inte kan lösa men som jag envist grubblar på för att finna en lösning. Studietimmar som går från två timmar till fem timmar med fysik övningar på en kväll. Håltimmar som spenderas med mitt gymnasiearbetet - att designa en dansstudio i CAD. Det är mycket nu.

Äldre individer i min närhet förundras likt jag, över att jag går sista året på gymnasiet och undrar nyfiken var och när jag ska plugga vidare. Jag svarar att jag inte vet riktigt ännu och ljuger och säger att jag ska kolla upp det. Ett dokument finns på min datorn om intressanta högskolor och dess antagningspoäng men en mer ingående information angående mitt val existerar inte. Det ska bebygga runtom mitt kära lilla by ute på landet - eliminera tystnaden och skapa en så stor befolkning att känslan av att bo i bullerbyn försvinner. Därför skojar jag om att jag ska flytta till Umeå med en svag antydan till sanning för chansen att jag kommer in på högskolorna där är större än i Stockholm. Jag önskar att, jag vill bli, jag ska bli nån typ av arkitekt men hur jag ska bli det är dold faktum. Jag som älskar att planera föredrar plötsligt att ta en dag i taget för jag har ingen aning om vad som händer när jag springer ut genom portarna i vit klänning och skriker av lycka över att jag äntligen tagit studenten. Det är som att springa runt i labyrint där målet kan vara en mur eller en rosa solnedgång. Vad vet jag?

Låt mig plugga med månen och solen för att erhålla de allra bästa betygen jag kan få, låt mig gråta och låt mig dansa för att orka lära mer. Jag kämpar idag för att kunna luta mig tillbaka i solstolen framför mitt egendesignade hus i framtiden. Varje blogginlägg är inte perfekt, utan det viktiga är att jag får ut mina känslor i ord så att jag andas och kan fortsätta springa mot toppen. Det är mycket nu men det är det väl värt.



Likes

Comments

Tävlingsvärlden

10 september 2017

På lördag är det tävling. Det är tävling på lördag. Jag ska tävla på lördag. Mentalt är jag övertaggad inför att äntligen få visa det jag tränat på i en månad men fysiskt skriker kroppen nej - näsan rinner, rethostan ger aldrig upp och kroppen dunkar. Idag hostade jag mig igenom så gott som varje lektion, sprang till tåget, drack en smoothie i bilen påväg till dansen och en timme efter jag slutat skolan var jag på plats och joggade igång i danssalen. På mig hade jag ett par lila kompressionstights, en svart långärmad magtröja och håret var uppsatt i en alldeles för hög tofs, naglarna var blå och lila och jag var bara av min utstyrsel peppad på att dansa. Ibland så blir det bara så att allt känns sjukt bra. För första gången på länge mig värdig att dansa tillsammans med de andra, mitt leende var stort men det där med att andas genom täppt näsa var inte en dans på fluffiga moln. Tillslut gick det inte att dansa mer och jag var tvungen att hoppa ner från molnen för att få mig själv att inse att jag är sjuk, jag får inte ta ut mig helt fullständigt. Det är likt att tvinga sig själv att ge upp, att trycka undan de entusiastiska tankarna och önska regn, men att dansa med ett leende på läpparna och en kropp av gummi är omöjligt. Jag får ta och plocka fram lyckan på lördag och hoppas på att kroppen hänger på eller bara köra och se hur det går att mentalt dansa på de fluffiga molnen.

12 september 2017

Mitt mål med tävlingen var att bli nöjd oavsett resultatet, oavsett domarnas bedömning, oavsett omvärldens kritik. Men för mig är det så gott som omöjligt att vara tillfreds över mina prestationer, jag hittar alltid någonting jag kan förbättra och blundar för det jag är eminent på. Jag strävar mot de fluffiga rosa molnen. Det är bara det att molnen är inte rosa eller fluffiga och perfektion nåddes inte idag på tävlingen heller. Att vara nöjd med min prestation på första tävlingen för terminen, min första rikstävling, första gången med mitt nya program var något jag totalt misslyckades med.

Dagen började med att jag med röda läppar, lösögonfransar och våfflat hår med en rätt så stor mängd hårspray i håret kom in i tävlingshallen och fick reda på att jag dansare i klassen guld vuxen skulle dansa om sisådär fem timmar. Då hade jag iallafall tid att ta bilder och värma upp ordentligt men risken att nervositet skulle överstiga det normala var påtaglig. Först satt jag på läktaren som en person som inte kunde välja mellan hemmakväll eller fest ute i ljuslila matchande mjukisdress och översminkat ansikte och iakttog, klappade och log när alla andra från samma dansstudio tävlade. Hur långt tid de skulle ta visste jag inte säkert, fem timmar var bara en vild men ändå helt korrekt gissning, vid klockan 3 efter att jag värmt upp några gånger och känt mig redo att dansa var det äntligen min tur att inta dansgolvet. Men som jag tog upp innan, nervositeten var så stor att den var ohanterbar - jag var övertaggad. Allt gick i turbofart och plötsligt var dansminuten över, det kändes som om jag bara hoppat runt på golvet som chokladberoende kanin. Jag ville mer än någonting dansa igen.

Med en frånvaro av glädje inväntade jag resultatet och till andras men emot min förväntan ropades mitt namn upp och andraplatsen tilldelades nummer trehundratjugo, jag. Domarna och jag hade haft helt skilda åsikter, domarna hade blundat för mina hopp som varit grymma under uppvärmningen och domarna hade skådad en glädje jag själv kanske gömt. Jag må ha höga krav på mig själv, men ärligt talat tyckte jag själv även efter jag granskat videon - att jag inte presterat bra men pokalen var fin och jag måste ge mig själv en klapp på axeln. Nästa gång överraskar jag och visar den energi jag tror befinner sig inom mig och dansar på mina rosa fluffiga moln.


Likes

Comments

I slutet av tvåan skrev jag ett tal hyllningstal och jag tycker det beskriver ganska bra hur mycket jag uppskattar naturen. Jag hade en blomma som presentationstekniskt hjälpmedel men ni kan få föreställa er den.

Djupa dalar, friskt vatten, höga vita fjälltoppar som skimrar i solen, gröna skogar, gula landskap och sand mellan tårna. Naturen består av lika mycket variation som vi människor, varje sten är inte sig lik och de små runda bergen i söder är inte lika höga och ståtliga som topparna i norr. Naturens företeelser är var och en en individ, en levande varelse som lever, blomstrar och utvecklas. Naturen kan komprimeras i detta ting framför oss, ser du blomman framför dig, de klara färgerna den utstrålar.. Är det bara jag eller uppfylls du också av en kolossal, oerhörd, enorm lycka? Känner du hur glädjen sakta formar ett leende på dina läppar och suddar ut omgivningen omkring dig ,ditt fokuset är på blomman som stoltserar i denna vas. Önskar du inte att du också var så lugn och lättsinnig, önskar du inte att du bara kunde få vara och strunta i den ängslan du känner över betygen.

När du sitter i skolbänken och försöker koncentrera dig på uppgiften framför dig, ser hur regnet öser ner utanför och trycker dig närmare det varma elementet är det svårt att motstå en längtan bort. En längtan ut i naturen där tankarna och stressen kan upplösas likt molnens avlägsning på himlen, en plats där du kan slappna av och låta huvudet vara lika tomt som den blå klara himlen ovanför dig. Du känner doften av friskt vatten och den mjuka jorden som olikt asfalt anpassar sig efter dina steg. Naturen anpassar sig efter dig, tar hand om dig. Fåglarna kvittrar och vinden leker bland trädtopparna. Det får mig att minnas timmarna av vandring på fjället upp och ner, utsikten som aldrig tog slut och synen av en björn på andra sidan berget, eller var det kanske bara en tält? Men jag gläds även åt de läskiga och jobbiga upplevelserna naturen givit mig; en sprint till närmaste vandrarsstuga på toppen då åskmolnen närmade sig och en vandring i myggornas paradis nere i dalen där även leran trängde in genom kläderna.

Jag skulle vilja påstå att vi är ganska lika myggorna, egocentriska varelser som är så upptagna med våra egna liv att vi inte uppmärksammar att vi skadar någon annan, miljön runt omkring oss. Vi märker inte av naturen som dagligen utvecklas och förändras, det enda vi registrerar är vädret som aldrig följer meteorologernas uttalande. En sommar utan lite hagel är väl ingen riktig sommar? Naturen likt oss har sig egen vilja. Ibland kan den verkligen överraska och skapa en regnbåge till de stilla regnet, en regnbåge bestående av varenda kulör du kan tänka dig, en regnbåge som vi som små ville hitta slutet på. Ibland är den till stor hjälp för stela situationer, jag menar hur många gånger har vi inte nämnt vädret när vi tvingas kallprata med någon vi halvt känner? Ibland klagar vi på de mörka kyliga januari kvällarna och på regnet på midsommarafton och så du en solig, okej, misslyckad dag utbrister du “vi hade iallafall tur med vädret!”.

Fånga bollen och förstå att naturen är helt fantastisk!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det sägs att en rutin tar tjugoen dagar att etablera. Det betyder att om tjugoen dagar kommer jag kunna skriva som vanligt igen för just nu vill mina känslor och tankar inte förvandlas till ord på dataskärmen. Jag har precis kommit in i skolans rutiner där orden inte ska vara målade i pasteller eller vara formade som hjärtan och stjärnor, men om tjugoen dagar så hoppas jag att stressen blivit rutin och skrivandet en vana på kvällarna innan lampan slocknar.

Det kanske är rädslan för en bedömning som hindrar orden att flöda ut från mina fingertoppar eller för att tiden att sitta still och bara andas har reducerats till endast ett fåtal minuter. Under veckan har jag påverkats av flera händelser som skapat sorg, glädje eller ilska inom mig, jag har erhållit fantastiska idéer om nya inläggs handling men varje gång jag suttit ner och försökt skriva blir texten för konkret, påtvingad och tråkig.

Jag har handskas med öroninflammation, sprungit ett gatlopp genom kraftiga killar på idrotten där min korta längd var en fördel, dansat övertaggad, trött och sjuk och varit på discodanstävling i Täby. Idag är det söndag, imorgon är det måndag - ny vecka, nya chanser och nya inlägg om bland annat tävlingen igår.

Mina inlägg måste vara lite gråa och enkla ibland för att de enastående ska sticka ut. Ibland är du översminkad med lösögonfransar och rött läppstift som igår på tävlingen och ibland räcker det med lite mascara och ett leende.



Likes

Comments

Dagbokinlägg 2 september 2015

Jag är hopplös. Jag har insett det nu. Jag blir så lätt kär. Det kan räcka med att du ser bra ut, har kort lockigt hår och ett bländande leende.. Men om du även är lätt att prata med så blir allt så mycket mer komplicerat. För då är det kört. Jag faller pladask. Om du går att diskutera företeelser med utan att stämningen blir stel och att det går på ett sätt att retas lite är du höjden av perfektion. Sedan vi först träffades har jag inte kunnat släppa ditt leende, inte fått det hur mitt huvud. Var du inte lite extra pratglad mot mig? Verkade du inte intresserad av att lära känna mig. Stannade du inte kvar en extra sekund vid dörren för att vänta på mitt hejdå?

Eller är det bara jag som drömmer och börjar bli något, ganska lite, väldigt förälskad? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vad som händer. Jag vet vad jag vill. Jag vill lära känna dig. Det måste finnas en mening med de faktum att vi först började prata eller så är det bara jag som är så otroligt hopplös när det gäller killar.


Dagboksinlägg 3 september 2015

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hela dagen har jag haft super mycket energi, jag har haft en grym tävlingsdans-träning där mina piruetter inte var så dåliga och varit på ett allmänt gott humör. Jag har varit motiverat till allt och njutit av varenda sekund av denna mörka, regniga, helt ljuvliga lördag. Jag såg dock inte kopplingen förrän dagen närmade sitt slut då jag satt och kollade på teve med familjen och insåg att mina tankar inte riktigt var på filmen som utspelade sig framför mig. Jag kände att jag behövde någon som lyssnade till allt som brusar runt i mitt huvud. Så jag hörde av mig till mina kompisar och delade känslorna jag känner för honom och det var då, det var i just den stunden som jag insåg anledningen varför jag är så hyper och övertaggad på precis allting. Det är tydligen inte normalt att stå och le framför micron och vänta på att popcornen ska poppa klar.Dock har jag funnit den rätta inställningen vilket betyder att jag inte vill förlora denna underbara känsla. Jag måste få lära känna dig, se dig, prata med dig, innan jag spricker. Det roliga är att jag knappt känner dig. Men ändå så känner jag mig såhär. Upprymd. Glad. Lycklig.

Precis så snabbt som jag blir kär, försvinner alla känslorna för individen för att jag börjar tänka, grubbla, fundera över vad jag egentligen håller på med. Jag ville bara skildra hur jag blir kär och att det ibland går lite för fort, så snälla människor håll er undan, jag är hopplös.

Likes

Comments

Att träna på bästa sätt inför en tävling känns lika omöjligt som att komma välförberedd till ett prov för du får alltid möta den rädsla som skriker åt dig att du inte kan ett skit oavsett hur många timmar du spenderat i matteboken. Det känns som om du aldrig är redo men samtidigt om du känner dig redo så är det verkligen inte redo. Jag minns ett kemiprov i tvåan, där jag veckan innan nästintill struntade i att plugga för att jag tyckte jag kunde allting. Självförtroendet var på topp och provet var inte en av det värsta företeelserna i mitt liv. Men när väl provet låg där på bänken framför mig var många av frågorna var helt obegripliga, jag hade i princip pluggat in muskler som används i specifika övningar istället för beteckningar för kolväten som nittio procent av provet handlade om. Av den erfarenheten har jag lärt mig att aldrig luta mig tillbaka i stolen för vem vet om stolen verkligen håller?

Nu är det mindre än en vecka kvar till första tävlingen på terminen, min första rikstävling (hela Sverige!) och första tävlingen med mitt nya program. Så fort jag blev helt frisk från min förkylning så har jag tränat sjukt mycket för att alla små detaljer och om jag får säga det själv är jag ganska så nöjd men ju färre dagar som är kvar ju mer osäker blir jag. Desto närmare spegeln jag går desto fler smutsfläckar ser jag. På de senaste dansträningarna har jag dansat om och om igen utan att bli nöjd, utan att bli tillfreds med min prestation och utan att ha nått den omöjliga perfektionen jag strävar efter. Jag försöker flyga trots att jag inte har en aning om hur man gör. Istället för att omfamna de fantastiska fokuserar jag på alla små fel som kanske inte ens existerar. Självklart dansar jag inte perfekt men för att få högsta betyg måste man inte ha alla rätt. Att bara försöka korrigera felen gör att jag hela tiden hittar felen, letar du efter ogräs i rabatten hittar du ogräs. Jag kan inte dansa utan självförtroende fortsätta stirra ner i golvet för att jag inte vågar se mig själv i spegeln som om jag inte är värd att ta plats på dansgolvet. Att inse att jag är förtjänt av min plats är mitt nya mål, för nu efter jag kämpat mig hit måste jag låta mig själv glänsa, le och dansa.

Det är svårt att förbereda sig till en tävling, jag kan träna varje dag och tro att jag blir bäst men utan psyket är inte leendet på golvet äkta. Jag måste våga ta plats, tränga mig fram och dansa - visa att jag förtjänar min plats på golvet. Jag måste våga tro på mig själv, titta upp och inse att jag faktiskt kan dansa. Jag måste öppna ögonen och bara släppa loss.


Detta inlägg skrev jag innan jag fick öroninflammation som jag nu haft hela helgen så har inte kunnat träna som jag velat vilket betyder att jag bara kan vila, försöka bli frisk och förbereda mig psykisk - intala mig själv att jag är bäst? Nej, men nästan.


Likes

Comments

Dagboksinlägg från den 27 juni 2017, då jag befann mig på utlandresa i Spanien.

Nu är jag arton år. Arton år. Trots det känner jag mig fortfarande som en liten pastellfärgad, galen och lekfull minion. Men det är okej. Bara för att jag nu klassas som vuxen betyder det inte att jag inte har tillåtelse att vara lite barnslig. För det är den jag är. Jag kan uppfattas som den duktiga flickan enligt individer runt omkring mig. Hon som är tyst och blyg, liten och svag. Hon som lyder regler. Hon som alltid är den dugliga lilla tjejen. Det är jag men samtidigt är jag så mycket mer. Vilket jag hoppas syns i mina kläder; de ljusa färgerna, flätorna i håret, armbanden och chokern runt halsen. Jag är inte den sociala typen utan när jag känner mig bekväm så får du höra min röst, mina tankar, mina idéer och vad som gömmer sig bakom muren av tystnad. Muren som jag endast öppnar upp när jag litar på individerna som står utanför.

I grundskolan var jag till en början mig själv, jag skrev berättelser som jag läste upp, gjorde teatrar med mina dåvarande bästa kompisar men jag, osäkra, blyga jag blev nedtryckt av hierarkin, av de stora tjejerna som sa att man inte kunde leka att man levde i en låtsasvärld när man var tio år gammal. Det var ju inte konstigt att vi låtsades vara i en annat universum när allt i denna värld bara innehåll drama.

Jag slutade därmed räcka upp handen för om jag hade fel vad skulle de då tycka om mig? Sakta intog jag min roll i klassen, musen som satt där längst bak i klassrummet, hon som var där men samtidigt inte. Det var när vi senare bytte klasser som jag fick chansen att byta till en ny roll i teatern. I hopp om att få en mer framträdande karaktär började klä mig lite annorlunda, vågade sticka ut och försökte med inspiration från stilen Pastellgoth synas ur mängden. Jag ville bli sedd, bekräftad och uppmärksammad.

När jag växte ifrån mina bästa kompisar och en av dem flyttade hem till sitt hemland var det de populära gänget de enda som fanns att umgås med, vilket jag gjorde för det släppte in mig. Havet är alltid snällt inbjudande innan blåsten och miljön påverkar dem. Jag hade inte så mycket val en att lita på dem, öppna mig och vara mig själv Jag pratade, uttryckte mig, försökte höras över skvaller snacket trots att det inte var rollen som jag tilldelats. Sakta kändes det som om många av dem tryckte ner mig , kvävde mig, pressade mig under ytan och tvingade mig att inta min roll. Jag blev så trött, kunde inte andas, kunde inte längre bli den person jag drömde om att bli. Jag skulle kunna påstå att de var elaka, men det vill jag inte. Det var helt vanliga unika individer, egna personligheter som också ville uppmärksammas och vara i centrum. Saken är den att vi inte klickade, vi delade varken samma intressen, mål eller samma åsikter. Pusselbitarna passade inte ihop. Att jag inte trivdes med dem är ren fakta. Detta hav, denna miljö tillät mig inte att vara den jag var, jag kunde inte simma. Det är därför jag hellre utstrålar, uttrycker mig och visar upp vem jag är i min stil. Färglad, lekfull och galen.


Jag är lite som Barcelona, vågar mixa med olika coola fasader för att skapa en spännande helhet. Antikt, gotiskt, modernistiskt, gammalt, romerskt och modernt. Helheten är därför galen, något ful, gammalt mot modernt skär sig lite. Min blyga sida går teoretiskt sätt inte ihop med den galna. Men jag är ju en livslevande människa. Barcelona är så fint på det sättet för att alla hus, alla egenskaper sticker ut. Allt syns och det blir en underbar stad att vistas i.


Samtidigt är jag rätt så psykiskt instabil, rätt som det är faller jag och krossas i småbitar mot den hårda asfalten. Ibland är jag överlycklig och vad som helst kan få mig att le, en lyckad inbakad fläta kan göra min dag. Ibland kan ett provresultat eller en negativ tanke få mig att gå sönder. Ensamhet kan också frambringa tårar. Jag är en ganska upptagen, stressad och rastlös individ. Att göra saker, röra på mig eller sysselsätta mig på något vis är viktigt för mig. För i mina egna tankar är jag något hjälplös, fångad och instängd. Jag är utanför min egen bekvämligheten på ett fartyg där jag har förlorat kontrollen över styret, jag kan inte längre bestämma i vilken riktning båten far fram. På ett sätt kan det vara skönt att låta ödet bestämma, låta mig själv bara vara, låta mig själv göra saker jag aldrig vågat om jag tänkt en gång till. Om jag haft kontrollen.

Ibland är det skönt att vara ensam, sätta sig i ett hörn och gråta för att få ut korten på bordet och reda ut den ångest som länge gnagat små hål inom mig. Det saknar jag på denna resa, ensamheten. Ständigt har jag familjen runt omkring mig, ständigt krävs min sociala förmåga, ständigt måste jag visa tecken på ett gott humör för hurra vad det är skönt. Flera gånger har jag velat börja gråta, velat gömma mig för att släppa ut ångesten. För visst det är skönt att vara utomlands, att vila, att vara så sjukt rastlös att det sticker i benen. Jag saknar struktur, rutiner och planering. Jag vill träna. Samtididigt som andra hjärnhalvan skriker att jag måste återhämta mig efter detta jobbiga år i tvåan också. Det förändrar ju dock ingenting, att göra ingenting är absolut det tråkigaste jag vet.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det varit sjukt skönt at skriva av sig, att få lätta på bagaget för att låta luftballongen flyga högre upp bland molnen. Det blev ett antal sidor, någon timme eller två. Nu ska jag försöka vila lite så att jag när jag kommer tillbaka orkar förvandlas till tjejen med pastellmani, flätor och chokers. Jag ska bli Barcelona. Eller nej jag ska bli jag, en artonåring tjej som inombords är en pastellfärgad minion.


Likes

Comments

Morgonsolen har blivit kyligare och lugna introduktionslektionerna i skolan börjar lida mot sitt slut, verkligheten är tillbaka och det är bara att hoppa på tåget innan det är försent. Det är dags att vänja sig vid att vakna klockan sex, passa tider och lyssna på lärarens långa föredrag. I våras valde jag programfördjupningar och ett individuellt val och plötsligt börjar jag tvivla på mina val och varför jag var så naiv och våghalsig som valde Engelska 7, Fysik 2 och Matematik 4 - alla de tunga kurserna men samtidigt utan lite utmaning, lite tårar, lite ångest blir man inte överlycklig när man plötsligt klarar en företeelse som ens kompisar ifrågasatt och iakttagit som oövervinnerlig.

Jag smakat på stressen och det smakade surt, beskt och äckligt. Det är påfrestande att se friheten flyga iväg som ett löv i vinden, jobbigt att inte ha tid över till mysiga té-stunder men fantastiskt att alltid ha något att göra. Jag är en rastlös individ som behöver lite stress i vardagen för att uppskatta livet, jag vill ha saker att göra och älskar att skapa detaljerade scheman för hur jag ska strukturera mina angelägenheter. Det finns en längtan efter att plugga och lära mig nya saker, jag vill sätta upp mål och planera ut hur jag ska nå dem. Ambitiösa jag vill försöka nå de fluffiga molnen i skyn och hoppa ner för stupet för att se vad som finns där.

Skolan har börjat och jag skulle vilja säga att jag är motiverad och redo för en hösttermin i trean men när allting startar igång på riktigt - veckorna fylls med prov och examinationer och när man sitter där på fysiklektionen och inte fattar ett dugg - kommer världen vändas upp och ner som vanligt men det är de verkliga livet, tårar rinner, leenden delas och att sucka blir en vana på matematiklektionerna på fredagseftermiddagarna.

Likes

Comments

Dagboksinlägg från exakt ett år sedan.

Dagar då jag inte tränar så känner jag mig så rastlös, det känns som om jag inte gör något betydelsefullt, känns som om allt annat än träning är helt meninglöst. Jag låter därmed hjärnspökerna tala och lyssnar till dess ord - att jag aldrig rör på mig, att jag äter för mycket och att jag inte ser bra ut. Jag har inte riktigt lärt mig hantera dessa och därför kan ibland vilodagar vara outhärdliga. Att träna är en stor del av mitt liv, och om jag kunde skulle jag lätt göra det varje dag men min kropp klarar inte av att prestera så hårt särskilt inte i kombination med studier och tid med nära och kära. Därutöver, trots att jag inte själv accepterat det, är vila en viktigt ingrediens till ett bra resultat. Jag menar det är som att dricka te utan en tepåse eller äta choklad utan kakao.

Samtidigt vad är definitionen av vila? Är det att ligga i sängen hela dagen och stalka din crush på instagram eller kan de även vara att köra ett yogapass, ta en promenad oavsett väder eller ha en myskväll med dina bästa kompisar? Jag skulle vilja vara en person som istället förföljer en karaktär i en bok än en person du hittade efter en kvart slösurfande på instagram, men det kan ibland vara svårt. På dessa sociala medier kan hjärnspökerna dock bara få större kraft, då du börjar bläddra runt, jämföra och fråga dig själv varför du inte är som dem? Varför tränar jag inte varje dag och är så hälsosam? Jo, för att du är du!

Alltså behöver iallafall jag stöttas extra under dessa dagar. Jag behöver finna sysselsättningar som hjälper mig att återhämta mig efter träning men också hjälper mig gräva djupare i tankarnas grund och botten. Instagram kanske inte är bästa hjälpmedlet, det kanske inte hjälper att se alla dina följare (mest träningskonton) lägga upp bilder, ibland kan man behöva en paus från allting både träning, sociala medier och omvärlden. Jag gör alltid något betydelsefullt, jag vilar upp mig till nya träningsutmaningar, jag andas, jag lever. Det enda som är ganska så meninglöst att lyssna på hjärnspöken.

Så ta en kopp te, ät choklad eller vad du nu gillar. Boka en träff med några kompisar!

Likes

Comments

Skolan började igår och det utvecklades till en dag som jag inte förutsett.

Första dagen i skolan och man kan inte bestämma sig vad man ska ha på sig, antagligen känns det som om man har på sig en balklänning eller så bär man en pyjamas. Det är idag jag har chansen att ändra bilden folk har av mig, idag kan jag att visa klassen hur jag utvecklats som person under sommaren och idag onsdag den tjugotredje augusti ska jag visa vem jag är. Absolut ingen press överhuvudtaget tänker jag och sätter på två chockers, byter efter flera ombyten till en blå t-shirt och låter håret vila från flätor för att hänga fritt längs axlarna. Temat för idag blev blå med turkosa sandaler och lila naglar, kanske är jag för mycket men då är jag bara den perfekta versionen av mig själv.

Sitter på tåget, stirrar ut genom fönstret på på absolut ingenting - försöker varva ner och inte skapa nervositet som kan få allting att bli pannkaka. Det känns som det var åratal sen jag gick i den skolan, sen jag träffade de människorna och sen jag levde efter det detaljerade scheman som gjorde att jag kunde träna sex dar i veckan och få höga betyg. Ärligt talat känns det inte som om det var jag som slutade tvåan, jag känner mig lite som en ny person fast i gamla rutiner. En häst fast i sin vinterpäls på sommaren. Sista året på gymnasiet och jag vill bara börja om och slippa behöva ta de stora beslut som ligger framför mig - var, hur, när ska jag plugga vidare? Djupa andetag stirra ut på de gröna landskapet för att behålla personen jag blivit under sommaren, jag får inte falla tillbaka, bli blyg och hålla tillbaka vem jag är. Om jag var en enhörning varför skulle jag gömma mitt horn och låtsas vara en häst?

Plats i skolan och allt är som vanligt. Jag sitter i klassrummet, min mentor pratar medan man själv bara sitter där i sina egna tankar och bara vill åka hem igen för det är ingenting nytt man av värdefull kvalité hör. De delas ut pappren man ska skriva på allt är precis som det brukar. Sedan går allt för fort jag som är i min solstol på stranden i Spanien hinner inte med verkligheten som börjar gasa fram i turbofart. Ibland vänds världen upp och ner. Himlen blir rosa och blommorna blå. Ibland som i somras får du högsta betyg i ämnet du till en början hatade. Ibland tilldelas du, ja just du som sitter där och inte fattar någonting, ett stipendium i Fysik. Fysiklärarna har pratat ihop sig och ansett att jag, lilla jag som tillägnade både gråtande och frustrerande, timmar i våras för att förstå mig på fysikens lagar är den en av de få (eller var jag den enda tjejen?) som fick ett stipendium och ska få åka Lise-Meitner dagarna, två dagar med föreläsningar och experiment. Jag är så mycket bättre på fysik är jag vågat tro och innerst inne är jag nog lite förälskad i det trots allt.

Första dagen i skolan och allt känns ganska bra när klassen applåderar åt mig, jag sjunker ner i stolen och ler åt rollen som fysiknörd jag tilldelats, för det är väl vad jag är. Samtidigt som jag är så mycket mer.


Likes

Comments

För någon dag sen så träffade jag en vän som jag inte träffat på mer än fyra år, en vän som flyttade till tillbaka till sitt hemland när vi gick i sjuan men nu har kommit till Sverige igen, en vän som alltid har varit min allra bästa vän. Vi var tjejerna i grundskolan som hängde för oss själv och hon var som jag alltid kunde vara mig själv med oavsett hur konstig jag med mina mönstrade tights och färgglada stora tröjor kunde vara. När hon flyttade blev allt kaos och så rätt som det var gick jag i nian, jag kommer endast ihåg segment från åren däremellan men jag får inte ihop dem. Det är som om flera pusselbitar saknas för att bilden ska bli hel, teckningen man ritade som liten med en skinande sol i hörnet, ett grönt gräs med massa blommor där två streckgubbar står och håller varandra i handen och med en regnbåge under de fluffiga molnen är sönderriven och förstörd efter man insett att världen inte är så enkel - regnbåge har inget slut - och nu när du sätta ihop teckningen för att komma tillbaka till hur du såg världen som liten när du inte övertänkte varje handling och försvårade varenda hinder framför dig får du inte ihop pusselbitarna du har kvar.

När jag träffade dig blev jag översköljd, dränkt, kvävd av mina minnen, mitt liv kom i en snabbspolad trailer jag inte kunde pausa tills mitt huvud blev tomt och stilla som havet när vågorna gått och lagt sig. Jag kunde fortfarande inte få ihop pusslet. Det kan vara så att jag inte vill se bilden, jag vill inte gå igenom allt jag gick igenom i högstadiet, jag vill inte känna det det kalla regnet fräta på min bara hud. Men man kan inte bygga ett pussel om man inte granskar bitarna, jämför bilderna med varandra och förstår vad de ska sitta.

Jag var ensam, träningsberoende, pluggnörd och svag nu har jag underbara vänner, oftast ett mer hälsosam inställning till träning och studier och jag är stark som en rosa björn. Om du inte åkt iväg från mig hade jag inte gå igenom allt detta, men samtidigt försöker jag intala mig själv att det regnar av en orsak, det finns en mening med alla gånger jag gick in i betongväggen för idag har jag blivit starkare, idag kan jag slå mig igenom väggen som står i vägen för solen.

Jag vill inte säga att jag är glad för att du åkte men om vi fortsatt vara one directions fans som spelade Sims och drack varm choklad med marshmallows hade jag inte varit den person jag är idag. Det kanske är dags att öppna ögonen och se på alla pusselbitar som faktiskt finns där framför mig fastän jag förnekar det, jag måste sätta ihop pusslet och förstå mig på varför jag är som jag är. Dags och hoppa ner i det de djupa havet och finna den flickan jag en gång var.



Likes

Comments

Om några dagar börjar skolan och trots att jag må vara lite förtvivlad över att friheten tas från mig så är jag långt ifrån besviken över min sommar. Dagboksinlägg från den tjugofemte juli 2017.

Det är nu ynka en månad kvar till jag börjar skolan, men jag känner mig inte stressad överhuvudtaget. Jag har tilldelats en månad av upplevelser och fått ta del av företeelse jag aldrig tidigare sett eller gjort. Jag har kopplat av och varit på ett två-veckor träningscamp varvat med nån timme läsning i solen, kortspel i skuggan och promenader i solnedgången. Jag var i Barcelona på min födelsedag och blev förälskad i arkitekturen. Visst jag fick bearbeta mycket ångest som uppkom av denna stillhet men att springa barfota på stranden var bananpankaka.

Sedan tog jag ensam planet till Brighton, flyttade in i en världfamilj, gick i skolan på sommarlovet och pratade engelska dagarna långa. Jag mötte människor från hela världen och fick nya vänner, vissa riktigt fina. En fransyska vars hår var definitionen av perfektion och som inte kunde äta en måltid utan bröd. En från Belgien som jag kunde gå och prata i timmar med för vi var två blyga individer som gjort något vi aldrig förr skulle vågat. En från Nederländerna som åt paprika som ett äpple, hon som jag helt oplanerat blev jätte bra vän med på kayakutflykten och senare gick och dansade på en klubb med för att sedan springa hem i ösregn klockan fyra på morgonen. Jag lärde mig bli mer självständig och vågade ta egna beslut, vågade vara mig själv med ny chocker varje dag och färglada kläder. Jag vågade även prata engelska. Timmar spenderade jag med att bara gå runt i staden och titta på alla pastellfärgade hem och drömma om att bo exakt sådär. Men jag upptäckte även naturen, satt och åt lunch i parker, läste på stranden och såg fantastiska vyer från "The Seven Sister" kullarna. Det var en bra, fantastisk, underbar resa men jag längtade hem ändå och det var omöjligt att inte gråta en svätt när jag fick omfamna mina föräldrar. Ja, jag är arton, men jag längtade hem, till mitt hem.

Jag blev olyckligtvis sjuk i två veckor så fort när jag kom hem (var förkyld en vecka där också), för att sedan stuka foten och sedan skada foten så det blev kanske inte den augusti jag ville ha, iallafall inte i träningsväg då jag hade så mycket planerat men jag har ändå hunnit med massa picknicks och filmkvällar med kompisar så det blev inte så dåligt iallafall. Jag måste väl erkänna att ett liv utan träning hela dagarna också funkar, för en piknik med popcorn och vattenmelon är lätt två bananpannkakor.


Likes

Comments