(Inte hundrelaterat)

Ingen läser ändå detta, så kan lika väl ventilera.

Fyfan vad jag mår skit just nu, var länge sen detta hände. Hade en period med depression, psykologer, svåra fobier och.. Gud vet vad. Men inget av det där spelade ingen roll, det enda som kändes var den där känslan av att lungorna krymper tills man ligger där panikslagen och kippar efter andan helt utan orsak.

Att se sig själv trampa sönder sinnet. För just då hade jag bara mig själv att skylla. Jag vet egentligen bättre, jag vet att det egentligen inte stämmer, inget av det är sant. Jag orkar för det mesta hålla upp en fasad som får mig att må bra, men vilken mur som helst rasar tillslut. Det är ingen liten smäll när tegelstenarna når marken.

Alla har nog känt såhär ibland, vilket gör allt mycket värre. "nu mår jag skit. Men alla gör det ibland, du är inte speciell på något sätt. Det får mig att känna mig ännnu mer värdelös. Men nu får du återigen tänka på hur självisk du är, sitter och tycker synd om dig när massa sitter och har det värre. Ännu sämre. Självisk. Ännu sämre." Osv osv..... En ond spiral.

Just nu har jag ingen som tar emot dom där tegelstenarna och hjälper mig bygga muren igen. Förr hade jag det. Jag har folk som försöker, älskar dom för det. Men ingen lyckas. Då ser jag mig själv, långt ner i en kall, mörk vattenbrunn. Jag försöker förtvivlat ta mig upp, jag vet att jag måste ta mig upp för att överleva. Men hur fan ska jag ta mig upp utan hjälp från något håll? Folk försöker, men jag står fortfarande kvar ensam i den där kalla brunnen. Jag ser människorna där uppe och tänker "vilka underbara människor jag har i mitt liv", men jag är inte med dom. Jag är här nere i den kalla mörka brunnen och kan inte ta mig upp till dom. Tillslut slutar även den mest godhjärtade människan att försöka.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Dobby

Min hund har en neurologisk skada på nerven som styr tårproduktionen, det kallas neurologisk kcs. Oerhört ovanligt tillstånd, ögonveterinären har sett max 10 fall under hennes karriär. Inget ärftligt, inget rasbundet, inget man kunnat förebygga på något sätt. Han får förmodligen stå på medicin livet ut.
Detta har jag försökt smälta den senaste tiden. Han beräknas kunna vara symptomfri med behandling, men det kanske aldrig går att bota. Måste söka tävlingsdispens, får vi inte det säger vi hejdå till allt vad tävling heter.
Först var det den mystiska klådan. Sen diarre. Sen akut otit. Sen urinvägarna. Allt har varit ren otur och övergående. Detta är ren otur, men inte övergående.
Varför. Varför. Varför. Varför. Varför. Folk runt om är förvånade över hur bra jag tagit det, men innombords skriker jag.

Likes

Comments

Vi var ju och vallade i helgen... Och vi är helt fast. Det var otroligt vad duktig han var, hur instinkterna satte in direkt och han (som är helt galen i andra hundar, vill bara leka och hundarna som var med var unga så dom hade fått springa av sig innan) sket fullständigt i hundarna som var omkring honom. När de andra vallade följde han fåren med blicken och gnäll/skällde, och när han väl fick komma in var det som att han visste precis vad han skulle göra. Jag är så himla stolt över mim chokladprins! Så detta ska vi fortsätta med.
Sen har jag också jobbat på att bli en bättre Dobbyägare och vi gör stora framsteg. Jag hejdar mig när jag känner att jag blir förbannad och vill ryta ifrån, belönar mer och promenaderna blir allt mer positivare. Ska även börja skvallerträna på både hundar och harar, då vi i helgen flyttar till västra frölunda där det kryllar av både hundar och kaniner...

Likes

Comments

Ja, splittrad rubrik. Passande till splittrat inlägg och splittrad matte. Så vi börjar med det negativa.
Jag är så trött och arg på mig själv. Jag har tyvärr väldigt kort stubin många gånger, så många gånger när Dobby unghundar sig med att dra i kopplet, vägra lyssna etc blir jag arg på honom. Inte för att han bryr sig ett skit men jag vet att längst in påverkar det honom ändå. Om inte annat påverkar det mig, jag gillar inte att vara arg. Eller ledsen, eller irriterad.
Så nu tar jag tag i mig själv, jag ska bli en bättre Dobbyägare! Jag ska jobba på min korta stubin, acceptera Dobbys brister men framför allt acceptera att jag inte är världens bästa hundtränare utna jag lär mig. Acceptera att man blir arg men lära mig att rikta om ilskan. Det blir fel ibland, men han är bara 11 månader och en svår individ. Får kommentarer varje dag om att folk inte fattar hur jag orkar ha en sån hund med den energin, men är ju det jag gillar. Och med den energin kommer vissa... Svårigheter. Men dessa svårigheter ska vi ta oss igenom, på ett bättre sätt än vad vi gjort hittils. Ingen är felfri.
Till en roligare grej! Jag och Dobby ska åka med en vän och hennes Aussie på Lördag och valla! Ska bli riktigt roligt, är rejält pepp! Självklart åker kameran med ;)

Likes

Comments

Vardagen

Jag ligger här i min säng i mörkret, med musik i öronen och kan inte sova. Det är ofta jag tappar hoppet om männskligheten, men ibland så hittar jag hoppet igen.
Jag älskar mitt arbete. Jag sträcker på mig och säger stolt att jag jobbar där jag gör. Imorgon har vi något vi kallar faktumdagen. Detta är en tradition som började för 9 år sedan. En dag per år ger vi gratis vård till djuren vars ägare säljer faktum, som kanske inte alltid har råd med all vård. Det kan vara allt ifrån kloklippning och vaccination till utredningar och operationer. Vi bjuder även djurägarna på fika och en stund att umgås.
Arbetet inom djursjukvård kan vara fruktansvärt tungt ibland, oavsett om man är djurvårdare som jag eller har en annan yrkesroll. Fruktansvärt tungt. Det har hänt att jag kommit hem efter jobbet och bara kännt "nä, jag orkar inte". Men allt positivt det ger mig, glädjen i djurägarens ögon när hen får hem sitt djur efter att djuret varit sjukt, eller tacken man får när man gjort en liten insats. Men framför allt att man kan säga att vi hjälper djuren. Vi hjälper de vi älskar högt. Det är inte många som kan säga att de arbetar med det de älskar. För mig är djuren en livsstil, inte bara en hobby. Det mesta i mitt liv har alltid.ett litet inslag av djuren, för det är en del av mig och har alltid varit. Jag har alltid sett tryggheten hos djuren, om så det varit ett litet marsvin eller en stor hund. De kommer alltid finnas i mitt hjärta, det är den jag är.

Likes

Comments

Vardagen

Och så gör mitt mående. Jag mår förhållandevis bra numera, tack vare Dobby. Tar dagen som den kommer, är hyfsat stabil i mig själv och tar mig ur problem på ett lugnt sätt. Men ibland kommer dessa "återfall" då jag verkligen ser självförtroendet sjunka som en sten ner i mörka, ljupa havet. Mitt självförtroende, glädje, mod, medvetenhet, allt som jag byggt upp. Jag vet att det bara är en illusion, att det inte händer på riktigt. Jag vet att bron jag byggt kommer att hålla, men jag ser ändå visionen då jag tar ett snedsteg på fel bräda och faller genom bron och allt rasar. Just nu föll jag genom bron. Ingenting hände direkt, men jag känner så väl igen hålet som växer i bröstet, tårarna som bränner i ögonen och hjärtat som bankar fortare och fortare. Minnen väcks. Och jag känner mig så fruktansvärt, fruktansvärt ensam.

Börjar nu direkt tänka att "nej men varför skriver du detta du vet att folk som du följer här, och som följer dig mår mycket sämre och har en mycket större anledning att skriva om det så håll käft.". Men det är så välbekant, och jag vet att folk där ute mår mycket sämre, och jag lider verkligen med dessa människor. På alla sätt. Men jag vet också att det kan vara skönt att prata om det, även fast man tycker att man inte har en anledning så finns alltid anledningen där. Även fast man själv kanske inte alltid ser den.

Men jag har väl ingen direkt att prata med just nu, pga många olika anledningar. Så därför skriver jag. Min förra mobil gömmer x antal texter om hur jag känt när jag var på absoluta bottnen. Det är inga roliga texter, men jag har alltid haft lättare att uttrycka mig i text och det känns alltid bättre efteråt. Vet inte hur många tårar dessa texter sparat, då jag alltid varit i stort behov av att prata/skriva av mig mina tankar och känslor. Utan det så exploderar jag.

Därför skriver jag detta inlägg. Är inte ute efter medhåll eller något sådant, har bara ingen annan att prata med just nu.

Likes

Comments

Jag ska flytta hemmifrån.

Den meningen har hemsökt mig, mina drömmar, mina tankar, ja allt sen ca en månad tillbaka. Jag har alltså lyckats få tag i en lägenhet i Göteborg, närmare bestämt västra frölunda. Och allt är sådär magiskt läskigt bra. Jag har parkeringsplats så kommer kunna behålla bilen, så hundvärden blir inte av med oss så lätt. Jag har många kollegor som bara bor ett par meter bort, och tar 8 min med bil till jobbet (Anicura västra djursjukhuset, lite smygreklam för sin arbetsplats måste man ändå få göra :) ), en av dom jag börjat träna med bor endast en km från mig så kommer ofta ha promenadsällskap. Nära till ruddalen där man faktiskt kan lägga spår, även nära till både GMBK och SBK-göteborgsavdelningen. Kan gå till jobbet, bor typ några meter från en pizzeria så tjock kommer jag allt bli.

Så, jag lämnar Lerum. Lerum, mitt kära Lerum, som jag växt upp i. Har alltid bott i Lerum, har alla minnen härifrån. Ska faktiskt bli skönt att slipppa dessa minnen. Känner fler människor i Göteborg nu än i Lerum, älskar att hänga i Göteborg med Dobby och miljöträna, störningsträna och fota. (Tänkte förresten dra ihop ett fotoprojekt och se om jag kan få en plats på planket under kulturkalaset) Kommer alltså vara ett stenkast bort från Göteborg. Sen har vi ju Frölunda Torg att shoppa på.. ;)

Detta blir nog bra. Nu ska vi bara få ok från fastighetsägaren, men vi har varit i kontakt med henne hela tiden. Enligt henne ska det inte vara några problem, men ja rätt ska va rätt. I sådana fall flyttar jag i början av Mars.

Men sån ångest jag haft. Sovit ca 4 timmar inatt, vilket gjorde att jag dessutom försov mig så kom sent till jobbet. Bara legat och tänkt på flytten, att jag kommer vara så ensam i lägenheten, kommer sakna familjen osv. Men så insåg jag att familjen troligtvis också flyttar in till gbg snart, dom är bara en bilresa bort och dom ska lämna kvar min säng så jag har någonting att sova i om jag vill komma hem ibland. Vilket känns väldigt skönt att veta ändå. Min stackars pappa har ju inte riktigt fattat att jag ska flytta, men nu börjar han inse. Tror nog han tycker det är jobbigare än vad jag gör, och jag tycker ändå detta är skitjobbigt. Vanemänniska enda in i benmärgen.

Jaja, nu har jag fått prata ut lite här. Cred till er som faktiskt pallat er igenom min monolog. Nu till lite hundigt.

Funderar på att anmäla mig till appellklass spår den 9 April, alltså dagen då Dobby fyller 12 månader. Hans mammas uppfödare, som har hans mormor och kullbror och som vi börjat träna med ganska mycket, ska anmäla Diaz (kullbrorn) till den och hon tycker att jag också ska anmäla oss. Men jag vet inte, är det värt det? Spåret sätter vi säkert, är väl mer lydnaden jag tänker på. Budföringen går också ganska lätt att lära in, i alla fall inkallnngen lärde han sig på max 20 minuter och 80% av gångerna gör han en riktigt bra inkallning. Samma med linförigheten och platsläggandet. Apporten börjar vi få in, ska bara fundera på om han ska lämna apporten framför eller i utgångsposition (tips mottages gärna!). Hopp över hinder går också framåt. Men det är det där jäkla framförgåendet. Vi hittar inte riktigt varandra där i träningen, jag har tappat motivationen till just det momentet. Funderar på att skippa det om vi inte känner oss redo, vi tappar ju bara 20 poäng eller vad det nu är....

Vad tycker ni?

Hundjäkeln ser ju tjock ut här hahaha. :*

Likes

Comments

Jag har gått runt och undrat sen årsskiftet vad för år detta kommer bli. Förra året var bästa året i mitt liv, året innan det var värsta året i mitt liv osv... Detta ser ut att bli förändringarnas år. Inom en väldigt kort tid nu kommer mitt liv förändras drastiskt, tur att jag har min lilla brunalg som följer med mig på mina äventyr. Vad skulle jag gjort utan honom...

Nu ska vi iväg till jobbet och jobba lite. Ska bli skönt att komma till jobbet och få tänka på annat, prata lite med kollegorna osv... Få släppa verkligheten lite. Det kommer bli så himla bra med förändring men ändå känner jag ångesten komma krypande...

Likes

Comments

Idag har vi en ledig dag och oj vad vi behövde det. Inte hunnit med mycket under dessa veckor då jag jobbar i princip nonstop, så vi behövde vara lite lediga. Både jag och Dobby, idag ska vi ha en dag bara han och jag. Nu vid 11 ska vi iväg och köpa spårlina sen ge oss ut och spåra, ska bli skoj då vi var med ett gäng i fjärås och tränade i Lördags och fick massa tips. Lade även ut två pinnar vilka han tog, så ska lägga två pinnar även idag och se hur det ter sig. Ska även beställa en nomesele från björkis! Ska faktiskt ta och göra det nu, behöver lite skoj i livet just nu.

Pojken min börjar bli stor. 10 Månader och har växt ikapp sin bror Diaz, har för mig att Diaz är runt 50 cm så skulle väl tippa på att Dobby också ligger där någonstans, väger 17 kg. Lika fin som jag hoppades, hade ju önskat mig en mörk nätt Kelpie vilket var exakt det jag fick. Tydligen väldigt lik sin pappa, Whyalla´s Hugo, som tyvärr gick bort för några månader sedan. Blir spännande att se hur han blir som vuxen.

En förändring som skett här hemma är att Dobby nu blivit ensamhund. Nimbus fick flytta ifrån oss tillbaka till matte, vi träffas fortfarande och Nimbus mår bra. Jag kände att jag inte hann med 2 hundar, var ju egentligen tänkt att jag bara skulle ha en hund men sen blev det inte så. Jag hade Nimbus på prov, och det blev en stress. Sen mår han bättre som ensamhund, Dobby skiter i vilket bara han får leka, träna och äta. Ni får säkert se mer av Nimbus, men han bor alltså inte här längre. Kommer nog vara enhundsägare ett bra tag.

Likes

Comments

Dobby

Då har vi kommit in på 2017, so far so good. Jag har satt upp några mål för detta året som jag tänker förgyller det lite:

- I slutet av året ska vi debutera i agilityn.

- Någon gång hoppas vi kunna starta i appellklass spår.

- Gå en kurs i någonting, typ spår, agility eller nosework.

- HD/AD röntga

- MH?

- Fortsätta leta hyreslägenhet och kanske, kanske, kanske flytta hemmifrån.

Men framför allt ska vi ha roligt och trivas. Vilket vi just nu gör, både jag och Dobby.

Dobby har dock börjat unghunda sig lite, vissa dagar går det inte att träna för han har huvudet fullt av spöken som antingen sinkar honom eller gasar honom till en ohanterbar nivå. Sen har han börjat testa mig lite igen, när matte ropar mitt namn så ignorerar jag och ser vad som händer... Lite så. Men de flesta dagar är han väldigt rolig att leva med, och så rolig att träna. Han lär sig på två röda, agilityn älskar han numera. Så fort jag släpper honom lös när jag ska plocka fram grejer så kastar han gräs i luften, springer flera varv runt planen och gärna tusen gånger igenom en tunnel och sedan väntar på att jag ska kasta leksaken. Det ska bli oerhört roligt att se hur långt vi kan komma i agilityn.

Nu ligger han och viftar på svansen i sömnen.. Dags för mig med att sova. Bjuder på lite bilder från häromdagen.

Likes

Comments