View tracker

Jag saknar dig, ditt glada spralliga jag, energi till allt,förstående, sprudlande, älskande, min bästa vän. Vart tog du vägen? Du somalltid hade tid för mig, för oss, som älskade att umgås med mig. Alltid varpositiv till livet. Du är där och jag är här upptagna på varsitt håll, aldrigtid. Jag saknar oss, skrattet, galenskaperna, småbråken som går över likasnabbt som de uppstår, diskussionerna om framtiden, om livet, om familj ochvänskap, om sättet att leva. Ja, diskussionerna om allt.

Kommer vi någonsin ligga bredvid varandra och filosofera?Bara du och jag, kommer vi att njuta av livet tillsammans igen? Varför komlivet emellan oss? Livet som kan vara så fantastiskt, skänka oss så många finaminnen, hur kan det förstöra så mycket? En sån fin relation, jag blir ledsenoch rädd av tanken att inte få uppleva och skapa nya minnen igen.  Kommer allt bara vara att minnas, kommervi inte få se den där lite lagom spralliga personen, med galen humor och nästansamma temperament som jag? Kommer vi någonsin bli som det var igen? Ellerkommer det vara såhär tills livets slut, iså fall, på grund av vad?Stress, envishet, lathet eller vad som nu finns att välja på. Vi brukade alltidprata om livet mening, vi brukade alltid prata om hur vi tyckte andra gjorde"rätt & fel". Hur vi skulle göra istället.

Kommer vi någonsin umgås igen? Så roligt som vi kundeha. Tillsammans, skrattandes, busandet, galna och barnsliga tillsammans. Kommerden tiden att komma igen eller är den över för alltid? Ska jag bara sitta häroch acceptera att den tiden är förbi och det som är kvar är det här? Jagvill att du ska vara du igen och jag ska vara jag igen, det skulle göra allt såmycket enklare, det skulle göra allt så mycket roligare. Det skulle ge mig såmycket glädje, nya minnen och kärlek! Jag saknar dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag känner mer och mer att hoppet är ute för mig. Så mycketsorgsna minnen jag har, som jag bara förträngt och jag vet bara inte hur jagska bearbeta dem. Min familj är fantastisk. Därför har jag också enormaskuldkänslor över att jag mår som jag mår och att det är de som får ta hand ommig när jag gråter. Minnena jag pratar om handlar mest om när jag var mindre,hur jag såg mina bröder slåss, inte bara med knytnävarna utan även med knivar,skruvmejslar och andra saker. Jag har så plågsamma minnen från min barndom, attvart jag än går så ser jag något på vägen som jag själv varit med om. Samtidigtsom jag har extremt höga krav på mig själv, alltså inom allt. Känns som att jaggått miste om livet. Som att allt har skett så snabbt och nu står jag här idagsnart 18 år gammal och livrädd. Inte alls sådär "hungrig på livet"som man "ska vara". Mår också dåligt för att jag låtit (och låter)min ångest få förstöra så många stunder i mitt liv, den tar över mina vardagar.

Likes

Comments

View tracker

​Sitter ensami mitt rum och tänker, så många tankar snurrar runt men mest tänker jag väl pådet senaste halvåret. Många av mina vänner märkte hela tiden att något var feloch ni ställde frågor till mig varje dag och frågade hur jag egentligen måddemen just då förnekade jag allt. Jag har aldrig förr mått så dåligt som jag hargjort/gör denna vinter och nu känns det som om att det har gjort mig sjuk.

Vissa sakerhar alltid funnits runt en, men jag tror att det egentligen började efter attjag och Simon gjorde slut i somras, alla känslorna fanns kvar, men det funkadebara inte p.g.a. speciella anledningar och plötsligt var man helt ensam. Jaggjorde allt för att gömma mig från alla minnen och alla tankarna. Jag börjadefå mer ångestattacker. Tänk dig att må så dåligt att hela kroppen krampar och göront och att du knappt inte kunde andas då du bara låg och vred dig i sängen.

Jag harångestdämpande utskrivet men jag känner att det inte hjälper alltid som vissaandra preparat gjorde och dem ångestattackerna är de värsta jag vet.

Jag har nåttbotten denna vinter, sjönk djupare än jag någonsin gjort förr och gick överalla mina personliga gränser. Men det känns som om jag faktiskt inte bryr mig,det är som om att jag redan har gett upp.

Vet knapptlängre varför jag mår så dåligt, antar att det jämt kommer nya andledningarhela tiden för att ha något att skylla mitt beteende på. Det är som om att jaghar hamnat i en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur och som om att jag blundarför hela världen fastän jag egentligen visste/vet att jag har mycket kvar attförlora.

Är typaldrig hemma längre tar allt mer avstånd från mina gamla vänner, jag skäms såhimla mycket över den personen jag blivit idag, men samtidigt så vill jagstanna kvar där jag var när jag var en ”bättre människa” men inte kunde det,för jag var inte lika stark som många andra i denna lilla värld. Jag var inte såstark som alla sa att jag var. Kanske är de det som jag skäms mest över, att jagpå något sätt börjat trivas.

Likes

Comments

​Saknar dig min fina <3

Likes

Comments

Livet är så underligt. Tänk om allt skit inte fanns, skulle vara betydligt enklare då. Men nu när det ändå finns, exakt hur mycket ska en människa klara av egentligen? Jag vet att jag inte fixar det här, orkar inte mer.. Jag vill inte vara med om mera skit nu. Men det är det nog ingen som förstår.. Jag kommer tyvärr att krascha igen, men vad gör väl det.. Finns säkert dom som tycker att det bara är att resa på sig och gå vidare men jag fixar inte det den här gången. Jag vill bara att omvärlden ska se den lilla rädda tjej jag är, men tyvärr är det inte många som ser igenom mitt hårda skal. FAN hur blev det så här egentligen? Jag vill inte vara den jag blivit.

Likes

Comments

Jag har varit såhär som jag är så länge jag kan minnas och kommer fortsätta att vara såhär tills jag inte gör något åt det. Jag har slösat bort så många år på att må dåligt, när andra har haft tiden i sitt liv har jag suttit och gråtit och helst av allt velat dö, ibland för att någon har sårat mig och känt mig som den ensammaste människan i hela världen men ibland har jag inte ens haft någon anledning alls utan den där ledsamheten/meningslösheten har bara slått ner som en blixt från ovan.. Det är bara när jag har idéer som jag mår bra, eller när jag ska göra saker. Kanske ibland inte ens då. Det har hänt så många gånger att jag ligger i sängen och gråter för att jag har så otroligt tråkigt, då känner jag hellre att jag dör istället.

Likes

Comments

Det känns som om jag helt har tappat livsgnistan, har varken ork eller lust med någonting längre. Många drömmar har jag, men alla känns avlägsna och omöjliga att uppnå. Jag borde egentligen inte må dåligt för jag har ju en massa helt underbara vänner tak över huvudet och allt det där. Men har ingen livsglädje, livet verkar vara så himla orättvist. 

Likes

Comments

Jag flämtar efter luft. Tårarna, paniken och smärtan gör attluften inte går att ta in. Det gör så jävla ont, jag har aldrig känt en sån härsmärta förut, aldrig någonsin. Det går inte att beskriva, det finns inga ord.Omöjligt.

Det känns som att bröstkorgen har slitits itu. En sten överbröstet. Lock för öronen. Panik pulserande hjärta. Svidande brinnande ögon.Brinnande smärta. Överallt smärta. Tomhet. Överallt tomhet. Inga ord når in.Inga ord, inga meningar är levande. Allt är för långt bort för att nå in.Tomhet.

”Det blir bättre.” säger dem. Det kommer aldrig bli bättre,det kommer inte ens bli bra. Jag kommer bara få lära mig leva med smärtan. Ettdygn av smärta, olidlig smärta. Jag har ett liv framför mig. Ett liv medolidlig smärta. Jag kommer inte klara det. Smärtan förändrar människor, jagkommer inte vara samma person. Aldrig någonsin. Det gör så ont.

Likes

Comments

​Michaela Söderlund!

Du lyser upp mitt liv med dina ögon ditt glada skratt och din omtänksamhet, tack för att du finns älskar dig av hela mitt hjärta och så kommer det alltid att vara. Du är min inspirationskälla, min drivande kraft. Du får mig att orka, att kämpa för allt med mening här i livet. Älskar dig Michaela. Har aldrig någonsin träffat en människa som är så lik mig som du är, kan verkligen vara mig själv med dig precis som du kan va dig själv med mig.

Vi har så fruktansvärt mycket gemensamt, vi båda är lika galna, lika blonda, lika dumma och mycket mycket mer. Våra temperament, ja dom är som dom är. Kan göra precis vad som helst utan att du dömer mig. Du får slå mig om du vill, du får sparka mig om du vill, du får döda mig om du vill och du får skuta mig om du vill, men vad du än gör skjut mig inte i hjärtat för där finns du!

Du får mig le, du är inte bara min bästa vän utan du är även min syster. Du finns alltid där för mig i både vått och torrt och likaså jag för dig. Man säger att det regnade den dagen du föddes, men det var Guds tårar som rann när han sände sin vackraste ängel till jorden!

Likes

Comments

Vad gör jag när luften är för svår att andas in?

När huvudet bultar av värk av alla dessa tankar, som aldrig vill ta slut?

Ifrågasätta sina val och begrunda det som inte kunde undvikas.
Att inte känna sina fötter när man försöker ta sig fram.
Det är min vardag 
Det är mitt liv

Jag har aldrig känt hur det är att ha ett hem, trots att jag har en stor familj och har haft tak över mitt huvud
Ett hem skapas av ens känslor
Av gemenskapen man har med den/dom man bor med
Men hur förklarar man för sig familj att man känner sig ensam?
Att man känner sig som en främling bland sina egna?

Jag är och har alltid varit en bruten själ av det jag har gått igenom.
Jag ser mig inte som ett offer, för jag står här idag
Men jag kan inte kalla mig själv för en krigare, för jag har valt utvägar som har orsakat smärta för mig och även andra.
Jag kan inte säga att jag är en dålig människa, men jag är ingen bra heller

Dagligen så slits jag åt alla håll
Familjen som är splittrad
Jag som bor hos den jag älskar
Men saknaden är stor i sig
En saknad av en familj som alltid hamnar fel
Den familj som har varit mina värsta fiender

Vad ska jag göra?
Snart 18 år gammal med en sliten kropp
Sliten insida
Sliten utsida
Jag är rädd för framtiden, för att jag för länge sedan kunde inte se så långt.
Jag var tjejen som tog dagen som den kom och bad om att få ett slut, bara för att ångra den dagen efter då jag vaknade.
Nu när jag har kärlek, så är jag så ensam
Förr hade jag min stora familj, men saknade kärlek

Ska jag förbli den tjejen som alltid ska ha det ena, men inte det andra?
Ska jag för alltid få kämpa, bara för att falla?

Jag vet att livet är hårt, jag av alla vet
Jag vet att världen är en orättvis plats, för andra ska få glida sig fram utan besvär, medans andra sitter på backen med blodiga fötter för att få gå den långa vägen och hoppa över livets hinder som kommer ivägen.
Kan jag inte bara få andas ut?
Få le utan att känna att tårarna inte är långt ifrån?
Få le ett riktigt leende som inte är brutet, eller påklistrat?

Jag är inte troende, för ingen lyssnade till mina böner som jag bad när jag var en liten flicka
Så vem ska jag be?
Mig själv? 

Likes

Comments