View tracker

Dobby

Då har vi kommit in på 2017, so far so good. Jag har satt upp några mål för detta året som jag tänker förgyller det lite:

- I slutet av året ska vi debutera i agilityn.

- Någon gång hoppas vi kunna starta i appellklass spår.

- Gå en kurs i någonting, typ spår, agility eller nosework.

- HD/AD röntga

- MH?

- Fortsätta leta hyreslägenhet och kanske, kanske, kanske flytta hemmifrån.

Men framför allt ska vi ha roligt och trivas. Vilket vi just nu gör, både jag och Dobby.

Dobby har dock börjat unghunda sig lite, vissa dagar går det inte att träna för han har huvudet fullt av spöken som antingen sinkar honom eller gasar honom till en ohanterbar nivå. Sen har han börjat testa mig lite igen, när matte ropar mitt namn så ignorerar jag och ser vad som händer... Lite så. Men de flesta dagar är han väldigt rolig att leva med, och så rolig att träna. Han lär sig på två röda, agilityn älskar han numera. Så fort jag släpper honom lös när jag ska plocka fram grejer så kastar han gräs i luften, springer flera varv runt planen och gärna tusen gånger igenom en tunnel och sedan väntar på att jag ska kasta leksaken. Det ska bli oerhört roligt att se hur långt vi kan komma i agilityn.

Nu ligger han och viftar på svansen i sömnen.. Dags för mig med att sova. Bjuder på lite bilder från häromdagen.

Likes

Comments

Nu börjar 2016 att lida mot sitt slut... Och för mig är det oerhört sorgligt och faktiskt lite ångestladdat. Jag har nämligen en "vartannat år-teori".

2013 Var totalkasst, minns ingenting från Maj månad och framåt då jag förlorade min Nadja.

2014 Blev underbart, då jag träffade mitt ex som jag var tillsammans med i 1,5 år ganska seriöst. Oerhört fin och varm sommar, sommarjobbade på bästa stället och ja... Det året var toppen.

2015 börjar dåligt med någon underlig depp, jag tar studenten så massa stress inför det triggade igång det. Hamnade på värsta arbetsplatsen jag varit på (mitt sommarjobb det året), och fick dras med någon depression året ut och grät efter jobbet osv... Slutet av det året dumpade exet mig helt utan förvarning och jag var redo att ge upp. Värsta året någonsin. Det enda som var bra med detta året var att jag började på mitt nuvarande jobb, världens bästa. Åh juste. Två av mina marsvin dog, Melvin den 3:dje Okt och Mimmi på nyårsafton.

2016... Jag kommer ihåg att 1 minut efter 12-slaget, satt jag på min bästa väns säng och sa "Jag ska göra detta året till det bästa någonsin". Och så blev det. Jag har växt enormt, träffat många nya människor, en del av dom har jag tyvärr inte kontakt med längre... Men många har jag kvar, jag startade rally med Nimbus och har nu kommit upp i fortsättningsklass, Nimbus har även flyttat in till mig. Jag skaffade bil, har inte gått in i någon höst/vinter-depp men framför allt.... Dobby kom in i mitt liv. Detta året blev jag dessutom av med min alldra djupaste fobi, då jag hela mitt liv lidit av Emetofobi (googla om ni inte vet vad det är) som jag gått i terapi för utan framgång.

Så nu är jag livrädd för att 2017 kommer bli ett fruktansvärt år.. Men nej! Jag ska bryta mönstret, det ska bli 2 toppenår på raken!

Jag föll så fruktansvärt hårt 2015, förlorade allt det året. Men framför allt förlorade jag mig själv, jag hittade inte meningen med att fortsätta. Som tur är hade jag bästa familjen, världens bästa vän och världens bästa jobb och kollegor som (sistnämnda omedvetet) fick mig på andra tankar. Och här sitter jag. Jag brukar se mitt sinne som en skog. Pinnar som ligger på varandra, granar och grönska. När det var som värst, kom hela världen och trampade sönder varenda liten pinne. Allt gick mitt i tu. Nu har jag lyckats inte bara återställa skogen, utan även stärka den något enormt. Jag är starkare än någonsin, och det kommer ingen att ta ifrån mig någonsin igen.

Likes

Comments

Nu märks det verkligen på honom att han är i spökåldern. Eller min nya favoritfras: blocketåldern. Han är nu 8 månader och runt 15 kilo tung. Jag får honom till 49 cm men alla säger "det kan inte stämma" så jag vet inte... det återstår att se! Liten skit är han i alla fall. Bomull i öronen, stressad till och från och läcker kiss överallt. (Ja han är kollad hos vet inga bekymmer så, hon var stensäker på att det var hormonbaserat.) Men det går att härda ut, får bara hoppa över lydnadspassen lite oftare. Spår är han alltid på, samma med agility.
Nu har jag dock legat hemma sjuk sen i onsdags, så inte blivit värst mycket träning. Lärt in ett nytt trick, håller på med ett annat... Apporten jobbar vi på, samma med fritt följ och ingångar. Ute på promenader faller stolpar offer för att rundas, ikväll kunde jag kombinera att han rundade först en stolpe och sen en annan i kombination. Jag gillar att ta saker och ting långsamt men nogrant. Många repetitioner har nu lett till rejält tighta svängar runt objekten han rundar! Och fart, ganska bra fart. Ska nog bli agilitykelpie av denne herre.

De två sista bilderna är tagna av Kajsa, en kompis till oss. Och innan folk dömmer, Dobby har äckligt bra balans, vi tar det väldigt långsamt över balansbommen och jag är beredd hela tiden att kasta mig efter honom om han ramlar.

  • 55 readers

Likes

Comments

Träningen idag gick väl... Helt okej. Vi började med spåret, ca 100 meter i skogsterräng. Han tuffade på ganska bra i början, sen tappade han spåret och gick helt loss på harbajs elle ngt annat äckligt skit... (tips på hur man får hunden fokusera på spåret och inte stanna och äta bajs hela tiden mottages tacksamt) Men efter en stund så gick vi klart spåret, belöning en skål med mat och godis och massa lek med nya leksaken!
Agilityn gick dessto bättre, vi tränar med att kunna springa raksträcka tre hopphinder åt alla håll oavsett var jag är... började även att flytta det mittersta hopphindret lite åt sidan så han var tvungen att svänga lite för att kunna ta det. Efter några repetitioner gick det!
(Tydligen hade inlägget inte kommit iväg inser jag typ någon vecka senare....)

Av någon anledning så ballade GPS:en ut helt så slutet och egentligen hela spåret får man flytta mer mot den blå linjen... om man kollar på slutet på båda linjerna så ser man, det ska egentligen vara exakt på samma punkt

  • 54 readers

Likes

Comments

Ställt klockan för att åka upp till brukshundklubben nu såhär en lördagsmorgon. Tanken är ett spår till Dobby, agilityträning för båda och skogshäng. Tänker att spåret får bli ca 100-150 meter långt, använder mig av appen tracks så lägger ut screenshot sen här :)
I agilityn tränar vi just nu hindersug och raksträckor, går riktigt bra. Visar sen med filmer!

  • 62 readers

Likes

Comments

View tracker

Sitter på espresso house inne vid Centralstationen och tänker. Jag är väldigt bra på att tänka, både på gott och ont. Mest på livet i största allmänhet. Och tänker på hur livet varit fram tills nu.
Väldigt filosofiskt, men ja. Men det slutar alltid på samma sätt. Blir lika jäkla förbannad på männskligheten och vad den gjort. Då är det skönt att ha hundarna. När allt går fel, så är det skönt att ha dom. Alltid veta att dom aldrig sviker.
Nu blev jag bitter också. Men är bitter, tack vare människor här i världen. Försöker att inte va bitter men... kom igen.
Jaja. Har också märkt att jag har mognat väldigt mycket sen Dobby kom in i mitt liv. Lade upp en video i en träningsgrupp där jag visar början till ingång och fritt följ. Önskade om lite tips, nämnde även att han är valp. Många som skriver små tips men att det ändå ser ut som en bra grund. Men vissa måste ändå komma med direkt kritik. Inga tips. I vanliga fall skulle min kära prestationsångest visa sig och allt skulle bli dåligt igen, men icke. Min första tanke var "jag tycker vi är jätteduktiga, tänk att jag ändå format den hund han är idag och tänk att jag lärt en hund, som inte pratar samma språk som mig. Vad bra vi är". Det skulle jag aldrig tänkt innan Dobby. Har även lärt mig att aldrig börja med tävlingslydnad. Detaljarbete... inte min grej. Så petigt. Och strikt, nej jag håller mig till bruks och agility.
Jaja, nu ska jag resa på mig. Vet inte vad jag ville med detta inlägget men ja, skönt att skriva av sig ibland antar jag.

  • 65 readers

Likes

Comments

Uppe med tuppen och påväg till släktträff i Värnamo. Kelpiesläktträff alltså. Alla i kullen kommer, mamma, mormor det är dom jag vet. Självklart tar jag med mig kameran, lite orolig för att köra själv tur och retur dock... men har kaffe, godis och ljudbok så ska nog funka! Spännande detta ska bli, inte sett dom sen dom var 6 veckor... Mär jag hämtade Dobby var han ju sist.
Nu hör jag att han skällde till där utanför toadörren, alltid är det ngt... uppdaterar när jag kommer hem!

  • 81 readers

Likes

Comments

Vardagen

Ja usch detta har varit en oerhört jobbig period. Har funnits stunder då jag tvekat på om jag kunnat ha kvar Dobby ens pga sin separationsångest och all otur vi haft med hundvakt.. Men äntligen har får tur förhoppningsvis vänt! Idag kunde han vara själv på jobbet en hel timma utan några som helst ljud eller tendenser till stress!

Då vill jag också erkänna att jag faktiskt använt citronhalsband på honom. Som sista utväg, då dagis inte kommer vara hållbart länge till med mina arbetstider.

Vanligtvis sitter han och vrålylar efter bara 5 minuter, och när man går ner för att hämta honom står han och flämtar, och är alldeles illröd i huden. Men nu med halsbandet stressar han inte ens upp. Det enda stresstecknet jag kan se är möjligtvis lite dilaterade pupiller, men kan också vara jag som inbillar mig. Inget flämtande, inga långa mungipor, normalfärgad hud... Alltså inte alls lika mycket stress. Han ligger i sin bur när jag hämtar honom, blir glad över att bli hämtad men inte överdrivet "du har precis räddat livet på mig matte" glad... Detta ser ljust ut!

Sen har vi ju den där mystiska klådan som fortsätter... Inte på Dobby, var riktigt länge sedan (peppar peppar ta i trä) som just Dobby kliade sig och nästan all päls har vuxit bort. Men syskonen kliar sig och även de som från början inte kliade sig har börjat... Nu har en av dom börjat ta biopsier som inte visar ngt, det talas om mask, och gud vet vad.. Men en sak är man ganska säker på- det var inte skabb...

Dobby blev ju bra på bravecto av någon underlig anledning. Så har faktiskt mejlat de som har hand om Bravecto och frågat om dom täcker ngt mer än fästingar och demodex.. (För demodex visade tydligen negativt när det togs prover på en av klådvalparna) Blir spännande att se svaret!

För övrigt rullar livet på, har upptäckt att jag fått mig en liten RC-naturbegåvning till mattes stora förtjusning. Testade kontaktfälten en dag för skojs skull, så tog endast nedfarten på kort avstånd (läs säkert avstånd). Fullträff på kf varje gång, trots full fart ner mot leksaken! Kan lugnt säga att denna Kelpien kommer bli farlig på agilitybanan... Om bara matte hinner med :D

Nimbus har dessvärre fått sluta helt med agility. Vi var och tävlade förra helgen, och det gick totalt åt skogen. Han ville inte alls... Så nu satsar vi på ett härligt sällskapshundsliv och lite rallytävlingar då och då :) Vi är ju ändå kvalificerade till fortsättningsklass så att...

Här nedan är en fruktansvärt dålig bild kvalitetsmässigt men vi är i vår rätta miljö! :D

Likes

Comments

Träning

... jag finner den icke. Då menar jag sjävklart hundträning, fysisk träning för mig har jag gett upp för länge sedan haha.
Men till exempel. Jag känner en dag att "vad jag vill träna agility! Planerar in ett pass imorgon, kan träna nimbus i det och det och Dobby lite valpagility, blir jättebra... eller inte för Dobby kommer sitta och låta när jag inte är där. Skiter nog i det."
Eller: "idag ska jag lägga ett spår till Dobby! Ska göra SI och så, och det blir jättebra... men då får inte Nimbus någonting så jag skiter nog i det."
Whyyyyy!? Jag vill ju träna, men ser bara det negativt i exakt allt. Är så trött på detta... Någon med något tips att komma med?

Likes

Comments

Varit och hälsat på Sandra (bästa vännen) som flyttade till Kalmar för en månad sen... Så roligt att äntligen träffas igen. Vi har skrattat så mycket, promenerat med hundarna, shoppat, köpt onödigt mycket hundgodis (eller ja jag har...) och bara haft det gött.
Nu sitter jag på tåget och gråten är inte långt borta... Detta är det jobbigaste med att ha en nära vän som bor långt borta. Att åka hem igen. Tillbaka till verkligheten.

(Hon kommer hata mig över den sista bilden 😂)

  • 131 readers

Likes

Comments