Header

Dans & Träning

Bara tanken på att röra på sig skapar en smärta som sprider sig genom hela kroppen. Själva rörelsen får sedan musklerna att skrika i förtvivlan för de upplever smärtan med mig, smärtan som också är orsakad av rörelse, smärtan som stavas träningsvärk. Jag både hatar och älskar denna värk, man blir en bebis som knappt kan gå samtidigt som det är ett kvitto på att man har tränat riktigt hårt. Ett bevis på att gårdagens timmar spenderade inomhus i en danssalen medan himlen var blå och solen sken, lönade sig.

Igår var det ett så kallat uppstarts läger för tävlingsterminen där vi från halv nio till halv fyra fick öva hopp, snurrar, exempelvis sitta med benen framför oss och lyfta våra utåtvridna ben eller som en dansare gjorde - hoppa 10 splitthopp i rad, svettas igenom ett fyrtiofem minuters långt intervallpass och få lite tips hur vi kan dansa våra tävlingsprogram ännu bättre.

Under sommarlovet har jag vanligtvis stigit upp runt åtta men igår blev jag väckt av mitt alarm innan sju då jag tvingades öppna ögonen och lämna den bekväma sängen - jag gärna kunde spenderat några timmar till i och drömt mig bort till ett annat universum där tid inte existerade och där man kunde undgå att vakna med tuppen. Men det var bara på med träningskläder och sätta upp håret i en hög tofs för hur jag ser ut iallafall i början av ett träningpass påverkar min prestation. Om jag ser mig själv i spegeln, i kläder jag trivs i så får jag bättre självförtroende och kör på hårdare och eftersom jag ser mig själv i spegeln varje danspass så vill jag se någon som strålar med sitt leende.

På andra teknikpasset idag glänste jag inte, jag var inte en stjärna på natthimlen tillsammans med de andra jag var solen som redan gått ner. Jag var osäker, trött och värken i fötterna ledde till att jag inte klarade av att prestera och när jag inte når upp till min förväntan så blir jag extra sårbar för det faktum att där jag snurrar fram i diagonalen ser alla mig. Det blev ingen bra lektion, jag kände att jag hade mer att ge, mer att visa och mer att bevisa.

Lyckligtvis gick de andra fyra lektionerna bättre, en av dessa var intervallpasset där vi gjorde bakåtkullerbytor (nästan) för att sedan slänga oss upp mot taket, kutade på stället, stod på händer, gjorde armhävningar tills till och med de på knä blev outhärdliga, lekte att golvet var lava och hoppade upp och ner tills vi blev svimfärdiga och illamående och staplade ut i jakt på luft. Det var hemskt, förfärligt och så fantastiskt.

Under coachinglektionerna stod jag nötte mitt nya program jag fick i fredags och försökte få både huvud och kropp med i leken. Till en början kändes det omöjligt, som om jag pluggade glosor och ständigt stavade fel på samma ord hela tiden men mot slutet kunde jag nästan koppla bort huvudet och bara dansa. För när man tänker så börjar man att övertänka och himlen blir svart och det börjar regna. Jag menar du ser ut som en pingvin om du plötsligt börjar tänka på hur du egentligen går.

Nu är det endast tjugofem dagar kvar till tävling så måste öva, träna och kötta men först lyda musklerna och äta vattenmelon samtidigt som jag gör så lite som möjligt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Livet

Igår spenderade jag hela dagen till att städa mitt hus (jagg bor i en tjugotvå kvadratmeter stuga på mina föräldrars tomt) och förundrades hur jag en gång i tiden haft detta som en av mina favorit sysselsättningar.

Förr älskade jag att städa, att dammsuga bort suddrester under skrivbordet och rensa bland ägodelar i byrån. För mig var det några timmar då jag slapp tänka och jag gjorde något betydelsefullt, något min mamma aldrig behövde tjata på mig att göra. Jag städade mitt rum. Likt många andra tonåringar mådde jag ofta lite dåligt under mellan och högstadiet och därför kunde företeelsen - att dammsuga bort dammråttor förlikas med att rensa arkivet i huvudet på negativa tankar. Men likt dammråttor inte försvinner ut i cyberrymden försvinner inte tankarna för evigt. Därför var mitt rum nästan dagligen rent, snyggt och organiserat.

Jag kan också tänka mig att det var en sorts tröst att någonting var ordning och reda och jag kunde låtsas att det var likadant inombords. Att det handlade om min strävan efter perfektion, struktur och ordning. För om miljön omkring mig var ostädad föll fasaden ner och kaoset inom mig trädde fram. Därför planerade jag även varenda dag i detalj så att det inte fanns det för spontanitet, en chans att bara vara eller oväntade händelser med möjlighet att förstöra allt jag byggt upp. Att städa är en sysselsättning med mål att få varje yta ren. Att planera är att fylla varenda rad i kalendern med aktiviteter Det var inget konstigt sammanträffande att jag gillade båda, för med ordning kunde jag skapa framtiden, så att det inte fanns någon plats för dammråttor som kunde manipulera mig.

Nu kan jag tycka det är okej med kläder som hänger på stolarna, grus i hallen och obäddad säng. Nu anser jag att det är okej att vara spontan och skapa oreda i kalendern, att det inte gör något att strunta i att träna ifall kroppen säger nej. Nu är det okej med kaos. Jag är inte längre rädd för hinder som kan stoppa mig i min väg mot toppen, istället försöker jag omfamna dem och acceptera dess existens tills de släpper mig och sticker.

Hur mycket du en städar kommer rummet alltid bli smutsigt. Livet går vidare trots att suddrester skapar ett prickigt mönster ditt skrivbord, ett mönster som på sätt och vis faktiskt är organiserat.

Likes

Comments

Livet

Idag har jag jobbat i tjugoentusensexhundra sekunder på en golfklubb och jag känner mig rätt så utsliten. Men inte bara av dagens bravader där jag äntligen lärde mig bokningsystemet utan även från de senaste dagarna då jag gjort jätte rätt så mycket. Jag har gått mängder med promenader i både min lilla stad där trots att gatorna är ganska tomma och butiker ganska få framkallar en mysig känsla och i skogen där en snäll liten hund sprang efter fel matte. Även i storstaden har jag vandrat med google maps, en hungrig mage och trötta fötter från fel tunnelbana station och gatunummer 129 till 61 i jakt efter den veganska restaurangen vi alltid velat prova. Där tallrikarna är blåa och fulla av chilimarinerad tofu, avocado, rödkålsallad, sötpotatis pommes (som jag dock finns sno från mina kompisar), nudlar och växtbaserade burgare. Maten var utsökt och fotogenisk nog att hamna på instragram storys där iallfall jag försökte visa upp att jag äter något mer varierat än kikärtor i tomatkross och tofu i curry och kokosmjölk.

Parallellt med dessa vandringar har jag utfört en massa styrka och balansövningar för min stukade fot (som jag varje dag tycker blir bättre trots mammas kommentarer att jo den är fortfarande lite svullen). Vilket inte bara resulterat i träningsvärk i foten utan också i alla benmuskler som värker i varenda liten rörelse. Igår låg jag exempelvis i timmar och försökte finna en position där inte benen dunkade i takt med hjärtat.

Att jag är något seg kanske inte är överraskande men imorgon är det en ny dag då jag slipper ber leverpastejmackor och andra mackor jag aldrig skulle smaka på, nästan krypa in i kylar för att torka bort smuts i hörnen och säga med ett glatt leende vill du ha kvittot?

Imorgon ska jag för första gången på länge få dansa. Imorgon ska jag äntligen få bli av med lite träningsabstinens. Nu ska jag sova i minst trettiosextusen sekunder.

Likes

Comments

Livet

Att vara ensam är härligt, dina behov är prioritet ett och du behöver inte anpassa dig till någon annans vilja och önskemål. Du kan kolla på din favoritserie och få popcornskålen för dig själv. Du kan äta mackor till middag utan att någon invänder och vill ha riktigt mat. Du kan andas och besparats från ilskan som flammar upp när någon andas in all luft i rummet.

I verkligheten är du oftast aldrig ensam. Det är du och dina tankar. Dina tankar som skriker åt dig att gå upp tidigt och ut och springa. Tankarna som klagar på att du är så lat. Du som gnäller på att du måste göra någonting med ditt liv. När man är ensam är man lättbesegrad, vek och maktlös. Det finns ingen som kan rädda dig från hjärnspökena som tar tag i dig och låser in dig bakom lås och bom. Ingen som kan befria dig från dig själv. Jag tycker om att vara ensam men ibland är det en fruktansvärd upplevelse, för om fängelset du sitter i egentligen bara är en illusion var är du nyckeln ut?

Nyckeln ut kan exemplifieras som din familj, dina vänner eller en individ på denna jord med ett varmt hjärta. för så fort de ser att du inte är helt närvarande, att du falkar med blicken, skakar och kämpar för att inte tårarna ska förstöra din fasad så förstår de att allt inte står rätt till. De befriar dig från cellen och får dig att forma känslor din ord som de tar i sin hand och kramar om. Du släpper ut all negativitet och låter tankarna åka iväg med molnen på himlen. Sedan när allt är försvunnet och du är alldeles tom ger dina vänner liv till bokstäver som får dig att le.

Så när du klagar på att någon annan äter upp alla popcorn, fundera på om du vill stå ensam på krigsfälet emot fienden som hotar att förgöra en. Du får helt enkelt bita ihop och poppa nya.


Likes

Comments

Livet

Jag är en person som är sjukt känslig. Jag kan börja gråta för att jag inte sätter ett steg i en koreografi eller börja le för att en främling säger hej. Jag lever i en bergodalbana. I fredags var jag lite nere för att jag lyckats vricka till foten jag i maj stukade vilket betyder att jag får kanske genomlida några veckor till av träningsabstinens. Idag var jag sjukt glad. Imorgon?

4 augusti 2017

Folk kan påstå att jag är klumpig, slarvig, att jag inte tänker på konsekvenserna av mitt handlande. Medan jag vill skylla på ren otur. Sanningen är dock att jag kan vara inkapabel till att ta hand om mig själv, återhämta mig och andas för att jag är så fokuserad på mina mål att jag glömmer bort att fundera över stenarna på stigen upp mot toppen. Ett träd kan falla, en blixt kan slå, en björn kan anfalla. Min blick är så inställd på bergstoppen där uppe där himlen är blå och solen skiner att en rot kan få mig att ramla.

Om man nästan är vegan och elitidrottare krävs en varierad kost med kosttillskott för att upprätthålla kroppens all funktioner exempelvis immunförsvaret. Att rehabilitera foten efter en stukning är nödvändigt för att förebygga framtida skador. Dessa två saker glömmer jag, förtränger jag och skjuter undan. Jag skjuter fram hindret framför mig och hoppas att jag i framtiden ska kunna hoppa över det. Jag är inte perfekt, jag kan inte reflektera över varför det gått fel och korrigera det, det är enklare att låtsas som ingenting och gå vidare.

Först var jag sjuk i tre veckor för att jag inte ätit tillräckligt varierat och struntat i kosttillskott. Sedan idag var jag ute och skrubbade bort svartmögel på fasaden inför målning. Ute där vädret kunde inte riktigt bestämma sig, ibland var det sol och blå himmel för att sedan i några minuter ersättas av mörka moln fulla av regn. Så när de mörka molnen för tredje gången maskerade himlen sprang jag mot ytterdörren med mina vita foppatofflor med rosa blommor på och trampade snett på stenarna. Smärtan som uppkom skapade en rädsla inom mig, en rädsla för att foten aldrig mer skulle bli hel.

Naturligtvis förstördes hela kvällen och jag satt ängslig i soffan med foten på högläge, försökte läsa, kolla på youtube, försökte skingra tankarna och bara fokusera på att foten skulle bli bättre. Men jag får helt enkelt sota för mina misstag och lära mig hoppa över hinder och ibland se mig omkring, sluta stirra frenetiskt på toppen och titta mig omkring. Egentligen vill jag bara lägga mig och sova tills allt är över. Men jag får genomlida konsekvenserna och acceptera situationen. Men åh så jag längtar till att träna!

Idag efter en åtta timmars arbetsdag är jag något mer positiv för trots att jag gått hela dagen gör foten inte ont, haltar väl lite fortfarande men det är för att jag inte riktigt vågar ta några risker. Stackars foten är forfarande svullen men om det inte känns värre efter morgondagens pass så kan jag nog börja träna i veckan. Jag måste väl fokusera på lite återhämtning, rehabilitering och vila för foten också.

Alltså bara under lite skrivande och efter en dag ändras mitt humör, igår ville jag bara börja gråta, blev arg på mig själv och accepterade tillslut en tid utan träning. Idag är jag nästan för positiv att mamma får säga till mig att min fot faktiskt fortfarande är svullen, att den fortfarande inte är helt bra. Imorgon hur mår jag då tro?



Ser du stenarna på stigen ovan eller ser du endast toppen?

Likes

Comments

Ur dagboken

När jag kom hem från min Språkresa i Brighton, efter att åkt flygplan hem förkyld möttes jag av först min kära familj men därefter även en större förkylning. Jag blev dock ganska rastlös efter första dagen som sjukling, så här kommer en berättelse om hur jag upplever tiden som sjuk.

Jag skulle vilja påstå att vi alla någon gång, oavsett om det är mitt i en stressig dag på jobbet eller en under en jobbig vecka i skolan där du har tre examinationer framför dig, önskar att få bli sjuka. Skillnaden är att vi inte önskar oss feber, halsont och täppt i näsan de är endast komplikationerna, egentligen önskar vi att få vila, vi önskar oss en heldag i soffan framför Skam eller Game of Thrones.

Men när man väl vaknar upp av väckarklockan och inser att allt inte står rätt till i kroppen vill man inte bli sjuk längre, man vill tillbringa tjugofyra timmar i sängen, man vill föredra två timmars matteprov. Du kanske tänkte dig en dag med lite extra choklad, en kopp te, lite återhämtning, slösurfande genom instragram men verkligheten ser inte riktigt ut så.

Att vara sjuk är som att transporteras i en tidsmaskin, ju sjukare du är ju yngre du måste bli och eftersom feber kommer med många sjukdomar kan de ses som ett besvär jämförbart med resefeber eller jetlag. Du blir yngre och yngre och förlorar därmed kontrollen över dig själv, du tappar aptiten och lever på frukt och mackor och vatten får plötligt en distinkt, hård, äcklig smak. Du kan inte göra mycket själv, du blir fem år och ropar på mamma att fylla på ditt saftglas. Sist men inte minst tar det minst trettio minuter att få dig att gå från tanke till handling. Det tog seriöst fyrtio minuter att komma ur sängen, snacka om seg i huvudet.

Man råkar även bli ovalbart lat, att resa dig upp och sträcka dig efter mackan känns lite som att springa milen (och jag är ändå ett träningsfreak till vardags). Man är för en tag inte så stor längre, exempelvis hade jag så hög feber att jag fick flytta in till min lillasysters rum för att jag ute hos mig i mitt lilla hus på tomten blivit inkapabel till att ta hand om mig själv.

De enda som är positivt med att vara sjukt skulle jag säga är ursäkten jag är ju sjuk och att man får tid på helt saker man aldrig funderat över, memorera kvistarna i trätaket och förundras över regnbågen som en CD-skiva och solljus kan skapa. För jag är likt er många andra inte skapt för att vara sjuk. Men sånt är livet, jag försöker fokusera på glädjen som kommer uppkomma när jag inser att jag blivit frisk. Just nu får jag nöja mig med att spela Sims hela dagarna och drömma om springturen i skogen.

Nu en vecka senare börjar jag dock må bättre, jag kan äntligen göra saker som att dra på picknick eller dra in till storstan med mina kompisar och snart så kommer jag äntligen kunna träna. Springa den där turen i skogen igen.

Likes

Comments

Lilla jag

Individen bakom dessa ord föddes sommaren 1999 den tjugosjunde juni klockan 02,28. När hon växte upp var hon en lite för sprallig unge som så fort musik spreds från högtalarna började dansa och det slutade inte där, jag och mina syskon arrangerade dansshower till Alcazar och Amy Diamond och det var tradition att försöka efterlikna det vackra stegen som utfördes av Let's Dance deltagarna varje lördag klockan åtta.

Idag, älskar jag fortfarande att dansa, för det och löprundor i skogen är en stor del av mitt liv. Jag varvar det med studier på tekniklinjen i gymnasiet och hoppas att mina betyg ska räcka för att jag i framtiden ska kunna bli arkitekt. Men att nästintill elitsatsa i disco-tävlingdans och nå det högsta betygen i skolan är långt ifrån enkelt. Därför uppskattas tid i naturen, vandringar upp på fjälltoppar eller bara en liten promenad i skogen men även så älskar jag att skriva. Jag kan inte sätta fingret på det, men på nåt sätt när jag ligger i sängen och bara gråter utan anledning, på nåt sätt bara kommer känslorna ur mig, på nått sätt förvandlas allt till ord. Jag är arton år och skriver dagbok, men det är livsnödvändigt för mig annars så har jag ofta ingen aning om vad som döljer sig bakom mitt leende.

Som liten skrev jag noveller jag berättade inför klassen och då ville jag bli författare för det är på nåt sätt enklare för mig att skriva än att prata. Jag älskar att skriva målande texter med ett överflöd av adjektiv och stilfigurer att en lärare en gång sa till mig att jag får dra ner lite på det om jag ska anpassa texten till åhörarna. Men det sket jag i. Jag fortsatte skriva i min dagbok, skriva texter, formulera ord ingen fick se. Tills nu. Jag har börjat blogga, för fjärde gången, men denna gång ska jag inte dela med mig av träningstips, recept på vegansk mat eller outfits. Jag ska dela med mig av mina ord, mina idéer, min syn på världen. Så var redo för att läsa och dras in i min värld, fångas i mina ord och beskrivningar och dela med er av era synpunkter.

Välkommen till att se livet ur mitt perspektiv och förlåt för att linsen kanske är något för ljus rosa, blå eller lila men jag är förälskad i pastellfärger och var inte rädd för trots min fascination över rymden kommer texterna inte ta mer än ett ljusår att läsa.


XX

Pastellgalaxy


Likes

Comments